everything has changed, chapter 36

- Jasmin -

"You're mine and you've always been.", han la en hårslinga bakom mitt öra och lutade desperat huvudet närmare mig, i ett försök till att antingen få en kyss. "What?" 

"Go away and leave me alone.", sa jag hårt och puttade iväg honom. Det märktes tydligt att han inte gillat mina ord och min lilla knuff då han greppade ett hårt tag om mina axlar och drog mig till sig, jag såg hur han höjde ena knytnäven och efter det var allting svart, jag hade min chans att fly när jag kunde, men ändå stod jag bara kvar och lät mig själv bli slagen.

---

 

Med ett ryck vaknade jag till. Istället för att vakna till i min egen säng, eller i Nialls säng, så var jag istället i någon helt annans säng. Det dröjde dock inte länge förrän jag insåg vart jag befann mig och med de kom jag även ihåg vad som hände.

De där gråa vägggarna med den stora, sköna sängen kom jag så väl ihåg. Det var faktiskt ett väldigt fint rum om jag skulle vara ärlig, men att veta vilkens rum det tillhörde fick mig att bli spyfärdig. Kläderna jag tidigare hade på mig var fortfarande placerad på min kropp så jag antog att ingenting hade hänt i varje fall. 

Försiktigt kände jag på kinden och behövde bara nudda med ena fingret för att veta att jag var öm där. Snabba fotsteg hördes emot rummet och in kom Alfredo. Aldrig hade jag sett honom nykter och jag visste aldrig vad han kunde vilja göra med mig, jag var inte riktigt säker längre. 

Han kom in med två koppar i varsin hand och ett svagt leende var placerat på hans läppar. Jag reste mig upp och tittade ilsket på honom. 

"Why aren't you gonna kill me at the same time? now when you're already have me here.", muttrade jag och rättade till hästsvansen bak på mitt huvud genom att dra lite i den. 

"I told you, I'm not gonna hurt you.", han fick ett litet allvarligt ansiktsuttryck och jag kunde inte heller tyda några tecken på att han tänkt använda våld, så än så länge var jag lugn. 

"Yeah.. You didn't that lately either, huh?", snäste jag sarkastiskt och syftade på att det var precis det han sagt tidigare också, ändå så slog han mig tills jag blev blå och inte längre kunde försvara mig. 

"I just wanna talk to you, I know it was wrong to hit you, but I really need you.", började han och räckte fram ena koppen som på lukten kunde känna att det var kaffe i. Jag var fortfarande osäker. Det kunde ligga knark, sömnpiller eller vad som helst i den. Men jag behövde verkligen något i mig nu, så vad lockade inte mig mer än kaffe? Desperat sträckte jag ut min hand till att ta emot koppen, direkt tog en försiktig sipp av det rykande föremålet.

"When I saw you with Niall, I knew it wasn't right. You belong with me, Jas. We can be drunk, have fun and have sex together, that's all. It was our lifes.", han tittade ner mot sitt kaffe och jag såg hur han tänkte på något, något som faktiskt visade att han hade känslor. Jag kunde tyda att en lätt tår föll ner från hans kind när han snabbt var där och slog bort den. Jag hade en känsla av att orden han sade nydligen egentligen inte var något han menade, utan att han bara behövde någon här, någon som lyssnade. 

"Tell me about your family.", bad jag hastigt, utan att tänka. Han tittade upp och skakade på huvudet. Där kom svaret jag hela tiden sökt efter. 

"Never mind.", mumlade han och lutade sig bakåt med blicken rakt framåt. "I hate my dad, he working all the time in another contries and are never home. Mom leaved when I was young. Now it's just me and my older sister Christina."

Rädslan som tidigare funnits där var borta. Jag fick genast se Alfredo från ett nytt perspektiv, han hade precis som jag, dränkt sina synder och känslor. Jag visste ju precis vad han gick igenom, på sätt och vis. Jag kunde se på honom hur han egentligen var en snäll kille som enkelt kunde få alla tjejer på fall. 

"Why am I here, basically?", frågade jag och hade gått in för att vara rak och tydlig, jag såg ingen mening med att låtsas vara svår och skita i allt, som jag tidigare hade gjort. Han förtjänade någon som lyssnade på honom, precis som Niall gjort med mig. 

"I'm tired of feeling alone. My syster hates me and ashamed of me and I haven't someone to talk to anymore. Call me stupid, but that's the truth. It was never meant to hurt you when I hited you, I just wanted someone to talk to, you understand?", hans tårar gick inte längre att hålla inne då hela hans ögon fylldes av hat, sorg och smärta. Jag satte mig närmare och la min arm över honom. När han sedan lutade sitt huvud mit min axel insåg jag även att han inte bara gjorde detta för att jag skulle tycka synd om honom, han menade det också. 

 

"Haven't you never been in love before?", frågade jag medans vi kommit in på de mesta redan. Mestadels känslor, men också jobb, skolan och fritiden. Han tittade ner och log lite mot sin tomma kaffekopp.

"Actually, I have.", flinade han och tittade med rosenröda kinder på mig. Det var mest för att hans tårar precis slutat, men också för att han antagligen också blev lite generad. "Her name was Claudia and lived in US. It was when I went with my dad as I met her. It was a summer-romance I never will forgot.", log han och höjde ögonbrynen. "We talked in skype and had phone contact for a while after that, then my sister died and everything falled apart. I didn't talk to anyone after that and then the school messed up and here I am.", han ryckte på axlarna och det märktes hur han hade tappat hoppet totalt. Jag hade berättat om min pappa, om varför jag var vid kyrkogården tidigare och hur jobbigt jag också hade det och det var tydligt att han förstod mig, det kändes så himla skönt att ha någon att prata med som verkligen förstod mig. 

"Never give up your dreams. If you really are in love with her, she will come back. You can't lose hope. Me and Niall was friends before, we were as good as together. Then he broke up with me and my dad died at the same time, everything was fucked up too. Now we're together again and are closer than everything. You can if you want to. Fight for you and her.", berättade jag och slog till han lite på armen. 

"Are you sure?"

"I am!", svarade jag med ett leende. Det här samtalet var inte bara ett samtal, det betydde någonting och känslan inom mig sa att det här absolut inte var sista gången jag pratade med Alfredo. Vi förstod varandra mer än vi tidigare kunnat ana och jag uppskattade hur ärlig han varit från första början. 

- Niall - 

Dagens intervju var nu över och vi allihopa satt kvar i sofforna och småpratade lite med den manliga intervjuaren som vi stött på mer än en gång, därför så fanns det faktiskt lite att prata om. Jag var ganska så trött efter gårdagen, men eftersom vi hade en dag ledig imorgon så skulle jag lätt åka hem och sova i min egen säng. Konstigt nog så hade Jasminette inte hört av sig ännu och hon hade heller inte svarat på mina telefonsamtal, jag började faktiskt bli lite orolig men samtidigt så ville jag inte heller vara för överbeskyddande, hon hade säkert mobilen någon annanstans bara. 

"What's wrong, mate?", jag tittade på Liam som lagt sin arm runt om mig. Jag antog att han genomskådade mitt ansiktsuttryck när jag tittade på mobilen. 

"Nothing,I'm fine.", svarade jag bara men reste mig upp snabbt. "But I have to go. Gonna check if Jas is alright.", Jag kunde se hur killarnas leende ändrades till ett flin och Louis ögonbryn åkte retsamt upp och ner. Jag himlade med ögonen och tackade intervjuarnen vid namnet Robert, och sedan gick jag snabbt ut med orden "see you guys" som var menat till killarna. 

Jag kom ner till garaget där både min och Harrys svarta Range Rover stod prydligt på parkeringen. Fort tog jag upp bilnyckeln, klickade på knappen som öppnade bilen och nästan sprang in. Jag hade en känsla av att hon inte befann sig hemma hos mig, men jag kände ändå att åka hem först för att ta en titt för säkerhetens skull. 

 

Jag tog mig för pannan. Om hon inte var hos mig, vart var hon då? Hon kunde ju i och för sig vara hos någon av hennes kompisar, eller bara ute och shoppar, men isåfall borde hon ju ha hört av sig? Jag ruskade på huvudet och satte mig ordentligt i bilen då jag körde vidare, hem till Jasmins hus istället. 

Att testa ringa igen var ingen idé, när jag redan ringt fem gånger utan svar så kände jag att den sjätte inte heller skulle bli så lyckad. 

Efter tjugo minuter stod jag utanför hennes hus, klockan var runt femtiden och det hade redan börjat svartna på himlen. Lamporna lyste inifrån huset så jag tog för givet att någon var hemma. Enkelt klev jag ur bilen och traskade direkt upp på tomten, förbi den igentäckta poolen och sedan upp på trappan. 

 

Jasmins mamma såg ganska så chockad ut när hon fick syn på mig, men med hennes leende syntes det på henne att hon även var lite glad. 

"Hi Mrs. Moore, is Jas inside?", frågade jag och la händerna i byxfickan. En kall vindpust svepte förbi och den var inte alls skön, och det syntes på Jasmins mamma att hon såg på mig hur jag frös. 

"No she isn't. And please honey, call me Annie.", skrattade hon och gjorde plats åt mig så jag kunde passera henne. "Come in, it's to cold for being outside now.", jag tackade och steg in. "I don't know were she is. She should just took any walkover then came home, but it has become a few hours since then."

Jag rynkade pannan lite men nickade åt hennes information. Det lät inte direkt som Jasmin, men vad visste jag? Hennes mamma såg inte speciellt orolig ut. Men om det skulle ha hänt något, vem kunde ha vilja gjort något mot henne? fans? jag ruskade snabbt av mig den otäcka tanken och tittade istället mot Annie som lutade sig mot väggen. 

"Josh, Jas best friend is here too, in her room. You can go upstairs if you want to. He's a such an amazing boy, just like you. I think you will be good friends.", jag skrattade lite och tänkte bara att det var så typiskt mammor att säga så. Det märktes också hur nära hennes mamma verkade stå hennes vänner. Jag nickade och gick in till vardagsrummet där George satt och spelade TVspel. Vilket dock bara fick mig att tänka på gamla tider då vi faktiskt brukade spela mycket ihop, allt ifrån krigaspel till NHL eller FIFA. Jag lät han dock vara då han hade sitt headset på och verkade inte alls ha sett mig än. 

Istället gick jag tyst upp för trappan och in genom Jasmins dörr där en okänd, men ändå välbekant kille satt. Jag hade ju sett bilder på honom som både paparazzis tagit och också från min flickväns telefon. 

"Is jas with you? I may go then.", sa han innan jag knappt kommit innanför dörren. Han ställde sig upp ifrån datastolen han suttit på och var genast påväg ut när jag tog händerna framför mig och gjorde något slags stopptecken. 

"It's cool, boy. I'm alone and even if I wasn't I'm sure Jas would love to have you here.", log jag och gick lite längre in. Han följde mina steg och satte sig bredvid mig i sängen. 

"You're Niall, right?", frågade han och tittade ner på sina fötter. Jag tittade mot honom och fick då syn på något jag tidigare inte märkt. Blåmärket han hade på ena kinden, jag antog att det var ifrån slaget Louis givit honom, om han nu inte hade hamnat i något mer slagsmål. 

"Yes, And you're Josh. Nice to meet you, I've heard alot about you" sa jag med ett leende samtidigt som jag sträckte ut min hand. Han tog hjärligt emot den och skakade den väldigt hårt. 

"I hope you're nice to her. She kind of love you very much and I hope you don't break her heart. I've seen it before and I don't wanna see it again because of you, okay?", Josh lät hård i rösten, men han hade rätt. Han var en sann vän och jag förstod att han reagerade som han gjorde. 

"I'm not gonna hurt her. I love her too.", flinade jag och nickade på huvudet. "And I hope we can agree with each other too, because I know it would be easier for Jas.". Han verkade tänka ett tag innan han ryckte på axlarna.

"Yeah, sure.", svarade han sedan med ett leende. "Soo, do you wanna play?", han nickade mot Jasmins TV och sedan det lilla xboxet som stod på det vita bordet bredvid. Jag skrattade och knuffade till han löst vid sidan.

"If you wanna lose, so ah.", vi båda skrattade. Josh gick mot boxern, kastade en spelkonsoll till mig och visade upp ett spel han vela köra. Till min lättnad så valde han FIFA, något som antagligen skulle bli en lätt match, täckte jag. 

---

Jasmin kom överens med Alfredo och Niall med Josh, kan det bli bättre? ;) Ville ni att det skulle bli något mer drama mellan Jas och Alfredo, eller kanske Niall och Josh? kommentera gärna åsikter! 

 

ANTAR ATT INGEN MISSAT STORY OF MY LIFE?! jag bokstavligen älskar den låten så freaking mycket! Kan inte vänta på musikvideon, så gaalet bra! Vad tyckre nii? :D

 

Inte för mycket drama bara, annars går det bra :) Älskar den här delen med, fortsätt så!

Visst är Story Of My Life bra? Jag älskar den och lyssnar om och om
igen!

Ååååhhhh!!!! Jag vill ha meeeeeeeer!!!!!! Skulle vara kul med något drama tycker jag:) när kommer nästa del?

så jävla bra och story of my life oxå OH MY GOOOD!

Gud så bra! Jag hoppas bara inte Niall blir arg på Alfredo eller vad han hette?Fast det är konstigt om han inte blir det...

Jättebra del och jag älskar också soml!!<3

asså så perfekt kapitel! eller, hela novellen är perfekt ;)

ÄLSKAR LÅETN SÅ PERFEKT kan knappt vänta tills imorgon!! :D

hatar drama så älskar detta som det är! hihi. Skitbraa :D

Skulle vilja att typ Niall blir svartsjuk eller nåt

Hej jag heter Maria och jag älska den här berättelsen<3 jag undrar också om du skulle kunna göra en länkbyte? jag skriver en berättelse som jag vet ej hur det går med... och jag behöver verkligen åsikter. skulle betyda så mycket om du skulle göra detta för mig:) Kramar Maria <3

den e sjukt bra längtar tills nästa

Jättebra!

Hörru, tycker du inte att vi väntat länge nog? Jag är desperat efter mer! Du är bäst, kram xx

Så grymt bra ! Hoppas bara att Niall inte blir typ arg på Jas eller något nu bara :) xx