take chances, chapter 36

Tidigare;

Utan tvekan så klickade jag mig in i kontaktlistan och ringde upp så fort jag kunde. Två signaler hann gå innan hon svarat och jag kunde inte bli lyckligare av att höra hennes röst igen, den gjorde mig så otroligt glad. Utan att ens se på henne så blev jag som en ny människa igen, en gladare. Resten av den kvällan tillbringade jag på FaceTime med Katelyn och jag visste precis vad jag skulle göra när detta samtalet var över, eftersom jag hade hennes föräldrars nummer i min kontaktlista så skulle jag självklart höra om det gick bra att jag kom dit, sedan skulle jag boka första bästa flyg till NY för att överraska Katie..

---

 ~ Tre dagar senare ~

Sjukhustiden var över för den här gången och för tillfället bodde jag tillsammans med min familj i våran stuga på sidan av New York. Huset var rött, lagomt stort och en stor bakgård. Som liten hade jag alltid älskat detta stället, det var liksom min och Katherine's lekställe. Att vara på plats igen - utan min tvillingsyster kändes bara konstigt. Med det sagt så kan man ju kanske lista ut att jag aldrig varit i detta hus från dagen Katherine gick bort. 

Dom tre senaste dagarna hade varit ganska så jobbiga för min del. Louis jobbade på dagarna och svarade sällan på sms, när han väl gjorde det så ville jag inte störa honom då jag själv visste vilket schema dom hade de sista dagarna. Nog för att jag visste att deras schema var stressigt, men så mycket Louis egentligen ignorerade mig eller på ett finare uttryck-  undvek mig trodde jag faktiskt inte att han skulle göra, det gjorde lite ont att veta att han verkade dölja något för mig & det gjorde bara saknaden till honom ännu jobbigare. Inte nog med att min pojkvän befann sig hundratals mil ifrån mig, mina tre allra bästa vänner hade knappt hört av sig alls och jag kunde nästan inte känna mig ensammare än jag redan var. Jag hade till min lättnad Veronica med hennes gosiga bebismage omkring mig, något som inte var så vanligt då det var flera år sedan vi tillbringade våra nätter tillsammans. Pappa var även snabbt tillbaka till sitt vanliga jag igen, dock med en beodran ifrån sjukhuset att stress skulle absolut inte få tillkomma dom tre senaste veckorna, en sak jag verkligen höll med om. 

Det var måndag, en solig augustidag och jag skulle vilja påstå att jag saknade Manchester lite, men det gjorde jag inte. Inte det minsta faktiskt. Här vid stugan var det inga billäten alls, sjön låg precis på andra sidan vägen och det var just ett sommarställe som detta alla människor behövde få komma till en gång om året och bara koppla av, det var så otroligt härligt. Eftersom det endast var vi och ett till sommarhus bredvid oss så kunde jag gå klädd lite hur jag ville, man skulle kunna säga att det var som på landet detta stället, fast på sidan av New York. Ett par pösiga mjukisbyxor hängde vid mina ben och upptill befann sig ett vitt linne, tystlåtet förflyttade jag mig från soffan till altanen som var precis bredvid vardagsrummet, jag satte mig på bron och tittade igenom mina kontakter i mobilen. Louis var inte ens någon idé att ringa då han förmodligen skulle hört av sig själv om han hade lust, istället drog jag ner tummen lite till och stannade när jag såg det där unika namnet som även var det enda i min lista. Utan att tveka så tröck jag in nummret, bekräftade att jag skulle ringa upp min bästa vän innan jag kunde höra signaler gå. 

"It's Patricia, hello?", bara genom att höra hennes röst fick hela mig att bli på bättre humör. Mitt leende ökade i mängder och jag insåg vid ett tillfälle som detta att jag faktiskt saknade min andra halva väldigt mycket. 

"Yeah, It's me. What's up?", frågade jag och tittade in mot huset igen. Eftersom altanens väggar endast var gjord av genomskinligt glas in till vardagsrummet så såg man tydligt in. Vem som helst skulle egentligen kunna se in till oss därifrån, lycligtvis hade vi inga grannar bakom oss utan endast en stor bakgård med höga häckar. 

"Oh hi honey! I didn't notice that you rang me!", skrattade hon förvirrat och lika borta som vanligt. I alla fall så var jag säker på att ingenting hade förändrats från hennes sida trots allt. 

"I could hear that. I'm in NY you know and ah.. Right now I have a bit of boring and wish you were here.", sa jag och såg direkt hur Veronicas ansikte syntes i vardagsrummet, hon såg ut att prata med någon i telefonen och när hon sedan vinkade med handen mot sig så förstod jag att något var på gång. Jag nickade och gjorde en gest med handen att hon fick vänta med det hon ville tills jag pratat klart med Pati.

"I wish I was there with you and your family, I miss them properly.. I..-", skjutdörrarna öppnades innifrån och fram tittade min kära syster fram med ett stressat ansiktsuttryck, något som fick mig att reagera då hon absolut inte fick anstränga sig när hon var gravid så här långt in i månaderna. 

"Come on, Katie. You looks like a mess and we're going to meet mom and dad in fourty minutes, seriously, hurry up!", klagade hon högt. Jag hade ingen aning om att vi skulle göra något men eftersom mina båda föräldrar haft konstiga samtal varje dag dessa tre dagar så antog jag att det kanske hade något med en överraskning att göra. Dock höll jag med tjejen några meter ifrån mig och mådde nästan lite dåligt när jag såg på mig själv, jag var verkligen inte fixad någonting idag och nu skulle vi tydligen ut snart. Halvt panikslaget försökte jag att tänka på vad vi skulle kunna hitta på just nu samtidigt som jag halvt lyssnade på vad min vän i telefonen hade att säga. Tillslut bestämde jag mig för att göra det bästa, nämnligen lägga på. Jag ville inte, men vi kunde höras vid någon annan tid på dygnet, jag behövde verkligen fixa mig just nu. 

"I'm really sorry about this, babe. I'll call you later, yeah? good. Give Justin a big hug from me and take care!", snabbt lade jag på luren med en hel del skuldkänslor faktiskt, jag ville ju inte alls lägga på med henne då samtalet inte ens hade startat på riktigt, men men. Istället för att hänga läpp över det så fokuserade jag istället på vad som skulle kunna planerats. Jag skyndade mig in och möttes av en Veronica som hade lika avslappnad stil som jag, ett par mjukisar & en tjock hoodie som överdrag, trots det så syntes hennes mage väldigt väl och jag såg helt ärligt fram emot till att bli moster. 

"Are you going to look like that?", frågade jag skeptiskt och tittade ner på hennes stil. Visst kunde jag ana att inte jeans var bland det skönaste när man hade en stor mage som henne men ett par tights kunde väl aldrig skada? 

"I'm just driving you to the place, I don't need any dresses or make up, this is your day.", log hon och satte sig lugnt och försiktigt ner i soffan medans hon drog en filt över sig. "Wear something nice and come to me when you're ready, I can fix your hair if you want to.", förklarade hon malligt medans hennes hand vifftade om att jag skulle skynda mig. Det var verkligen någonting med Veronica och rörelserna på hennes händer som jag störde mig så mycket på. 

 

En halvtimme senare var jag färdig. Den slarviga flätan var borta som istället blev till ett fint verk i mitt hår, klänningen jag bar var svart upptill medans själva kjolen var blå. Jag gillade färgerna och tyckte att dom passade mig helt okej bra åtminstonde, jag hade fortfarande ingen aning om vad som skulle hända och ske under kvällen men jag antog att det skulle vara något speciellt, något vi så sällan gjorde nu för tiden. 

"I bet the boys will drool over you totally tonight, sis!", log Veronica medans hennes blick granskade mig från topp till tå. Ärligt talat så var det galet vad lite smink och hårprudukter kunde göra med en på så kort tid. Glatt tackade jag den fina komplimangen och drog åt mig min handväska som hängde på köksstolen. 

"I have no idea what's going on but now when I've buffed myself up like this, I really hope it's something great we will do.", flinade jag och puttade till syster min åt sidan. Hon bara nickade på huvudet medans ett flin var placerat på hennes läppar. 

"Let's go outside and drive to the place then.", hennes tonläge förklarade en hel del, dels att hon verkade förstå vad som var på gång och även att hon riktigt njöt av att göra mig nyfiken. Själv himlade jag med ögonen och bara log snett innan jag drog på mig mina svarta klackar och gick ut från ytterdörren - vidare in till bilen.

 

Tjugo minuter senare var vi ute vid havet, himlen hade mörknat och det märktes att det började bli kväller tidigare även här i New York. Lamporna lyste vackert och ljuset från dom speglade sig i vattnet, ärligt talat så var det otroligt fint i denna stad oavsett årstid, man kunde bara inte inte tycka om denna staden. Jag sneglade åt Veronicas håll som såg chockad ut själv, hon hade nog inte föreställt sig detta själv. 

"Do you see the boat down there?", hennes ord fick mig att titta extra noga över vattnet. Det fanns inte så många båtar på plats så jag antog att det var den vita båten mina ögon verkligen öppnats för, den var både stor och snygg, hade mor & far verkligen köpt en båt? "Go inside it and there they will be.", sa hon glatt och nickade mot den väldigt stora transporten. 

"What about you? aren't you gonna be with us?", sade jag lite nedstämt men fortfarande chockat. Hon ruskade snabbt på huvudet och bredde på smilebanden , min syster, åh vad jag tyckte om henne. 

"Go ahead! it will be a big surprise for you in there.", konstaterade hon och puttade lite på min vänstra arm. Jag suckade och öppnade bildörren, sade hej då till Veronica och klev sedan ut. Nervös var jag faktiskt, varför visste jag inte alls. Det var ju mina föräldrar jag skulle träffa, jag skulle inte känna mig såhär pirrig i magen. 

 

Små ljuslyktor förde mig till den stora ingången där jag nu skulle kliva ombord. Eftersom det fanns två okända livvakter utanför ingången, som noga såg ut att ha inspekterat mig så förstod jag att denna båt förmodligen var hyrd och att företaget låtit sig erbjudit vakter, tanken for inom mig och ännu fler kliv tog jag in mot båten. 

Musik hördes inifrån och jag visste inte riktigt vad som väntade för att vara ärlig, men någon människa på hela båten verkade det inte finnas i alla fall. Jag skulle just till att vända mig om då jag kanske gått på ännu ett av Veronicas skämt när jag kände två händer på mina ögon och någon hade kommit bakifrån mig. 

"Guess who?", den där rösten kunde bara tillhöra en person, the one and only Louis Tomlinson. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte blev chockad, för det var jag. Faktiskt så hade jag ingen aning om att det var Louis som skulle befinna sig på båten med mig, men samtidigt kunde det inte blivit bättre. Med det största leendet så vände jag mig om och såg honom i ögonen. Han hade en svart kavaj på sig med håret extra fixat. "Hello my madame", log han busigt medans han pressade sina läppar mot mina.

"I.. I don't know what to say.", erkände jag medans Louis fortfarande var nära mig. Mina tårar var inte långt ifrån att komma och jag ville inget annat än att förklara min kärlek för denna pojke, hur underbar var han inte? "Have you done this all for me?", frågade jag fortfarande chockerat medans blicken var överallt. Hans huvud åkte upp och ner medans han sedan begravde huvudet mot min hals. 

"Everything all by myself. I talked to your parents lately and they thought it was a very good idea.", log han mot min hals medans han kysste den mjukt. Jag gav med mig ett så tyst stön som möjligt för att inte ge ut för mycket läte eftersom han mycket väl visste att det var just halsen som var min känsliga punkt. Han verkade dock ha märkt det i alla fall och flinade malligt. "Are you hungry?"

"Yees. I'm starving!", utbrast jag och ryggade mig bakåt så våra ögon möttes. Att få känna Louis närhet igen var de bästa som någonsin kunnat hända mig just nu, jag behövde honom samtidigt som jag verkligen hatade att känna sånt behov av just Louis närhet som jag gjorde. 

"Good, let's go inside and eat.", sade han och tog tag i min hand. Tillsammans gick vi in mot öppningen in till den väldigt lyxiga och stora båten. "Just so you know, I've get a privatedriver so the boat will get going soon.", skrattade han och tittade menande mot ett fönster där jag antog att chauffören satt. Jag nickade och följde lydigt med Louis in till båten som inte bara såg stor ut, den visade sig även vara väldigt lyxig och snygg inuti också. 

 

Till middag blev det en gammal favorit från min sida, kött och pommes. Väldigt enkelt men så otroligt gott. 

"This is really amazing, Louis. I've missed you so much.", sade jag medans jag stirrade rakt in i hans blågröna ögon som såg precis lika vackra ut som jag mindes dom. 

"I'm glad you liked it and well.. I've miss my girlfriend too.", flinade han busigt och blinkade med ögonen. "Sorry I've been gone this days, it's just it has been pretty much to think about and this isn't just a thing to do over a night. I've planned this in a few days now and I'm really glad that you enjoy it.", sade han och höjde sitt glas, snabbt följde jag hans exempel och krockade våra glas samman. 

"Again, thank you for this.", log jag och åt ännu en bit av köttet. 

Under middagen fortsatte konversationen om allt möjligt, vardagen, jobbet och allting. Det kändes så otroligt bra över att ha honom vid min sida igen och jag uppskattade verkligen det han gjort för mig. Ingen kille kunde nog någonsin nå upp till min pojkväns nivå, detta var absolut den bästa överraskningen som kunde hända idag. 

 

"You're happy with the surprise?",  innan jag ens klivit på båten så visste jag inte alls att vi skulle tillbringa natten på denna lyxiga båten, det var ganska sjukt att han hyrt in den så vi till och med kunnat övernatta. Det skulle bli kul att göra något annorlunda och även ihop igen. 

"Of course, Lou. I'm so happy right now.", fnittrade jag lyckligt och lade mig närmare hans bröst. Vi hade krypt ner under täcket båda två och var redo för natten, Louis var trött efter att flygit hit med flyget redan imorse och han hade förmodligen fortfarande inte ens ställt om sig med tidsskillnaden ännu skulle jag tro. Innan jag släckte mina ögon så lade jag mig halvt på Louis medans jag pussade honom rakt på munnen. Hastigt öppnade han sitt ena öga och flinade charmigt mot mig, skulle denna natt sluta som senast? 

"I love you, Katelyn.", viskade han medans hans ena hand förde bort lite hår ifrån mitt ansikte för att då lägga det bakom örat. 

"I love you too, my beautiful, beautiful boyfriend", log jag och pressade hungrigt mina läppar mot Louis. I det ögonblicket visste nog vi båda vad som skulle hända, natten var ännu inte över och den skulle antagligen bli lång. 

---

Haha, well.. Kärlek, kärlek ;) Eh, jaa.. Kommentera gärna.. Haha ;) 

Åh, dom är för underbara och Louis, han är sååå perfekt, älskar honom så mycket..försöker du död mig eller? För jag dog typ nu.<3

Åh, dom är för underbara och Louis, han är sååå perfekt, älskar honom så mycket..försöker du död mig eller? För jag dog typ nu.<3

åååh så bra!!

Hej! Jag undrar ifall du skulle kunna tipsa om min nya berättelse www.withgirls.blogg.se, som handlar om fyra bästa vänner vars liv är fyllt av kärlek, vänskap och drama. Utlovar då även ett länkbyte på min blogg! Ni som ser denna kommentar borde också kika in på bloggen! Tack så mycket ♡

Hej! Jag undrar ifall du skulle kunna tipsa om min nya berättelse www.withgirls.blogg.se, som handlar om fyra bästa vänner vars liv är fyllt av kärlek, vänskap och drama. Utlovar då även ett länkbyte på min blogg! Ni som ser denna kommentar borde också kika in på bloggen! Tack så mycket ♡

Och guuud vad romantiskt! En son kille vill ju alla tjejer ha!
Sedan har jag en fråga. När det blir ett drama emellan Louis Och Kaity kommer don glra slut då? Men fom kommer väll bli ihop igen?? Och jag skulle vilka ha fler perspektiv med Niall ochSarah:)
Älskar verkligen den här novellen den är min favorit:)

My du är bara så grym!

Åh vilket fint kapitel!

Bra! Du är så otroligt duktig på att skriva. Önskar att jag någon gång skapar en blogg och bli lika duktig och begåvad som du :* Tyvär kan jag inte kolla in på bloggen så ofta för jag har börjat att få mer läxor (går ändå bara i femman..) D: Så ja.. Hoppas att du har det bra, kram, Rebecka Xoxo

omg meeer!

Oj oj oj kärlek ja😊 mysigt❤️❤️