take chances, chapter 40

Tidigare;

"But why her? you couldn't take someone else?", irriterat kastade jag iväg papperna och tog mig för pannan. "So hard could it not be to find someone else. You could have asked a fan or whatever!", jag kände själv hur min ilska kom upp och jag kände mig egentligen som en dålig människa när jag sade så om tjejen som egentligen varit med oss från dag ett. Jag tyckte inte om henne bara, men samtidigt så ville jag heller inte vara oförskämd mot henne, men dom lagarna hade jag redan brutit mot vid det här tillfället ändå. 

"Well, it is what it is. She said yes and she will coming, end of story.", jag hörde även nu att Harry verkade irriterad på rösten och därför ville jag inte skapa en dåligare stämning än vad det redan blivit efter mitt lilla utbrott, så därför gav jag med mig en tröttsam suck innan jag lämnade rummet ett tag. Jag hoppades verkligen att hon inte skapade problem på festen, för Liams skull. 

---

Mitt huvud vred och vände åt alla olika håll, jag gillade inte känslan av att vara ensam men samtidigt var det som att de var det enda jag egentligen ville. Det kändes väldigt konstigt att inte ha kontakten med varken Patricia eller Luke som vi vanligtvis hade, det värsta var ju egentligen att allt hade hänt på så kort tid. Vad jag hade sett på Twitter så tillbringade Patricia sin tid med Justin just nu, dom var åtminstone i New York så kanske hade hon en liten lucka ledig för mig också någon dag denna vecka, men jag visste att det förmodligen inte var någon idé att ens skriva och fråga, hon var alldeles för kär. Men Luke var väl förmodligen bara med Fiona nu, det skulle inte förvåna mig ett dugg om han till och med sket i fotbollen för hennes skull.

"You've been laying in here for hours now, mom want you to come out and see if you're alive.", jag hade varit så inne i min egna värld att jag inte ens sett min höggravida syster som stod vid tröskeln till dörren. Jag log ett brett, fejkat leende mot henne som ett tecken på att jag mådde bra, lögnen hade funkat förut, vad sade att hon inte skulle gå på det nu också? "You know, we really miss Pati and the others right here, can't you call them and ask if they will be here with us the last days?", hennes förslag lockade mig lite faktiskt, det var precis som när vi var yngre. Katherine hade alltid varit med Philip och hans vänner medans jag alltid tagit med mig mina tre bästa vänner istället. När jag sedan kom på att vi idag levde med ganska så olika intressen och annat att göra så försvann det lilla hoppet jag hade, vilket resulterade till varför jag svarade som jag gjorde. 

"I would really love to, I don't think they can though. It isn't so we're fighting or something I've just don't talked to neither Jonathan or Luke since I got here."

Jag behövde inte se på henne att hon blev missnöjd med svaret, jag kunde från avståndet mellan sängen och dörren höra henne sucka ljudlöst. "That wasn't funny to hear, honey.", konstaterade hon efter och tittade på mig länge. Jag hade aldrig gillat att prata om känslor så jag valde helt enkelt att inte svara på det där påståendet. 

Dessutom så var hennes pojkvän påväg hit ifrån Manchester just nu så jag visste på henne att hon var extra glad men inte klandrade jag henne för det, jag gillade ju den glada Veronica. "But aren't you coming down and give us some company?", nästan bad hon sedan medans hennes hand sträcktes ut mot mig, som att jag skulle ta i den. Det gladde mig lite att någon inte förändrats i alla fall, min storasyster som alltid stöttat mig. Den där utsträckta handen betydde egentligen mer än hon trodde, för mig bevisade det endast att hon var beredd på att ta emot mig ifall jag skulle falla.

Jag kände mig hemsk. Usel för att jag inte tagit till mig modet att gå över till huset mitt emot för att berätta som det var, varför skulle jag vara så otroligt feg? hur skulle jag någonsin kunna berätta för Philip på ett bra sätt att min syster och hans barndomskärlek var borta, död? hur skulle han ta det och skulle jag klara av förklara hela storyn när jag själv inte ens förstått att min andra halva faktiskt var försvunnen. 

Trots mina dämpande tankar så följde jag den lilla ynka rösten som skrek inom mig att jag skulle lyfta mitt arsel och bara göra det, få det överstökat liksom. Det var väldigt ovant att se min familj så lugna, bara att se min pappa ligga med benen över soffkanten och mamma som satt i andra soffan med en bok i handen hade jag kanske aldrig sett förut. Jag log åt tanken medans jag reste mig upp från den vita fotöljen som jag satt i. 

"I'm going out, I'll be back within a few hours.", konstaterade jag medans jag sneglade mig åt mina föräldrars håll. Vars min syster tagit vägen hade jag ingen aning om, men jag antog att även hon tog det lugnt med tanke på bebisen. Pappa nickade på huvudet och mamma log ett svagt leende mot mig, förmodligen glad över att jag i varje fall berättade att jag lämnade huset. 

 

Med tunga steg klev jag upp för dom fem trappstegen gjord av betong, snabbt drog jag en hårslinga bakom örat samtidigt som jag lät den lediga handens tumme pressas på knappen och ett högt plingande hördes inifrån. Bara några sekunder senare tydde jag fotsteg från golvet och snart såg jag även att dörren öppnades. Det var dock varken Philip eller någon av hans föräldrar, som jag under några omständigheter stött på tidigare, som öppnade. Istället var det en tjej som såg ut att vara omkring fjortonårs-ålder som jag efter informationen vi fick när vi sist sågs - verkade vara Philips lillasyster. 

"Hi there.", log jag brett och såg på den blondhåriga tjejen med två långa flätor som hängde längs hennes axlar. Hennes mun ändrades dramatiskt, från ett leende till en förvåning. Inte nog med det så föll även handen för ansiktet och efter något som kändes som evigheter öppnade hon munnen.

"Oh my god, you're Louis girlfriend!", nästan skrek hon ut. Jag häpnade till även jag och var absolut inte beredd att få en reaktion som denna då jag bara besökte grannhuset. Om det var bra att vara Louis flickvän i det här sammanhanget var däremot oklart, jag hade inte listat ut om hon var glad eller arg över att se mig. "What are you doing here? and wow, you looks exactly the same as Philips friend who was here when I was younger!", tjejen verkade vara fyllt med energi och glädje i varje fall och än så länge hade jag inte märkt på henne att hon hatade mig, som tur var. 

"I'm actually her sister, Katelyn. Is Philip inside? I really gotta talk to him right now.", förklarade jag och log blygt. Tjejen jag ännu inte visste namnet på nickade ivrigt och visade med en gestikulerande hand att jag var välkommen in. 

"He's upstairs, probably playing some FIFA or on his guitar", förmedlade hon och nickade för trappan som var precis bredvid mig. Vad jag sett av detta huset - vilket inte var mer än hallen och trappen - så kunde jag därmed utgå från att det såg ungeför lika ut som i vårat hus på andra sidan vägen. Jag tog av mig mina flippflopps och tackade så mycket. "And Katelyn! I really like you and Louis together, please say hi to him from Natasha Salming!", hennes mening gjorde mig både glad och röd i ansiktet, hon var väldigt söt. 

"I'll do it, sweetie.", lovade jag medan jag ljudlöst trippade upp för den vita trappan. Väl uppe så fanns det som i precis mitt hus, ett stort allrum, en toalett och tre rum bredvid varandra. Vilket som var hans var då den stora frågan, men när jag då hörde klinganden från en gitarr så bestämde jag mig att följa ljudet till rätt rum. Bara av att höra ljudet av ett instrumet gjorde mig så sugen, sugen på att åka ut och se världen, sjunga och stå på scenen tillsammans med Louis. Men till och med jag var så klok att jag visste att det endast skulle hända i mina drömmar, dessutom nu när Louis faktiskt var mitt uppe i framgången med One Direction. 

Jag knackade löst på dörren och den vackra stämman från strängarna försvann hastigt, ett enkelt kom in mumlades och utan tvekan öppnade jag dörren. Han själv var nog inte direkt beredd på att se mig då hans gitarr snabbt for bort ifrån hans famn så den hamnade bredvid honom i den väldigt stora sängen. 

"Katelyn, hey!", sade han chockat och höjde lite på ögonbrynen. Hans huvud sneglade även bakom mig, som om han hoppats och trott att jag inte skulle vara ensam här. "Are you alone? where is Louis?", frågade han nervöst och spärrade upp ögonen mer. Eftersom vi två aldrig varit typerna som speciellt älskat varandra genom åren så var detta verkligen obekvämt, men jag skulle ge det en chans och jag var ju faktiskt där för en anledning. 

"Louis had to go back to UK, unfortunately", suckade jag och tittade mig omkring i hans väldiga pojkrum. Man skulle kunna kalla de det då affischer på bilar och halvnakna tjejer fortfarande satt kvar på hans vägg, jag tittade på honom och mötte hans blick, han såg ut att vika sig lite. Jag tittade lugnande på honom och suckade. "I'll go directly to the thing.", suckade jag och blundade för en sekund. "I..Me.. She..-", mållös stod jag vid dörröppningen och tittade på Philip som satt säkert i sin säng, han såg dock på mig att något var helt fel och ställde sig upp för att gå emot mig. 

"I don't mind to wait for you to tell.", sade han medans han lade ett par starka armar omkring mig. Jag torkade tårarna som hjälplöst rann ner ifrån mina kinder samtidigt som jag gjorde allt jag kunde för att hindra dem ifrån att falla. 

"She is dead.", sade jag, snabbt och kallt. Greppet om mig lossade och han tittade frågande på mig. Jag torkade tårarna ännu en gång och suckade plågat. "Katherine. She died five years ago and that's why we haven't been here since then, I or we couldn't without her.", berättade jag och tittade in i hans sorgna ögon. Han verkade dock inte vilja visa att även han var ledsen. 

"Why haven't you told me later? here I've been waiting for years for her to come.. I.. I can't really take this in right now.", konstaterade han och lade händerna för ögonen. Jag suckade och nickade förstårligt. Philip och Kath hade verkligen kommit bra överens de sista åren och hon hade tjatat om att åka till stugan varje lov, vad jag förstod det på henne så var Philip som Jonathan och Luke för mig. 

"Why I didn't tell you on the beach was because I couldn't just tell you. To be honest, I haven't barely realized it by myself that my other half is dead, gone forever and I'll never see her again. Everything is like messed up and I just..-"

"Sshh..", lugnade han snabbt och lade armarna om mig igen. Det var inte precis någon Louiskram precis som kunde få mig glad på bara några sekunder, men det var helt klart bättre än ingenting. Jag behövde en kram just nu. "I wanna say that it's okay but it's not. I'm not okay but what are you saying, are we going to talk about it?", frågade han lugnande och släppte greppet medans vi långsamt satte oss på hans säng. Jag nickade och torkade tårarna. 

 

Tiden gick och efter en lång, ganska så djup pratstund med den blonda killen så hade tårarna torkat och det mer allmänpratet kikade fram. Det jobbiga var över och väldigt för personliga frågor om Katherine hade jag gärna hoppat över men med tanke på att min syster faktiskt tyckte om denna kille så mycket, var han värd att få veta. 

"I can move on, it's just.. I can't let her go.", sade jag rakt ut, även om jag inte ville prata om detta så bara föll orden ur mig. Philip som för fem år sedan var värre än värst, var idag den lugna och en väldigt bra lyssnare. Jag antog att han varit precis såhär med Katherine också. Jag hade till och med berättat om Luke och Fiona för honom och han hade endast skakat på huvudet, förmodligen åt deras beteenden. 

"It might be time to move on, don't you think?", hans ord kom som en chock, jag hade inte förväntat mig att pojken som för någon timme sedan berättat hur mycket min syster betytt för honom, kom med förslaget med att gå vidare. "I'm still in shock, but it was five years ago. She will always be by our side, we just don't see her.", han hade rätt i det han sade, men samtidigt kunde jag bara inte 'låta henne gå', så lätt var det inte. 

"Probably.", mumlade jag och tittade ner mot golvet. Han puttade på mig och gav mig ett svagt menat leende. 

"Me and some friends will went to the beach party tonight, it would be fun if you could follow me there," sade han glatt och tittade roat på mig. Jag suckade och himlade med ögonen, jag var verkligen inte som min tvillingsyster i sättet och även om Katherine gillade att supa vid fjortonårs-ålder tillsammans med Philip så var det okej för mig, men ännu var jag inte typen som drack så väldigt mycket men samtidigt så kunde det vara bra för mig att komma ut lite, jag hade ju faktiskt varit inne hela dagen. Efter en hel del tvekningar ifrån min sida så nickade jag tillslut villigt på huvudet och lät ett leende placeras på mina läppar. 

"I'll go home and change clothers first.", yttrade jag och tittade ner på min väldigt fula klädsel. Jag hade faktiskt inte brytt mig om att klä mig snyggt idag och inte verkade Philip ha något emot det heller, som tur var. 

"Yeah but at first, let us sing a song together!", sade han glatt och tog fram gitarren som låg placerad på sängen bakom honom. Jag skulle precis protestera och komma med argumentet att jag inte sjöng framför människor, sedan kom jag ju faktiskt att tänka på att jag till och med låg ute på Youtube, så vad gjorde det om jag bjöd till lite. Jag satt kvar som en bekräftelse om att jag var med på det hela och redan efter första tonen på det sex-strängade instumentet så hörde jag vilken låt det var, One Republic's underbara Counting Stars.

---

I nästa hörrni, då händer der grejer. Dels så kommer strandfesten med Katelyn att bli av och i nästa ändå så fyller Liam år, jadu.. Mycket kommer hända. Har ni era aningar? KOMMENTERA :D

De kanske kommer ut bilder på Louis och Fiona, Kathlyn och Phillip på internet eftersom dom är på fester tillsammans? ;)
Du är bäst!

Jättebra och nae, jag har ingen aning m vad som ska hände men jag lovar att det blir bra hur som, det blir det alltid för att du är grym!:)

jättebra lite för tidig men iallafall glad alla hjärtans dag

Hmm har ingen aning hoppas bara att något dramatiskt bra/dåligt vet jag inte heller. Jag hoppas något stort - då posetivt - kommer hända mellan Katie och Lou😍😘

My du är bara bäst♡

kommer det att komma en till novell efter denna?

Vilken av flickvännerna gillar du bäst av tillsammans med killarna? ;) & din novell äger!!
Kommer det bli någon annan novell efter denna?? å vem ska det handla om isåfall???
Vad tror du om Harry och Kendall, dejtar dom eller inte?
Vilken av alla dina noveller du skrivit, vilken tyckte du blev bäst och mest lyckad??

Snälla .. svara i ett inlägg för vill så gärna veta! blev nyfiken, är en tjej från malmö som är lika gammal som dig och är en väldigt stor Directioner!! älskar denna novell :D