lose myself, del 19

Lizzys Perspektiv;
"Yes, unfortunately. Your brother has been really sick, it's very seriously. A greeting from your dad, he think you should come home and meet Alex, he maybe don't will be fine." , ett pip hördes och damen lade på. Jag blev helt stel i kroppen och ville inte tro att det var sant, inte ens tårar föll ner. Vad var det som hände? Vad kommer att hända? 
"Zayn..", stammade jag fram och tittade med skrämda ögon på honom. Han nickade som svar och tog ett hårt tag om min hand. "I need to go home, now." 

Fuck your badtrip bro. | via FacebookTumblrAll I need
Baby, you can fly with me. :Dzayn malik. | via TumblrTumblr | via Tumblr

Zayns Perspektiv; 
Jag såg hur förkrossad Lizzy var efter telefonsamtalet med doktorn, hon hade dock inte pratat så mycket om det men vi bokade en biljett direkt så hon fort kunde komma hem och som tur var så fanns det några platser kvar på planet som gick om bara en timme. För säkert femtionde gången erbjöd jag mig att följa med, vilket hon inte ville alls ville.
Hon packade fort ner sina grejer i sin resväska och tittade knappt åt mitt håll. Hon var stressad och jag kunde lätt tyda att hennes tårar inte var långt borta ifrån att rinna.
Jag gick med snabba steg fram till henne, jag tog ett stadigt grepp om hennes arm för att dra henne intill mig då hon protesterade, hon drog undan och fortsatte att slänga i sina kläder, hårt ner i den fulla resväskan. Men jag gav mig inte, jag gjorde ett nytt försök att dra henne till mig och denna gång drog hon inte undan iallafall. Jag kramade om henne hårt, lät henne gråta i min famn och jag kunde känna hur hela hon skakade. 
"Calm down, babe. Everything will be alright.", tröstade jag henne då hon våldsamt men samtidigt löst puttade undan mig ifrån henne. 
"No, it'll not. The doctor says he maybe can't be okay. I don't know what it is with him, but I should find the out. But don't say that everything will be fine, because now I know it don't." 
Jag tittade på henne med en stillsam blick samtidigt som vi båda tystnade. Jag kände mig riktigt dum. 
"Come here.", jag räckte ut mina armar och hon gick långsamt in i dem och jag kunde känna hur hennes klena armar lindandes runt min midja. "I'll miss you so much." 
"I'll miss you too. You know that I don't want to leave you, but I must, I can't leave my brother alone.", jag nickade förstårligt och pussade henne ömsint på pannan och jag kunde känna hur hon bara blev mer och mer avslappnad. 
 
"I can't understand that you'll leave me now. It'll be so empty without you beside me in the bed now. And everywhere else too.", här stod vi och höll om varandra, det var tio minuter kvar tills planet gick och jag ville aldrig släppa taget om henne. "Remember that call me when you're home."
Hon drog sig ur den varma kramen och log ett brett leende och nickade varsamt på huvudet. 
"I love you, Zayn. I would never do this without you. I'll miss you every second, and I hate to say goodbye to you.", henens röst lät vek och jag drog henne ännu en gång till mig. Jag gav henne en sista kyss och vi gick sedan åt olika håll. Att säga hejdå till familjen och vännerna var alltid jobbigt, men att säga hejdå till sin flickvän är alltid snäppet jobbigare, och så här har jag aldrig känt förut, varför kände jag mig så tom? 
 
Lizzys Perspektiv; 
Efter bara någon timme på flyget så kunde jag äntligen se lilla Bradford igen. Planet landade och som vanligt väntade pappa på mig vid den lilla kiosken. Denna gång var han inte lika glad som alla andra gångerna, hans ögon var röda som aldrig förr och inte tala om svullna. Utan ett ord så släppte jag allt jag hade i händerna och sprang fort fram till honom och omfamnade han allt vad jag kunde. 
"Dad..", snyftade jag fram och tårarna bara forsade ner. "I can't do this anymore. It hurts too much." 
Han släppte taget och tittade in i mina röda ögon som bara sved av alla tårar. Han pussade mig på kinden och förflyttade allt hår från ansiktet åt sidan. 
"We must do this, we'll fight for him.", jag kände hur mina ben skakade och hur svag jag blev i hela kroppen. "Let's go, now we went to the hospital."
Jag gav honom en instämmande nickning och tillsammans gick vi mot bilen. 
 
Vi gick genom den stora ingången och vi möttes av två kvinnliga doktorer som den båda bar vitt på sig. Min blick fastnade på deras stora svarta namnskyltar och tittade länge på de två namnen; Elsie och Anna.
"Can we just get any questions to you?", Elsie tittade med en läskig blick på pappa som bara nickade.
"Where you home the all day with Alex or was he alone at home?", han såg inte alls ut att tänka utan svarade direkt på frågan.
"Yes, I come just home from my job. The door was open but it was very quiet inside, then I went up and see him lying there, on the ground. Why?"
Anna tog över frågorna och tittade nu på oss båda. "Do you know if he took some drugs or anything else?" 
Jag tittade först på pappa och sedan gav jag med mig en arg blick på de två sköterskorna.
"Absolutely not! He wouldn't do it. He love sport and live for that and hate drugs.", jag kände just nu bara för att slå till dem båda, men jag hejdade mig snabbt. 
"Why do you ask that?", jag kunde även känna irritationen i pappas tonläge och vi båda stirrade frågande på de två doktorerna. 
"We have found drugs in his blood and it isn't some drugs either. We think it's that as did him so sick. And it's a very high drug dose." 
"He would never to something like that with sense. He's my twin, I feel him like myself.", klargjorde jag och torkade tårarna som rann ner från min kind. 
"Yes, we think that too. We can just guess that someone have given it to him without his knowing about it himself.", Anna lät väldigt lugn och sansad, vilket fick mig att bli väldigt irriterad. 
"Where is he now?", frågade jag och tittade på de båda.
"We can't say that no..", Anna blev plötsligt avbruten av Elsie som log ett svagt leende mot mig och tog min ena hand. "Come here sweetheart. I'll follow you to him." 
 
Hon öppnade dörren in till honom och jag kände hur tårarna plötsligt rann igen, hjärtat värkte och min kropp gjorde ont. Känslan av att se sin egen bror liggandes halvt medvetslös i en sjukhussäng med massor av läskiga maskiner runt omkring honom var hemsk. Det fick bara inte vara sant. Utan att tänka min för så sprang jag med långa, tunga steg fram till honom och la mig bredvid han i sängen. Tårarna bara rann och jag fick knappt fram ord. 
"Alex.. Pl.. Please don't leave me here. You promised that you always should be here for me, do you remember? You can't say goodbye now, you must fight, okay? I'll fight with you.", med gråten i halsen fick jag tillslut fram ord och jag kudne plötligt känna en hand vid min, Alex hand. 
"I'll always be here with you, always. I'm always closer than you know.", hans ord fick mig att stelna och min blick tittade förvånat på honom. Han hade öppnat sina ögon och han tittade nu på mig. Med sina bruna ögon och sitt bruna hår. Han var sig lik. 

Åh herregud. Detta ver verkligen en jobbig del, nästan så jag grät själv när jag skrev den faktiskt. Åh. 
Tell me what you think?! 
 
Liz

Åååå grät nästan när jag läste delen

Svar: åh.. jaa .(
My Wesström

isa

du är bääääst! så jävla sorlig del, grät floder ju! that's not okay!

Svar: men sötis, haha.. taaack <3
My Wesström

sluta va så braa!! meer!

Svar: taack ! :D <3
My Wesström

du äger, du är såå jävla bra! grät ju under hela!

Svar: Åh, tack så hemskt mkt! <3
My Wesström

Omg! Hoppas att han blir bra :)

Svar: hihi, nästa uppe nu! kram
My Wesström

Såå sjukt fint, så braa att han vaknade också :')

Svar: haha jaa.. taack! <3
My Wesström

J Ä T T E B R A K A P I T E L ! : )
kram <3

Svar: TAAACK! <3
My Wesström

Sååå hemskt, grät såhär mkt. Att se ett av sina syskon ligga på sjukhlus är inte alls kul, jag kan känlsna </3

Mer ikv?

Svar: Nej inte alls! :(
Ja, del 20 är redan uppe! Kram :)
My Wesström

allt jag vill är att han överlever, kommer gråta annars!:(<3

Svar: Haha men åh, sötis :( <3
My Wesström

Gud så bra del!! Lugnt den bästa hittills!! GRYMT, VILL HA MER!!!!
Kramis<3

My

åhh, jag typ gråter...

Jag har också börjat skriva en novell nu :D det skulle betyda massor om du skulle kunna kolla in den! :)

ettDhistorier.blogg.se

Längesedan jag grät såhär mycket du... ;) <3

Svar: haha men vad söt du är :') <3
My Wesström

Åh, blev så himla ledsen när jag läste det här :( kändes verkligen som att det var på riktigt, och jag mådde riktigt dåligt när jag läste detta!




Kom ihåg mig?