Han backade upp på uppfarten och i bilen var det lika tyst som under hela hemfärden. Tårar rann ner från både pappas och mina kinder men det gjorde ondare att se honom så ledsen. Jag hade aldrig sett honom så ledsen sedan den gången mamma stack ifrån oss. Han stannade bilen och vände huvudet mot mig. 

"Come on, my girl. Let's go into the house now.", han tog min hand och sökte efter min blick men vrångt tittade jag ut genom bilrutan. "We can't stay here forever." 

"I can't go in without Alex.", sa jag tyst och tog bort handen. "I can't live without him, dad. It was with him I found peace, what happend to me now?", jag tittade tvekande upp på pappa som hade huvudet i händerna samtidigt som han skakade på huvudet. 

"It's hard for me too. How do you think it feels that lose one of my own kid? Please, don't do something stupid, right?We'll do this, even if it's hard. But we must do this for Alex, and I can't lose you too, we must fight." 

Han sa det på ett strängt och annorlunda sätt som faktiskt fick mig att tänka till, stanna upp och inse att saker och ting aldrig mer kommer bli som förr igen.

I panik så öppnade jag bildörren, öppnade dörren in till huset och sprang upp. Upp på den stora övervåningen som jag och Alex hade för oss själva. Jag slet upp hans dörr för ett litet hopp inom mig ville att han skulle ligga där, där i sängen och säga att allt bara har vart en idiotisk mardröm. Men verkligheten kom ikapp mig. Sängen var tom, soffan var tom och hela rummet var tomt. Jag svalde hårt och gick långsamt fram till hans säng. Jag la mig försiktigt i den, drog in hans lukt på kudden som låg kvar efter att han sovit och slutligen så slöt jag mina röda, svullna och tårfyllda ögon. Det var i denna säng jag hade sovit i så tusentals många gånger tillsammans med Alex. Det var i denna säng som vi alltid setat i timmar i och bara pratat, det var i denna säng som vi tittat på tv, spelat FIFA och ätit i. Bilder rullade i mitt huvud, från när vi var små. När vi lekte i sandlådan, när vi dansade, spelade fotboll, innebandy tillsammans, eller den gången han skulle lära mig spela hockey. Eller den gången jag blev retad i skolan av ett gäng tjejer och Alex plötsligt kom fram till dom och talade dem till rätta. Jag var så lycklig, ingen kunde någonsin ta ifrån mig min bror, vi var så tajta. Jag hörde fotsteg utanför rummet och dörren öppnades långsamt, jag slog upp ögonen och ljuset från hallen utifrån lyste in rakt på mig, in kom pappa.

Tyst smög han in och satte sig bredvid mig i sängen. Utan ett ord så la jag mig i hans armar och jag kunde känna hur jag återigen började skaka. 

"Dad, who did it? who did something like that?", min röst var hög och jag sa det samtidigt som tårarna forsade ner. Det förvånade mig över att han ändå verkade tyda vad jag sa. 

"I don't know, my princess. Nobody knows that and probably, we'll not find it out either.", hans ord skar rakt in i hjärtat. Jag tittade upp mot honom och mina ögon mötte pappas. Pappas gyllenbruna ögon gjorde ont att titta in i, dem påminde mig för mycket om Alex. Jag vände fort blicken neråt igen och mumlade något som varken han eller jag själv hörde. 

"I'll find that person as killed my brother, then I'll kill that person too.", sa jag skarpt och mina tårar förvandlades till illska. "I must find him, now."

Jag tryckte mig upp ur sängen och skulle precis gå när jag kände pappas händer runt min ena arm. Han drog min snabbt tillbaka till sängen igen och gav mig en allvarlig blick. 

"No, prove instead that you're better than this person. Make your brother proud of you, and I'll promise that he don't want to if you do something as killed himself.", som vanligt hade han rätt men jag kunde ändå aldrig få bort smärtan inuti mig. Jag ville bara bort, jag ville se Alex igen, jag ville till honom. Jag nickade instämmande till pappa. 

 

Vi satt tysta i ett långt tag när pappa slutligen bröt tystnaden mellan oss. 

"How are Zayn? do you love him?", bakom det breda leendet kunde jag se att ett stort flin gömde sig. Jag ryckte på axlarna och tittade motsträvligt på honom. 

"Yes, I do. But I don't know if I can handle a relationship right now.", jag mötte pappas chockade ansikte och innan jag hann fortsätta så avbröt han mig.

"Of course you can. Zayn is th right guy for you, never let him go. Your brother really liked him and was so happy for you, you..-"

"Yes, I know. Alex said that befor he..", jag svalde hårt och tårarna som för ett ögonblick försvunnit var snabbt tillbaka igen. Jag ville inte riktigt säga klart hela meningen och jag ville inte ens inse att den hemska meningen skulle vara sann. "Before he leave me here, he said things as I'll take with me, every single day. And Zayn was one of them stuff.", klargjorde jag och tänkte tillbaka på gårdagen. Dagen då jag låg bredvid Alex, höll i hans hand och lyssnade på hans tunga andetag. Orden, meningarna och sakerna han sa till mig kommer jag aldrig glömma. Utan dom orden hade jag aldrig orkat kämpa vidare. 

 

Pappa lämnade mig för ett ögonblick för att gå ner och hämta te och mackor. Jag tittade mig omkring i rummet och kom att tänka på lådan han hade under sängen, lådan jag aldrig skulle få öppna. Långsamt hasade jag mig ner från sängen, kände med handen under sängen och kunde genast känna den plastlådan som var under hans säng. Jag rullade ut den och fick se en massa saker, saker jag helt enkelt förträngt. En basebollhandske från hans första baseboll match, en fotboll som han fått av mamma, en badboll som jag gav han i present när vi fyllde tio, en hockeypuck från hans första match, femtiotals medaljer från alla kampsporter han spelat och inte nog med det, ett album, ett familjealbum. Alla sakerna jag fick syn på väckte minnen och bilder från mitt huvud. Alla sakerna som låg i lådan hade vi gjort tillsammans, på ett eller annat sätt. 

Men min uppmärksamhet riktades åt de dammiga, lortiga albumet som låg längst underst bland sakerna. Jag tog försiktigt upp de och läste på den. "Year 1999 - 2000." jag kände igen handstilen, det var varken min, pappas eller Alex, det var mammas. Motvilligt öppnade jag första sidan och fick genast syn på en bild på mig och Alex. Jag läste texten om och om igen, tårarna ville aldrig sluta och jag kunde heller inte låta bli att le. "Alex and Liz drinking their first smoothie together. ♥" , Jag granskade bilden noga och när jag tänkte efter så kom jag ihåg dagen så väl. 

---

Oj, det är riktigt jobbigt och tungt att skriva sånna här delar, men sånna lär ju finnas de också. Kul att ni kommenterar era åsikter om förra inlägget, det är verkligen kul att läsa och jag tar åt mig allt nu skriver! :) Vad tyckte ni om detta då? var det bra eller var det alldeles för segt? Fortsätt att kommentera era åsikter! Kram!