lose myself, del 22

Kates Perspektiv;

"Zayn, calm down, it pays not to be angry.", lugnade Harry ner honom. "Please, tell us." 

Jag andades tunga andetag och blickade fram och tillbaka på de fem oroliga killarna som såg en aning skeptiska ut. 

"I.. It.. I don't know where I should start.", konstaterade jag och kände snabbt Liams hand på min axel. 

"It's okay. Take the time you need.", hans ord fick mig att lugna ner mig och min rädsla inom mig ändrades fort till en trygghet, en trygghet jag inte känt på länge. 

---

 

Jag harklade mig innan jag tillslut fortsatte. Killarna satt ovanligt tysta och verkade verkligen bry sig. 

"Uhm.. Me, Liz and Alex were best friends, I felt really as one in the family with them. Me and Alex have also always been there for each other. Then when Liz where here in London with you guys, Alex call me and wondered if we could meet each other.", jag tänkte tillbaka på det som hade hänt och bilder spelades upp ur mitt huvud. "And I did it, just as before. We played football, FIFA and just went out."

Jag andades ut och kände hur tårarna rann ner, men ändå ville jag inte ge upp. Jag tyckte killarna, och speciellt Zayn, skulle få veta sanningen. 

"And Mike saw you together?", fyllde Harry i och jag tittade hastigt upp på de fem killarna som såg ut att betrakta mig noga. Jag nickade åt frågan och fortsatte själv.

"Yes, he did.", jag svalde hårt och gjorde en liten paus. Killarna satt fortfarande och bara stirrade på mig. Jag kände mig faktiskt lite iakttagen. Men min blick fäste sig fast vid golvet ännu en gång och jag gjorde allt för att slippa titta dem i ögonen medans jag berättade. "And he hate when I'm with other boys, especially Alex, when I went home that night, Mike was outside of my house and waiting for me. He was very angry and told me things that I'll never forget.", killarnas ögon hade stigit och de alla skulle precis säga något i munnen på varandra då jag snabbt tog över ordet igen. "We fight for a few days, after that he come back to me and told me..", jag andades tungt och mina flashbackar i huvudet kom tillbaka igen. "That he had struck down Alex and since give him a high dose drogs, when he said that, I crying for hours. Then we going here, Mike said that we need get away somewhere." 

Zayns tårar rann ner och Liam, Niall, Harry och Louis satt knäpptysta i soffan bredvid. Tillslut öppnade Niall sin mun och tog då första steget till att säga något. 

"Take him drugs?"

Jag skakade på huvudet och tittade med en lättsam blick på honom. "No, but he know people like do it."

"Why do you stay with him? he's a murderer, a psycho.", utbrast Zayn som mest setat tyst hela samtalet. Jag reagerade snabbt på det han sa och kände hur stlen jag blev i kroppen. Varför hade jag berättat allt detta? varför? 

"I.. I don't know. I love him. When he's not drunk, he's the best guy in the world, he treat me like a princess."

"You love him? you love that boy as are the reason to your best friends died? aha, I understand ex..-"

"Zayn, stop! take it easy now!", Liam gav Zayn ett allvarligt ansiktsuttryck och Zayn tystnade genast. 

"I'm sorry, I should never told you guys this. I'm sorry.", jag reste mig upp och tänkte precis gå när jag kände en hand som tog tag i min arm. Jag tittade hastigt bak och fick se Niall som tittade med sina blåa ögon på mig. 

"Don't go. Sit down and just chillin'.", han log svagt och drog mig ner i soffan igen. "Don't care about Zayn, he's just sad right now."

"Yes, and that I'll understand. But Alex should live now if I don't have to be with him that evening, and if I never let Mike go on the party that night, he had never became so drunk.", snyftade jag och la huvudet i händerna. 

"No, don't think so, Kate. Think instead that Alex had a great day with you, and your idiot to boyfriend did the all mistake a person can do. Nothing is your fault.", konstaterade Louis. "We live in a world, full of idiots, and your boyfriend is one of them. You must leave him, you deserves someone better than him."

"Yeah, you think you love him, but even if we don't feels you so good, we can even see that you're not happy with him. You're insecure, scared and stupid. Don't go back to him, he's an idiot." , klargjorde Harry och tittade allvarligt på mig. 

"Yes, you're right.. But I can't.", jag andades djupt och min blick gick över till Liam som nu smålog. Han såg tårarna i mina ögon och tog direkt över ordet. 

"Yes, you can. You can everything. You must only believe in yourself first. This can you do.", jag kunde känna hur ett leende spred sig över mina läppar samtidigt som jag torkade bort de tårarna som runnit ner på min kind. 

"Hey boys, one more thing.", jag tittade upp på de alla och mötte deras blickar. "If this come out, he'll kill me. So please, don't tell anyone." 

Jag såg hur de tittade oroligt på varandra och Niall drog sin hand fram och tillbaka på min rygg. 

"Yes, of course we don't, but you must talk to the police.", bekräftade Louis och hans ansikte såg riktigt allvarligt ut, aldrig hade jag sett honom så här i de videor jag har sett. 

"And to Lizzy.", tillade Zayn med en ledsen blick. Jag nickade och tittade på de andra som satt i den avlånga soffan och tittade rofyllt på mig. 

"Yes, but until I say it myself, it's just our secret. Right?" 

"Yes.", sa de alla killarna i munnen på varandra. Jag log ett tacksamt leende och sedan hörde jag hur min mobil burrade till. Jag tog upp den och fick se vem det var som ringde, jag svalde hårt och tvekade ett långt tag. 

"How much it the clock?", frågade jag och de alla började titta på sina telefoner. 

"Half past nine. Why?", frågade Harry med en oro i blicken. 

"Just be quiet now, I must take this.", sa jag och drog snabbt på svaraluren. 

"Hey babe, where are you?" 

"I'm just out and take some air. But, you. We really need to talk.", jag bet mig hårt i läppen samtidigt som jag väntade på svaret som kom fortare än förväntat. 

"About what?" 

"About us. Meet me in the park besides your grandmothers house in ten minutes. Bye.", jag la på och kände hur nervösiteten ökade inom mig. Vad skulle hända? vad skulle jag säga och hur skulle han reagera? 

Jag drog en djup suck och tittade mot killarna som bara log. 

"I'm proud of you.", log Harry och hans smilegropar fick mig att verkligen vilja sjunka under jorden. 

"Just be yourself and talk to him, it will go fine and don't let him decisions about you, it's your life and think what he has done." 

 

Jag gav de alla en varsin kram och tackade så mycket för allt, sedan gick jag gatan bortåt för att sedan komma fram till parken. Långsamt gick jag på de gråa trotoarerna och kunde fortfarande höra fåglarna kvittra, solen lyste och inte ett enda moln på himlen. Vinden blåste ljummen och det kändes verkligen som sommar just nu. 

 

Där stod han, min pojkvän, min Mike. Med en grå hoodie, händerna i fickan mitt i parken. Hans utseende var så fint, det var det jag hade fallit för direkt. Men vad mer än utseende var det han hade egentligen? 

Jag gick sakta fram till honom och han såg riktigt lugn ut för en gång skull. Han sträckte ut sina armar och log sitt helt perfekta leende. 

"What's wrong?", han gick emot mig, lindade in mig i en varm kram men släppde nästan direkt när han insåg att jag inte besvarade den. 

"What do you think?", fräste jag och gav han blicken. Han la handen på pannan och hängde lite med huvudet neråt. 

"Oh, come on, babe. We have talked about this. It was an accident, a complete disappointment."

"I have told you, it wasn't okay even if you were drunk.", han blev tyst och hans hände hade återigen placerats i hans fickor och hans blick tittade ner mot marken. "Do you really love me?" 

"Of course I do, you're my everything." 

"But I don't love you anymore. I realize that I don't have any life with you. Please, understand me right. I love you as a friend, no more."  

Han tittade upp på mig och för första gången under ett och ett halv års tid ser jag honom gråta. Kunde det vara sant? var det äkta tårar? hur som helst så fick det mig inte att ändra mitt beslut. 

"And I understand you. Who would be together with a murderer? go to the police too. I deserve it."

"No, I take it not.", svarade jag allvarligt och gick ett steg närmare honom. Han tittade upp förvånat på mig och rynkade på pannan.

"Why?"

"Because I have promise that I don't should, and I'll keep it.", konstaterade jag och jag kunde se hur en lättnad spred sig över hans ansikte. "But please, I still love you, and I'll always do. But let me get a chance to get over you. It don't work wit us anymore." 

"Yes, I agrees.", han log ett svagt leende samtidigt som han torkade sina tårar. "I love you too, and I'll leave you alone too. But how we do with your stuff?" 

Jag hade inte ens haft en tanke på mina saker, förrän nu, och vart skulle jag bo? äsch, med bankkortet och mina kläder drar jag in på ett hotell nära flygplatsen och bokar en resa hem så fort som möjligt. 

"I'll follow you home and pack my stuff. Then I check in on some hotel.", log jag och han nickade instämmande. 

---

Okej, det fick bli en lite längre del nu eftersom den senaste blev så kort! Vad tyckte ni då? var det bra eller dåligt att det löste sig mellan Mike och Kate? (Tyckte att alla mina tidigare noveller bara har handlat om våld och övergrepp, vilket kanske skulle kunna komma senare, men inte just nu iallafall) Men hur tror ni att Lizzy mår? och hur ska det bli mellan hon och Zayn? nästa kommer imorgon!  

Jättebra kapitel :D
Kram <3

Bra del, hopas allt löser sig, Men Lizzy bör få veta, det tycker iallafall jag

Åh vad gulliga killarna var i denna del! Blev extra kär :')
Jag tyckte nästan att det var dåligt att dem blev sams... Eller det var väl bra att de blev sams och att inte Mike blev så arg på Kate, men jag tycker verkligen att Kate ska prata med polisen! Det förtjänar Mike!
Bra skrivet My :)

Jättebra! Bra att du uppdaterar ofta också! Kan inte vänta till nästa del! :))) ♡

Wow! Superbra, verkligen! Tror både det var på gott och ont att de blev sams, man vet aldrig vad han har för avsikter ;) Kram xx.

Sv; Åh tack så himla mycket! Dina kommentarer gör mig alltid så glad :D <3

Hallå där! :)
Jag skriver en novell om Harry Styles som har fått en hel del fina komentarer!

I denna berättelse är han dock inte känd som den gulliga bandmedlemmen vi alla tycker så mycket om. I hans hemstad, Holmes Chapel, är han ökänd som en farlig och impulsiv ungdomsbrottsling. Men hans liv kommer till att förändras när han träffar en person som visar sig vara mer lik honom än vad dom båda någonsin anat.

Det skulle vara jätte kul om du gav den en chans!
Kramar, -S♥

Tur at det ite var hon som gav han dom!

Jag tyckte det var bra att de löste det men hans reaktion på att göra slut var lite konstig...


Tack så hemskt mycket för dina fina ord om min novell, blir så sjukt glad! :)

Sv; Åh, tack så mycket!:D
Nej, inte min kille. Vi är bara väldigt bra kompisar!:)

Guuuuud Vaaad braaaaa!!! <3