lose myself, del 18

Lizzys Perspektiv;

Jag vände mig om, våra bará kroppar nuddades och hans ögon stirrade in i mina. Jag la huvudet mot hans bröst och andades in hans underbara doft innan jag sedan fortsatte. 

"What if he'll die?", mina ögon vattnades och oron i kroppen ökade. "What if my brother no longer will be there for me?"

Han pussade mig löst i pannan och gav mig sin övertygade blick. 

"He'll always be with you. He'll be fine.", jag trodde inte riktigt på hans ord men jag kunde ändå inte låta bli att hoppas på att det han sade skulle vara sant, det lärde vara sant. "And I'll always be with you too. Even if I'm on the other side of the earth." 

"Promise?" 

Han tog sina varma händer och knöt ihop sina fingrar med mina och log ett svagt leende. "Promise." 

---

 

Kates Perspektiv; 

"I don't like that you are with..-", irriterat ställde jag mig upp blickade illsket på Mike som satt på andra sidan soffan. Han kom av sig i meningen när han såg hur jag reagerade och tystnade direkt.

"I know you don't like Liz, but she's my best friend and have always been. You have particularly over me in over one year now. Who do you think you are? My dad? no." 

Han reste sig upp och gav mig en argsint blick, vilket räckte för att jag skulle dra igen munnen. Jag satte mig försiktigt ner i soffan igen och la händerna på pannan. "I can't do this anymore." 

Jag sa det så tyst som möjligt utan att titta upp på Mike. Jag kunde känna hur hans illska spred sig över hela rummet och han harklade sig snabbt. 

"What do you mean?", han flinade och försökte låta oskyldig.

"You know exactly what I mean, don't play stupid." , med tårar i ögonen reste jag mig upp från soffan och skulle precis gå mot utgången då han stoppade mig med ord. 

"I was drunk and ..-" 

"You can't blame on that. When you're drunk you have a liability.", jag suckade och vände blicken ner mot golvet och lät en tår falla ner. "He was like my own brother. I can never forgive you for this, and never forget." 

Jag vände mig om när jag kände ett hårt tag om min handled, jag vände mig fort om och mötte Mikes hånfylla flin.

"Do you remember what I said to you? if you tell anyone about that, I'll tell anyone that it's your fault and then I'll hit you, hard." 

Jag röck mig ur hans hårda grepp om min arm och stirrade allvarligt in i hans ögon. 

"Yes, I know.", sa jag lydigt och knep igen munnen. Han gav mig en mjuk puss på kinden och hans leende som jag än gång var kär i var tillbaka. "You're sick and need really help."

Jag sprang ut till hallen, drog på mig mina skor och sprang ut till närmsta stället där jag kunde få vara ifred att tänka, vilket blev stranden. 

Vinden blåste och vågorna rullade fram och tillbaka med vindens fart. Allt kändes så meningslöst, vad hade jag gett mig in på? varför hade jag låtit han tagit de där sista flaskorna? 

"Kate?", jag ryckte till och vände mig fort om och fick syn på ett ansikte jag mycket väl kände igen. Jag backade undan lite och helst av allt ville jag bara bort. "Don't be afraid, it's just me. Sophie, Alex and Lizzys mother, do you remember?" 

Jag gav henne en hatisk blick samtidigt som jag fortsatte att backa. Jag la armarna i kors och det syntes hur mycket hon hade förändrats, hennes gyllenbruna långa hår hade förändrats till blondt och kort. Dock var hennes ögonfärg sig lik, lika hennes smala, spinkiga kropp. Jag drog handen genom håret och spottade i sanden innan jag slutligen öppnade munnen.

"What do you want?"

"I'll just know how my kids feels today. Are they fine?", hennes röst lät givmild och nu lite spräcklig. Jag fnös till och la armarna i kors.

"Since when began you to care about them? you move from them and leave them alone, without a mother, only eight years old."

"Oh, let me explain..", började hon, och det förvånade mig att jag faktiskt höll tyst, vanligtvis hade jag inte alls vart så lugn i ett sånt här tillfälle, även om jag bra gärna hade velat gått fram och slagit henne rakt i ansiktet just nu. "I have send letters every months, I've pretend to call them and everything because I love them, so, really much. I know that I leave them, but It was a reason. Me and theirs dad maybe look so happy together, but acutally, we didn't. We always fighting when no one heard and then I meet my boyfriend Carl. I was in love and I couldn't help it.", hennes ögon fylldes med tårar och jag kunde ändå inte låta bli att känna en aning medlidande, även om jag fortfarande var arg på henne för det hon gjorde mot hela familjen. 

"Yeah.. But I think you never will be forgiven of Lizzy, she's still very angry and disappointed to you."

Hon suckade och torkade tårarna, samtidigt som hon tog steget närmare mig, fast denna gång backade jag inte undan, tvärtom, jag gick istället ett steg närmare Sophie.

"I know, but I'll just heard that they are okay, are they?", jag harklade mig lite och nickade osäkert.

"Yes, Lizzy are really fine, she's here in London right now with her boyfriend and Alex is.. Also fine, he's really fine he to.", jag klappade henne på axeln och vände snabbt ryggen åt henne och gick stelt tillbaka hem till Mikes farmor. 

 

Lizzys Perspektiv; 

Jag och Zayn bara myste och slappade i sängen, även om den var halv tre på eftermiddagen så hade Zayn ändå en ledig dag idag, så vi kunde ligga här hela dagen om vi så ville det. Jag låg med huvudet mot hans axel och kände hans varma andedräkt flämta mot mitt huvud när jag plötsligt känner hur något burrar till. Vi båda tittade på skrivbordet bredvid oss och jag fick genast se att min mobil sken upp. Jag tog den hastigt och drog snabbt på svara. Jag brukade oftast tveka när det var från okänt nummer, men inte denna gång, varför visste jag inte riktigt. 

"Hello, it's Lizzy." 

"Hi, are you Lizzy Scott?", en okänd röst hördes på andra sidan luren och jag hann knappt svara innan damen på andra sidan fortsatte. "Your dad wanted that I should call you since he don't dried." 

"Has something bad happend?", jag svalde hårt och gjorde allt för att hindra att tårarna skulle falla ner. 

"Yes, unfortunately. Your brother has been really sick, it's very seriously. A greeting from your dad, he think you should come home and meet Alex, he maybe don't will be fine." , ett pip hördes och damen lade på. Jag blev helt stel i kroppen och ville inte tro att det var sant, inte ens tårar föll ner. Vad var det som hände? Vad kommer att hända? 

"Zayn..", stammade jag fram och tittade med skrämda ögon på honom. Han nickade som svar och tog ett hårt tag om min hand. "I need to go home, now." 

---

Åh, ett väldigt ledsamt kapitel :( Hur var det att läsa från Kates perspektiv? vad tror ni hänt? Nästa kommer imorgon! 

men guuud vilken sorglig deel! hmm, nu börjar jag inse något här.. Nu när jag fick läsa kates perspektiv.. grymt bra!

alltid lika bra! Nu inser jag att Kate/kates pojkvän är inblandad.. åååh, fan vad ska hända nu??

Du vet att du dödar mig va?!?!? Jag måste veta vad som händer. Önska den kom ett till kapitel idag

Hej My! Vet att det har varit lite dött med kommentarer från min sida, men nu är jag tillbaka som vanligt igen! Har bara sovit borta utan dator och internet ett par dagar, så har varken kunnat läsa eller kommentera. Men nu har jag läst ikapp, och WOW! Denna novell blir bara bättre och bättre!

Det var faktiskt roligt att läsa genom Kates perspektiv, och förstå lite mer hur hon har det.
Jag hoppas också att Alex klarar sig! Kommer nästan gråta annars...
Men riktigt bra skrivet hörru :')

JÄttebra kapitel :D Jag tror at tdet är Mike som har skadat Alex... :(
Kram <3

Så bra ocb Kates perspektiv var kul:)

Det värsta är ju när någon i familjen inte mår bra! Kan inte vänta tills imorgon! :)

nej åh..jag vet inte vad jag ska säga...väntat spänt på nästa del;/<3

Såå braa, men han måste ju klara de!!!!! :'(

Åh, tack så jättemycket! Vet inte om det är så speciellt med kommentarer från mig, men jag blir verkligen jätteglad :)

Önskar att jag var lika bra på att kommentera din, vilket jag tyvärr inte är! Ska försöka kika in här oftare i sommar, din novell är ju ändå så himla bra! Kram :)

Sjukt Bra!! Meeeeeeeeeer :) Hoppas han klarar sig <3

GE MEJ MEEEER!!!