Tårarna var inte långt borta och att höra min storasyster gråta gjorde som sagt väldigt ont i hjärtat. Eftersom jag inte riktigt hunnit tagit in allt Veronica sade så satt jag fortfarande i tystnad. Louis arm runt om mig höll mig kvar på stolen och tur var väl det.
"I've booked a flight for you today. I guess I'll see you there and I'll text you more information when you're there. Okay? Come alone and don't miss this flight, it was a last minute trip as raise about two hours. They need us, Katie. We have to be there.", hennes röst lät sprucken, men ändå så hel. Som om hon försökte hålla humöret uppe för min skull. Självklart skulle jag vara där för mina föräldrar, även om dom inte alltid kunnat vara på plats varje gång jag behövt dom så skulle inte jag vara lika svin tillbaka, det var ju dessutom inte ens deras fel att dom inte kunnat varit vid min sida under jobbiga omständigheter utan det var ju egentligen jobbets fel.
"I'll not miss it. See you there.", innan hon hunnit svara på det så klickade jag bort samtalet. Direkt satte jag armbågarna på bordet och lade huvudet i mina händer. Vad tusan hade hänt? min pappa kunde inte dö, han fick inte dö. Det var precis som Veronica sagt, våran familj hade redan förlorat en familjemedlem, vi ville inte att det skulle hända igen på dom närmaste åren i alla fall. Far min var bara 50 vårar, han var för ung för att ge upp nu.
"What the hell is going on?", frågade Luke oroat samtidigt som han snabbt släppte sin gaffel. Folket omkring oss började nu snegla mot vårat bort och jag tycktes känna några tårar som rann ner från mina kinder.
"Dad is.. I don't know.", mumlade jag och släppte bomben ännu mer. "Veronica said he was dying but I'm sure he isn't. That's unfair, he can't die now.", grät jag. Mina tankar om att vi blev utstirrade eller om paparazzis såg oss just nu var ju mitt minsta bekymmer om man såg det så, Fiona däremot verkade störa sig väldigt mycket på hur människor tittade frågande på oss.
"Katelyn, he isn't dying. You said it yourself so please, don't cry and not here. Oh this is so awkvard. Are you twelve or what?", i det ögonblicket klarade jag inget mer. Jag hade varit snäll för länge, alldeles för länge än va jag egentligen borde varit. Hon skulle få betala för allt hon sagt som sårat mig, och detta var verkligen för mycket. Argt ställde jag mig upp och tog min väska. Nu var det ingen tvekan om att människorna runt omkring oss stirrade.
"Who are you to judge me? Seriously, go to hell, Fiona. You're a false little bitch who doesn't care about someone else than yourself, you're so terrible selfish and I can't even know how Luke can be with you. Sorry but I'm saying the truth and you really do have to practicing to be more nice with people.", jag skulle inte säga att jag skrek ut orden men jag sade dom nog rätt så högt. Mina ord fick både Luke och Fiona att rygga tillbaka på deras stolar, Louis däremot såg mest ganska road ut, något som också irriterade mig mycket. Jag hade förstått att Louis gillade att se mig stressad. Att vara arg kanske gjorde honom ännu mer underhållande.
"Take it easy, Katie. Don't be so mad.", Luke's röst lät lugn och harmonisk, som om han inte förstått allvaret i det hela. Han om någon borde ju förstå hur jobbigt detta var för mig. Fast även så hade ju inte han någon kontakt med sin pappa så kanske kunde han inte förstå ändå. Snabbt tog jag fram min plånbok ur handväskan och kastade fram pengarna som skulle vara till min & Louis mat, sedan vände jag på klackarna och lämnade Louis ensam tillsammans med dom två andra stolpskotten.
Vart jag skulle ta vägen var en annan fråga, jag kom ut från porten till restaurangen och såg mig omkring. Biltutor och andra transportljud hördes och jag skulle just ta ett steg ner för stentrappan då dörren öppnades bakom mig. Ingen mindre än min fina Louis stod där, med ett mildare leende på läpparna nu.
"Please, don't be angry at me.", jag suckade och skakade på huvudet medans jag backade ett steg så jag kom närmare honom. Mina armar öppnades och snabbt klev jag in i hans varma famn.
"I'm not angry at you and you know it.", förklarade jag och släppte taget om honom. "I'm just so freaking tired of Luke. Why is he so changed? I miss my brother, you know.", mumlade jag och tittade med förkrossade ögon in i Louis lite numera medlidande. Han nickade förstående och flätade samman våra händer medans han nickade mot den svarta bilen som var mitt framför oss.
"Let's go home and pack your stuff.", med det så förstod jag att Louis kanske förstått vad jag och min syster pratat om i telefonen. Istället för att öppna munnen så torkade jag bort mina sista tårar och nickade på huvudet.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var orolig, för självklart var jag det. Men samtidigt så visste jag att styrkan jag hade inom mig hade jag då inte fått ifrån min mamma, den kom ifrån pappa och han var verkligen typen som aldrig gav upp, han kämpade för det han älskade vilket jag hoppades på att han gjorde denna gång också.
I bilen påväg till flygplatsen kändes jag väldigt tankespridd. För mindre än två timmar sedan fick jag ett besked om att min pappa var nästan döende, dock visste jag ju hur Veronica var och hon överdrev verkligen med allting. Även hade jag en dålig magkänsla av att lämna Louis och killarna. Självklart tvivlade jag inte en sekund på att dom skulle klara det själva då dom gjort det förut med endast Pauls sällskap, men nu när även Paul inte fanns då han fått några veckors semester även han så var det faktiskt tveksamt. Helst skulle jag vilja ha med Louis just nu så han fanns där vid mig om det värsta skulle hända min far. Men samtidigt så behövdes han hos de andra boysen och jag tänkte nog att hela familjen skulle må bra av att få lite ensamtid om det som så endast varade i någon dag.
"And you're sure you and the lads will do this without someone who take care of you?", flinade jag medans jag tittade lite roat på min fina pojkvän vid förarsätet bredvid mig. Han såg nästan förvånad ut när jag uttryckte mig och hans min i ansiktet såg väldigt roligt ut.
"Of course. We have our team who will help us if we should came into that situation.", konstaterade han medans ett flin placerades även på hans läppar. Jag visste att åtminstone Liam skulle hålla koll på schemat veckan ut så klara sig skulle dom alltid göra.
"When I left Luke and Fiona..", Louis tittade på mig medans han svängde upp på uppfarten av parkeringshuset vi förmodligen skulle stå i. Jag vände huvudet till honom igen och såg hur han suckade en aning innan han tillslut fortsatte. "He gesticulated a 'I'm sorry'-thing. So I guess he doesn't wanna make any big deal of this."
"Well.. It isn't his fault that she's a bitch but it's his fault that he doesn't say something when he know she has wrong. I just get so mad at him, like seriously? I love him like my own brother and now I'm like air for him.", suckade jag frustrerat och lade armarna i kors. Louis verkade förstå och nickade bara på huvudet. Åh vad jobbigt det skulle bli att lämna denna kille, att lämna Lou & resten av killarna var självklart tråkigt men att behöva säga hej då till killen som mitt hjärta dunkade några extra slag för var faktiskt ganska jobbigt, jag var ju inte van med att vara utan Louis nu och hur länge jag skulle behöva det visste jag ju inte riktigt heller.
Vi stod på utkanten av alla människor, fast fortfarande någorlunda nära min egen gate. Flyginformation och biljetten hade Veronica skickat över via SMS så det var egentligen bara för mig att hoppa på planet och vänta på starten, men istället stod jag i Louis armar med tårarna forsande ner från mina kinder.
"Please, don't be in love with someone else.", orden bara lämnade mina läppar helt utan förvaning och jag visste ärligt inte ens vad som flög i mig när jag sade så. Louis grepp om mig lossade och hastigt mötte jag min blick med hans. Han tittade lite halvt besviket på mig innan han sedan kupade sina båda händer runt mitt ansikte.
"I can't love anyone else that not is you. No one will ever love you more than me and I'm so damn happy that I've found you, Katie. You really light up my world.", med dom orden så pustade jag ut. Egentligen visste jag inte vad som väntade efter att frågan slank ur min mun, men jag hade garanterat inte trott att det skulle bli så enkelt. Jag hade nog trott att han skulle blitt lite tjurig kanske.
"I love you, Louis. More than words can explain.", konstaterade jag och pressade mina läppar mot Louis numera leende. Det dröjde inte länge förrän han besvarade min kyss och höll om mig lika hårt igen.
Att säga hejdå till Louis var verkligen jobbigt. Att se honom stå där, ensam med händerna i fickorna och tittade på mig medans jag passerade gången in till flygplanet kändes förjävligt. Jag ville ha honom med mig, jag ville sitta bredvid honom på det flera timmars-flyget och jag behövde honom mer än allt just nu, om man såg det så.
Men, men. Vi sågs ju faktiskt snart igen. Nu var det endast pappa jag skulle fokusera på, jag hoppades att han mådde bra.
Jag visade upp min biljett för vakten, precis innan jag skulle gå på planet så tittade jag bak och såg Louis småle åt mig medans hans hand vinkade fram och tillbaka. Att säga hej då var i vissa situationer väldigt jobbigt. Men det här var egentligen barnsligt jobbigt. Jag skulle inte känna behovet av att sakna en person så här mycket trots att vi fortfarande var i samma rum, var det kanske fel på mig?
En halvtimme senare satt jag på flyget, tryggt i min stol med hörlurarna i öronen. Platsen bredvid mig hade varit tom under hela halvtimmen jag suttit och väntat på flygets start så jag antog att den skulle förbli ledig också.. Just i stundens hetta så märkte jag hur en person kom ut ifrån toaletten och började genast gå åt mitt håll. Jag kände igen det där ansiktet väldigt väl, jag hoppades verkligen inte på att den personen hade plats bredvid mig..
Oj oj oj, vem kan det vara? ;)
Kommentera gärna :)
