lose myself, del 29

Lizzys Perspektiv;

"Kate, why are you don't with Mike?", jag tittade med en frågande och förvirrad blick på henne och jag såg hur hela hon lyste upp. 

"We're not together anymore."

Jag blickade upp mot Zayn som bara log. Nästan som om han redan visste om det. Jag tittade fort tillbaka på Kate och kunde inte hålla tillbaka leendet. 

"But.. Why?", jag såg hur hennes leende försvann och hon tittade på Zayn med stora ögon. 

"Uhm.. I'm not love with him anymore.", hon brast upp i ett fakeleende som jag snabbt genomskådade. Vad var det hon döljde för mig? 

---

Zayns Perspektiv; 

Jag sneglade ner mot Lizzy som andades kraftigt mot min axel. Hennes ögon var slutna och hennes huvud vilade tryggt över min axel. Hela hon såg så.. Vacker ut. Hennes kinder var rosenröda från alla tårarna hon givit med sig och hennes hår var ruffsigt. Men ändå kunde jag inte låta bli att slita blicken ifrån henne. Jag tittade fredligt på Kate som låg på andra sidan sängen och jag såg att även hon såg ut att trivas i situationen. Dock kände jag en lätt irritation som bubblade inom mig. 

"Kate.", viskade jag för att inte väcka Lizzy. Jag lockade snabbt till mig hennes uppmärksamhet och hon tittade med en blick som sa ungefär; 'ja, jag vet vad du ska säga.'. Hon nickade och reste sig fort upp. Försiktigt la jag Lizzy ordentligt i sängen, drog täcket över hennes tunna, klena kropp och pussade henne löst på pannan innan jag gick med Kate ut ur rummet. 

 

Vi funderade länge på vart vi skulle gå. Vi tittade tveksamt mot dörren till vänster om Lizzys rum och var ytterst osäker på om vi verkligen skulle gå in där. Men med mycket tvivel från bådas sida så gick vi slutligen in i det rum som en gång tillhört Alex. Väggarna var mörka, sängen, soffan, TVn och de andra sakerna var mörka, alltning var mörkt. Kate tittade sig omkring och satte sig försiktigt i sängen samtidigt som jag kunde se en tår från hennes kind falla.

"Should we really be here?", jag såg i hennes ögon att hon verkligen inte gillade att vara här inne och jag kunde mycket väl förstå henne. Men hade vi något annat val?

"Do you know an another room?"

Jag tittade med en iskall blick på henne som sedan skakade på huvudet. Jag suckade högt och tittade besviket på henne.

"Why do you don't tell her about you and Mike? Why do you don't tell her the truth?"

Hennes blick var nere i golvet och jag kunde se hur hon skämdes. 

"Because I'm afraid how she would react. I don't want to lose our friendsship and she really need someone as be with her when you leave her.", hennes röst lät osäker och en aning spräcklig. Jag nickade förstårligt på huvudet och ryckte på axlarna.

"Yes, you're right. But she would be very angry if you don't tell her the truth soon.", började jag och jag lät mig själv fortsätta. "She think that it's hers fault that he died. You can't hold it inside no longer. She deserves to know the reason to hers brothers died. If you don't say it tomorrow, I will.", hela jag lät bestämd och tonfallet i rösten var känslokall, men det brydde jag mig just nu inte i. 

Jag var så inne i mitt eget tänkande och pratande att jag inte ens la märkte till att någon kommit in stod i dörröppningen. Kate harklade sig hastigt och jag vände snabbt blicken mot den nu öppnade dörren. Lizzy stod med tårarna i ögonen och vad det såg ut som så hade hon hört exakt allt. 

 

"Why? who killed my brother?", hennes röst var svag, liksom henne själv. Jag ville bara gå fram och krama om henne, men jag visste vilka konsekvenser det skulle få och det skulle sluta med bråk. Jag gav istället Kate en allvarlig min och hon suckade tungt. 

"Liz, come and sit here.", försökte hon och klappade på sängkanten bredvid henne. Hon tittade storögd mot henne och skakade snabbt på huvudet.

"No, I'm fine here.", fnös hon och la händerna i kors. "Now, tell me." 

Jag svalde och tittade oroat på Kate som andandes högt och tillslut tog hon modet till slig och började. "Mike is really jealous, as you know. Then one night when you were in London, Alex text me and ask if we could do something, I said yes.." 

 

Vi lyssnade noga på hennes lilla historia samtidigt som hennes tårar föll ner. Hon stannade då och då upp och även om jag redan hade hört denna en gång förr så gjorde det fortfarande lika ont att höra igen. 

".. He was drunk and don't knew what he did. He went in here and first hit him in the head, then gave him Alex the drugs." 

Jag tittade med tårögda ögon mot Lizzy som stod mållös vid dörren. Jag gick försiktigt fram till henne och försökte omfamna henne då hon fort ryckte bort taget om mig och puttade undan mig. Hennes ögon var röda och blev nästan lite svarta när jag tittade in i dem. 

"Did you know this all the time?", jag svalde och visste inte vad jag skulle svara på det. "I cried last night, I cried all the time and you knew how important it was for me to know who it was to killed my brother."

Hennes tårar var nu inte långt borta och allt jag ville var att krama om henne, men jag visste att det inte var någon idé att göra ännu ett försök. "You knew it all the time. You lied for me. You didn't care about that I wondered for hours who it was? I.. I.-"

"Please, let me explain.", försökte jag och kände hur mina ögon vattnades med tårar. "I love you."

"No, you don't. If you loved me, you should tell me the truth.", hennes ord skar rakt in i hjärtat och jag skulle precis fortsätta när Kate hann före. 

"Liz, don't be mad at Zayn. It's me you should be angry at. Zayn just promised me that not tell you because I would it myself. Please.", hon tittade allvarligt men samtidigt menande på Lizzy som bara skakade på huvudet. "Nothing it's Zayns fault. He just promised me that not tell anyone." 

"I'm not angry. I'm just.. Sad, tired and disappointed.. In both of you.", hon backade några steg och fortsatte sedan. "I'm tired of all this liars." 

Hon vände sig om och gick mot trappan då jag snabbt hann komma efter och ta taget om hennes arm. 

"Were are you go?"

"It's not your business anymore.", hennes ord fick mina tårar att svida och jag tittade oroligt på henne. 

"What are you mean?"

"I don't want a boyfriend as lied to me.", hon suckade högt samtidigt som hennes tårar föll ner från hennes kinder. "Thank you for the days with you. I really liked it, but it maybe just was a game for you? It's over. Go home to London again." 

"What? No, I really love you. I really do. With you, everything feels so.. I can't live without you, Lizzy. Please don't go.", bad jag och stirrade rakt in i hennes gröna ögon fyllda med tårar. 

"How can I know that you tell me the truth? how can I ever believe you after that?", jag visste att hon hade rätt. Jag hade svikit henne, jag hade ljugit för henne, jag hade inte berättat sanningen. "I have lose to many people that I loved in my life. First my mom and whole hers family, then my brother that means everything to me, and now you. I know that forever is only a word. But when you said it, I believed you." 

Med det sprang hon ner, och det förvånade mig att jag inte följde efter. Varför? jag visste att allt hon sa var sant. Men allt hon sa gjorde så ont. Jag hade svikit henne, jag hade svikit tjejen som betydde mest för mig. Jag hade gått bakom hennes rygg. Jag hade ljugit för tjejen som behövde mig som mest. 

 

Lizzys Perspektiv; 

Det gjorde så ont inom mig. Smärtan i bröstet ville aldrig försvinna. Tillsammans med mina tårar sprang jag snabbt ner, tog på mig skorna, slet på mig en mössa för att folk skulle slippa se mitt ruffsiga hår och jag sket fullständigt i vad klockslaget var. Nu ville jag bara bort, bort från allt. 

Jag kom ut och sprang allt vad jag hade, bort från huset och in i skogen. Väl inne i skogen var det kallt och fuktigt. Mina knän vek sig sakta under mig och jag la mig själv på marken och lät tårarna fall ner. Jag hade ingenting att leva för längre, varför skulle jag ens leva kvar? varför bara inte få komma till samma plats som min bror och sedan vaka över pappa tillsammans? Jag var svag i hela kroppen men med hjälp av mina armar så lyckades jag resa mig upp. Jag gick skogsstigen bortåt när jag sedan hör något högt och brummigt. Jag tittar åt sidan och fick direkt syn på något jag inte tidigare lagt märke till. Ett tågräls. Jag tittade framåt och några meter framför mig kom det, det stora, rullande tåget var på tågrälsen bredvid mig. Skulle jag våga hoppa? 

---

Jag kommer vara ute resten av dagen, därför så bjöd jag på en lång del just nu. Men nästa kommer senare ikväll ändå. Vad tyckte ni om denna del? ska hon våga hoppa?

Superbra! Nej, stackars Zayn. Han ville ju berätta men fick inte. Och Lizzy får inte hoppa!!!

Asså hennes reaktion var helt rätt och även om jag tycker lite synd om Zayn så får han skylla sig själv. Jag hade blivit lika arg och nej förfan hon får inte hoppa...snälla säg att Zayn hinner dit eller nara någon!! Jag dööör,,,

Jättte bra!! <3
Kram xx

NEJ! Hon måste inse att allt var Mikes fel.. Hon kan inte lämna sin paåpa....

Så bra att det inte kan va sant!

Super! Älskar denna novellen <3 Tror nog inte hon kommer hoppa, hoppas iaf det;)

Har jag sagt hur mycket jag älskar dina noveller? <3

Nu är ny del uppe, med bilder ;)

åååhhhhhhhhhh!! Om hon hoppar ska jag döda henne även om hon redan är död! Tänk på hennes pappa!!

Hon får verkligen inte hopppa!! :(