lose myself, del 35

Lizzys Perspektiv;

"Okay, do you want so say something to her in case she look?", han fick återigen killarnas blickar och såg för första gången under hela tiden riktigt säker ut på det han nu skulle säga. 

"No, she know how I feels for her and she know that I love her. More than this stay between me and Lizzy." 

Jag torkade fort bort tårarna och tryckte snabbt av TVn. Att titta på denna intervjun var riktigt jobbigt även om jag helt och hållet fick skylla mig själv. Det fanns inte ord till hur mycket jag saknade Zayn och hans närhet. Att bli omfamnad av pappa var absolut inte samma sak, inte alls samma trygghet. Jag drog en långsam suck innan jag återigen vände upp blicken på pappa som småflinade. 

---

 

 

Dagarna rullade på. Det var sommar och sol men för det mesta så tillbringade jag min tid inomhus. Att vistas bland andra människor just nu var inte direkt någon höjdare från min sida, inte nu iallafall. Jag hade tröstätit massor med frukter och godis, lyssnat på Little Things om och om igen, allt endast för att påminna mig själv om Zayn. Jag saknade honom, riktigt mycket. Men samtidigt visste jag att jag behövde denna tid, min ensamma tid där jag bara kunde få vara ifred och tänka igenom allt som hänt. Kate hade jag däremot haft lite kontakt med under dessa dagar, vilket kändes, efter allt som hänt, riktigt bra att ha en vän som henne, även om hon svek mig så otroligt mycket. Men nu, idag, så var dagen inne, dagen då jag var tvungen att ta farväl av min älskade broder, en allra sista gång. 

 

Jag stod framför spegeln med samma tanke som varje gång. Varför var jag så ful? varför var jag inte typen som hade mängder med smink, hårprodukter eller andra tjejgrejer? varför var jag så onormal? Men den största frågan var; kunde jag ha på mig det här? skulle Alex accepterat denna klädsel? Fast jag kom även att tänka på det han ofta sa till mig när han såg mig vid spegeln; You don't need to be someone else. You're my sister, and for me, you're cool and I'm very glad that you don't is like the other girls. Något jag alltid kommer att bära med mig.

Men det slutade iallafall med en vanlig mörk outfit, en sån som jag visste att Alex skulle ha gillat. 

 

"Are you ready?", pappa stod tårögt framför hallens spegel och granskade sig noggrant innan våra blickar möttes och han log ett sånt där tillgjort leende till mig igen. 

"Yeah, I think so.", ljög jag och gjorde ett lika krystat leende tillbaka. Vi gick tillsammans ut till bilen och åkte bort till kyrkan som låg lite på sidan av. Väl där möttes vi av nästan hela släkten från pappas sida. Aldrig hade jag sett hela släkten samlad på det här viset förr. 

 

Det var tungt och jobbigt att sitta i kyrkan. Jag och pappa satt längst fram och jag hade inte ens tankarna i bakhuvudet att vände blicken bakåt. Allt jag såg var den stora kistan. Kistan där Alex låg i. 

"Alex was very lovely, kind and good at to many things. But one thing he really loved, was his own twinsister as would to say something." 

Jag nickade tveksamt på prästen som talade som en bekräftelse på det han just sade. Jag gick långsamt upp och släppte inte blicken ifrån pappa en ända gång. Jag hade övat i timmar för detta tal, jag tog upp lappen ur min bakficka och började läsa innantill. 

 

"Hi everyone. Nice to see you all and thank you for coming to a last goodbye to my brother." , jag tittade upp och såg att hela Alex fotbolls- och hockeylag var här, Kate satt näst längst fram och människor jag aldrig sett förr satt även där. Jag svalde hårt innan jag motvilligt fortsatte. 

"Me and Alex was very close to each other. He wasn't just my brother, he was my best friend too. I've lost to many people in my life, and Alex has always helped me about this things. He promised that it should be me and him forever, but now.. He's leave me, and it's really hard for me. I have pretty hard to take people into my life, just because I've been betrayed and left to many times. But did you know what? everyone as has left me, are still alive in the world. I can see them everyday if I just want. But him I never wanted to lose, just leave me. He leave me in the world alone and to know the fact that I'll never see him again, it hurts. Words can't describe my pain." , jag tog ännu en kort paus och lät tårarna sakta rinna ner från mina kinder. 

"But he leave me not all alone. Before he left the world, he tell me everything I wanted to know. He tell me that never give up, stay strong, still dancing, take care of my dad and finally, Live for him. And for a few days ago, I stood beside the railway. I was so sad, I don't knew what I did, but in the last second, my cousin stopped me, and I'm really glad for that." "I know that people want to say goodbye to Alex soon and yes, he'll. But not me. I know that he's with me and my side everytime. He look down on us right now and I know that he's proud. I love him and I'll always miss him, but the word he said to me, it's word I'll never forget and those word, I'll live for them and for him. Of course I want him back, more than everything. But I know that he even is on a place there he feels better, and I'm proud to call myself his sister. All our memories we have, I'll never forget them. All this seventeen years old we might together is always in my mind, and a part of me will always miss him. Thanks." 

 

Människorna runt omrking mig grät och applåderade. Men det var först nu jag insåg en sak jag aldrig såg tidigare. Där, längst bak på sista raden satt människan jag avskydde med än allt annat. Hur kunde hon veta och vad gjorde hon här? Prästen tog över ordet medans jag återgick till min plats och jag såg tystlåtet på pappa som både log och grät. 

"You're so beautiful, my girl. I'm sure that he think the same."

Han armar vilade runt om mig och jag lutade huvudet mot hans axel. Men tankarna om mamma ville inte komma ut ur mitt huvud. Jag röck till och viskade allvarligt till pappa. 

"Dad, why is Sophie here?"
"Sophie, who? your mother?", frågade han och det förvånade mig att han verkade vara så lugn. Jag nickade och han bet sig snabbt i läppen. "I tell her, I thought that even she's a bad mother, she deserves to know." 

Jag suckade på honom och gav prästen återigen min uppmärksamhet. Minnerna om Zayn kom plötsligt upp i mitt huvud, tårarna blev fler och jag insåg snabbt hur mycket jag egentligen skulle vilja ha honom här, hos mig, just nu. Nej, jag var alldeles för känslig för att tänka något alls nu. Jag ville bara hem till min säng. 

---

Jaha, ännu en jobbig och sorgsen del. Vad tycker ni? hur kommer det bli mellan Liz och hennes mamma? kommentera! :)

Gud var sorlig del. Jag grätt när hon höll sitt tal!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Herregud, grät nästan när jag läste det här kapitlet :( så himla sorgligt!

Herregud, grät nästan när jag läste det här kapitlet :( så himla sorgligt!

Så himla bra. Grät nästan under hennes tal.

men åååh nä så jäkla bra, grät under hela .. å speciellt när hon höll tal :(

Tycker inte att de ska fixa kontakten igen, sophie ör inte värd det..:(

Jättebra

Talet var så fint, grät typ. Det borde blir bra mellan alla nu! Kram!

Asså jag är fortfarande på bussen sluta skriva så sorgligt jag skämmer ut mej :(