lose myself, del 6

Lizzys Perspektiv;

För att inte bli så nervös så försökte jag tänka tanken att jag var helt ensam i rummet. Jag gjorde mina vanliga uppvärmningar för att komma igång lite lättare men blev plötsligt avbryten av Zayn som hostade till lite.

"Wow, you're really agile.", han stirrade farsinerat på mig och syftade förmodligen på när jag lade upp benet på huvudet. "Can you learn me?", log han och ställde sig upp bredvid mig. Jag tittade in i den stora spegeln mitt emot oss och det är först nu som jag insåg att detta faktiskt var på riktigt. Här stod jag, bredvid en världskänd sångare som jag från en början aldrig skulle vetat av just nu om det inte vore för min telefon. 

---

 

Zayn satt tyst på golvet och tittade på mig när jag koncentrerat övade in mina viktiga dans-steg. Efter ett tag så märkte jag hur uttråkad Zayn började bli så jag gav upp för dagen. Jag gick fram till CDspelaren och stängde av musiken. Sedan satte jag mig bredvid Zayn, inte för långt bort men heller inte för nära. Han följde mig med blicken hela vägen ner till golvet. 

"You dance really good. Why do you saying that you're not so good?", frågade han och tittade på mig som om han ville ha en riktigt bra förklaring nu. Men jag ryckte på axlarna och såg ner på golvet. "You can be something big." 

Jag reagerade när han sa "något stort", ingen hade någonsin sagt det förr och han verkade faktiskt vara den enda som brydde sig också. 

"Have you dance a long time?", frågade han efter ett tag och jag nickade på huvudet. "Since..?"

"I have dancing in whole my life. I assume that I have received interest from my mother.", jag svalde och tittade osäkert på Zayn som mest tittade engagerat på mig. 

"Oh, have your mother seen you dancing? she must be proud.", log han och flyttade sig snäppet närmare mig. Jag sneglade på honom och log lite svagt. 

"I don't have any mother.", svarade jag lika snabbt och tittade ner i golvet igen. Jag märkte hur Zayns ansiktsuttryck ändrades till något oroligare men innan han hann säga något så var jag före. "She's not died or something. But after she left our family several years ago, I'll never forgive her."

Han fortsatte att ha blicken mot mig och efter ett tag så avbröt han den jobbiga tystnaden som uppstått mellan oss. 

"Do you miss her?", jag ryckte till av frågan och tittade stillsamt på honom och ruskade snabbt på huvudet. 

"No, I hate her. I hate what she did for me and my brother, or my dad.", jag hade försökt att hålla mig lugn under hela samtalet men nu kände jag hur illskan bara ville ut. "When I see her on the town, or any other places, I just want to hit her in the face. I hate her so mu..-"

"Take it easy, Lizzy.", jag avbröts av att Zayn försökte lugna ner mig och genom att lägga sin arm över mig så verkade han tydligt lyckas. "I understand that you're sad and disappointed on your mother, but don't hate her." 

Han suckade djupt och stirrade allvarligt in i mina ögon. "Me and the boys travel all around the world, all the time. I maybe meet my family two days in the mounth, if even that. So please, be carefull to your family." 

Jag fnös till av det Zayn just sa och jag fick mig faktiskt en liten tankeställare. Tänk att vissa faktiskt inte har det lika bra som jag. Som verkligen har en familj som man får träffa varje dag. 

"Yeah, but it's not the same. My mother chose to leave us. Your mother love you, even if you travel the world.", svarade jag och han svalde och nickade instämmande. 

"Yeah, you're right. But if it should be something, call me directly. I'll always be there for you.", klargjorde han och log sitt fina leende mot mig. "You and your brother, are you twins or something?" 

"Yes, we are. But people saying often that we aren't similar to the appearance.", svarade jag snabbt och han var fort framme med nästa fråga. 

"Are you close? like.. Best friends or fight you often?", skrattade han och jag log faktiskt lite jag också.

"Sometimes we're fighing about little things, but yeah, he's my best friend and we're very close.", bektäftade jag stolt och jag kände leendet som spred sig över mina läppar. 

 

Nialls Perspektiv; 

De hade nu gått minst en och en halv timme sedan Zayn gick för att beställa Pizza, ärligt talat, min mage svalt och jag började faktiskt bli lite orolig för honom, vars kunde han vara? Jag gick ut ur vårat gästrum och ner till de andra killarna som var djupt koncentrerad i deras FIFA lir. Jag satte mig på soffan bredvid Louis som tittade på när Liam och Harry spelade. Jag gav honom en deprimerad min och han gav mig direkt uppmärksamheten. 

"What?" 

"Do you miss someone here maybe?", suckade jag irriterad och tittade mig omkring. "Zayn has been away for over one hour now, He should just go and buy some Pizza, but which Pizza take one hour?"

Stressat höjde jag blicken mot Harry och Liam som för en gångs skull kunnat pausa spelet och de såg lika oroliga ut som mig.

"But have you tested to call him, then?", frågade Liam och tog fort upp sin telefon. Vi alla skakade på huvudet och snabbt klickade han in Zayns telefonnummer, satte på högtalaren och signaler gick. Tillslut så svarade en glad Zayn och vi alla suckade lättsamt. 

"Zayn where are you? I'm so hungry, I'll die soon."; klagade jag och gjorde till rösten väldigt dramatisk. Vi kunde höra hur han skrattade lite bakom luren och vi kunde även höra att han inte var ensam där han var just nu. 

"I'm with Lizzy, I meet her on my way, sorry. But we'll come home now and I have with me Pizza to you guys.", ett pip hördes och han hade redan lagt på. Jag tittade mållös mot de andra som såg lika förvånade ut dom med. 

 

Zayns Perspektiv; 

Jag tog Taxin och beställde Pizza medans Lizzy gick hem till sig för att byta om, vi plockade upp henne på vägen hem igen, så när Taxin svängde förbi hennes tomt så stod hon redo och klar. Hon såg riktigt fin ut. Ett par korta tight, en vit kofta och sitt långa bruna fina hår som matchade perfekt med hennes gröna ögon. hela hon var bara så söt. 

"Are you ready to meet the boys now?", frågade jag och tittade ivrigt på henne. Hon ryckte på axlarna och tittade förvånat på mig. 

"Should I be afraid of them, or what?", hennes två ögon blev plötsligt snäppet större och jag kunde inte låta bli att le åt hennes reaktion. 

"No, actually not. But they can be some..", jag försökte hitta ord då Lizzy tog dem ur munnen på mig. 

"Crazy, Weird, Hyper..?"

"Yeah, exactly!", nickade jag och vi båda skrattade. "But they are really funny too, Louis love to makes joke. It's just laugh and pretend it's funny, then he's content." 

 

Taxin svängde in till min uppfart och vi båda klev ut ur bilen. Vi gick in på gården, upp för trappan och in genom dörren då Niall fort mötte upp oss. Han hejade snabbt på Lizzy och tog sedan snabbt tag om en Pizza. 

"Wow, Niall. You must be very hungry now.", konstaterade jag och log åt honom. 

"Yeah, it took two hour for you to buy our Pizza, what do you think? We should never let you do this job again.",  klargjorde Niall och resten av killarna nickade instämmande. 

Jag vände blicken mot Lizzy som redan hade lagt märke till bilderna på mig och mina syskon som små som hängde på väggen. Jag suckade och trampade av mig skorna, hon tittade sedan på mig men vände lika snabbt tillbaka blicken igen. 

"Is that you?", frågade hon och hennes ögon glänste som aldrig förr. Jag ryckte på axlarna och höjde ögonbrynen. "It was the cutest kid I ever seen." 

Mitt leende ökade och jag kunde inte låta bli att skratta till en aning. "Thanks, I think.", svarade jag och vi gick gemensamt in till köket där resten av killarna redan satt och åt. 

---

Sista delen för idag! Vad tycks? ;) Kommentera bästa ni!

Superbra!! Du är superbra på att skriva. Åååååå önska att jag kunde skriva som du. Du kan ju bli författare!

Riktigt bra!
Niall älskar verkligen mat haha....

Jättebra :D
Kram <3

Sååååå sjukt braaaa! Kram!<3

Åh, vad bra!! Jag vill bara veta mer!!:)

Haha åhh tack! Ja okej jag har spanska men så himla tråkigt att jag knappt får ett E, blir typ förvånad då haha :)

Och det där med att Niall älskar mat, han gör ju det på riktigt också. Så han kanske blir son när maten kommer sent. Haha