---

Jag såg hur förkrossad Lizzy var efter telefonsamtalet med doktorn, hon hade dock inte pratat så mycket om det men vi bokade en biljett direkt så hon fort kunde komma hem och som tur var så fanns det några platser kvar på planet som gick om bara en timme. För säkert femtionde gången erbjöd jag mig att följa med, vilket hon inte ville alls ville.

Hon packade fort ner sina grejer i sin resväska och tittade knappt åt mitt håll. Hon var stressad och jag kunde lätt tyda att hennes tårar inte var långt borta ifrån att rinna.

Jag gick med snabba steg fram till henne, jag tog ett stadigt grepp om hennes arm för att dra henne intill mig då hon protesterade, hon drog undan och fortsatte att slänga i sina kläder, hårt ner i den fulla resväskan. Men jag gav mig inte, jag gjorde ett nytt försök att dra henne till mig och denna gång drog hon inte undan iallafall. Jag kramade om henne hårt, lät henne gråta i min famn och jag kunde känna hur hela hon skakade. 

"Calm down, babe. Everything will be alright.", tröstade jag henne då hon våldsamt men samtidigt löst puttade undan mig ifrån henne. 

"No, it'll not. The doctor says he maybe can't be okay. I don't know what it is with him, but I should find the out. But don't say that everything will be fine, because now I know it don't." 

Jag tittade på henne med en stillsam blick samtidigt som vi båda tystnade. Jag kände mig riktigt dum. 

"Come here.", jag räckte ut mina armar och hon gick långsamt in i dem och jag kunde känna hur hennes klena armar lindandes runt min midja. "I'll miss you so much." 

"I'll miss you too. You know that I don't want to leave you, but I must, I can't leave my brother alone.", jag nickade förstårligt och pussade henne ömsint på pannan och jag kunde känna hur hon bara blev mer och mer avslappnad. 

 

"I can't understand that you'll leave me now. It'll be so empty without you beside me in the bed now. And everywhere else too.", här stod vi och höll om varandra, det var tio minuter kvar tills planet gick och jag ville aldrig släppa taget om henne. "Remember that call me when you're home."

Hon drog sig ur den varma kramen och log ett brett leende och nickade varsamt på huvudet. 

"I love you, Zayn. I would never do this without you. I'll miss you every second, and I hate to say goodbye to you.", henens röst lät vek och jag drog henne ännu en gång till mig. Jag gav henne en sista kyss och vi gick sedan åt olika håll. Att säga hejdå till familjen och vännerna var alltid jobbigt, men att säga hejdå till sin flickvän är alltid snäppet jobbigare, och så här har jag aldrig känt förut, varför kände jag mig så tom? 

 

Efter bara någon timme på flyget så kunde jag äntligen se lilla Bradford igen. Planet landade och som vanligt väntade pappa på mig vid den lilla kiosken. Denna gång var han inte lika glad som alla andra gångerna, hans ögon var röda som aldrig förr och inte tala om svullna. Utan ett ord så släppte jag allt jag hade i händerna och sprang fort fram till honom och omfamnade han allt vad jag kunde. 

"Dad..", snyftade jag fram och tårarna bara forsade ner. "I can't do this anymore. It hurts too much." 

Han släppte taget och tittade in i mina röda ögon som bara sved av alla tårar. Han pussade mig på kinden och förflyttade allt hår från ansiktet åt sidan. 

"We must do this, we'll fight for him.", jag kände hur mina ben skakade och hur svag jag blev i hela kroppen. "Let's go, now we went to the hospital."

Jag gav honom en instämmande nickning och tillsammans gick vi mot bilen. 

 

Vi gick genom den stora ingången och vi möttes av två kvinnliga doktorer som den båda bar vitt på sig. Min blick fastnade på deras stora svarta namnskyltar och tittade länge på de två namnen; Elsie och Anna.

"Can we just get any questions to you?", Elsie tittade med en läskig blick på pappa som bara nickade.

"Where you home the all day with Alex or was he alone at home?", han såg inte alls ut att tänka utan svarade direkt på frågan.

"Yes, I come just home from my job. The door was open but it was very quiet inside, then I went up and see him lying there, on the ground. Why?"

Anna tog över frågorna och tittade nu på oss båda. "Do you know if he took some drugs or anything else?" 

Jag tittade först på pappa och sedan gav jag med mig en arg blick på de två sköterskorna.

"Absolutely not! He wouldn't do it. He love sport and live for that and hate drugs.", jag kände just nu bara för att slå till dem båda, men jag hejdade mig snabbt. 

"Why do you ask that?", jag kunde även känna irritationen i pappas tonläge och vi båda stirrade frågande på de två doktorerna. 

"We have found drugs in his blood and it isn't some drugs either. We think it's that as did him so sick. And it's a very high drug dose." 

"He would never to something like that with sense. He's my twin, I feel him like myself.", klargjorde jag och torkade tårarna som rann ner från min kind. 

"Yes, we think that too. We can just guess that someone have given it to him without his knowing about it himself.", Anna lät väldigt lugn och sansad, vilket fick mig att bli väldigt irriterad. 

"Where is he now?", frågade jag och tittade på de båda.

"We can't say that no..", Anna blev plötsligt avbruten av Elsie som log ett svagt leende mot mig och tog min ena hand. "Come here sweetheart. I'll follow you to him." 

 

Hon öppnade dörren in till honom och jag kände hur tårarna plötsligt rann igen, hjärtat värkte och min kropp gjorde ont. Känslan av att se sin egen bror liggandes halvt medvetslös i en sjukhussäng med massor av läskiga maskiner runt omkring honom var hemsk. Det fick bara inte vara sant. Utan att tänka min för så sprang jag med långa, tunga steg fram till honom och la mig bredvid han i sängen. Tårarna bara rann och jag fick knappt fram ord. 

"Alex.. Pl.. Please don't leave me here. You promised that you always should be here for me, do you remember? You can't say goodbye now, you must fight, okay? I'll fight with you.", med gråten i halsen fick jag tillslut fram ord och jag kudne plötligt känna en hand vid min, Alex hand. 

"I'll always be here with you, always. I'm always closer than you know.", hans ord fick mig att stelna och min blick tittade förvånat på honom. Han hade öppnat sina ögon och han tittade nu på mig. Med sina bruna ögon och sitt bruna hår. Han var sig lik. 

---

Åh herregud. Detta ver verkligen en jobbig del, nästan så jag grät själv när jag skrev den faktiskt. Åh. 

 

"I don't like that you are with..-", irriterat ställde jag mig upp blickade illsket på Mike som satt på andra sidan soffan. Han kom av sig i meningen när han såg hur jag reagerade och tystnade direkt.

"I know you don't like Liz, but she's my best friend and have always been. You have particularly over me in over one year now. Who do you think you are? My dad? no." 

Han reste sig upp och gav mig en argsint blick, vilket räckte för att jag skulle dra igen munnen. Jag satte mig försiktigt ner i soffan igen och la händerna på pannan. "I can't do this anymore." 

Jag sa det så tyst som möjligt utan att titta upp på Mike. Jag kunde känna hur hans illska spred sig över hela rummet och han harklade sig snabbt. 

"What do you mean?", han flinade och försökte låta oskyldig.

"You know exactly what I mean, don't play stupid." , med tårar i ögonen reste jag mig upp från soffan och skulle precis gå mot utgången då han stoppade mig med ord. 

"I was drunk and ..-" 

"You can't blame on that. When you're drunk you have a liability.", jag suckade och vände blicken ner mot golvet och lät en tår falla ner. "He was like my own brother. I can never forgive you for this, and never forget." 

Jag vände mig om när jag kände ett hårt tag om min handled, jag vände mig fort om och mötte Mikes hånfylla flin.

"Do you remember what I said to you? if you tell anyone about that, I'll tell anyone that it's your fault and then I'll hit you, hard." 

Jag röck mig ur hans hårda grepp om min arm och stirrade allvarligt in i hans ögon. 

"Yes, I know.", sa jag lydigt och knep igen munnen. Han gav mig en mjuk puss på kinden och hans leende som jag än gång var kär i var tillbaka. "You're sick and need really help."

Jag sprang ut till hallen, drog på mig mina skor och sprang ut till närmsta stället där jag kunde få vara ifred att tänka, vilket blev stranden. 

Vinden blåste och vågorna rullade fram och tillbaka med vindens fart. Allt kändes så meningslöst, vad hade jag gett mig in på? varför hade jag låtit han tagit de där sista flaskorna? 

"Kate?", jag ryckte till och vände mig fort om och fick syn på ett ansikte jag mycket väl kände igen. Jag backade undan lite och helst av allt ville jag bara bort. "Don't be afraid, it's just me. Sophie, Alex and Lizzys mother, do you remember?" 

Jag gav henne en hatisk blick samtidigt som jag fortsatte att backa. Jag la armarna i kors och det syntes hur mycket hon hade förändrats, hennes gyllenbruna långa hår hade förändrats till blondt och kort. Dock var hennes ögonfärg sig lik, lika hennes smala, spinkiga kropp. Jag drog handen genom håret och spottade i sanden innan jag slutligen öppnade munnen.

"What do you want?"

"I'll just know how my kids feels today. Are they fine?", hennes röst lät givmild och nu lite spräcklig. Jag fnös till och la armarna i kors.

"Since when began you to care about them? you move from them and leave them alone, without a mother, only eight years old."

"Oh, let me explain..", började hon, och det förvånade mig att jag faktiskt höll tyst, vanligtvis hade jag inte alls vart så lugn i ett sånt här tillfälle, även om jag bra gärna hade velat gått fram och slagit henne rakt i ansiktet just nu. "I have send letters every months, I've pretend to call them and everything because I love them, so, really much. I know that I leave them, but It was a reason. Me and theirs dad maybe look so happy together, but acutally, we didn't. We always fighting when no one heard and then I meet my boyfriend Carl. I was in love and I couldn't help it.", hennes ögon fylldes med tårar och jag kunde ändå inte låta bli att känna en aning medlidande, även om jag fortfarande var arg på henne för det hon gjorde mot hela familjen. 

"Yeah.. But I think you never will be forgiven of Lizzy, she's still very angry and disappointed to you."

Hon suckade och torkade tårarna, samtidigt som hon tog steget närmare mig, fast denna gång backade jag inte undan, tvärtom, jag gick istället ett steg närmare Sophie.

"I know, but I'll just heard that they are okay, are they?", jag harklade mig lite och nickade osäkert.

"Yes, Lizzy are really fine, she's here in London right now with her boyfriend and Alex is.. Also fine, he's really fine he to.", jag klappade henne på axeln och vände snabbt ryggen åt henne och gick stelt tillbaka hem till Mikes farmor. 

 

Jag och Zayn bara myste och slappade i sängen, även om den var halv tre på eftermiddagen så hade Zayn ändå en ledig dag idag, så vi kunde ligga här hela dagen om vi så ville det. Jag låg med huvudet mot hans axel och kände hans varma andedräkt flämta mot mitt huvud när jag plötsligt känner hur något burrar till. Vi båda tittade på skrivbordet bredvid oss och jag fick genast se att min mobil sken upp. Jag tog den hastigt och drog snabbt på svara. Jag brukade oftast tveka när det var från okänt nummer, men inte denna gång, varför visste jag inte riktigt. 

"Hello, it's Lizzy." 

"Hi, are you Lizzy Scott?", en okänd röst hördes på andra sidan luren och jag hann knappt svara innan damen på andra sidan fortsatte. "Your dad wanted that I should call you since he don't dried." 

"Has something bad happend?", jag svalde hårt och gjorde allt för att hindra att tårarna skulle falla ner. 

"Yes, unfortunately. Your brother has been really sick, it's very seriously. A greeting from your dad, he think you should come home and meet Alex, he maybe don't will be fine." , ett pip hördes och damen lade på. Jag blev helt stel i kroppen och ville inte tro att det var sant, inte ens tårar föll ner. Vad var det som hände? Vad kommer att hända? 

"Zayn..", stammade jag fram och tittade med skrämda ögon på honom. Han nickade som svar och tog ett hårt tag om min hand. "I need to go home, now." 

---

Åh, ett väldigt ledsamt kapitel :( Hur var det att läsa från Kates perspektiv? vad tror ni hänt? Nästa kommer imorgon! 

---

"How it feels Lou?", Liam boxade till Louis på den högra armen och ett stort flin bildades på hans läppar. Jag kunde inte låta bli att le åt dem båda. Louis gav honom en illsken blick som gjorde att Liam tystnade. 

"I just had a bad day, next time I'll win.", konstaterade han irriterat. "That Lizzy win could I know all the time, but that you win over me it's terrible, completely awfully." 

Jag skrattade högt och väckte till mig dem bådas uppmärksamhet och de log glatt åt mig. 

"Are you ready over there?", vi alla tittade hastigt mot banan bredvid och fick se att Zayn, Niall och Harry redan var klara. Vi gick med långa steg mot dem och jag nickade stolt. 

"I won over this boys.", malligt gick jag fram till Zayn och fastnade i hans famn när Liam fortsatte.

"I came in second place and our best player Lou became on the third place.", vi alla vände blicken mot Louis som mest gav oss dödablickar. Han var verkligen en dålig förlorare. "How did it for you, boys?"

"It went really good for me.", skrattade Harry medans Niall suckade och Zayn var mest tyst. "But Niall became on second place and Zayn lose as usual."

Vi alla utom Zayn skrattade och han såg inte så nöjd ut över resultatet. Istället vände jag mig om och gav han en snabb puss på munnen, vilket fick han att småle. 

"Okay, come on. I'm hungry now. How much it's the clock?", Niall tittade diskret på oss och vi alla tog genast upp våra mobiler för att kunna se på klockan. 

"It's half past seven.", svarade Harry snabbt och Niall sken upp. 

"Oh good. Then is Starbucks still open and it's not so many people there on the evening. Should we eat there?"

Vi tittade på varandra och log. Det var mitt favorita ställe att äta på inne i London och jag ville mer än gärna dit nu. Eftersom alla tyckte det lät som en bra idé så åkte vi med Nialls svarta bil till det efterlängtade Starbucks Coffee. 

 

Vi kom fram och utan tvekan så gick vi in genom den stora ingången och det var som Niall sa, det var nästan inga alls där. 

"I must going to the toilet. I coming soon.", klargjorde jag och gick mot toan. Zayn nickade som svar och gick ikapp de andra killarna som redan tagit platser. 

 

Samma väg som jag kom dit gick jag tillbaka, men denna gång hade jag en blond tjej bredvid mig. Jag tyckte jag kände igen henne nästan för bra för att kunna tro att det var sant. Vad gjorde hon här? Jag gick några meter ifrån henne och hoppades innerligt att hon inte skulle se mig, vilket gick riktigt bra tills Zayn fick syn på mig och ropade över halva caféet. 

"Lizzy, what do you want?", mina kinder hettade till och den blondhåriga tjejen med den vita klänningen vände sig om och ja visst var det hon. 

"Lizzy? Is it really you?", frågade hon och stannade upp i sitt gående, jag suckade lågt och log ett fakeat leende. 

"Hey Kate. It was a long time ago.", sa jag och drog ut på mitt leende. "Where are you doing here?" 

Hon tittade sig omkring och pekade på ett bord längst bort. 

"I'm here with Mike. We sitting there." hon pekade mot deras bord och vinkade mot den brunhåriga killen som såg väldigt allvarlig ut. "Isn't he cute?", jag svarade inte och tittade tvekande mot bordet där Zayn och killarna satt, sedan fick även Kate syn på dem och tittade på mig med stela ögon. 

"Do you see which those are?", hackade hon fram och skakade mig hårt så hela jag ruskade. "It's One DIrection!" 

Hon lät väldigt exalterad och tittade med ögon stora som golfbollar på dem. Jag suckade samtidigt som jag inte kunde låta bli att le åt henne.

"Yeah, I know. And they waiting for me now, so bye.", sa jag och skulle precis gå när plötsligt Kate tog ett hårt tag om min arm.

"Kate? what are you doing?"

"Do you know them? are you friends with them? why do you don't saying anything? are you here with them?", tusen frågor glappade från hennes lilla mun och jag gav med mig en djup suck när hon äntligen var klar.

"Yes, I know them and I'm their friend. Me and Zayn are.. Together, I think. And I don't saying anything to you since you never talk to me anymore. That's simple.", med en irriterad ton i rösten slet jag mig ur hennes hårda grepp om min arm och gick till bordet där killarna satt.  

 

"Who was it?", frågade Liam och de alla fem tittade frågande på mig. Jag harklade mig och drack lite av min glass innan jag svarade. 

"It's my best friend, Kate.", innan jag hann prata färdigt så var Zayn redan uppe påväg mot hennes bord. 

Minuten efter så satt Kate på stolen bredvid mig och bredvid henne så satt hennes pojkvän Mike som jag inte alls tyckte om. Men Kate såg gladare ut än någonsin och hon tittade med storögda och gnistrande ögon på killarna, vilket kändes rätt bra att se. 

"So, how long have you know each other?", vi båda tittade på Niall och jag tänkte precis svara när Kate snabbt tog över ordet.

"Since forever.", log hon glatt och tittade på mig för en bekräftande nickning, som jag aldrig gav. 

"Yes, but now I don't know if I know you anymore.", fyllde och fortsatte att dricka min glass medans jag märkte hur allas uppmärksamhet riktades mot mig. "Sorry, but it's true. You have just cared about Mike and you never call me, or write to me. We have not talk to each other for months."

De alla tittade med en frågande blick på mig men den mest sårade var nog Kate själv, vilket kändes i hjärtat. 

"I know you don't mean it. You have just forget. But not me, I'll always care about you and what I want to say with this is that I miss the old days with you, when it just was you and me.", jag suckade av lättnad över att äntligen ha det sagt och jag såg hur Zayn tittade med ett leende på mig. 

"Yeah, I miss you too. And I have never call because you have your dance and think about. But I'll call you more often now, since now I know how you feels.", jag log glatt åt henne och hon gjorde lika så. 

"Yes, it was a very nice talktime, but now we have to go, right babe?", Mike ställde sig hastigt upp på stolen och tittade på Kate som bara nickade på huvudet. Hon gav mig en snabb kram och skulle även ge dem andra killarna en kram då Mike gav med sin en fakehostning så Kate ryckte till och de gick fort iväg. 

 

"Wow, which pretty nice boy she has.", påpekade Harry och vi alla kunde höra ironin i hans tonläge. 

"Yeah, she must be happy with him.", skrattade Niall och drack upp de sista av sin glass. Jag suckade och ryckte på axlarna.

"I know, I have never liked him but if she's happy, I'm too.", killarna höll med mig och verkade förstå hur jag tänkte. Jag vände blicken mot Zayn som satte bredvid mig och han pussade mig snabbt på munnen. 

"I love you.", viskade han och stirrade djupt in i mina ögon. 

"I love you too.", mumlade jag och pressade mina läppar mot hans igen. 

"You two is a very cute couple, but Zayn is already mine.", muttrade Liam från soffan och vi alla gav med oss ett högt skratt. Just nu så kändes allt riktigt bra. 

---

Nu är jag hemma! Kan knappt fatta att det bara är tre riktiga skoldagar kvar, sedan är det sommarlov?! shit, how nice? är superglad! 

 

Just nu så ville jag bara hem, hem till Bradford, hem till pappa och Alex. Fast mest av allt så ville jag bara bort från allt, till en plats där känslor inte ens existerade. Jag suckade och gjorde det bästa av situationen. Jag fick helt enkelt hoppas på att allt ska bli så bra som möjligt, att allt skulle bli som vanligt igen. Jag förflyttade huvudet från Zayns axel så att det istället vilade över hans bröstkorg samtidigt som jag tog hans hand och knöt våra fingrar samman. 

"Zayn, thank you for being there. I can never explain my feelings for you.", jag tittade försiktigt upp mot Zayn som log ett svagt leende. 

"Did you know what?", hans röst lät övertygande och jag nickade frågande på honom när han sedan fortsatte. "I love you."

Trotts att mina tårar fortfarande rann och att jag fortfarande kände mig helt borta så var det precis det jag behövde höra, nu och från rätt person. Jag tittade djupt in i hans ögon och våra läppar möttes i en långsam kyss. 

Vi stannade upp medans våra ansikten bara var millimentrarna ifrån varandra. Hans näsa nuddade min och jag kunde känna hur mitt leende spred sig över mina läppar. 

"I love you too.", sa jag och pressade mina läppar mot hans igen. 

 

Huvudet värkte och min lust att jobba och skriva nya låtar var verkligen inte på topp. Jag kände bara hur mycket jag bara ville gå och göra något roligt nu. Jag suckade för säkert trettionde gången på bara den senaste tvarten och Louis tittade med en tröttsam blick på mig. 

"Harry, we know that you're tired, that's we all. But come on, I usually never complain this much."

"No, Louis is right. But this is really boring right now, and where is Zayn?", Liam tittade frågande på oss och vi alla började titta oss omkring. Jag hade inte ens lagt märke till att de försvunnit. 

"I can go out and check if they are there.", jag reste mig upp och de andra nickade fort. Tror ärligt att det bara tyckte det skulle bli skönt att slippa mitt gnäll, ett litet tag iallafall. 

Jag hann bara öppna den första dörren ut genom den långa dörren då jag fann det vi alla letade efter. Lizzy och Zayn höll om varandra och man såg att Lizzy hade gråtit. Men vad saken handlade om kände jag att jag inte riktigt hade något med att göra. 

"Oh, Hi guys. We just wondered were you was. But now I find you.", log jag och såg hur Zayn gav mig en rätt så upprörd blick. Men det brydde jag mig inte alls i just nu och satte mig istället bredvid dem. 

"Harry, where are you doing here?", västa Zayn och gav mig en argsint blick. 

"I just want to.", skrattade jag lite retande och sneglade ner på Lizzy som smålog lite. 

Sekunden efter så var Niall, Louis och Liam samlade här ute i den lilla gången också och vi alla tittade roade på varandra. 

"Can we don't shit in the job right now and just have some fun?", föreslog Niall och vi alla nickade med. Till och med Lizzy tittade upp och gav med sig ett leende. 

"Yes, but Paul should not like it.", svarade Liam och såg lite bekymrad ut. 

"But I think Paul should like that we have a little bit fun now too, let's go.", Louis lät väldigt glad och jag kunde inte låta bli att le åt honom heller. "

"Addition have we work in a few hours now, so we can go now.", lade Niall till och där blev till och med Liam lugn. 

Yes, you're right. But what should we do then?"

Vi alla tittade mot Zayn och Lizzy som fortfarande satt och höll om varandra på golvet men som nu faktiskt även var med lite i samtalet. 

"What says about bowling?", vi tittade på varandra alla sex och vi tyckte Zayns förslag var mer än bra. Och så fick det bli. 

 

Innan vi åkte till bowlinghallen så bokade vi den privat så att inga andra skulle kunna komma, vilket som vanligt gick bra och vi for dit direkt. 

Zayn och Lizzy hade nu släppt för ett ögonblick och de var nu mer sociala med oss andra också. 

"We must divide us. We all can't play on the same path.", konstaterade Liam och vi alla höll med om det. 
"I want to be with Liam and Lizzy.", svarade Louis fort och jag, Niall och Zayn tittade på varandra. 

"Yes, it sound good. Then I'm with my favorite boys.", jag log ett retsamt flin och tittade mot Niall och Zayn igen. De bara skrattade med och vi bestämmde direkt bana och började spela. 

 

Louis föreslog att vara med mig och Liam vilket uppskattades väldigt mycket för mig. Det var ett tydligt bevis på att jag var omtyckt av dem alla och inte bara Zayn. 

"You're a girl, you started.", framhävde Liam och log ett stort leende mot mig. Jag sneglade på banen bredvid och fick se att Zayn redan tittade på mig, jag log glatt och han gjorde lika så. Jag tittade sedan tillbaka på Liam och Louis, tog ett klot och redan på första kastet fick jag till en perfekt strike, vilket Louis absolut inte verkade gilla. Vinnarskalle som vi båda är. 

Jag gav med mig ett högt tjut och det var nu Louis tur att köra. Han såg väldigt fokuserad ut, dock fick han inte till någon strike, men däremot en Spare. Vilket fick mig och Liam att brista ut ännu mer i ett garv. 

"Are you best in everything or what? FIFA, skateboarding, dancing, securely football too. Tell me something you can't?", Louis lät väldigt stressad men samtidigt kunde jag se ett leende som gömde sig bakom de ihopdragna läpparna. 

"I'm absolutely not best in everything, no way. And nothing I absolutely not can is singing, I sounds like a rake.", konstaterade jag. Vilket fick Louis att le. 

"Good, something I can as you don't can. It feels good.", både jag, Liam och Louis skrattade. Vilket såklart Zayn, Niall och Harry märkte och trots att de inte hade en aning om vad vi skrattade åt, så skrattade dom med ändå. Vilket kändes kul. Äntligen hade jag hittat ett par riktiga vänner. 

---

Tidsinlagt nu med! Fick sluta som en bra del, hihi. KOMMENTERA BÄSTA NI! ♥

kommentera gärna också vad ni tror ska hända och era åsikter! Kramisar.

Jag såg hur hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna men sekunden efter så rann de från hennes kinder ändå. Jag kunde inte låta bli att le, hon var så fin, till och med när hon grät. Jag flyttade mig närmare henne, torkade hennes tårar och pussade hennes ömt i pannan. 

"I'll always be here for you, but please, don't cry. It makes me cry too.", hennes ögon var röda och det gjorde ont att se henne så ledsen. 

"I don't know why I crying. I have always been strong when people talk about my mom. But with you feels everything so different. It's crazy how you can affect me." , hennes leende ökade och hon ville nu möte min blick. Jag skulle precis ta över konversationen när Lizzy öppnade munnen. 

"Me and Mom were so close. We did everything with each other. It was really me and her against dad and Alex. But the whole family was close, we did everything for each other and always showed love.", hon pratade lågt och hennes blick var återigen vänd ner mot golvet. Men jag lät henne fortsätta. "Then, when everything was so perfect, she leave us, without a reason. I remember the day so well. She packed hers bags and just left our home. Dad was overwhelmed in weeks. Me and Alex was still little, but we understand what should happend.", hennes tårar föll ner från hennes kinder men historian verkade inte vara slut än, hon fortsatte. "I were sad everyday in a few days, I never went to school and I was crying because I was afraid to never meet my mom again. It's Now, in recent years dad tell us the truth. She went to another man, left us and since then I have hate her. I'll never see her again and what she did for my family it's not okay. It was days when I just wanted to die because I missed her so much, but then was Dad and Alex always there for me and my friend Kate too, It's why my family means everything to me.", hennes huvud lutade sig mot min axel och jag kunde känna hur hennes tårar sakta föll ner från hennes kinder ner till min axel. Jag förstod först nu hur mycket hon faktiskt kämpat för att komma över sin mamma, men jag förstod också innerst inne att hon behövde sin mamma, även om hon inte ville erkänna det själv. 

"Have you not talked to her since she left?", frågade jag och hon tittade upp mot mig med en frustrerad blick. Hon skakade på huvudet som svar men fortsatte sedan. 

"No, not I. But Alex have, and they just fight with each other then, over the phone.", hon suckade. "But she send us money every month. And write letters as we never read. I hate her, I can never forget how much she has hurt me, and whole my family." 

"I'm proud of you. You're strong, even if you don't believe it.", log jag och pussade henne löst på munnen. "But as our familys always tell me and the boys, never forget who you are. Follow your heart.", hon flyttade sig ännu närmare mig och jag kunde känna hennes andetag frusta mot min hals. 

 

Vi pratade, tittade på TVn och bara var när Lizzy plötsligt reste sig upp. Jag tittade frågande på henne och hon tog snabbt upp sin mobil ur fickan. 
"I must call dad and say that everything is fine.", hon log sitt söta leende och jag nickade bekräftande mot henne. Hon gick in till mitt sovrum några meter bortåt och stängde dörren efter sig. 

Jag tog då upp mobilen jag också och klickade in på Twitter. Jag log över alla bilder på mig och Lizzy, motvilligt klickade jag in på kommentarerna. Jag ignorerade de hotfulla, kränkande och elaka kommentarerna från "fansen" och fokuserade istället på dem snälla kommentarerna, vilket fick mig att le ännu mer när jag läste dem. Jag klickade på knappen för att skriva in en ny Tweet. 

"@zaynmalik; Please stop hate Lizzy, she has never done nothing. Accept the fact that I'm happy with her. Thanks. xx" , utan att tveka så klickade jag på "Tweeta" och tweeten var fort ute. 

Minuten efter det kom en orolig Lizzy ut från mitt sovrum och tittade med en förtvivlad blick på mig. 

"What's wrong babe?"

"Dad and Alex don't answer in the phone. They always do. Even if it was middle of the night, they always answer me.", hennes röst lät panikslagen och jag tog ett löst tag om hennes arm och drog henne intill mig i soffan igen. 

"Calm down. Don't worry about that, they are maybe just busy to answer now, they'll call you back as soon as they can.", lugnade jag ner henne och jag kunde känna hur hon mer och mer slappnade av i mina armar. 

"Maybe we should sleep now? I'm so tired, tomorrow should me and the boys write some new songs, but if you want, you can join us? it'll be fun. Then we can do something really funny, after that.", jag reste mig upp ur soffan och tittade ner på Lizzy som tittade med trötta ögon på mig. 

"Yes, it sounds good. It'll be fun.", svarade hon kort och tillsammans gick vi in på toan, borstade tänderna och gick gemenasmt in till min säng där vi somnade nästan direkt. 

---

Del 13, wohoo! Varför tror ni att Alex och Pappan inte svarade i telefonen? Nu vet ni också lite mer om mamman, hihi tyckte det också lära komma i en del! Nästa kommer senare dag men nu ska jag ut och chilla i solen, igen. Hihi! Kram på er!

Förvirrad och orolig vad som skulle hända härnäst satt jag helt still och fick knappt fram ett ord. Min blick växlade mellan Zayn och människorna runt omkring mig. Jag kände mig iakttagen och vart jag än tittade så såg jag människor överallt. Det var en hemsk känsla. 

"I'll call Paul, calm down babe.", väste Zayn fram och tog fort upp sin mobil, jag nickade som svar och fortsatte att titta mig omkring. 

Människorna skrek och var helt galna, de stod med penna och papper i handen, de verkade inte alls ha någon respekt åt att vi faktiskt satt och åt, värre blev det när de skrek i mina öron, det var helt kaois och jag var inte alls van vid det heller. Helt sjukt att killarna stod ut med detta varje dag. 

Zayn suckade tungt och lade ner mobilen i fickan igen. 

"What?", utbrast jag och väntade förtvivlat på svar. Skulle jag vara ärlig så var jag inte alls bekväm i situationen och ville helst bara bort, nu. 

"Uhm..", besvärat tittade han upp från bordet och våra blickar möttes. "Paul sends two bodyguards here, but they are here in ten to twenty minutes. So long we must stay here. Okay?", han flyttade stolen närmare och försökte överrösta de skrikande fansen som trängt sig hit. Jag lyckades höra vad han sa och jag nickade tveksamt, sedan blickade jag bakåt och förstod vad som skulle hända de närmaste tio till tjugio minutrarna. 

Zayn hade redan ställt sig upp och gick med på massor av bilder med alla fansen. Det kändes fint och roligt att se hur mycket han faktiskt älskade dem och brydde sig om dem, men samtidigt så kände jag mig rätt ensam, ganska bortglömd faktiskt. 

Jag gick åt sidan så att fansen kunde komma närmare och jag såg hur Zayn sökte min blick bland de alla människorna. Jag log åt honom som en bekräftelse på att det var okej. 

Jag satte mig på en bänk bredvid och tittade roat på de galna tjejerna, de lugna tjejerna, de gråtande tjejerna och de glada tjejerna. Det var helt sjukt kul att se hur folk faktiskt kan bli så förälskad i en person de egentligen inte har en aning om. Jag log lite för mig själv i min ensamhet då plötsligt två tjejer ställde sig framför mig. De såg väldigt sura ut och den ena la armarna i kors. Jag svalde hårt och log lite åt de tjejerna som kanske bara var snäppet yngre än mig. 

"Are you Zayns new girlfriend or what?", sa den ena tjejen medans den andra fortsatte att stirra ut mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och jag visste ju inte själv riktigt vad vi var än. 

"No, we're just friends.", bekräftade jag och smålog till tjejerna som nu flinade lite. "Or.. I don't know what we are right now, but I like him a lot.", svarade jag lite nervöst och tittade upp mot tjejerna. 

"Just so you know, miss perfect. You're not a part of our family and will never be. We all hate you and Zayn deserves someone better than you. You look like a ugly homeless with your ugly face and skinny body. By the way, I think Zayn still like Perrie a lot. So don't try to get him, go home to your home in the forrest and leave our boys alone.", jag blev helt chockad över hur människor kunde vara så känslokalla och elaka, men jag försökte att inte visa min svaghet för dessa monster,jag försökte alltså att inte bry mig, istället log jag ett svagt leende och lämnade bänken och människorna bakom mig. Jag kunde riktigt känna hur deras skadeglädje spred sig bakom ryggen på mig och även hur glada det var för att ha lyckats, ha lyckats trycka ner mig från toppen till botten på bara några sekunder. Varför tog jag åt mig så mycket över vad dom sa? var jag verkligen så ful? räcker jag verkligen till? nej, dom har rätt. Jag är inte värd Zayn, han är värd det allra bästa och där ingår inte jag.

 

Jag halvt sprang till närmaste ställe där jag fick vara ifred, vilket blev till en liten park på andra sidan vägen. Jag satte mig ner under ett stort träd där även skuggan fanns. Jag slöt mina ögon och lät tårarna falla, tårarna jag bara inte kunde stoppa, tårarna som bara kom där, tårarna som kom för egentligen ingenting alls. Varför bryr jag mig egentligen? varför lät jag dem vinna? 

"Hey, why do you sitting here?", en röst kom emot mig. Jag torkade hastigt tårarna och tittade ut mot vägen. En mycket väl igenkänd kille kom emot mig, men konstigt nog kände jag inte alls för att le som varje gång jag såg honom annars. Tvärtom, jag kände mig helt nere och inte alls på humör för att prata. "Do you crying? babe, tell me what those girls tell you."

Jag ruskade på huvdet och fortsatte att slita loss grässtrån från marken. Jag tittade ner mot mina skor och vägrade möta Zayns blick. 

"It hurt me to say this, but I think we should finish the small things we have, now and here.", mina tårar fortsatte att rinna, fast denna gång så var det ju självklart för det jag nyss tvingade mig själv att säga. Jag vågade nu titta på honom och även han blev tårögd i ögonen. "Sorry, but I don't know what I should do. I know you still love Perrie even now and..-"

"Wait.. Wait.. What?", avbröt han mig snabbt och tittade allvarligt in i mina ögon. "What do you mean? What tell the two girls you actually? tell me the truth."

Jag suckade och började berätta allt. Jag kände bara att Zayn behövde få veta, jag kan bara inte ljuga för honom. Jag drog in en sista suck och tittade med tårfyllda ögon på honom. 

"But they has right, you're famous and can get everyone you want. I'm an ugly and skinny girl as dancing. You deserves someone better than me, we're so different anyway."

"Don't say so. Yes I'm big and famous, but I only want you. You accept me for me, and not for a bandmember. Me and Perrie is an closed chapter, we both have moved on. I don't care if we're different, and for me, you're the cutest girl I ever seen. You follow your dreams, just as me. Don't care what the fans saying to you, the main thing that I like you, okay? let the fans hate, they comes to the end like you, just give them time.", han förflyttade sig närmare mig och jag la försiktigt huvudet mot hans bröstkorg och konstigt nog så fick vi faktiskt vara helt ifred, utan att några andra störde. 

"I really like you, Zayn. I want you to be happy, you deserves the best girl in the world, and it's not me.", snyftade jag och vände blicken ner mot marken igen. Han tog sin lediga hand och korsa sina fingrar med mina medans han satte den andra handen på min kind och förde mitt huvud så våra blickar möttes igen. 

"Yes, for me you are. I don't care if you're not famous or that the fans don't like you. For me, you're the best and I'm happy with you.", han log sitt fina leende och fortsatte att stirra in i mina ögon. "And I'll prove it."

Jag tittade förvånatt på honom och gav han ett osäkert leende. 

"How?"

"Follow me and the boys to London. Not tomorrow but the day after. Do you want it?", jag tittade med stora ögon mot honom och jag kände att alla trötta och ledsna känslor inom mig bara försvann och ett stort leende väcklades ut på mina läppar. 

"More than yes. Of course I want.", vi båda log mot varandra då plötsligt våra läppar pressades varsamt mot varandras och just nu, vid detta tillfälle, kändes allt helt underbart. 

---

Blev en till liten kärleksdel, men sånna är fina dom också ;) Nu kommer hon att åka med till London, hur ska det gå? ;) 

Nästa kmr ikväll, håll utkik! Nu är jag förhoppningsvis provfri enda fram till sommarlovet (om jag inte får omprov, vilket jag hoppas innerligt att jag inte får göra. Men det är inte omöjligt), vilket betyder mer engagerade delar! Kommentera fina ni! 

 

---

---

 

Jag och Zayn gick gemensamt in till köket där de fyra andra killarna satt och åt som om de aldrig sett mat förr, det såg lite roligt ut faktiskt. Jag tittade mot Zayn som bara skakade på huvudet. 

"Yeah, this is like a pigsty with this guys in the same house.", viskade han i mitt öra, förmodligen för att ingen skulle höra. Jag log ett brett leende samtidigt som jag nickade på huvudet. Jag satte mig på den lediga stolen bredvid en utav de brunhåriga killarna och jag tittade med stora ögon på honom medans han åt. Jag hade ännu inte lyckats komma ihåg va dem alla hette. Zayn och den blondhåriga Niall med den irländska dialekten var dem enda jag kom ihåg. 

"You look a little bit shy and quiet.", mumlade den lockhåriga killen och fortsatte äta sin mat. "Don't be, we're not dangerous."

Jag log ett svagt leende på honom och min blick växlade mellan honom och Zayn mest hela tiden. Det var rätt så tyst vid matbordet och det enda man hörde var smaskande från killarnas munnar. 

"Do you want one?", det var den lockhåriga killen som öppnade munnen denna gång också och jag gav honom en generad blick samtidigt som jag skakade på huvudet. 

"No thanks, I'll eat at home."

"Okay, Lizzy. Tell something about yourself?", frågade nu den brunhåriga killen som satt bredvid Zayn med uppåtkammat hår. 

"Yes, but can you guys first tell me your name again? I don't remember it.", jag var lättad att ha det sagt och killarna flinade glatt mot mig. De presenterade sig själva ännu en gång och när de tre brunhåriga killarna ppresentrerade sig blev jag till en början förvirrad, men efter ett tag så började jag lära mig deras namn någorlunda bra iallafall. Eller, namnen var inget fel på att komma ihåg, problemet var bara vem som hade vilket namn. 

"Now it's your turn to tell something about yourself.", uppmanade Louis och tittade med en nyfiken blick på mig. Jag nickade och tittade på Zayn som log ett säkert leende mot mig. 

"I'm Lizzy and I'm seventeen years old. On my sparetime I dancing, play some football, playstation and longboarding.", svarade jag och tittade lite bekymrat på killarna som mest satt och gapade. 

Jag tittade storögt på dem som sedan vaknade upp till verkligheten. 

"Wow, do you really do all those things?", Louis ifrågasätte mig och jag bara ryckte på axlarna. Han blickade snabbt de andra killarna och log mot mig. "You're really cool."

"Hah, I'm raised with two boys as love everything with sport to do, and I really like it. It's fun. Who says that be a boy because do boy things?", frågade jag nu och killarna satt mest stumma. Jag tittade oroligt på Zayn som bara log mot mig. 

"Should we play a match on FIFA?", log Louis och jag bara nickade glatt på huvudet. "But you'll lose, I'll always win."

Jag flinade ett stort leende mot Louis som reste sig snabbt upp och gick mot vardagsrummet. Jag och resten av killarna följde efter och minuterna efter så satt jag bredvid Louis och spelade FIFA. 

Det började riktigt bra för mig, och redan efter första fem minutrarna gjorde jag mål, vilket Louis inte alls verkade gilla. 

Matchen slutade 4-2 till mig och jag log stolt mot Louis som satt sig i hörnet på soffan. 

"Oh, come on Lou. Don't be mad because you lose against a girl.", peppade Harry och satte sig bredvid honom.

"Yeah, you sounds almost as Zayn now.", skrattade Liam och tittade mot Zayn som puttade till Liam lite löst på armen. 

"Yes, you're right.", Louis reste sig upp och gick mot mig samtidigt som han sträckte up armen. "Good match, Lizzy. You were really good."

Jag skrattade och tog taget i handen och skakade den varsamt. "Good match, Louis.Don't be so boastful next time.", jag blinkade och de andra förstod direkt vad jag menade. 

"But, you must understand that I let you win this time.", konstaterade Louis och log sitt restamma leende. 

"In your dreams.", yttrade och jag de andra skrattade högt. 

 

Efter en hel dag med killarna så var det dax för mig att gå hem, jag gav dem alla en varsin hejdå kram och gick sedan ut till hallen för att snöra på mig skorna. Jag kom till andra skon då jag plötsligt blev avbruten i mitt knytande, framför mig stod Zayn och log mot mig. Jag tittade hastigt upp, men blicken skönk lika snabbt ner till skorna igen. 

"It was really nice to be with you today.", jag drog till en sista gång i snörningen och ställde mig genast upp och mötte Zayns fina bruna ögon. 

"Yes, it was fun for me too.", log jag. Det blev tyst en stund, det enda vi hörde var Niall, Liam, Harry och Louis prat och skratt inne ifrån vardagsrummet. "I should probably go now.", mumlade jag och gick mot dörren då jag kände en hand på min arm som stoppade mig. 

"I'll follow you.", Zayn hoppade fort i sina skor och utan att jag hunnit sagt något så var jag utanför huset med Zayn och vi gick på gatan påväg hem. "We maybe can do something again? before I went to London, I mean." 

Jag försökte att hålla mitt leende borta från mina läppar men som vanligt misslyckades jag, riktigt regält faktiskt.  

Mitt leende spräcktes upp som aldrig förr och jag nickade glatt till honom. 

"Yes, It sound really good.", bekräftade jag och vi fortsatte gå mot mitt hus. 

 

Vi stod länge och bara höll om varandra, vi sa ingenting. Vilket inte heller behövdes, att bara stå här med Zayn gjorde att jag för en gångs skulle fick mig känna mig speciell.

Vi släppte tillslut taget och jag log ett enkelt leende mot honom. "We heard.", sa jag och han vinkade glatt innan han gick vidare hem till sig igen. 

Jag slog igen dörren hårt och möttes av pappas flin. Jag himlade med ögonen och stirrade irrterat på honom. 

"What?", suckade jag tröttsamt och snörade upp mina skor. "Do you saw something?"

Hans flin ökade och jag förstod direkt vad han menade, jag gick istället upp och försökte ignorera pappas retfulla miner. Jag slet upp Alex rum för att se om han fortfarande ville spela fotboll men när jag öppnade dörren var ingen där. 

"Dad, where is Alex?", ropade jag från trappan och jag hörde hur hans tnga fotsteg kom närmare och närmare. 

"He's with Jonathan and Eric, he ask when you should come home, but I say that I didn't know so his going out instead.", berättade han och jag nickade förstårligt. Även om han inte såg det. 

Jag satte på min MacBook som låg på sängen och samtidigt som det laddade så gick jag ner och hämtade lite te, jag kände mig smått fryssen och ville mer än gärna ha Kate här vid mig nu som kunde skratta med mig, prata med mig och berätta allt nytt som hände i kändisvärlden, och jag skulle vara helt ointresserad av allt hon pratade om. Precis som förr. 

Jag suckade och sprang fort upp för trappan igen, sprang in på mitt rum och la mig direkt i sängen. Jag klickade snabbt upp internetet och på startsidan fick jag se något jag inte alls hade förväntat mig att se på min egen startsida. En bild på mig själv, och Zayn.  

---

tror ni att Lizzy kommer lägga någon stor energi på detta eller kommer detta att förstöra vänskapen mellan henne och Zayn?Nästa ikväll! 

---

Jag försökte att inte bry mig i deras snopna blickar och tog istället en klunk av min apelsinjuice samtidigt som jag la undan mobilen. "Jag väntar med att svara tills senare" var min första tanke som kom upp och så fick det bli.

"Who was it?", pappa tittade med undrande ögon på mig men jag kunde även känna en hel del nyfikenhet. Jag suckade och skakade på huvudet. Blicken gick vidare till Alex som nu tog över ordet. 

"I think I know who it was.", sa han med munnen full med macka. Jag gav honom en illsken blick och knep igen munnen, vilket räckte för att få Alex att fatta så efter det sa varken pappa eller Alex något om det.  Istället bytte pappa ämne helt. 

"How it feels with summer now then? it's boring?"

"No.", svarade jag och Alex i munnen på varandra. Han tittade irriterat åt mitt håll och jag fortsatte genast. 

"It feels really good. I don't miss the school anything at all.", konstaterade jag malligt. "And now I can just focus on the dance."

"And Zayn.", lade Alex retsammt till och jag gav han en rasande blick. "Sorry sis, but I think it's good for you to be in love.", skrattade han och försökte få med pappa på samma spår, men han bara harklade sig. 

"Zayn? oh, fun for you my big girl.", svarade han istället och jag ställde mig fort upp ur stolen och tittade argt på både pappa och Alex.

"I'm not in love, okay? I don't know him so much and we're just friends.", jag agerade med en irriterad ton och innan jag lämnade bordet så tittade jag argt på Alex. 

"Just because you don't have any girl friends, isn't mean that I don't can have some guy friends." 

Med illskna steg gick jag upp till rummet, la mig i sängen igen och drog täcket över huvudet. Om bara jag hade en mamma här just nu, hon skulle förstå. 

Jag hörde röster nerifrån och jag förstod att det var pappa och Alex som pratade och plockade undan frukosten jag knappt åt något av. Jag suckade och reste mig upp ur sängen, tog fram mina träningstights och magtröja som jag snabbt drog på mig och sedan gick jag med snabba steg ut ur rummet där jag krockade in med Alex. 

"Where are you going? dance today again?", suckade han och tittade ner mot mina kläder. Jag himlade med ögonen och la armarna i kors. 

"Yeah, we have our dance show about three weeks and I'll that my dance-solo should be perfect.", jag tittade med frågande blick upp på honom som nu flinade lite. 

"Sorry for today, I was stupid.", sa han med en lite lägre ton och han tittade med sina gröna ögon på mig. Jag fnös till och tittade på honom och nickade.

"Yeah you were.", yttrade jag och gick mot trappan då Alex ropade efter mig och med en förvånad blick tittade jag tillbaka på honom och han log lite. 

"Should we play some football later?"

"Yeah, sure.", svarade jag och kunde inte låta bli att le jag också.

 

Jag gick den långa trappan ner, knöt på mig mina utslitna converse och small direkt igen dörren när jag gick ut. Vädret var på topp och jag åkte mellan de olika gatorna på longboarden då jag äntligen var framme vid replokalen. Jag hoppade av brädan och trippade upp för trappan då jag plötsligt fick syn på någon som nyfiket tittade in genom fönstrerna till lokalen. Med stora ögon tittade jag på killen som hade luvan uppdragen så ansiktet knappt syntes. Jag gjorde ett konstigt ljud ifrån mig och väckte direkt hans uppmärksamhet. 

"Sorry if I scared you, but what are you doing here?", frågade jag killen som kom sakta kom emot mig. Han drog hastigt ner huvan och jag kände direkt igen honom. "Zayn? What are you doing here?"

Med hans tindrande bruna ögon och svarta hår med den ljusa slingan på så såg han lite bättre ut än de tidigare gångerna jag sett honom. 

"Oh, hey Lizzy. How are you?", han log sitt fina leende och gav mig en snabb kram. 

"I'm fine. But why are you here and why you hiding you?", jag kunde inte låta bli att fråga och hans leende på hans läppar blev bara större. 

"I where often here before, before I was in the band. Me and one of my sister playing here always.", skrattade han och jag mitt leende bara ökade i storlek. "Got you my message today by the way?" 

Jag tittade fort upp på Zayn och tog min ena hand på pannan. Åh, jag hade helt glömt bort att svara. 

"Oh, Yes. And I should answer, but I forget it. I'm really sorry. But yes, of course I'll learn to know you better.", svarade jag ärligt och stabilt. Jag såg hur han betraktade mig noga och tanken slog mig att jag såg helt hemsk ut. Jag tittade snabbt ner på min fula outfit och kände osäkert i mitt ruffsiga hår. 

"I'm sorry that you see me like this. But I just should go here and dance.", han skrattade och vägrade släppa blicken ifrån mig då jag fortsatte. "And I have almost just woken up."

"But you're always cute.", han tittade försiktigt in i mina ögon men jag valde att sänka blicken ner mot marken. "Wait, do you dance?"

Jag nickade försiktigt och mötte hans blick igen. "But I'm not so good."

"I doubt it. Prove it.", svarade han kort och simpelt. Jag tvekade ett tag men sedan nickade jag löst. Tog upp nyckeln och låste upp. Jag gick in som vanligt och Zayn kom snabbt efter. 

För att inte bli så nervös så försökte jag tänka tanken att jag var helt ensam i rummet. Jag gjorde mina vanliga uppvärmningar för att komma igång lite lättare men blev plötsligt avbryten av Zayn som hostade till lite.

"Wow, you're really agile.", han stirrade farsinerat på mig och syftade förmodligen på när jag lade upp benet på huvudet. "Can you learn me?", log han och ställde sig upp bredvid mig. Jag tittade in i den stora spegeln mitt emot oss och det är först nu som jag insåg att detta faktiskt var på riktigt. Här stod jag, bredvid en världskänd sångare som jag från en början aldrig skulle vetat av just nu om det inte vore för min telefon. 

---

Haha, åh.. Vad tycker ni då? ;) hur tror ni det kommer gå? ;) Kommentera!

Har ett viktigt prov på fredag som jag ärligt talat inte kan någonting av & det är sista provet innan sommarlovet vad jag vet just nu, så nu vill jag bara klara det så jag iallafall får upp till ett E, vilket betyder att jag måste plugga . Men jag lovar er en ny del ikväll! Kram på er :)

---

 

Jag ruskade på huvudet av tanken och gick med långa, stadiga steg bort mot de skrikande människorna. 

Efter ett tag fann jag tillslut våran plats igen där pappa satt djupt koncentrerad på fotbollen att knappt märkte att jag var tillbaka. 

"Here, I don't know what you wanted so I just took something.", jag räckte honom den gröna fantan och han tog tag i den tacksamt. 

"It was perfect, thanks my girl.", han log. "Your brother is really good. I think he can be something big within the football.", klargjorde han med blicken ut mot planen och tog en klunk av fantan. Jag nickade insämmande och tog en klunk av min fanta jag med. Fast det enda som rullade i mitt huvud just nu var killen som räckte mig min telefon för bara några minuter sedan. Vem var han och varför verkade jag känna igen honom sedan förr? Jag tittade på klockan, halv två och andra halvlek hade redan börjat och det stod 6-2 till Alex lag. Jag funderade en stund på vad jag skulle hitta på senare, skulle jag orka dansa för sjunde dagen på raken? 

"Dad, what shall we do today? Nothing as usual?", ropade jag till pappa bredvid mig för att överrösta den högröstade publiken. Han suckade och tittade på mig med en irriterad blick. 

"Your cousin has birthday today, do you remember? we should there in the evening." 

Jag slog handen på huvudet och suckade högt. Sedan tittade jag upp och min blick mötte pappas.

"Which of them? Charlie or Cindy?" 

"Cindy, she celebrating her thirteen birthday today and she would love to you come with us.", jag stirrade på honom med stora runda ögon och drog efter andan. 

"But dad, you know that I love her, but I'll training on my dance today."

"No Liz, you have trained in six days now, let yourself take a break and have some fun with your family.", han gav mig en allvarlig blick innan han snabbt fortsatte. "I think it'll be fun for you too."

Efter en del om och men så lyckades han tillslut att övertala mig att åka med och han såg mer än lycklig ut för det. 

 

"Good match today, Alex.", yttrade jag glatt när han satte sig i bilen med sin stora fotbollsväska som bara luktade svett. Han tittade lyckligt upp mot mig och visade sin medalj. 

"Yeah, thanks. I became even the match MVP.", uttryckte han sig stolt och la sedan undan medaljen i väskan igen. Ja, att bli matchens lirare var självklart stort för honom, så jag lät honom självklart vara glad. Men ändå så kunde jag inte låta bli att slinka in med en dryg kommentar. 

"But I should do it better."

"Hah, in your dreams. I'm so much better than you.", försäkrade Alex och tittade på pappa som satt bakom ratten och log. 

"What are you smile at?", frågade jag lite irriterat och satte mig till rätta i bilstolen. 

"You. You and Alex. That I might the must special kids in the world." 

"Yes, it couldn't be easy to have so perfect kids like us.", skrattade Alex och jag hängde direkt på. Pappa bara skakade på huvudet och riktade blicken mot vägen igen. 

 

Efter ett tag så var vi äntligen hemma. Jag gick fort ut ur bilen med Alex och pappa hack i häl. Jag vred fort om låset och steg in i huset. Trampade snabbt av mig skorna och rusade upp på rummet.

"About one hour we going again.", ropade pappa från trappan och jag stängde fort igen dörren till mitt rum. 

Jag plattade håret och sedan tog jag på mig en annan tröja. Jag tittade mig i spegeln och suckade högt för mig själv. Varför hade inte jag det perfekta utseendet? den gulliga tjejiga rösten eller den perfekta drömkroppen? varför var jag inte som alla andra tjejer? 

Jag tittade igen och fick plötsligt se att någon stod bakom mig, hastigt vände jag mig om och fick syn på Alex som bara stod och flinade åt mig. 

"What do you want? and where come you from?", sa jag argt och satte mig i sängen. 

"I should just ask if you would play some football before we going.", utan ett ord så skakade jag bara på huvudet och tittade ner i golvet. "What are you thinking about?"

"Oh, It's just.. Nothing.", svarade jag lugnt och tittade upp på honom. Han höjde ögonbrynen och jag såg att hela han genomskådade mig. Typiskt, han kände mig för väl. "No, you're right.. But..", jag drog in lite luft i lungorna innan jag fortsatte. "Why I'm not like the other girls? as.. Love makeup, clothes and boys?" 

Han flinade nu större än någonsin och ruskade roat på huvudet. 

"You don't need to be someone else. You're my sister, and for me, you're cool and I'm very glad that you don't is like the other girls." 

"Really?"

"Of course. Then when began you caring about what people thinking about you?", han log och la sin arm över mig. "You're cool and follow your dreams, they all as saying something else, I'll kill them.", skrattade han och ruffsade till mig hårt i håret. 

"Yeah, you're right. And thank you for always be there for me.", jag log mot honom och gav han en stolt blick. 

"I'll always be here for you, as you always will be for me." 

 

Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord då vi plötsligt hörde pappa ropa nerifrån. Vi båda förstod att det var dax att åka så vi ställde oss upp och gick ner till pappa som redan stod klar i hallen. Jag hoppade i mina röda vans skor och grabbade snabbt tag om min svarta hoodie, sedan var jag också klar. 

 

Vi kom dit och bilar stod parkerade lite här och var. Jag förstod direkt att det inte var något litet kalas Cindy hade. Jag höll mig tätt intill Alex när pappa ivrigt knackade på dörren och fort öppnade Charlie som log mot oss. 

"Hi, welcome. Nice to see you again.", han välkomnade oss alla tre med en stor kram. "I've missed you guys so much.", sa han och vi gick in mot den stora röran. 

"I've missed you too, where is Cindy?", frågade jag och han nickade mot soffan där hon satt. Jag skulle precis gå mot henne då jag oväntat krockade in i någon framför mig. 

"Oh my god, I'm so sorry.", ursäktade jag mig och killen framför mig vände sig hastigt om, han höll i en jordgubbstårta i handen och tittade förvånat på mig, och jag lika på honom. Det var ju han, killen som lämnade min mobil. 

"It's okay.", bekräftade han och jag såg hur han synade mig från topp till tå. "I remember you, you're the girl who dropped your phone earlier today!", utprast han och jag kände hur jag började rodna igen. 

"I'm Zayn, what's your name?", killen som tydligen hette Zayn räckte ut sin hand och jag tog försiktigt taget om den. 

"I'm Lizzy.", jag kunde känna hur jag rodnade och att Zayn log mot mig på det där sättet gjorde inte saken bättre. 

---

Hihi, jaa.. Nu kom Zayn in lite mer. Men vad gjorde han där? varför är han på en trettonårings kalas? ;) 

Kommentera nu så kommer nästa del senare ikväll! Kramisar :) 

Jag vaknade av att fåglarna kvittrade utanför mitt fönster. Irriterat tog jag en utav kuddarna och la dem över huvudet. Jag slöt mina ögon och försökte somna om igen då pappa plötsligt kom in i mitt rum. Självklart utan att knacka. 

"Dad, can you learn you to knock?", jag tog bort kudden från ansiktet och stirrade illsket på pappa som stod mållös i dörröppningen med en frukostbricka i handen. Han harklade sig försiktigt och gick sakta fram till sängen.  

"I'm sorry, I just.. I have made some breakfast to you.", han ställde brickan på mitt nattygsbord och satte sig bredvid mig. "Alex have football match later today. He's there now, maybe we should go and look at him?"

Jag tog en tugga av jordgubbarna och melonen samtidigt som jag tittade på pappa med en road blick. 

"Sure. But his team lose anyway.", skrattade jag och pappa flinade med. 

"Yeah, they need someone like you in the team to succeed, of course.", sa han och boxade till mig på armen. "Eat up and get some clothes, then we going.", noterade pappa innan han gick ut ur rummet och jag gav honom en bekräftande nick. Jag åt upp den goda filen och de olika sortes frukterna, öppnade garderoben och tog det första bästa.

Jag satte upp håret i en lång hästsvans, drog snabbt på mig mina korta shorts och tog på mig min svarta tröja. Drog på några lager mascara för att inte se så trött ut och sedan fick jag vara klar. 

Jag gick med långa steg ner till pappa som redan stod och väntade på mig i hallen och han suckade högt när han fick syn på mig. 

"Hurry up, the game begin soon.", klagade pappa och jag gav han en allvarlig blick. Utan ett ord så satte jag mig ner på golvet och snörade på mig mina gamla converse och tillsammans gick vi ut till bilen för att sedan åka iväg till matchen. 

 

Det var en bra bit till fotbollsplanen där Alex skulle hålla till. Jag låg med huvudet lutat mot fönsterrutan då pappa drog till med en fakehostning som väckte min uppmärksamhet. 

"What?"

"I'll just ask. It was a long time since I saw Kate now, are you not friends?", hans fråga  fick mig att stelna till och jag tittade med allvarliga ögon på honom. 

"I don't know. She has her boyfriend and I'll focus on the dance. I don't know, we just drifting apart from each other more and more.", svarade jag ärligt och drog en djup suck. Jag såg hue pappa gav mig en orolig blick men jag log ett säkert leende mot honom. "But dad, don't worry. I have you and Alex." 

"Yeah, and Alex friends like you very much.", flinade han och betonade ordet "Väldigt". Jag bara skakade på huvudet och riktade blicken mot vägen. 

"Yes, but I'm not interested. They all are so, I don't know. I know them so well, they are like my brothers.", bekräftade jag och pappa gav mig en retfull sidoblick. 

 

Solen sken för fullt och det kryllade av människor vid fotbollsplanen. Nog för att det var A-laget som spelade, men det brukade ändå aldrig vara så här mycket folk. Vi kämpade för att få en plats att sitta på och vi fann tillslut två platser ganska långt bak på läktaren. Jag tittade ut på matchen och fick syn på Alex nästan direkt. 

Det hade gått femton minuter in i första halvlek och det stod redan 2-0 till Alex lag. Jag var helt inne i spelet då plötsligt pappa pickade försiktigt på mig. Jag gav han en frågande blick och frågade vad det var han ville. 

"Can you go and buy something to drinking?", han räckte mig en hundralapp och nickade mot det lilla caféet lite längre bort. Jag suckade högt och tog irriterat pengarna ur hans hand och gick mot det lilla cafféet. 

 

Det var även ovanligt mycket folk inne på caféet och jag fick mig en riktig chock när jag kom in. Kön var lång och de hade öppnat de båda kassorna. Jag suckade ännu en gång och ställde mig i en utav den långa köerna. 
Efter en lång stunds väntan så var det äntligen min tur. Jag kom på att jag glömt att frågat vad pappa ville ha och det var inte läge att ställa sig och ringa honom nu. Jag tog slutligen två fanta eftersom jag visste att han tyckte om det. 

Direkt när jag fått mina drickor i handen så gick jag ur den varma och kvava kön och gick direkt ut till den friska luften igen. Jag tittade ut mot den stora folkmassan som satt och jumlade åt de två olika lagen. Jag öppnade en fanta och gick mot den fullsatta läktaren då jag plötsligt blev stoppad. Jag kände hur någon tog tag i min arm och jag vände mig hastigt om. 

"Oh, hey. Excuse me. You dropped this.", den svarthåriga killen med de fina bruna ögonen räckte fram min mobil och log ett svagt leende mot mig. Jag tog den snabbt, tackade så mycket och vände mig om. Jag kände hur mina kinder hettade till och hur mycket jag faktiskt rodnade. Han såg ju riktigt bra ut. Men något sa mig att jag sett honom förr. Kunde det vara möjligt? 

---

Oh, vem tror ni att det kan vara? ;) VAd tycker ni om novellen hittills? :D KOMMENTERA!