När Alexia hade ringt och sagt att vi behövde prata så blev jag till en början glad. Det var först när vi lagt på och jag kom att tänka på den oroliga känslan som befann sig i hennes tonläge som jag faktiskt började undra. Jag tittade mig omkring i rummet där jag satt i. Teven stod på, filtar från när Louis och Eleanor varit här igår låg kvar på soffan i en enda stor hög och gamla matrester från gårdagen var också i en enda röra på rumsbordet. Vanligtvis brukade jag inte bry mig så särskillt mycket om att 'hålla rent' men eftersom Alexia skulle komma så fick det ju ändå inte se ut hur som helst. Genast plockade jag undan Pizzaresterna, fixade iordning soffkuddarna ordentligt och tittade sedan ner på mig själv. Håret var någolunda bra och kläderna bestod av mjukisbyxor och en slapp t-shirt. Inget mer brydde jag mig om det eftersom kläderna ändå skulle bytas av till kvällen. En ringning på dörren och jag var snabbt uppe på fötterna efter att jag precis satt mig i soffan igen. Benen släpades längs golvet tills jag slutligen tittade mig en sista gång i spegeln precis bredvid ytterdörren och öppnade den sedan. Framför mig stod nog den mest finaste tjejen i mina ögon och mitt hjärta dunkade som vanligt ett extra slag varje gång jag såg denna vackra varelse, vad jag dock insåg ganska direkt var att det var något dåligt hon skulle berätta då hela hon såg ut som en vissen blomma.

"You looks sad, what's wrong?", frågade jag med en oro i rösten innan jag släppte in henne i lägenheten. Hon släppte mig inte med blicken en endaste gång förrän det kom till att prata. Så fort hon öppnade sin väldigt attraktiva mun så ville hennes ögon inte möta mina längre utan golvet blev direkt mycket intressantare.

"You know I like you like crazy, Niall.", mumlade hon och drog en oskyldig hårslinga bakom örat. Vad hon hade att säga kändes verkligen inte bra men samtidigt så ville jag inte avbryta henne. Vi hade aldrig bråkat tidigare och jag hade inga som helst tankar på att starta ett heller. "But it can't be something more between us, I really would love to, without a doubt! but I can't do it.", hon tittade upp på mig med tårar i ögonen medans ett ganska så tillgjort leende prydde hennes läppar. Jag hade faktiskt fattat tycke för denna tjej och jag gillade henne väldigt mycket. Men det var såklart hennes val, så vad kunde jag göra? 

"Is this because of Zayn?", suckade jag nedstämt och tittade ner mot mina fötter jag också. Det var alltid på det här viset, jag föll för en tjej som därefter endast bara ville vara vänner, skulle jag aldrig träffa den rätta? tjejen framför mig grubblade länge på sitt svar innan hon började gå ut in mot rummet där teven stod och gick. 

"Sort of..", muttrade hon på vägen dit och såg ganska oberörd ut. "I feel like I can't let him down. Even though he should accept my choice, I know by myself how hard it would be for him to know that his sister is together with his best friend, you know?", hon hade ju i och för sig rätt. Zayn hade tydligt berättat för oss alla fyra hur situationen låg till och vi hade ju en oskriven regel att vi absolut inte dejtade någon av våra familjemedlemmar. Men min tanke var att Alexia var speciell, vilket hon också var, men att hon inte ingick i denna "regel", men tänkte jag efter så var ju hon lika mycket Zayn's syster som hans andra tre.

"I understand and it's cool. I mean, I like you a lot but I think this is the best, yeah?", höll jag med och klistrade på ett typiskt 'jag-är-sårad-men-vill-inte-visa-det' - leende innan jag pustade ut frustrerat. Hon såg ut att slappna av själv och fakiskt så kunde jag se att hennes mungipor passerade uppåt för att sedan räcka ut sina breda armar. "Come here and hug me.", yttrade hon. För ett ögonblick så blev jag glad igen och lade mina armar kring hennes fuktiga kropp efter att hon förmodligen varit ute i regnet. Jag sneglade på klockan som fanns på min arm och insåg att klockan bara var halv fyra på eftermiddagen. 

"Are you still into the cinema tonight with Liam, Louis and El?", frågan var spontan och gjorde även att vi slets itu. Hon bet sig hårt i läppen innan hon slog sig för pannan.

"Actually I had totally forgot that! but lucky you, I haven't something else to do tonight so whatever.", hennes klingande skratt satte fart på mitt hjärta som vanligt och det skulle göra väldigt ont att se henne gå vidare utan mig, vi hade haft så mycket roligt tillsammans men samtidigt så kunde jag med denna kunskap säga att jag var van. Kvällen skulle antagligen bli lite bättre då även två av mina bandmedlemmar skulle vara med och se premiären av Mexan Fox's nya film. Zayn och Perrie skulle till en början ha varit med men det slutade med att Perrie låg i hög feber så att de båda stannade hemma. Harry hade annat att pyssla med konstaterade han och även om han trodde att vi andra inte hade fattat så fanns det ingen annan som kunde göra Harry på så bra humör som en tjej, därför så var det en självklarhet varför han försvann så fort vi hade en ledig tid över. Även om Alexia hade glömt bort att vi skulle gå på bio idag så kändes det ändå helt okej att hon faktiskt valde att ägna tid tillsammans med mig ikväll ändå, trots att vi beslutat att skiljas oss åt som vänner.

 

Jag hade inte tänkt på denna kväll alls förutom att det lät som en väldigt lockande idé dagen för en vecka sedan när frågan tillkom. Klockan halv nio skulle Niall stå utanför mitt hus för att hämta upp mig då vi skulle stå på röda mattan tillsammans innan bion som startade klockan nio. Det hela kändes konstigt att jag på så sätt blev Niall's 'dejt' för kvällen och inte skadade det mig, tvärtom. Jag skulle njuta av denna kväll till max och sedan bara gå tillbaka till min vanliga vardag, vad nu min 'vanliga vardag' bestod av. Vanligvis skulle det vara festa, vara med Adrian och sedan ha 'roligt' i sovrummet med min pojkvän. Men nu hade jag varken någon Adrian, gillade att festa eller ens någonting kvar som gav ett tecken på 'en vanlig vardag'. 

"I'm home!", ett rop från hallen hördes och jag var snabb ut ur mitt rum för att titta på själen som anlänt innanför dörren. Snabbt bredde sig min mun och jag var snabb med att hoppa i min bror Finn's trygga armar. "Wow, easy!", lugnade han och sparkade av sig sina bruna läderskor som säkert hälften av Londons befolkning hade nu för tiden. 

"You have to be home more often, I've missed you!", klargjorde jag innan jag slog till honom på armen. Han granskade mig noga innan ett välkänt flin utvidgade hans käkar. 

"And why are you so stunning tonight, a date maybe?", retades han och slängde sin varma sommarjacka över mitt huvud så att jag skulle kunna hänga upp den på klädställningen, endast för att han skulle slippa göra det. 

"No, I'm going to hang out with some friends tonight and no, we're only friends.", jag betonade ordet 'vänner' och efter det så tittade Finn bara på mig med en rynkande panna för att därefter gå in mot köket med ett nickande huvud. Jag log stolt och hade för första gången inte fått några fler frågor om Phelix eller Niall ifrån min lillebrors sida och det uppskattades. Speciellt när den sistnämda fortfarande var ett känsligt ämne, närmare bestämt väldigt känsligt. Visst det var mitt intiativ att avslutadet hela, för bådas bästa, men ändå kunde jag inte låta bli att känna besvikelsen på mig själv att jag gjorde det. Även om Niall inte visade det så såg jag på honom hur ledsen han blev bakom det där fejkade leendet och det gjorde ont att tänka att han var ledsen på grund av mig. 

Tjugo över åtta stod det en röd porsche på min uppfart som bara kunde tillhöra en person. Även om jag var van vid hans svarta bambabil så kändes det ändå mycket skönare att åka en liten mindre bil som var klart snyggare för den delen också. Kvickt drog jag på mig ett läppstift som matchade min röda kjol och drog fram håret så det hamnade på framsidan av kroppen på den vita t-shirten. Denna outlook och outfit matchade bra med varandra då det syntes på mig att det var min stil. Dessutom var jag varken för mycket uppklädd eller för lite, så även det kändes lyckat. Jag ropade hejdå till pappa och Finn innan jag smällde igen dörren utifrån och gick in i det lite mindre låga fordonet. Blondinen hejade glatt på mig när jag hoppade in och jag slog mig ner i ett otroligt skönt säte, det var nästan så att det var för bra för att vara sant. 

"Hello sweetie, ready go to see the movie?", frågade Niall från förarsätet medans han koncentrerat tittade i backspegeln för att se till att vi kom ut som vi skulle på vägen igen. Jag fnissade svagt och nickade på huvudet.

"Megan Fox has been my hero since the day I saw her the first time, so yes!", exalterat klappade jag händerna på mina knän och lika glad verkade killen bredvid mig då han höjde volymen på radion där en gammal goding spelades, Drive by med Train, som också varit min favorit sedan dagen jag hörde den för första gången. Både jag och Niall sjöng med i sången, den enda skillnaden mellan oss för tillfället var att han kunde sjunga och jag var värdelös på det.

 

"Hey Alex, nice to meet you again!", Eleanor, som stod tätt intill Louis när vi kom på plats, kramade löst om mig och log ett, som vanligt, vackert leende. Denna tjej var så otroligt go, det förvånade mig inte alls att Louis hållt fast vid henne i så många år då hon bokstavligen talat var ett kap. Så snygg på både in och utsida vilket kunde få mig att framstå som ful och ytlig. 

"Hi dear, I've miss you El!", sade jag vänligt och kramade om henne. Runt omkring oss befann sig vakter och en av dom var även Paul som redan visat oss vägen hit till Liam, Eleanor och Louis. Även om Zayn berättat att Liam fortfarande inte var över sin exflickvän Sophia så tyckte jag ändå han bearbetade sorgen väldigt vuxet och såg i detta ögonblick väldigt glad och lycklig ut. När vi alla hälsat på varandra så var det dax för kamerorna. Jag gillade verkligen fortfarande inte att stå i centrum och värre hade allt blivit då frågor kring Niall, Zayn och allting annat också tillkommit på köpet. Det hela kändes obehagligt på något sätt men eftersom Niall höll ett stadigt grepp om min midja så kunde jag inte annat än att vara trygg. Jag kollade upp på min blondhåriga vän som posade framför kameran medans jag med ett leende lade en hand på hans rygg tillbaka. 

"Friends forever, right?", viskade jag i hans öra. Han vände blicken mot mig och log ett bekräftat leende. 

"Forever and always.", efter det så skrattade vi lågmält ,egentligen för ingenting speciellt, förmodligen bara på grund av lycka.

---

Det tog mig tre timmar att skriva denna del och jag är fortfarande inte nöjd, men eftersom solen fortfarande skiner och jag legat inne hela dagen så får det här vara nog och jag hoppas att ni gillade det lite i varje fall! 

Matteprov och svenskaprov imorgon också så det är rätt mycket i min vardag just nu, men hoppas ni förstår!