everything has changed, chapter 8

- Niall - 

Med dem orden lämnade hon mig och försvann in i den rörande folkmassan där människor dansade, sjöng och skrek till musiken. Själv förstod jag ingenting, på vilket sätt hade jag sårat henne? så som jag kom ihåg det så tog hon situationen ovanligt bra, som om jag egentligen inte betydde något alls för henne då jag berättade att jag ville satsa på musiken. Jag tog händerna för pannan och skakade på huvudet. En sak var i alla fall säker, jag behövde få prata med henne igen.

---

 

Om jag skulle vara ärlig så hade jag garanterat varit på roligare fester tidigare. Anledningen till att jag stannade kvar var för att det bara var skönt att komma hem. Träffa gamla skolkamrater, vänner och lära känna nya människor, här hemma tog människorna mig för den jag var innan jag blev en medlem i One Direction, vilket var skönt. Det hade dock inte blivit så mycket alkohol för min del ikväll, jag var fortfarande medveten och kunde stå på egna ben, vilket inte de flesta här inne kunde längre. 

Jag behövde inte gå långt in på dansgolvet förrän jag fick syn på tjejen jag letat efter hela kvällen. Hon däremot, såg inte så speciellt pratvänlig ut och inte heller den nykraste personen på festen heller. Hon stod just nu och halsade något jag inte riktigt kunde tyda på vad det var, men ändå tog jag steget till att gå fram till henne. 

Innan jag ens hunnit säga något alls så tittade hon allvarligt på mig och ruskade på huvudet. 

"Leave me alone, Niall.", det högg till i hjärtat att veta att hon inte längre ville ha med mig att göra längre. Fast egentligen, varför brydde jag mig? Det vi hade var äkta, visst var de det. Men det var också tre år sedan. Jag ryckte tillbakadraget på axlarna och skulle just till att gå då skrik hördes bakom mig, jag var snabb på att vända mig om och märkte då att Jasminette låg medvetslös på golvet. 

 

- Jasmin - 

Allt var svart. Jag mindes ingenting alls ifrån gårdagen. Min enda tanke var att jag skulle ligga lågt med mitt drickande, men som jag själv förstod det så gick det inget vidare med det. De lilla jag mindes var att Niall kom fram till mig och efter jag berättat hur jag kände så behövde jag ha något i mig, och det fick självklart bli spriten, det enda som kunde få mig att glömma allt för ögonblicket. 

Jag kom även att tänka på att jag inte var hemma hos Maria. Jag var placerad i en vit svart soffa med en tröja på mig som inte tillhörde mig. Jag förstod även att jag var inne hos en kille då det doftade killparfym i hela lägenheten och det var även en typisk 'kill-lägenhet'. Men vart kunde jag befinna mig? och om jag hade följt med någon hem igår och legat med honom, varför låg jag då ensam på soffan? 

Jag reste mig upp och möttes av en bomb som utlöstes i mitt huvud. Trots det så fortsatte jag gå, jag märkte då också att lägenheten inte alls var så liten som vanliga tonåringar i min ålder brukade unna sig med, utan detta ställe var gigantiskt. Min första tanke var att jag hade kommit hem till en gammal rik snubbe som förmodligen hade lockat med mig hem till honom, men när jag sedan fick syn på de små tavlorna som satt på väggen så stannade min värld upp, jag kände igen dem alla fem killarna på bilderna varav en utav dem var Niall. Var det Nialls lägenhet jag kommit till? skulle han aldrig låta mig vara?

"Headache?", en trött röst hördes bakom mig och när jag vände mig om så mötte jag killen jag helst inte ville träffa här. Att han sedan stod i endast sina svarta boxers gjorde inte situationen bättre. Var det något jag direkt lade märke till var att han tränat. Hans armar var dubbelt så större än tidigare och hans tydliga V-linjer syntes allt för väl. 

"Yeah.", mumlade jag och letade mig fort till soffan igen. Niall försvann då ut till köket men var snabbt tillbaka med en huvudvärkstablett och vatten. Jag log tacksamt åt honom och tittade ner på den stora t-shirten som antaglien tillhörde Niall. "What do I here, Niall?", frågade jag efter ett tag och suckade lågmält. Vad jag också kommer ihåg från gårdagen var hur han kallade mig 'Dude', vilket jag inte uppskattade så värst mycket. Det förklarade endast att jag nästan inte betydde något alls för honom. 

"You fainted last night, so I took you home to me since the other just didn't care. They were too drunk, I think.", Niall bet försiktigt på ena nageln, som om han vore nervös för någonting. 

"Thank you.", svarade jag intensivt och tittade ner på mina rödmålade tånaglar. Generat tittade jag sedan upp mot Niall och märkte hur hans leende var riktat mot mig. Alltid hade jag älskat de där leendet, och nu med helt raka tänder gjorde honom bara ännu mer finare. 

"Jasminette, please listen to me.", började Niall lågt och tittade försiktigt på mig. Hans blåa ögon möttes med mina bruna och utan något som helst motstånd så nickade jag på huvudet. "I'm really sorry for how I completely forgot to text or call you. But I've thought about you a lot and when I saw you on the airplane, I remind how much you meant to me. I..-", jag ville låta honom fortsätta, för min del så fick han fortsätta hur länge han ville. Han betydde fortfarande något för mig och det skulle han alltid göra. Han kom bra överens med hela min familj och framförallt med George, men jag kunde bara inte umgås med honom. Jag var redan för svag inuti att orka med all denna hat ifrån fansen och alla artiklar i tidningarna om oss, jag skulle aldrig klara av det, inte ens som en vän. Därför så visste jag att det enda sättet att klargöra detta var att ljuga. Hur gärna jag än ville ha Niall så skulle det aldrig gå. 

"Niall.", han stannade upp och lika så jag. Jag tog en kort paus och tankarna rullade fort i mitt huvud. "We can't see each other anymore, seriously.", jag svalde hårt. 

"Why?", frågade han bara och återigen började hjärnan att jobba. Det var verkligen jobbigt att behöva ljuga för killen jag för tre år sedan haft det högsta förtroendet för, det var som att jag på något sätt inte bara svek Niall, utan även mig själv. 

"I have a boyfriend and he wouldn't like to know that I'm with you. He's a bit jealous and things like that.", ljög jag och bet mig löst i läppen. Niall nickade förstårligt men såg fortfarande lite frågande ut. 

"I just want you to know that I loved you for three years ago, I really did.", han suckade och log lite diskret. "And I still like you, as a friend.", hans ord gjorde mig glad, och hur gärna jag än ville vara hans vän också, så ville jag inte utsätta mig själv för allt jag visste skulle hända. Jag hade aldrig varit tjejen som ville stå i centrum, det hade jag inte tänk nu heller. Därför så visste jag att det var bäst så här.

"I think I should go.", svarade jag bara och svalde hårt för att hålla tårarna inne. "Thank you for you took care of me last night.", jag reste mig upp, tog min mobil som låg på det lilla rumsbordet, traskade mig fort iväg till hallen och drog på mig skorna. 

"You're welcome.", svarade han kort och hade ett litet flin på läpparna. Vad han menade med det flinet visste jag inte, men om jag kände Niall rätt så hade jag känslan inom mig att det inte var sista gången jag såg honom i alla fall, och hur skulle han reagera om han fick reda på att allt var en lögn, att jag inte alls hade en pojkvän? Än så länge så trodde han det i varje fall och det kunde han få tro, för jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att inte dejta honom igen. Hur fin han än var. 

---

Wohoo. Haha, har ni listat ut varför Niall flinade som han gjorde innan hon gick ut? ;) 

Hey kan inte du vissa hur du gjorde en linje under rubriken och sedan en linje före före självs inlägget snälla ?

jättebra. Lite mer drama men du gör ett jättebra jobb fortsätt med det.

jag tror att han flinade åt tröjan hon hade på sig ,en var ju hans men bra del

jag tror att han flinade åt tröjan hon hade på sig ,en var ju hans men bra del

Läste kommentaren ovan. Tkr inte alla de är för lite drama. Novellen har knappt börjat och jag känner på mig at det här blir en bra novell redan. Kör ditt race med hur mkt drama du vill, jag hänger bara på! :)

Den är jätte bra, längtar tills imorgon då nästa del kommer ut :)

Antingen flinade han för att hon glömde byte tröjan, för att han har en plan på att träffa henne igen, eller så vet han redan nu att det är en lögn om pojkvännen man han vill inte säga något om det nu för att han är rädd för konflikt. Jättebra del!

när kommer nästa? ♥♥

Sååå bra :D

Jag tror att hon bara hade hans tröja på sig (och skor förstås)