"I'll reserve four tickets directly.", sköt jag in och log mot de andra. Var det något jag verkligen älskade med dessa killar så var det att vi var hela tiden så spontana då vi var lediga, vi tog dagen som den kom och bestämmde sällan något i förväg om det inte var väldigt viktigt då förstås.
"We're seriously the best friends he ever will get. Niall don't know how good we are.", skrattade Louis både på skämt och lät ironiskt. Vi andra föll som vanligt in i det fula skrattet om den dåliga kommentaren. Nu var det bara att göra sig i ordning till flyget mot Mullingar, Irland och till vår bästa vän som helt och hållet hade tappat förståndet.
- Jasmin -
Veckan hade gått fortare än jag trodde. Med hjälp av kusinerna, Maria och George så hade jag faktiskt haft annat att tänka på än det som stod i tidningarna, det vill säga - Niall. Josh och Kimbely hade också hjälpt mig att komma på andra tankar då det konstant hört av sig och ringt via FaceTime. Att Niall följde med tjejer hem var jobbigare än jag vågade erkänna både för mig själv och för de andra, men innerst inne så gjorde det ont. Även om det var jag som valde att avbryta vänskapen, som egentligen knappt var någon vänskap längre, så gjorde det ändå ont att se att Niall kunde ta det så bra. Han hade sett så oskyldig och ledsen ut dagen jag sade hej då den dagen för några dagar sedan, betydde det ingenting för honom?
Hur som helst så ville jag inte deppa över det, det var Nialls liv och han fick göra vad han ville, vi hade inget alls att göra med varandra längre ändå.
Veckan kom då mamma, Rose och Olof skulle komma hit. Det var även veckan då julaftonen var, det var alltså inte långt kvar tills julklapparna skulle öppnas och maten stod på bordet. Jag hade hela tiden alltid tyckt att det var den sämsta tiden på hela året. Det var den enda dagen på året som jag, ensam med min Pappa gick ut direkt efter maten för att gå tillsammans till kyrkogården och hedra de som inte längre fanns hos oss längre.
De senaste tre åren hade allt varit annorlunda. Jag, tillsammans med George hade istället gått dit själva, satt dit en ros på pappas grav och stått där i kylan i flera minuter, dagen jag älskade som mest blev plötsligt till den värsta traditionen på hela året, men ändå så kunde jag bara inte svika min pappa med att inte gå dit. Det var skillnad i år. Jag mådde bättre, jag var med min släkt och var nu gammal nog att förstå att det var som det var, man fick helt enkelt göra det bästa utav situationen.
"Mommy!", George sprang ivringt fram till ytterdörren där nu mamma, tillsammans med Rose och Olof stod med deras vanliga leenden. Kim tittade på mig med ett flirtigt leende när han fick syn på Rose, den söta, blonda tjejen med lockiga håret. Visst var hon fin men gränsen var nådd.
"I shouldn't think what you think if I were in your situation right now, boy! She's fourteen, too young for you.", flinade jag tillbaka och reste mig upp ur soffan. Han tittade häpnande på mig och skakade på huvudet. Mamma tittade stolt över mig och var antagligen förvånad över att jag faktiskt kunde stå på egna ben i och med att det var lördag idag.
"Hey love.", mamma gick fram till mig med ett leende jag inte sätt ifrån hemme på länge. Det märktes på henne hur hon faktiskt vilat ut den veckan de fick utan mig. Vilket jag faktiskt tyckte var bra då hon behövde det. Jag ställde alldeles för mycket press på henne och jag förstod nu, som nykter, att det var otroligt jobbigt att hela tiden oroa sig över om sin dotter skulle komma hem eller inte.
"Hi mom, how are you?", frågade jag med ett försiktigt leende. Hon pussade mig i pannan och drog mig genast in i hennes armar.
"I've missed you and George so damn much, you don't understand! It's really quiet at home right now.", skrattade hon och släppte taget om mig. Hur hon nu ens orkade säga att hon hade saknat mig kunde jag inte förstå, den mest oansvariga tjejen någonsin som aldrig passade tider och alltid gjorde tvärtemot, hur kunde man ens sakna en sådan människa? nu i efterhand så skämdes jag faktiskt över mig själv när jag tänkte på hur illa jag behandlat min mamma under dessa tre åren.
"Ouch, Isn't it Niallers lover?", Rose kom fram med ett leende och gav mig en kram som jag inte alls besvarade. Jag förstod att hon skulle kommentera bilderna hon sett på oss det första hon skulle göra då vi sågs, hennes jobbiga sms hade jag ju dock ignorerat så vad hade jag att förvänta mig?
"Don't say that. I'm not in love with him.", försvarade jag mig och slog mig ner i soffan igen. Hon kom då efter och tittade lite försiktigt mot mig.
"Have you seen the comments?", hon log. Jag hade antagligen fått så otroligt mycket hat på grund av bilderna att jag inte ens ville veta. Det var den gången jag loggade in på Twitter som chocken kom, hatet bara flödade in och de få bra kommentarerna var ingenting gemfört med allt hatet. Jag nickade på huvudet som svar och drog efter en högljudd suck. "But you will never get as much hate as the other girl got. It's crazy!", jag tittade frågande på henne och förstod inte riktigt vad hon menade. Efter dagen jag gått in på Twitter hade jag faktiskt blivit lite rädd för att gå in där igen, därför så hade jag avstått ifrån de olika medierna i några dagar. "Now they almost like you. The fans has figured out that you two were friends before and now they think you like him for him, almost everyone actually." , jag blev återigen i chock. Hur kunde folk veta att jag och Niall känt varandra tidigare och varför visste folk redan så mycket om mig? om jag skulle vara ärlig så var hela grejen bara väldigt läskig.
"Fans like you then?", frågade jag och var smart nog att också inse att det faktiskt var Rose som dragit igång med olika fakta om mig, då hon äger en känd One Direction-blogg.
"Yeah, I like you because you're like my sister and I actually should ship you with Niall. He has other girl now though.", mumlade hon och himlade med ögonen. Som om hon inte heller var glad över att han varit med olika tjejer ungefär varje dag de senaste dagarna.
"I'ts okay, I don't care anyway.", svarade jag kort och svalde hårt. Jag kom även att tänka på de hon sade nyss, tyckte de flesta fans alltså om mig? hur kunde deras uppfattning plötsligt ändras så snabbt? av ren nyfikenhet så slank frågan bara ur mig. "Why they like me right now?"
Hon fnissade och tittade på Kim som satt helt tyst och tittade med vidöppna ögon på oss, som också tydligen varit insatt i samtalet, utan ett ord sagt vill säga.
"I don't know everything, but I've read that they like you because you're just any normal teenage as had dated him before he got famous. He looked so happy with you and also, we don't like the other bitches he has slept with lately, I..-", det var mycket att ta in och mycket frågor bildades, men mina tankar slutade när jag hörde 'as had dated him before', nästan ingen mer än de som då var mina vänner visste om det, hur hade det kommit ut?
"Wait.." avbröt jag snabbt och stoppade henne mitt i samtalet. "How can them know that we were daiting before?", frågade jag, nu lite stressat. Jag tittade ut mot hallen där halva släkten fortfarande stod och pratade. De var långt ifrån oss så det kunde alltså inte höra oss, skönt.
"Your mom told me so I wrote it in my blog.", svarade hon stolt och log mot Kim som nu småskrattade lite. Jag antog att han tog det hela som ett skämt, men för mig var det viktigare, det var ju trots allt mig det hela handlade om.
"You did what?", frågade jag irriterat och reste mig upp ur soffan, fortfarande med blicken kvar på Rose.
"Easy, girl!", inflikade Kim fort och tog tag i min arm så att jag skulle sätta mig igen. "Let her talk.", jag suckade och tittade frågande på Kim, sen när började han bry sig om Rose och varför stod han inte på min sida i detta?
"I did it for you. I made that the other directioners like you more, and more then fifteen percent would ship you together.", hon talade lågt och det syntes att hon inte ville starta bråk, det var ju ändå första dagen vi sågs på en vecka. Skulle jag vara ärlig så orkade jag heller inte bråka just nu, därför så gjorde jag ett försök till att prata utan att gå min väg.
"Thank you for helping me, but me and Niall are not daiting, can you please say it in your blog?", med en allvarligare ton på 'inte', så nickade hon kort. Men jag visste också att det var en blogg, folk kunde bilda sina egna uppfattningar om saker, därför så kunde jag ju faktiskt göra saker själv också.
Jag tog upp mobilen, klickade raka vägen in på Twitter och möttes genast utav både snälla och dåliga kommentarer, denna gång brydde jag mig dock inte i det utan klickade genast in på 'skriv en ny tweet'.
Jasmin Moore @JasminMoore