"Kate, Is it not funny how about it's always you people waiting for?", konstrade jag och la armarna i kors samtidigt som jag tittade mot Kate som stod vid spegeln och drog sitt rosa läppstift över sina tunna läppar.
"Calm down, Liz. The concert started in two hours. And it take just fifteen minutes to went to the arena. We're in Bradford, a small place there everything is close to everyting", klargjorde Kate och hade nu börjat med att pyntat ögonen.
Jag himlade med ögonen och tittade på klockan. "One and a half, to be exactly.", rättade jag och satte mig på sängen igen. "You know, Niall don't like girls as wear too much makeup."
Mina läppar grundade ett litet flin och Kate kollade bak på mig med en irriterad blick. Hon suckade och återgick till spegeln igen.
"Niall is not my boyfriend, we're just friends, right? as I've said to you in one year now."
"Hah, sorry. But I think you two should be a perfect couple.", konstaterade jag och la benen under mig.
"Yeah, I know that you think that, but I don't like him in that way. End of this conversation.", klargjorde hon och gjorde ett hektiskt försök med att byta samtalsämne.
"How it feels to meet Zayn now then? after this two weeks away from each other?", jag log och suckade lyckligt.
"It will be really fun to see him again. I've really missed him, too much.", yttrade jag och kunde inte låta bli att le åt tanken att jag faktiskt skulle träffa Zayn idag, efter två veckor ifrån varandra.
En knackning på dörren hördes och både jag & Kate hoppade till av rädsla. Pappa kom in och det syntes mycket väl hur han granskade oss noggrant.
"Mhm, Kate. Should you follow Niall home tonight then?", han skrattade retfullt och syftade på hur mycket hon faktiskt hade sminkat sig inför en liten konsert för killar hon känt i nästan ett år nu. Både jag och Kate skrattade med och det kändes så skönt att hon äntligen kändes som en i familjen igen.
"You're sick. No, actually not. But Liz should sleep over with Zayn tonight I heard.", hon blinkade mot mig och jag möttes pappa retfulla flin.
"Yes, but I'm not ready to be grandfather yet. Remember the condoms.", pappa och Kate tjöt ut i skratt och jag kunde faktiskt inte förstå det roliga med detdär, men ändå så kunde jag inte låta bli att le åt dem.
"Dad! don't say that. You're really awkvard. Get out of my room, now!", med ett protesterande tonfall så gick han ut ur rummet och jag kunde känna hur han höll tillbaka skrattet. Jag tittade på Kate och skakade löst på huvudet.
"You should be glad to have a dad like Don. He's a great dad and he love you with all his heart.", jag tittade med en förvirrad min mot Kate men kunde inte hålla tillbaka leendet.
"I know. And I really love him too. He has helped me with more than I ever could imagine. I'm proud of call him my dad.", bekräftade jag stolt och tittade återigen på klockan. "Now we need to go. The concert started in one our."
Jag hade gått på rätt många konserter med One Direction under det senaste året men denna konsert kändes helt speciell. Zayn var på hemmaplan och de alla fem killarna såg ut att vara extra uppspelta ,så det blev verkligen en grymt lyckad show.
"Thank you for all of you as coming to see us. This is our last song at this concert, What makes you beautiful.", Harry hade ordet och tjejerna var som helt besatta. De skrek, apploderade och sjöng med. Liam började sjunga sitt solo i början och hysterin ökade i grader. Jag log även av tanken att detta var den första låten jag någonsin hört med dem, i mina kusiners vardagsrum. Att det var ungefär bara ett årsen allt hände, så snabbt, så svårt att tro och så svårt att glömma. Jag blev kär, jag förlorade den enda killen jag någonsin hade litat på och älskat med hela mitt hjärta, jag hade fått kontakt med min mamma igen, pappa och jag hade kommit varandra närmare och min passion för dans hade bara utvecklats till något bättre. Nu gick jag sista året i gymnasiet och var kär i en kändis som faktiskt var kär i mig tillbaka, han var kär i en sporttokig longboardtjej som älskade allt med dans att göra, vilket kändes så uppskattat. Min saknad till min bror fanns alltid där och den kunde ingen ta ifrån mig, men jag hade även med året lärt mig att bearbeta sorgen med hjälp av familjen, Zayn och resterande vänner.
Vi gick igenom den långa gången som ledde oss in till backstage rummet där killarna befann sig. Trots att Kate hade sett dem tusentals gånger förr så kändes hon ändå en aning spänd. Jag skrattade åt henne och förstod inte riktigt hur man kunde vara så galen i fem helt vanliga killar. Men ändå så förstod jag det eftersom de alla fem killarna var så hemskt snälla och goa.
Vi kom in i rummet och Kate gick fort fram och kramade de andra killarna medans jag tittade mig omkring lite. I ena hörnet stod en svart skinnsoffa, å andra sidan stod ett kylskåp och även lite andra föremål.
Louis kom fram till mig och gav mig en lätt kram, vilket även Liam, Harry och Niall gjorde sekunderna efter också.
"I think you wonder were Zayn is?", flinade Harry lite enastående och mina mingipor bildade ett stort leende.
"Yeah, were he is?", jag tittade misstänkt på de alla fem killarna som bara såg konstiga ut. Vi blev stående i tystnad ett litet tag men Niall tog tillslut över ordet.
"He's down with the lake beside the park at you.", jag gav dem alla en fundersam blick men jag hann inte säga något förrän Niall öppnade munnen igen. "Go to him. He has someting to ask you."
Jag tackade dem alla med ännu en kram och skyndade mig ut genom den blotta dörren.
Eftersom jag bara visste en sjö bredvid en park vid mig så räknade jag med att det var rätt sjö jag åkte till nu. Jag betalade taxichaffören och gick ut mot sjön där jag möttes av öppna armar. Jag sprang rakt emot honom och kände hur hans händer strök över min rygg, hans huvud vilade kring min ena axel och hur hans andetag luftade mot min hals.
Jag backade undan ett steg och tittade honom djupt in i ögonen och hela jag bara log. Samtidigt pressade han sina läppar mot mina i en perfekt kyss och höll om mig allt hårdare.
"Now I'll never let you go.", viskade han i mitt öra. "I've missed you too much.", jag gnuggade min nästipp med hans samtidigt som mina lyckotårar rann ner. Lyckan att få vara i Zayns armar igen var obeskrivlig.
"I'll want with you, forever. I'll never be without you.", vi satt på den kalla bryggan och tittade på solnedgången samtidigt som hans fingrar lekte med mina.
"I'll never be without you either.", klargjorde jag och stirrade in i hans chokladbruna ögon. "Niall tell me that you should ask me something.", påstod jag och han log lite smått.
"Oh, Niall should not say anything about that."; Zayn suckade lätt men leendet på hans läppar försvann inte för det. "What have he said more?"
"Nothing more, so just tell me."
"Uhm.. I just would ask you if you want to move in to me in London?", hans fråga kom som en chock och hela jag stelnade till. Jag tittade storögd på Zayn som fortfarande såg säker ut.
"I would love to, but I've school here and how should dad take it? I don't know.", svarade jag ärligt och min blick möttes ner mot vattnet. Zayn tog sitt pek och långfinger under min haka och vände mitt huvud mot honom.
"Your dad will be okay. You're eighteen now and we can go home everytime on my sparetime, and yours.", jag tittade på honom med en frågande blick och vände huvudet lite på snedden.
"But.. My school, then?"
Han började leta på något i fickan och när han fann det han letade efter så räckte han över en kuvert till mig. Jag tittade länge på det oöppnade kuvertet och sedan vändes blicken mot Zayn som smålog. "Open it."
Jag gjorde som han sa och försiktigt slet jag upp det vita kuvertet med en lapp inuti. Jag läste tyst för mig själv och när jag kommit till meningens slut så kunde jag knappt tro det själv. Jag läste om det flera gånger innan jag började inse vad som faktiskt hade hänt.
"Hey Lizzy Scott. I have seen what you can and I'm really impressed of your moves on the scenes.
You dancing like a star and deserves a really job at me, Zayn, my beautiful cousin has told me everything about you. I'm Olivia Dark and work at the famous dancing shows in London. Would you take this change to be something really famous within the dance? If you want to, call me. The number is at the backside. Lots of love, Olivia."
"Zayn?! are you kidding me?", utbrast jag och tittade förvånat på brevet igen och sedan på Zayn. Han skakade allvarligt på huvudet och log sitt perfekta leende.
"Of course not. I would visit her what a good dancing you are and she agreed with me."
"My dream is to dancing in front of thousand peoples as love what I do. This is too much, Zayn. You can't do that for me.", sa jag svagt och tittade in i hans ögon. Han kupade sina händer runt mina rosenröda kinder och skakade på huvudet.
"If I could, I would give whole the world to you. I just helped you in the start, now it's your turn to visit what you live for.", skrattade han och pussade mig löst på munnen. "And did you know what?"
Jag ruskade på huvudet och tittade förväntansfullt på Zayn som flinade misstänksamt. "Your dad love this letter and the idea to move to me."
Mitt ansiktsuttryck pressades ihop och jag förstod inte alls vad som faktiskt höll på att hända.
"Have you talked to my dad?"
"Yeah of course, and since he loved you, he let you go and follow your dreams.", jag sprack upp i ett evigt leende och blev helt mållös.
"Zayn.. I can never thanks you enough for what you did and do for me. You're an angel as Alex send to me. I love you with all my heart."
"And I love you, my princess and my future wife.", jag fnittrade sådär tjejigt som bara tjejer kan när han sa det sista och mina glädjetårar blev bara fler. Från att för ett år sedan mått så dåligt att man nästan tagit livet av sig, till att må så himla bra är helt otroligt. Alltid vill jag vara med Zayn och Alex kommer alltid förbli i mina tankar.
Lång och sista del! What do you guys think? var det som förväntat? bättre/sämre? Kommentera!
Detta är oxå sista novellen på några veckor. Nu vill jag oxå ha sommarlov och inte behöva tänka på så mycket annat än glass och bada ;) Vill passa på att tacka alla som stannat och kommenterat dagligen. Ni har seriöst gjort mina dagar och de dagar jag bara känner att jag verkligen inte orkat skriva så har ni gett mig kraften att lägga upp ett inlägg ändå. Ni är så underbara allihopa och tack för allt! Ni är så snälla och jag ser fram emot att påbörja en ny novell. Inte nu och kanske inte de kommande veckorna heller. Men när jag är tillbaka, då jäklar! Ha ett underbart sommarlov! Megakramar till er alla! ♥
