back for you, chapter 18 - police station

Tidigare;
"What is going on here?", pappas röst hördes ifrån vardagsrummet och precis därefter kunde jag se hur han kom gående emot oss. Med tårar i ögonen sprang jag direkt emot han och blev snabbt omhändertagen i hans stora pappaarmar. "Juliette, explain.", han tittade stängt åt sin frus håll samtidigt som han försiktigt strök mig över ryggen. Hon stod tyst kvar på stället med hennes armar i kors. 
"She deserved it.", muttrade hon, utan någon som helst känsla i tonläget. "Alexia, remember it was we, me and your dad, who raised you.", med det så försvann hon förbi oss båda. Pappa tittade argt efter henne innan han halvt lyfte upp mig och log ett säkert leende mot mig. 
"Are you okay, sweetheart?", jag skakade på huvudet och lät en tår falla ner, vilket fick pappas leende att försvinna direkt. Han släppte ner mig på golvet och drog sin tumme runt min kind. "We have to go to the police, now."

♥ Alexia's Perspektiv ♥ 
"There is something you don't know about, honey.", utan ett ord till mamma så hade vi lämnat huset omedelbart utan några som helst omständigheter. "This weekend have been horrible, with other words.", suckade pappa medans hans ögon var riktade mot vägen. Jag blev plötsligt väldigt nyfiken och jag kunde inte hjälpa att rynka en aning på pannan. "The reason why I was so fast as I was were because of it was her second outbreak in this two days.", svalde han hårt och mina ögon växte samtidigt som jag sneglade på min far som med tårar i ögonen fortsatte att köra.
"What do you mean?", frågade jag oroligt medans hela jag förmodligen liknade ett enda stort frågetecken. Jag hade inte riktigt förstått att Juliette hade kunnat gått så långt till att slå mig, men när jag nu fick höra att jag inte heller var den första så blev jag lite rädd.
"She smashed Finn the other day aswell and now I'll pick him up. He is with her girlfriend and Jade is with Diana, I want my kids to be safe, you know.", sade han medans han verkade lite skyldig i rösten. Jag skulle just fråga varför hon höll på som hon gjorde när han fortsatte meningen helt själv. "It is something me and Juliette never told you, Alexia.", han tog ett djupt andetag och skakade besviket på huvudet. "We were at the same hospital as your real mother the day you were born. Her name is Patricia and actually lay besides Juliette who was waited Jade. I remember how in love Julie became in you and she looked at me like she wished it was her own baby. Then we got Jade and never talked about you anymore, until a few weeks later when your mother Juliette went home with a new child in her arms, she told me that she found you on the street and there it all started. I never quiestioned it and I believed her, this friday when everyone was gone except me and Juliette, I asked her after the truth, if she really found you on the street. And there it began, she got crazy and haven't been herself on the whole weekend.", hans röst lät spräcklig och mållöst tittade jag ut mot vägen. Jag kunde inte hitta ord till en situation som denna och jag förstod verkligen inte hur en människa som min 'mamma' orkade leva med sig själv efter en sån här sak. Talade far min sanning så var det värre än värst, hon hade då inte bara ljugit för mig - utan även för min snälla pappa som inte hade någon aning alls.
"Was my mother beautiful?", frågade jag tystlåtet, det var nästan gränsfall att han nästan inte ens hörde vad jag sade men när han log svagt mot mig och nickade så måste han ju ha hört frågan i alla fall. 
"Almost as pretty as you are. You know what? I saw how she looked at you when she got you so I couldn't understand how she just could leave you on the street, until now when I realized it might be a big lie from your mothers side.", med nästan svarta ögon tittade jag på pappa som växlade blicken mellan mig och vägen hela tiden. "I remember her so well, you are exactly like her in the face and everything."
"Are we going to report this? go to the police with everything?", undrade jag medans jag tittade nyfiket på parkeringen där pappa svängde in. Så det var alltså här Finn's flickvän bodde, i det klatchiga, stora huset. 
"If you want. I doubt that the police doesn't know who your mother is, she has probably did a few notifications earlier.", konstaterade han medans han tog upp telefonen och ringde till, vad jag antog, var Finn.
 
Med kepsen bak och fram kom killen jag fortfarande ansåg som min bror, inklampades i bilen och hejade tröttsamt. Man såg på hela han att något var fel och istället för att ifrågasätta det så tittade jag med ett snett leende bak på honom som hade ögon svarta som mörkret. 
"Hey, boy. Are you sure about this?", hojtade pappa till, nästan lite tvivlande. Förvirrat tittade jag på den körande mannen, vad menade han med det? vad hade dom pratat om som jag inte visste om? 
"I hate her, dad. She's a psycho who deserve go into a jail.", muttrade han medans hans hörlurar åkte in i öronen. Medans våran pappa körde oss till polisstationen så var stämningen stel och det märktes att även chauffören bredvid mig var irriterad, som att han ville sätta dit Juliette en gång för alla. Vad jag dock inte förstod var varför. Pappa hade alltid älskat henne och stått på hennes sida, oavsett vad. Kunde det varit när han fått reda på vad hon gjort som hans respekt sjönk för henne? jag hoppades på det. Jag tyckte pappa förtjänade någon bättre än Juliette, faktiskt. Och det hade jag tyckt i så många år nu.
"I love you, Alexia. Like my own kid, you know that, huh? but I want you to know that if you meet your biological parents soon, I want you to know that I'm happy for you. Honey, I had no idea about this and it has gone so many years, I've seen you grown up and my love for you are and will always be big, you're my daughter, my beautiful daughter.", hans tårar var nära samtidigt som han tog sin lediga hand i min. Aldrig hade jag hört dem orden ifrån honom och jag hade ingen aning om att han kände på det sättet. Det var den här familjen jag varit uppvuxen i, dock så fanns det ingen jämnställdhet någonstans, men det var trots att familjen som tagit hand om mig, gett mig kläder och mat, därför kunde jag inte vara arg på pappa Mark, speciellt inte när han aldrig gjort mig något ont i hela mitt artonåriga liv.
"You will always be my dad, Mark. You're my beautiful daddy.", log jag samtidigt som jag klämde min hand i hans. Ju närmare vi kom stationen ju nervösare blev jag och det var inte förrän han väl svängde upp på den stora parkeringen som jag faktiskt förstod vad som höll på att hända, jag skulle anmäla en kvinna som jag hela tiden trott att jag kunnat lita på, en kvinna som i själva verket var ett hot.
 
Vi satt alla tre i väntrummet samtidigt som vi tittade efter polis efter polis och hoppades på att någon av dom skulle vara någon som tog hand om oss, men inte ens efter en halvtimme så fick vi någon hjälp så det var nästan så att vi gav upp. Vore det inte för Mark så skulle jag gått för längesedan, tålamodet jag ägde var inte det bästa precis och för Finn's skull stannade jag också. Han satt tyst i den beigea soffan medans man från långt håll kunde se hur han nästan skulle bryta ihop när som helst. Det var ju trots allt hans mamma som slagit till honom, varav hårt slag eller inte visste jag ju inte, men eftersom hela han var så skärrad att han till och med sade orden 'jag hatar henne' så antog jag att det var snäppet allvarligare.
"Alexia Andersen, welcome in.", sades en kvinnlig röst, jag tittade mig omkring och såg då hur en tjej med medellångt svart hår stod med en öppen dörr bakom mig. Jag log svagt mot henne efter att jag slängt oroliga blickar över till Mark och Finn, jag kände på mig att detta skulle vara en ganska jobbig anmälan ändå. Juliette hade ju ändå varit med mig sen föralltid, jag hade svårt att acceptera det jag hört och slaget ifrån henne, men eftersom det hela faktiskt var rimligt så kunde jag inte se henne som en kvinna jag en gång sett upp till.
Vi klev in i det ganska så stora rummet där endast två stolar och ett bord var på plats. Jag hade aldrig varit i en sådan här situation förut men eftersom jag sett filmer så kunde jag överväga att detta skulle bli som ett slags förhör. 
"So, Alexia. Tell me about your notification to police. Your mother was beating you on the cheek, Am I right?", frågade hon medans hon noggrant tittade ner i sina papper. Till svars så nickade jag bara vilket verkade räcka för henne. Jag funderade på om jag skulle berätta allt, exakt allt. Om Zayn och till och med om Juliette's lilla kidnappning, jag reflekterade över det mesta men kom sedan fram till att det kanske fick vänta. Vilket var en bra idé då bara sekunden efter så frågade hon mig något som lockade mitt intresse. 
"You are adopted? do you have any contact with none of your member in your real family or something? do you know why you are adopted?", frågade hon utan ens en blick uppe. Jag hade min chans, och jag skulle ta den nu. Det var nu eller aldrig. 
"Actually, everything has gone pretty fast lately, I've recently got to know my brother who also told me a story, a story who fitted into Mark's history as he told me in the car on our way here.", konstaterade jag och på första gången på flera minuter tittade den kvinnliga polisen Elina, som det i varje fall stod på hennes bricka, engagerat upp på mig. 
"And what was that for kind of story exactly?", hennes ögonbryn höjdes och rynkorna mellan hennes ögon blev allt fler och fler. Jag skulle inte säga att hon visste något, men det var nästan så att hon hade något på spåret. 
"That my so-called mother, Juliette, took me away from my real family when I was a few months and lied to everyone about it. My dad Mark, my siblings, me and even the Social Office who accepted me to be their daughter. I know I'm coming from Bradford too, but they moved to London pretty fast after they got me.", förklarade jag och nästan pumpade ut all information jag vara visste, något som fick Elina att jobba för fullt med sina händer på det stackars antecknignsblocket. "I don't really know about my family, only my brother Zayn.", konstaterade jag medans min blick flackade ut över det gråa, ganska så kalla rummet. Det hela hade gått så overkligt fort, allting. 
"You haven't heard this from me, okay?", sade den kvinnliga polisen framför mig och kollade sig nervöst omkring i salen. Jag nickade nyfiket medans jag försiktigt lutade mig framåt för att komma henne närmare. "A few years ago, we completed a report from a family who's kid was missing. I never really gave up on it and as far as I know, you're the missing familymember.", log hon medans hon drog en hårslinga bakom sitt öra. "I'm a close friend of this family and I will help you as long as you will be helped, okay? tell me, what's Zayn's lastname?", chockat tittade jag på Elina som plötsligt inte verkade så frånvarande längre. Hur kunde hon veta? pratade vi ens om samma person nu? jag svalde och ryckte nonchalant på axlarna, bara vi tillsammans kunde sätta dit Juliette så var jag nöjd och eftersom denna kvinna verkade vilja lika så förstod jag inte vad jag oroade mig för. 
"Malik. Zayn Malik is his name.", svarade jag artigt medans jag suckade oroligt. Kunde hon möjligen föra mig närmare till min riktiga familj nu?
"Good. We're talking about the same family.", sade hon och tittade ner i sina papper. "Did you know about that your mother, Juliette, have been into a treatment when she was younger? in my paper the reason is that her parents suddenly passed away and she got into a deep depression, is that right?", frågade hon och tittade hoppfullt på mig, som om jag var hennes enda hopp. Jag höjde på ögonbrynen och ryggade tillbaka lite.
"I had no idea.", mumlade jag medans jag fundersamt satte handen för pannan. Plötsligt slog alla ringklockor i mitt huvud, hur kunde jag någonsin kunnat trott att min mor var frisk i huvudet? hela hon var en psykopat. Jag skulle just till att säga något då ljud hördes utifrån dom tonade dörrarna och ett skrik som jag kände igen så väl, eller ljud och ljud, det var rättaresagt ett gällt skrik som inte kom ifrån någon annan än min pappa..

Ojoj, varför skriker han? nu kanske ni förstår lite om hur hon kom till familjen också, hoppas era frågetecken löstes upp! 
jag skrev lite snabbt nu då min moster snart kommer och hämta mig eftersom jag ska ut till mormor idag! 
 
Kommentera gärna, fina ni!
 

Bra som vanligt!!!
Jennie böckerna handlar om Jennie som typ va i samma situation som Alexia, dock blev hon ej kidnappad men storyn är typ detsamma haha, älskade dom böckerna å blev nästan ledsen när dom var slut men nu när jag läser denna gaaaah😊😊😊 underbart bra

Svar: Oh my good! hade ingen aning om dom, men kanske ska jag börja läsa dom?? du är så snäll hörruuu, tusen tack! <3
My Wesström

Asså!!! Good My I love you! Jag har väntat hela dan på att en ny del ska komma så bra!

Svar: Åååh Saga!! I love you toooooo ! <3
My Wesström

Ja, ja, jaa! Success! Men jag är sjukt förbannad på "mamman" haha, och jaa snart får hon träffa sin familj? och jag har nästan förstått att mamman är en psykopat.
Men varför skriker han??? ÅH JAG VILL VETA NU!!!♥

Svar: ahaha jaa läskigt :O taack så mkt.. Du får seee senare idag, håller på att skriva nu ;) <3
My Wesström

omg meeeeeeeeeeeer

Svar: kommer senare idag, håll utkik!!
My Wesström

Nästa

Svar: kommer senare )
My Wesström

Åh herreguddddd, My vad händer nu?! Mer föfan :o
Antingen hände något med Finn, annars kom mamman dit och gjorde nåt mot Finn?! Omg jag dör häär

Svar: Omg, jaaa man vet aldrig ;)
My Wesström

Oj, vad spännande..varför skrek han!;/

Svar: taaaaack.. Jadu det vet man ju aldrig ;)
My Wesström

Meeeer!! Jag hoppas du fattar att du är grym!! Jag älskar dig o dina noveller, hade man kunnat buda på att träffa killarna så hade jag gjort det och om jag hade vunnit hade jag gett träffen till dig. Så grym är du❤️ Älskar dig!!!!

Svar: alltså sofiaa du är så underbar, blev tårögd när jag läste det här. Du är så jävla snäll! Älskar dig meeeeeed fina du, tack för du är kvar! <3
My Wesström

Såg kommentaren om Jennie-böckerna nu, också läst dem och jo honär i samma situvation och blev kidnappad.. MEN jag tror det är når man är yyngre man läser de böckerna, jag läste de som typ 10åring

Svar: Aa... Haha jag läste om typ nån Sigge häst ja, de va min barndom.. Den å Lassemaja! haha ;) har aldrig hört talas om Jennie böckerna!
My Wesström

Klart att man är kvar!!❤️ jag kommer alltid läsa dina noveller, jag är glad att jag hitta din sida!! ❤️❤️

Svar: Fina, fina du! Tack så hemskt mycket finis <3
My Wesström




Kom ihåg mig?