Jag vaknade upp av ett tjut. Var klockan redan halv åtta? det kändes som att jag sovit i bara några ynka timmar. Frustrerat slet jag åt mig telefonen för att stänga av de eviga tjutandet, i det ögonblicket insåg jag att det inte alls varit alarmet som ringt. Klockan var strax efter ett på natten, för två timmar sedan hade Laura åkt tillbaka till sitt och timmen efter hade jag somnat, med det sagt så var det inte så svårt att lista ut hur många timmar jag sovit inatt. Det tog ett tag innan jag reagerade på det dolda numret över huvud taget, men vem ringer så sent på natten om det inte var gällande något allvarligt? Jag drog på den gröna luren för att svara och möttes av en chock när kvinnan bakom luren berättade att hon kom ifrån sjukhuset, jag reste mig snabbt upp i sängen och satte handen för pannan. "Hello, is it Niall I speaking with?", den kvinnliga rösten upprepades igen och jag la då märke till att jag blivit så förstummad att jag tappat talförmågan. Men tillslut fick jag i varje fall tillbaka sinnet och öppnade då munnen. 

"Yeah, yeah. That's me, what's it about?", frågade jag bara med en ganska så hes röst. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig, för visst var jag det, men samtidigt var jag så otroligt trött. Ändå så hade jag rest mig upp från sängen och börjat dragit på mig de närmsta plagget som ögat träffat. Jag brydde mig faktiskt inte om hur jag fick se ut, det var väl knappast några ute vid den här tiden i alla fall. 

"It's your girlfriend, Jasmin. She's very, very hurt. Her family is here right now and they also wants you to be here. Are you willing to come?", frågade samma kvinna. Utan mitt medvetande så kände jag hur tårarna rann ner ifrån mina kinder. Jasmin, vad hade hänt med henne? 

"Of course.", svarade jag snabbt och lade på luren. Jag grabbade åt mig mina svarta Ray Ban och skyndade mig ut till hallen. Jasmin skulle inte få gå igenom ännu en sjukhustillställning utan mig, det hade hon tyvärr redan varit med om för många gånger. Snabbt slet jag på mig skorna, tog på mig kepsen och glasögonen innan jag rusade ut igenom dörren. Hur fel det än hade blivit mellan oss tidigare idag så var jag absolut villig att prata om det mer, jag älskade henne och om hon hade de tbra med Alfredo så skulle inte jag stå ivägen för deras vänskap.

 

"Corridor four. You'll see hers family there too, they are waiting for her.", sa den utmatta mannen bakom disken medans jag började springa emot ingången till korridor fyra. Jag sprang igenom de läskigt smala gångarna tills jag äntligen kom fram till något jag skulle kalla allrum, det satt två pensionärer där och bredvid de gamla paret så satt flera igenkända ansikten. Inte bara Annie, George och Olof, även Kimbely och Josh. 

"What happend?", frågade jag hektiskt och slog bort ännu ett par tårar. Jag tittade eftertraktat på hela familjen som satt framför mig, deras blickar sa mer än deras munnar och jag förstod då att även dom inte visste mer än vad jag gjorde. Jag slog mig ner bredvid Josh som satt med armen om Kimbely som var i tårar även hon. Stämningen var verkligen inte den bästa, men samtidigt så förstod jag ju det. 

"The worst is, she wasn't alone.", mumlade Annie. Jag tittade dit och mötte hennes blick. Mina ögonbryn höjdes samtidigt som rynkor bildades emellan dem, hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. "Kim, her cousin was also there and he's also hurt. What I know, they were fighting with someone. The police were at the place fast though, but we don't know how Jas and Kim feels anyway. Maria, Stan and Richard is on their way from Mullingar now.", jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag kunde inte säga något alls faktiskt, den smärtan som fanns inom mig var obeskrivlig och om vi aldrig bråkat så hade hon kanske varit med mig istället, då hade aldrig detta hänt. Jag satte armbågarna på mina knän och huvudet i händerna när jag då kände en hand på min rygg. Långsamt tittade jag upp och såg på den lille killen framför mig, George, alltid hade jag gillat den pojken. 

"Hi boy, how are you?", jag tog de få krafterna jag hade kvar till att bilda ett påmålat leende till min flickväns lillebror innan jag drog in honom i min famn. Lyckligtvis kröp han upp i mitt knä och lutade huvudet mot mitt bröst. Han sa inget, han bara andades tyst och slöt tillslut sina ögon, något jag också egentligen behövde just då men jag valde att avvakta tills vi fick något svar om Jasminette. Istället suckade jag lite och möttes av fyra ögon som tittade på både mig och George. "He seem really like you.", fnissade Kimbely roat och det gladde mig att hon höll humöret uppe, något jag egentligen också behövde så jag gav med mig ett litet tystlåtet skratt så att grabben i min famn inte skulle vakna. 

"He chose you instead of me, well.. That's pretty good.", retades då Josh och slog till mig löst på armen. Jag fnös till och nickade på huvudet. Mitt humör var inte på topp men nog försökte jag i alla fall inte göra situationen sämre än var den redan var. 

"How did you and Jas became friends basically?", frågade jag efter en stunds tystnad. De båda vännerna tittade på varandra med ett leende, sedan ryckte de bara på axlarna. 

"It's a funny story. She was cool. Me and her got in the same group in our chemistry lab, we became friends very fast and even if she was bad in school I could see the good in her too. Josh and Jas were practically like enemies, they were probably too similar, then they just got friends by me later.", förklarade Kimbely kortfattat och enkelt. Jag nickade till svar och kom då på att Jasmin aldrig berättat det för mig, men det var heller inte så noga kanske. Jag var glad att hon haft dessa två underbara människor omkring sig då jag varit fullt upptagen med mitt eget under dessa tre åren. Hur jag hade klarat mig utan Jasmin då hade jag svårt att kunna se nu. 

Ännu fler minutrar gick och samtalet mellan mig, Jasmins vänner och familj fortsatte tills äntligen en sköterska kom emot oss med blickarna fäst mot oss. Jag svalde hårt och rättade till George i min famn innan jag sedan tittade på en utav damerna som kom fram till oss. Genast började hon prata, hon avvaktade inte alls utan hon berättade hur det låg till och vad som hade hänt direkt, något som uppskattades. 

"The police also called, the girl as hit Kim and Jasminette is now on the notifications. Both of Kim and Jasminette, the young people are really crocked and need rest. Kim hasn't wake up yet but Jasmin has, she's okay and her situation is fine, positive. She really wants to see you first of all, Niall.", hon kisade lite med ögonen emot mig när ett leende spred sig på mina läppar. All den krampen i min mage bara släppte när jag hörde att hon var okej fick hela mig att vilja hoppa av glädje, att hon sedan ville se mig först av alla gjorde inte saken bättre precis. Jag förstod dock att vi hade mycket att prata om och att hon kanske var sur, men jag var beredd på alls och redo att be om ursäkt. 

 

Den snälla läkaren Paula hade gjort allt hon kunnat och jag hade äntligen vaknat upp ordentligt. Trots de olika slangarna, maskinerna och plåsterna på och runt om mig så kändes det ändå skönt att leva igen, kunna prata och tänka. Jag hade dock inte förväntat mig att hela familjen varit här och väntat på mig, inte heller hade jag trott att Niall skulle kommit efter vårat lilla gräl tidigare idag. Trots det var jag glad att han var här och jag hade precis skickat iväg Paula till att hämta min fina Niall som jag saknade mer än någonsin.

 

Dörren öppnades sakta och in kikade ett igenkänt huvud in med ett leende som kunde göra hela mig knäsvag och bli kär på nytt, om och om igen. Jag pressade fram ett leende i den lilla kraften jag hade i min kropp till att bilda ett leende som Niall besvarade ännu mer. 

"Honey, I love you so much.. You don't deserve this.", han gick snabbt fram emot sängen och slog sig ner på stolen bredvid den. Jag varken visste eller hade orken till att säga något, därför låg jag bara där och tittade på honom, hur ful jag förmodligen än var just nu. Paula hade berättat för mig att skadorna jag fått kunde se värre ut än var det egentligen var, men ändå så gjorde det otroligt ont. Magen hade ett stort blåmärke ända upp till brösten och benen var heller inte de vackraste. Inte nog med det så hade jag även fått ännu ett blåmärke på kinden efter slaget rödtotten givit mig. Men jag klagade inte, jag var helt enkelt värd det efter de jag gjorde mot henne och pojkvän sist. Niall tittade rakt in i mina ögon, jag såg tydligt att han gråtit, men jag valde även att inte kommentera det heller. "I'm sorry for what happend about some hours ago. I don't know what I even were thought about but I hope you're fine, I can recognize that I were jealous and stuff, but I'm fine with you and Alfredo now, I'm ready to give him another chance.", började han. Jag skulle just öppna munnen för att säga att han inte alls behövde oroa sig över det nu, eller över att ens ge honom någon chans alls. Jag ville inte att han skulle bli bästa vän med Alfredo, eller ens kanske prata med honom, men jag lät honom fortsätta då han faktiskt verkade ha planerat detta tal under en lång tid med tanke på hur välutvecklat allting lät. "And to the girl you saw in my flat today, it was Laura. An old friend as I have know since forever. My mom and her parents are like best friends, and so do we.", förklarade han också. Jag suckade lyckligt och tog handen för hans mun. Sedan la jag mina två svaga fingrar under hans haka för att föra hans huvud närmare mitt. 

"I love you too, weirdo.", viskade jag innan jag pressade mina läppar med honom. Det blev dock ingen långvarig kyss då våra leenden stod ivägen från de ivriga läpparna. Japp, jag var helt klart lycklig med Niall, han gjorde mig hel och fick mig att känna en känsla ingen annan någinsin fått mig att känna. 

Tillslut gjorde jag plats åt honom bredvid mig som han snabbt la sig vid, sedan flätade han samman våra fingrar innan han fortsatte att granska mig noga. Jag gillade det inte, men ville han titta på min slitna och blåa kropp av alla blåmärken, så helt okej för mig. Det var på egen risk. 

"You're so beautiful, exactly like a princess.", viskade han i mitt öra medan han vilade huvudet på min axel. Som om knasbollen just läst mina tankar. 

"I'm not beautiful like a princess, Nialler.", konstaterade jag och flyttade blicken från taket till fötterna. Det var då hans tur att lägga sina fingrar under min haka, han flyttade huvudet så våra blickar möttes återigen. När han sedan log det där nöjda, perfekta leendet så kunde jag inte heller göra något annat än att följa hans exempel.

"Yes you do.. And you're only my princess too.", sa han med ett leende innan han försiktigt masserade mina läppar med sina. Niall fick mig för tillfället att bara glömma alla smärtor i min kropp, för att istället bara vara lycklig och glömma bort allting som har med Jasminette Moore att göra. Han var verkligen killen alla drömde om. 

---

Är så otroligt trött på allt och alla hela tiden. Var ej meningen att de skulle bli någon del då jag höll på att somna ett x- antal gånger under skrivandes men här får ni ert kapitel, gjorde de för er å hoppas ni blev nöjda. 

Kram och kommentera, make my day pleeaase ;) haha. ja!