"..and we're almost together, yeah", jag vet inte riktigt vad som hände med mig, men mackan som var i min mun var plötsligt i mitt knä istället. Att se Niall på TVn kändes otroligt konstigt om jag skulle vara ärlig, men mest blev jag tagen utav hans ord. Blandade känslor bubblade upp inom mig och jag visste inte riktigt om jag skulle bli arg eller besviken. Kanske var jag båda delarna. Jag trodde att Niall hade förstått vad jag menade sist vi sågs, men han ville verkligen inte få något slut verkade det som. Hela intervjun hade jag suttit klistrad framför TVn tillsammans med Rose, mamma och Kim, att till och med Rose fått med sig Kim var lite extra roligt då han precis som jag, alltid hatat One Direction, eller pojkband över huvud taget. Vi alla hade varit tysta och lyssnat på hur Zayn berättat om sin förlovning eller hur Liam och Harry trivdes med singellivet just nu. Det var inte så att jag hade varit orolig över något, jag hade mest varit fundersam över vad Niall skulle svara om frågan blev ställd vem jag eller någon av de andra tjejerna från de senaste dagarna var. Jag satt fortfarande helt stelt i soffan medans jag lade märke till hur Kim och mammas blickar brände mig åt sidan. 

"Ouch, Jas. That wasn't what you expecting you, Am I wrong?", började Kim och jag gav honom upprörd blick och skakade på huvudet medans jag såg hur Rose skrev ner saker i sin anteckningsbok, saker som hon antagligen senare skulle ha med i sin blogg. Jag suckade och lade huvudet i händerna. 

"What's wrong with that guy? Seriously.", jag sänkte volymen och stängde av tvn, jag hade sett nog för idag. 

"Why did he lied?", frågade mamma lite diskret för att antagligen minska risken för bråk. Jag visste inte vad jag skulle svara på den frågan, jag visste ju inte själv vad han menade med det där. "I think you have to talk to him. Send him a text and do what you have to do."

"I hate him, and I hate that I have to do this, but I wanna know what's going on.", svarade jag och tog surt upp min mobil ur fickan. Jag hade fått två missade samtal under bara de senaste femton minutrarna och fem sms. Dem allihopa ifrån Josh och Kimbely. Just nu brydde jag mig inte om dem och gick genast in på senaste samtal där jag visste att Nialls nummer skulle finnas. Jag hittade det inom några sekunder och snabbt klickade jag in ett nytt meddelande. 

 

Av ren ilska så tvekade jag inte en sekund på att sända smset. Hur kunde han på fullaste allvar göra så emot mig? jag var djupt besviken och jag visste att jag skulle få otroligt mycket hat utav detta. Jag ville inte ens veta vad det skrivit om mig på Twitter eller liknande medier. Jag hade fått nog med hat, jag gillade inte alls tanken av att ännu fler skulle hata mig och även om jag vägrade att visa det utanpå så gjorde varje kommentar jag fick dagligen, i skolan, på fyllan eller som nu på Twitter, dem gjorde ondare än vad jag ville visare. Jag var inte så stark som jag önskade att jag vore, det var därför så otroligt skönt att kunna ta sig ett par snaps och sedan glömma allting för ett ögonblick. 

"Did he answer?", jag vaknade upp ur min egna lilla bubbla då mamma nyfiket tittade på mig, lika så Rose och Kim. Jag tittade på min mobil och fick syn på att skärmsläckaren just då släcktes ner jag antog då att mamma lagt märke till att jag fått sms innan jag själv insett det. Jag nickade löst med huvudet, svalde och drog snabbt upp låset för att läsa smset som förmodligen var Niall då det var ett nummer jag inte hade inlagt i mobilen. 

 

 

Det var en väldigt oförstående text jag fick ifrån honom och jag fick faktiskt lite skuldkänslor då jag insåg att jag tidigare sagt att jag hade en pojkvän, det hela kändes fel men jag visste att om vi skulle kunna prata om det hela så behövde jag en förklaring, vilket jag antagligen skulle få inom de senaste trettio minutrarna, antagligen. Jag tänkte inte lyssna på någon bortförklaring när jag kom dit, nu ville jag verkligen ha en förklaring. 

 

Eftersom att han skrev att hans "vakt" skulle vara utanför mig om bara tjugo minuter så var jag tvungen att sätta fart. Jag reste mig upp ur soffan och nästan sprang mot trappan för att springa upp till rummet där jag och -mot min vilja - Rose sov i. 

Jag skyndade mig att byta ut mina mjukisar till ett par bekväma tights, på övre delen fick det bli ett enkelt linne med en stickad tröja ovanpå. Håret fick bli i en hästsvans och för att pynta till mig lite så prydde jag med en enkel blå skjal som passade perfekt till både tröjan och min blåa handväska. 

Jag hade precis hunnit blivit klar då en svart stor bil stod utanför huset så att Stan och George genast lyste upp, de två var verkligen biltokiga. 

 

"So do you mean she will be in here soon?", frågade Harry och tittade storögd på mig. Eller rättare sagt, dem alla fyra tittade ganska frågande på mig. Jag visste inte ens själv vad jag höll på med, men jag hade på vägen hem ifrån intervjun berättat vad jag och resten utav teamet kommit överens om, vilket tycktes lät som en ännu en dålig idé ifrån killarnas sida då hon faktiskt hade en pojkvän redan, och ja. Jag höll helt och hållet med, men jag ville verkligen inte vara anledningen till att vi i bandet skulle få problem på grund utav våra mig eller något liknande. 

"What would you say? you knew she should be angry and..-", började Liam men jag avbröt han snabbt. 

"And I can take that slap. I just need to explain and say sorry. Even if she hates me right now, I really hope she was following Walker in the car.", tillade jag och tittade på dem andra. Harry och Liam såg mest tveksamma ut medans Zayn och Louis mest såg lättade ut. 

"We maybe should go, then?", frågade Louis och rynkade på pannan. Jag hade faktiskt inte ens tänkt på vart dom skulle tagit vägen då jag skulle prata med Jasminette, men när jag tänkte efter så kanske det vore bäst om de lämnade lägenheten de också. 

"Yeah, maybe.", jag gjorde en axelryckning och Liam reste sig genast upp ur soffan där vi alla fem satt ihopträngda i. Soffan där Jasminette för bara några dagar sedan sovit i. 

"Sure, let's go, boys.", fortsatte han och gjorde en frustrerad gest med händerna som visade att de åtminstonde skulle resa på sig. Louis drog efter en högljudd suck när plötsligt dörrklockan ringde och jag väntade inte på någon annan än Jasminette just nu, därför så antog jag att det var hon. Jag tittade på Liam och killarna innan jag sedan gick ut till hallen för att öppna dörren, och precis vad jag hoppades på så stod hon där med en handväska i handen och såg precis lika fin ut som vanligt. Utan ett ord så klev hon in i hallen där hon möttes av fyra förvirrade och generade killar. 

"Hi, Jasminette. Nice to meet you, we should actually go no.", Zayn räckte ut sin hand och log ett ganska så oroat och pinsamt leende, som om han var rädd att hon skulle göra honom illa på något sätt. Hon log försiktigt och tog artigt i Zayns hand, lika gjorde hon med resten innan de snabbt försvann ur min lägenhet och en tystnad lade sig över oss och i hela lägenheten. Det var verkligen tomt utan killarna omkring sig. 

"Well, listen. I'm really sorry about this and..-", började jag och tittade skamset ner i golvet då Jasminette hårt avbröt mig och tog över konversationen. 

"I don't wanna hear any excuse or an apology. Just an explanation to why and what the hell do you thought about?", hennes käkar var ihopdragna och det märktes att hon kämpade för att inte höja rösten. Hon drog frustrerat hennes hand igenom hennes hår innan hon sparkade av sig sina blåa vans och gick in till mitt vardagsrum och tog en plats i min soffa. Jag verkligen älskade sättet och attityden hon hade, hon var liksom inte rädd på något sätt. Det märktes hur hon verkligen blivit en helt annan människa under dessa tre åren. 

"Yeah, I understand.", svarade jag då och följde henne in till vardagsrummet. En liten återigen tystnad spred sig men jag var snabb att rädda upp den. Jag berättade om hur fansen gillade henne och hur vårat team var besviken på mig hur jag betett mig de senaste dagarna. De ville då att jag skulle rädda mitt rykte med att säga att hon var den lättaste utvägen. 

Jag berättade det ganska snabbt men det syntes hur hon tog in det hela noggrant. Hon satt tyst och lyssnade också, vilket uppskattades faktiskt. 

"But, why you did it? with all those girls?", frågade hon nu, lite lugnare. "Your mistake don't define you, but why you did it?"

Jag suckade och hade egentligen nu hoppats på att hon egentligen inte hade frågat det då jag i min lilla berättelse tagit bort den lilla detaljen om varför jag gjorde som jag gjorde. Jag bet ihop med käkarna och tittade in i hennes bruna ögon. 

"When you said that you had a boyfriend and didn't want to be my friend.. I don't know.. I was just stupid and maybe want to might you jealous or something..", mumlade jag och jag märkte då hur hon fnittrade till. Första gången under alla dessa gånger kunde jag plötsligt höra henne fnittra. Jag tittade upp och märkte hur ett svagt leende spridit sig på hennes läppar. 

"You're stupid.", sade hon och rättade till sig i soffan. "But then I have to tell you, I don't have any boyfriend.", hennes ord gjorde mig både lite förvirrad men ändå glad. Hade hon ljugit om att haft en pojkvän? varför? jag frågade dock inte om det och nickade istället. "When you left me, I just couldn't tie me in a relationship after that.", jag såg i hennes ögon att dem vattnades, jag undrade om det verkligen bara var jag som var orsaken till hennes tårar, men jag började faktiskt tveka på det. Visst, det vi hade var äkta och jag gillade verkligen henne, men det var tre år sedan. 

"Is there something wrong? Did I do something?", frågade jag oroat och hon började genast torka bort hennes tårar som nu runnit ner ifråm hennes kinder. 

"It's just that. When you left me it wasn't any big deal when I thought we still would be friends as you said, but one week later my dad left me too, not in the way like you did, he died and I hadn't someone to talk to and you were the person I trusted to like most. That's why I want's to be single. I just can't lose someone in my life as are so close anymore, I'm afraid to love again, Niall."

Hennes ord var rörande och jag började plötsligt då förstå varför hon faktiskt var besviken på mig då vi träffades. Jag hade ofta tänkt på oss efter dagen vi träffades på flygplanet för en vecka sedan, om hur olika vi var och att jag egentligen skulle ge upp oss, att det egentligen bara var någon tonårsflirt jag tidigare haft. Men nu började jag verkligen tveka, och när jag nu fick reda på att Robert var döende så blev jag faktiskt ännu mer säker på att jag bara inte kunde lämna Jasminettes sida, hur gärna hon än ville det. 

---

Ännu en lång del, de verkade vara uppskattade. Det är bara roligt att skriva när ni är så uppmuntrande i kommentarerna, verkligen hörrni! 

Och ja, nu händer det lite mellan Niall och Jasminette också som ni kanske märker, men kommer det verkligen bli något emellan dem? ;) Kommentera massor! ♥