Efter en lång och tröttsam resa påväg till Wolverhampton så var vi äntligen framme och det var Niall som mötte upp oss på flygplatsen. Det kändes riktigt skönt att se han igen och jag kramade om Niall hårt, vilket även Zayn gjorde. 

"You look tired, man.", sa Zayn och när jag tänkte efter så hade han rätt, han såg inte alls sig lik ut. Nog för att han var blek, men nu var han blekare än vanligt och hans ögon såg ut att slockna när som helst. 

"It is not strange when Harry is out and have some party all night.", suckade han och vi gick tröttsamt mot bilen där vi såg att Harry satt. 

"I drive now Niall, don't worry, you need sleep.", sa Paul och tog tag i nycklarna som Niall höll i handen. Jag såg hur han uppskattade det och utan ett ljud så satte han sig i bilen och slöt ögonen. 

Jag och Zayn öppnade bakdörren och hoppade in bredvid Niall som måste ha vart riktigt trött eftersom ha nredan sov när vi kom in. 

"Hey boys, nice and see you too.", log Harry och tittade bak mot oss. 

"I'm glad you're okay bro. But just promise me that never do me confused and scared again.", suckade Zayn och slog till han på armen. 

"Yeah, this has been a hard night for us all. We have been so worried about you. And the magazine writing about you everywhere.", sa jag lugnt och lutade mig bakåt. Jag hörde hur Harry suckade lågt och tog sig för pannan. "We all do mistakes, and the best is, we can often correct them." 

"Yeah, I think so. I'm just disappointed on myself. And I have betrayed you boys, my best mates ever. I have risked too much danger for the band.", sa han och jag kunde känna hur gråten i hans hals inte alls var långt borta nu. 

"Just, don't doit again." , suckade Zayn och gick nu ur bilen och in till Liam som antagligen sov. Harry och Jag gick sakta efter och sekunderna efter så kom Paul med Niall på ryggen. Vi alla la oss utspridda i huset och somnade direkt, det hade vart en jobbig flygresa, Niall och Liam hade vart ute hela natten och Harrys var allmänt sliten, nu behövde vi bara sömn. 

 

Morgonen började som en mardröm. Bilderna på Harry och den mystiska tjejen strömmade in på alla skvallersidor och inte minst Twitter. Ellinor har inte visat några tecken på att vara besviken eller ledsen ännu, men jag kände henne så bra att jag visste att det gjorde ont i henne att se. Hon kan låtsas att inte bry sig, men jag känner henne så bra att jag känner när hon mår dåligt. Jag låg i min dubbelsäng och hon låg i hennes extrasäng, vi båda låg med mobilerna uppe i ansikterna och även om det gjorde ont att se så kollade man ändå alla dessa bilder från igår när Harry hånglade och följde med en anna tjej hem. 

"Ellinor..", sa jag allvarligt och hon fortsatte att titta ner i sin mobil. "Titta på mig."

Hon gjorde som jag sa och jag såg hur hon kämpade för att hålla borta tårarna. 
"Att le de där fakeleendet funkar inte på mig. Jag ser att du gråter. Kom här.", sa jag och sträckte ut mina armar, hon gick upp ur sin säng och la sig gråtande i min armar. 

"Jag fattar inte hur han kunde. Jag trodde verkligen inte att han var en sån som låg runt med alla, jag trodde det bara var rykten. Men jag hade så fel.", snyftade hon och jag kände hur hon började skaka. "Jag är så glad att du har Liam, jag är verkligen glad för eran skull." 

Jag kände hur leendet spred sig kring mina läppar när hon sa det och att höra det från just min bästa vän gjorde inte saken bättre. 

 

Med mina vita converse, min gröna jacka och mitt slappa blåa linne så begav vi oss till stan för att komma på andra tankar ett tag, Vi köpte en varsin glass och satte oss på en utav bänkarna som fanns utanför det lilla glass-ståndet. Solen lyste på och det var verkligen varmt, men trots det så var det ändå något som saknades för mig. Om Liam hade vart här så hade allt vart så perfekt. 

 

Jag vaknade upp med Louis bredvid mig och jag förstod faktiskt ingenting. Hur kom han hit? Jag satte mig upp och försökte minnas något från gårdagen, sedan insåg jag att det inte fanns något att minnas. Hur vi letade runt hela festen, kvarteret och gatorna för att hitta Harry, men ingen hittade honom. Vi blev tillslut så panikslagen så vi ringde Louis och Zayn. Jag gick upp ur sängen, gick ner för trappan och när jag kom in i vardagsrummet så låg Niall, Zayn och Harry i min lilla soffa och såg ut att ha det riktigt bra. 

 

En timme senare satt vi alla samlade runt mitt köksbord och stämningen var väldigt spännd. Louis och Zayn berättade hur Paul i panik hade ringt och sagt att de fort skulle packa sina väskor och åka hit. Det måste ha var väldigt viktigt eftersom Paul oftast aldrig stör oss under våran lediga tid. 

Paul harklade nu sig och våran uppmärksamhet gick över till honom, han tittade allvarligt på Harry som mest satt tyst på sin plats och varken sa eller åt något alls. 

"Do you guys know what we are here?", frågade han och la armarna i kors. Vi skakade försiktigt på huvudet, alla utom Harry. "I can just start with.. I'm very disappointed on you guys. I expected more about you.", han lät väldigt besviken och vi tittade nu mot Harry som hade lagt huvudet i händerna. Zayn som satt bredvid honom klappade han försiktigt på ryggen och vi kunde höra hur han grät.

"I'm high disappointed, but not more.", förklarade han och vi såg ett leende på hans läppar. "You boys are like my additional sons, I can't be mad at you. Specially not about a stuff like this."

Vi tittade mot Harry som nu tagit bort händerna från ansiktet och han såg mer än lättad ut.
"Like Louis said in the car, everyone does mistakes, even a famous person. But just think about your fans, they can be very sad if you don't think before you act. Harry, you maybe did a big mistake, but so far, it's not too late.", flinade Paul och ställde sig upp. 

"You guys should be proud of yourselves, even when you did something wrong. It just shows that you are a human.", skrattade han och gick sedan ut ut huset efter några hej då kramar och allmänt snack. Louis och Zayn var de enda som verkade ha förlåtit Harry för det han gjorde. Men jag kan bara inte glömma att vi sprang runt nästan hela stan för att hitta honom, det tog oss en hel natt och jag tror nog Niall känner lika som mig just nu, eftersom han också bara satt mest tyst i soffan medans Louis, Zayn och Harry pratade på. 

---

Tidsinlägg #2. Hur ska det gå för killarna? å för Harry och Ellinor? Kommentera fina ni! :)