lose myself, del 32

Louis Perspektiv;

Jag kände hur irritationen rusade inom mig och hur denna kille verkligen störde mig. Inte nog med att han dödat en annan människa, han var ju spydig och precis den typen av person jag bara kunde spy på. 

"No, it's just a rumor, again.", konstaterade jag med en hård röst och tittade återigen mot de andra. "Leave us alone now, because now, we should buy some breakfast."

Jag kunde känna hur han tittade efter oss men jag hade tilltalat mig själv att inte titta bak längre, och heller inte lägga någon energi på honom längre. Värdelösa människa. 

---

Efter samtalet med Mike så var stämningen mellan mig, Niall och Harry jobbig. Ganska pinsam faktiskt. Vi gick runt i tystnad bland de olika hyllorna tills vi hittade något vi ville ha. Jag antog att vi alla var inne i våra egna tankar att ingen av oss ens tänkte på att prata. Inte hade dom kunnat gjort slut? då skulle väl Zayn ha sagt något till oss först? Jag suckade högt och gick långsamt vidare till nästa hylla. 

"Okay guys, we really need to talk to Zayn about this.", konstaterade Niall och tittade på mig och Harry. "Have anyone of you did it?" 

Vi alla tre stannade upp i vårat handlande och tittade frågande på varandra, som samtidigt skakade på huvuderna.

"No, not since the day he leave us.", svarade Harry snabbt och stirrade på mig. Jag ryckte på axlarna och tittade mot frysdisken lite längre bort. 

"We buy that we need to our breakfast now and then we going home to Liam. After that, we'll call Zayn."

Både Niall och Harry tyckte det lät som en bra idé och nickade instämmande. 

"He must also come here tomorrow to our important interview, otherwise Paul will be angry.", klargjorde Harry efter ett tag och både jag och Niall höll med. Det är ju ingen intervju med One Direction om inte alla är med. 

 

Vi kom hem med en matkasse i handen och till våran förvåning var ytterdörren uppen. Vi steg in i lägenheten och fann Liam sittandes i soffan. Han såg lite förvånad ut samtidigt som någon slags rädsla gömde sig bakom de oskyldiga bruna ögonen. 

"What have you boy been?"

"We just buy some breakfast, as you write in your letter.", svarade Harry lite nonchalant och gick vidare med kassen in till köket för att packa upp. 

"When come you home then?", frågade jag och slog mig ner bredvid honom i soffan. Han ryckte på axlarna och fortsatte att zappa mellan kanalerna. 

"I don't know. About ten minutes maybe?", han suckade och stängde av tvn. "Have you seen all this rumors on Twitter, round Zayn and Lizzy? and all those papers write about it everywere."

"Yes, we have.", flikade jag snabbt in och började berätta om det konstiga samtalet med Mike. Liam såg eftertraktad ut och bara ryckte på axlarna. Jag tog sedan snabbt upp telefonen och slog in Zayns nummer. "I'll call him." 

 

Många signaler gick innan någon röst hördes på andra sidan men slutligen svarade Zayn och han lät inte alls speciellt glad. Däremot lät han väldigt trött, irriterad och ledsen. Kanske var det fel tillfälle att ringa, men sanningen ville vi iallafall få veta. 

"Hey man, hurry up. Tell us the truth instead.", sa jag med en ganska så retsam men ändå en allvarlig ton. Han harklade sig lite bakom linjen och drog efter andan ett antal gånger innan han slutligen fortsatte. 

"The rumors is true this time. I think.", snyft hördes från hans sida och det gjorde riktigt ont i både mitt och förmodligen i de andra killarnas hjärta också när han sa det. Vi hann dock inte säga något innan han fortsatte. "She's mad and sad because we don't told her about Mike and Alex. And I understand her."

"Oh, we really sorry bro. But you must talk to her before you left Bradford.", sa jag dystert och väntade efter ett svar. 

"Yeah, I'll. But see you guys tomorrow before the interview as decidedly.", konstaterade han och innan vi ens hann svara på det så lade han på. Jag, Liam och Niall tittade chockande på varandra.
"Yep, if we have a happy or sad Zayn tomorrow remains to see.", hörde man Harry ropa ut från köket och jag kunde inte låta bli att skratta. Det är alltid så kul att se hur han alltid kan höra så bra hela tiden. 

Både jag och Niall gick hungriga in till Harry i köket och möttes av välstekta pannkakor som såg ljuvliga ut. Likväl som den doften av nygräddade pannkakor som spridit sig i hela lägenheten.

 

Lizzys Perspektiv; 

Jag sa hej då till Cody som övertalat mig att få följ med mig till dörren. Tillslut hade jag gett mig och insett att han faktiskt alltid vinner. Jag gick med matta ögon in genom den stora dörren och möttes av en tårögd och orolig pappa. 

"What the fuck have you been allt night long? I have been sitting here the whole time and..-" 

Jag gav honom en irriterad blick, slängde av mig skorna och puttade undan pappa som försökt tagit taget om mig. Jag sprang sedan upp på rummet, tog upp mobilen och till min förvåning så hade jag nio nya meddelanden och tjugio missade samtal varav hälften var ifrån Zayn och resten ifrån Kate och pappa. Men det som förvånade mig mest var klockslaget; halv tre på dagen? Allt hade gått så fort men samtidigt så otroligt segt. 

Jag satte i lurarna och lät musiken sköta sig själv. Jag slängde mig fort ner i sängen och insåg nu hur trött jag var. Jag hade inte sovit på flera timmar och det var absolut inte likt mig. 

Jag slöt mina ögon och trots att jag var ruskigt trött så kunde jag bara inte sova. Jag sniffade långsamt in Zayns huvuddoft från min ena kudde och lät tårarna återigen rinna. Flashbackarna från de senaste timmarna rullade i mitt huvud och allt jag tänkte var; Varför hoppade jag aldrig? samtidigt som jag visste att det var fel. Något inom mig sa att jag gjorde rätt till att aldrig kliva över, över till andra sidan. Än var jag inte redo. 

Men samtidigt levde jag med tanken och känslan att jag aldrig mer skulle kunna känna mig hel igen, inte utan Alex. Alltid kommer jag känna att en del av mig fattades. Skulle jag stå ut med det? Var det okej att känna sig ensam? 

Det knackade på dörren och som vanligt hann jag aldrig ens säga något förräns han redan var inne. 

"May I come in?"

Jag drog snabbt ur ena luren, torkade tårarna och suckade långsamt. "You're already inside."

Han tog några steg in mot rummet och granskade mig noga innan han sedan la sig bredvid mig. Han tittade på mig med tårar, vilket gjorde så att jag bara ville gråta ännu mer. 

"Kate told me everything. She don't want to do an notification, but did you know? we can do it."

Jag tittade på honom med en undrande blick och vinklade huvudet bakåt. "How? we haven't evidence."

"No, I know. But Kate has promised that witness.", mer hann han inte säga för sedan hörde vi en plingklocka tjuta högt. Våran ringklocka. 

---

Trololo, vem kan de vara? Sorry för sen del. Har vart ute och haft lite familjetid med pappa och lillebror hela dagen nästan. Nu ska jag gå ner och fixa lite saker till skolan imorgon. Ska nämnligen åka vattenskidor med klassen. Hur ska detta gå? slutar väl att jag kommer få skriva klart novellen på sjukhuset ;) nejdå, men nu vet ni iallafall! Kommentera bästa ni!

bra del, lycka till imorgon. Själv måste jag springa/gå minst 2 mil. :(

Jättebra och dte kommer säkerrt gå super för dig imorrn^^

Åh, ja nu är det zayn och allt slutat bra"<3

åh bästa du<3

så jäkla grym! sluta aldrig <3

Sjukt bra!! Hoppas att det är Zayn :) Meeer ;)

De ska nog gå bra ska du se...;)
Bra del!

Sv: Ja, det var ganska jobbigt :(

Sv; Det måste va Zayn, ska läsa det nu!:D