---

---

---

 

Mina två veckor i Mullingar var över för denna gång och det hade varit väldigt händelserika dagar på hemmaplan. Jag hade såklart inte förväntat mig allt skulle gå så bra och fort, men allt hade bara flutit på. Jag hade varit hemma i ungefär två dagar och dessa dagar hade jag tillbringat med Kimbely. Josh hade dock varit med sin flickvän så honom hade jag inte träffat ännu. Kanske var han till och med lite sur över att jag umgicks med Niall, men han hade ingenting att komma med. Jag var med Niall om jag ville, men skulle vi vara petiga så hade jag inte heller sett Niall på flera dagar då han åkte till London tidigare än mig för att jobba. Som tur var så hade vi kontakt över telefonen och ikväll skulle Niall äntligen komma hem till mig. 

Mamma, George & Olof hade åkt iväg till mormor och morfar över natten medans Rose skulle ha en tjejkväll med sina kompisar hemma hos en utav hennes vänner, därför passade det extra bra att Niall skulle komma just idag. 

Kylan befann sig fortfarande i luften men snön på gatorna var helt borta. Istället kom det regn och bildade då slask och elände, jag hade aldrig tyckt om vintern, men att inte säga att den var mysig var att ta i. Jag älskade att kunna bädda ner mig under en filt framför doftljus och en kopp med varm oboy. Det var dock en sak som bara pappa och jag gjorde så därför hade jag inte viljat göra det under hela tiden - tills idag. 

Att sörja för länge var inte bra, nu hade jag åtminstone orkat tagit tag i situationen och försökt gått vidare. Visst saknade jag min far så det värkte i bröstet, men det blev som en daglig kamp att bekämpa det och de kändes bara bättre och bättre. Det var mycket tack vare Niall som jag ens orkat kämpa också. 

 

Jag ryckte till av att dörrklockan ringde. Jag tittade på min armklocka och blev väldigt chockad över vad som visades på den runda cirkeln. 9pm, redan? hade jag sovit bort halva dagen? 

Eftersom jag inte väntade mig något annat besök än Niall så orkade jag inte fixa mig. Jag lät mig behålla mina mjukisbyxor och Nialls alldeles för stora hoodie på, medans jag med raska steg skyndade mig till ytterdörren några meter ifrån vardagsrummet. Jag tittade mig hastigt i spegeln som hängde på väggen bredvid dörren innan jag försiktigt tröck ner handtaget och möttes utav en glad Niall. Med kinder lika röda som rosor utav kylan och en jacka som såg dyrbar ut lät jag honom komma in. Jag kunde inte låta bli att le, han såg lika fin ut som alltid. 

"Hey love!", utbrast Niall och sträckte ut sina armar. Fort slängde jag mig i hans famn och kände hur hans kalla hud pressades mot min hals och nacke där han begravt sitt huvud. "I've missed you so much, babe. You can't imagine!"

"Actually, yes. I think I can", skämtade jag och flyttade mitt huvud lite bakåt så våra ögon möttes. "No words in this world can explain how much I have missed you, Nialler.", förklarade jag och förde huvudet framåt så våra läppar möttes i en intensiv kyss. 

Efter att vi avslutat kyssen så backade jag några steg då vi båda insåg att dörren fortfarande var öppen, vilket resulterade till att det blev kallt inomhus. Han stängde dörren efter sig, gick in mot huset och granskade hallen noga. 

"It may not be as big as your house, but it works for us, like five people.", informerade jag och såg hur Niall nyfiket beundrade våra tavlor, prylar och småsaker. 

"No, it's a very cozy house actually. I think I can get used to this", flinade han, tog min hand och ledde mig in till vardagsrummet där ljusen var tända och TVn stod på. "It's sick what I've been missing this. Living a normal life with a normal size of the house and stuff.", han skrattade till lite och vände sig mot mig. "Are we home alone the whole night?", han såg alldeles för flirtig ut och jag kände hur kinderna hettades till. Jag fick fram en nickning och Niall bara skrattade. 

"Good.", innan jag visste ordet av det så var hans tröja borta och jag kom på mig själv av att ha tittat på honom. Jag kunde ändå inte förflytta blicken ifrån hans tränade armar och väldigt synliga V-ringar. Hela han var perfekt helt enkelt, till och med utan kläder. Han drog sedan av sig sina jeans och gick mot soffan där han slog sig ner, precis som om han vore hemma. "Oh come on, baby! Cuddle with me.", flinade han, större än någonsin. Jag ruskade på mitt huvud över Nialls söta beteende samtidigt som jag gick emot honom, la mig i hans famn och drog filten över oss. Sedan bara låg vi där, i flera minuter under tystnad. 

 

"I've never felt like this before", sa Niall efter ett tag och jag tittade upp. Att ligga näst intill på honom medans han endast hade sina svarta kalsonger på sig kanske inte var något jag hade förväntat mig till en början, men jag var ändå glad över att han på något sätt vågade vara sig själv framför mig. "I love you so much, Jasminette."

Jag log och lade löst mitt huvud på Nialls bara överkropp medans jag lät två fingrar dra sig över Nialls mage. 

"I love you too, Niall.", kontrade jag men var fort snabb med att fortsätta. "But please, don't call me my whole name. That's so disgusting", ber jag och känner hur Niall fnyser till. 

"Never, that's the most prettiest name a girl ever can get.", påstod han medans hans ena  hand var inlindat i mitt hår och den andra höll ett hårt grepp om min lediga hand. Jag sa ingenting mer om det och tyckte mest att det var en baggis. Om Niall ville säga hela mitt namn så fick han det, men endast han, bara för att det var Niall. 

"Oh I almost forgot!", yttrade Niall medans han fortsatte att leka med mitt hår. "Me and the boys wonder if you want to celebrate the new year with us in two days? We'll go on some party here in London and just enjoy oneself"

Jag tänkte efter ett tag. Kimbely hade faktiskt inte frågat om jag skulle göra något speciellt, hon tog antagligen för givet att jag skulle festa då eftersom jag ofta gjorde det, även på vardagarna tidigare. Och Josh, ja, han skulle väl förmoligen vara med sin flickvän eller något. Att komma med förslaget att umgås med mig och killarna i One Direction till Josh kanske inte skulle glädja honom så värst mycket. Även om han inte gillade tanken att jag umgicks med Niall så visste jag att han innerst inne var glad för min skull och att om jag var lycklig så var han det också. 

"Yes, why not?", sa jag och nickade bekräftat åt Nialls fråga. En sak var i varje fall säker, nu kunde och fick jag verkligen inte kaosa till det. Jag visste ju hur galen jag kunde bli när jag fått i mig för mycket alkohol. 

---

Nu är dem allihopa i London igen. Vad tror ni kommer hända? Kommer Jasmin sköta sig på nyår och kommer Jasmins förflutna att behövas ta upp igen? Nästa kommer när ni kommenterat! Massor med kramar till er!

---

---

Niall hade följt mig till dörren där vi nu bara stod och höll om varandra. Kvällen enligt mig hade varit väldigt bra och jag kände att vi faktiskt hade rett ut mina frågetecken. Jag insåg även att jag börjat bygga upp ett förtroende för Niall igen, vilket var skönt i och med att jag aldrig varit typen som litat på människor helt och hållet. Speciellt inte efter dem svikit mig en gång. 

Han lutade huvudet bakåt och trasslade sig långsamt ur kramen, men fortfarande nuddade våra kroppar varandra och vi var lika nära som tidigare, visst var det kallt ute, men med Nialls jacka vilande över mina axlar så klarade jag kylan riktigt bra, sedan att bara få vara nära den finaste killen någonsin gjorde mig bara varmare i kroppen. Han flätade ihop våra händer medans han med hjälp av den andra handen tog upp något ur sin jackficka som jag hade på mig. Den blev genast mycket lättare att bära på och Nialls leende gjorde mig så svag. 

"Since we won't meet each other tomorrow I want to give you this.", han täckte fram ett sött litet paket med rosa omslagspapper, ovanpå var ett rött klistermärke format som ett hjärta. Jag log och tittade upp på Niall. "It's not a big deal but I wanted to give you something.", han såg nästan generad åt när han sade det och jag gav ifrån mig ett fnitter som antagligen lät hur fult som helst. 

"You can come into me if you want to, because it's cold outside and I actually have one thing to you too.", log jag och öppnade dörren. Niall ryckte på axlarna och såg mest bara gladare ut, han följde mig in och utan ett ord till de andra så gick vi upp till övervåningen i det stora huset där jag motvilligt möttes av Rose som satt på sin säng med datorn i famnen. Jag himlade med ögonen medans Niall gick efter mig. 

"Rose, can you please go out a little while?", suckade jag och tittade tröttsamt på Rose som först tittade på mig, sen på Niall och sedan tillbaka till mig innan hon suckade högt och med tunga steg lämnade rummet. Niall log och tittade på mig. "Sorry for that.", sa jag sedan och Niall bara ruskade på huvudet. 

"It's cool. She's a fan and are pretty cute.", skrattade han och slog sig ner på min säng. Jag tittade på honom med ett leende på läpparna och ville inget annat än att lägga mig bredvid honom, men jag kom då på att jag skulle hämta Nialls paket. Jag öppnade min resväska och tog ut det lilla paketet som var i ungefär lika storlek som Nialls paket var. Han tittade storögt mot mig när jag kom emot honom med det blåa paketet i handen, han satte sig upp och skakade på huvudet, det verkade som att han skulle säga något, men innan det så hann jag före. 

"It's not a big deal.", citerade jag hans tidigare kommentar och gav paketet till honom. "Should we open it now?", jag tittade nyfiket på våra paket i händerna när vi båda tillsammans ivrigt nickade på huvudet. 

"Oh, are you serious? it's exactly this Victoria's Secret parfume I wished me. Oh my god how could you know?", jag tittade på min parfym samtidigt som jag snabbt hoppade in i Nialls famn. 

"I expected you should liked it and I guess you do.", skrattade han och besvarade min kram. "And thank you for your parfume. I actually didn't have this one but I've for a long time thought about to buy it, but it have been a tough last weeks before my holiday." förklarade han och jag log över att han var glad över One Million parfymen jag givit honom, det kändes såklart alltid bra över att ha köpt någonting och personen i fråga var nöjd med presenten. 

"I hope I'll see you soon, yeah?", Niall reste sig upp och tittade på klockan. "The clock it's soon twelve o´clock. I should go now, I think.", jag nickade och reste mig upp från sängen jag med. Jag ledde honom ut och ner för trappan. När jag gett tillbaka honom sin jacka och han tagit på sig sina skor så kysste han mig hej då och så var den kvällen över. 

-

Dagen hade hittills varit perfekt. Jag hade nästan helt glömt bort hur det var att vara lycklig på julafton. Tankarna på pappa fanns såklart omkring mig men samtidigt så visste jag innerst inne att han mest utav allt skulle ha viljat sett mig och George glada, det hade bara tagit mig några år tills jag hade insett det, det var dessutom för pappas skull som jag faktiskt var glad nu. Det enda som fattades här nu förutom pappa var Richard, som självklart bara hade varit hemma en stund på förmiddagen och sedan åkt vidare till sin flickvän Daisy. 

"Are you happy over your presents then, honey?", mamma slog sig ner bredvid mig i soffan och la sin arm bakom mitt huvud. Jag log och lade huvudet på hennes axel. 

"Yes mom, of course. Thank you so much.", svarade jag - fortfarande med blicken fäst mot tvn. Jag hade ju faktiskt inte kunnat klaga över mina presenter hur mycket jag än hade viljat då en utav sakerna jag fick var den nyaste MacBooken som jag så gärna hade önskat mig, jag hade dock inte sagt det till mamma någonting alls eftersom jag egentligen hatade att fråga saker angående pengar, men kanske hade hon haft min önskan på känn. "I've missed to be happy like that, mom.", konstaterade jag tillslut och orden bara flög ur mig. 

Trots att tiotals andra människor befann sig i Marias stora hus så var det ändå bara jag och mamma som befann oss i vardagsrummet just nu, vilket var skönt. Att vara ensam med mamma var något jag egentligen hade saknat så otroligt mycket, men aldrig vågat erkänna det tidigare, varken för mig själv eller till någon annan. 

Mamma pussade mig på sidan utav huvudet och jag kände hur hennes tag om mig blev hårdare. 

"And I've missed this happy girl like you're now. You can't understand how hard these two years have been for me or everyone else. But you should know that I'll always love you, even if you've been a nightmare this years."

Jag log lite smått av tanken att jag faktiskt började befinna mig på rätt väg igen, det kändes verkligen som att jag var påväg uppåt igen. 

"I'd go to the graves after the food like before. Without dad though, but I'll do it. To say hi to our other relatives and dad, even if he doesn't laying there. I know he staring down to us right now.", jag log och vände huvudet mot mamma som nu hade några tårar rinnandes ner längs hennes kinder. Jag visste att i början då pappa försvann var jobbigt för hela familjen, mamma och pappa hade alltid älskat varandra som bästa vänner, därför så hade pappas bortgång varit väldigt jobbig för mamma också, även om jag inte heller viljat insett det förräns nu då jag alltid trott att de varit ovänner även om jag innerst inne visste att de inte alls var det, snarare tvärt om. 

"George might wanna follow you?", frågade hon sedan och släppte taget lite om mig. Jag nickade och log åt hennes förslag.

"Sure."

 

Vi allihopa var samlade framför det stora, avlånga julbordet. Bredvid mig satt George och på andra sidan satt Kim. Stämningen var riktigt härlig och alla var glada, mätta och belåtna efter dagens julbord. 

"You and Niall is a couple for real now, huh?", frågade Kim lite retsamt, samtidigt inte allt för högt då det endast var jag och han som kunde höra. Jag skrattade lite och ryckte på axlarna. 

"I guess so. I'm not really sure.", besvarade jag och drack lite utav min cola. Han nickade och granskade mig noga. Jag såg hur han tittade på mig och han såg gladare ut än någonsin. 

"I've missed that smile on you, Jas. I really have. You look kinda happy and this three years has been tough for us all but now you made it. You can finally smile for real again.", med mina röda läppar så kände jag hur jag bara inte kunde undgå tanken. Det var faktiskt helt sjukt vad mycket jag ville le åt hans kommentar. 

"Kim, thanks. For everything you've done to me and stuff. Thank you.", jag pussade honom snabbt på kinden innan jag vände huvudet till nästa sida där George satt högt insatt i en djup konversation med Stan, som jag tyvärr var tvuungen att avbryta. 

"Let's go man. We're going to visit our relatives.", sa jag bara och min bror förstod vad jag syftade på. Han torkade sig om munnen och reste sig upp. Jag mimade till mamma att vi gick och försiktigt smög vi ut i den kalla vinterkylan. 

"You and Niall are together again, I guess.", det var verkligen ingen fråga som föll ut George's mun, det var snarare ett påstående. Jag tittade på den lilla killen som gick bredvid mig och tittade ner i backen. "I like him a lot. He makes you happy and me too. He's cool, not like the other boys you've took home before. He's like Josh.", jag log. Josh och George hade blivit som riktiga brorsor då han och Kimbely spenderat mycket tid hos mig enda från början. De var som att de var en del av våran familj redan eftersom de båda två också kommit bra överens med mamma och Olof. Mamma behandlade till och med dom ibland som sina egna barn. 

"I know you like him, George. And I had wrong about the thing that we never would be together again, but I think we're, actually.", jag skrattade till åt mig själv och jag såg hur min bror reagerade med ett stort leende på läpparna. 

 

"Even if dad isn't buried at this place, I can talk to him anyway, can't I?", frågade George som satt framför familjegraven där våran farbror, farfar och farfars far var begravda. Jag slog mig ner bredvid honom och nickade. 

"Of course you can. Dad is always with you, he hear you everytime you open your mouth and now it's a perfect time to tell him what's in your mind.", förklarade jag och han började genast berätta hur kul han hade här i Mullingar igen, över att få träffa Stan och gamla vänner. Även att snön var på plats och hur bra han hade det just nu. Som vanligt avslutade han meningen med att säga att han saknade och älskade våran pappa väldigt mycket, vilket som vanligt tog hårt i mitt hjärta. Att se hur barn behövde växa upp utan en eller i värsta fall två föräldrar vid liv var helt katastrofalt och orättvist. Jag lade armen om honom och tände på våra ljus vi ställt ovanpå den tjocka snön. 

"Dad, I want you to hear that I'm better now. I didn't know what was wrong with me, but everything goes forward. Me and Niall are friends again, we may be something more, but I'm not so sure yet. But anyway, my past is my past. You're in my past but you'll always be with me and in my mind. I've learned so much about my mistakes but I'll promise you to never do them again. I'll be the daugther you wanted me to be and I'm not there yet, but soon, I hope. No one can destroy myself now, I'm stronger than before and I don't give a fuck. I love you dad and I hope I'll see you later."

---

Tusen tack för era åsikter i förra delen. Ni anar inte hur mycket de hjälper mig att skriva då jag vet hur ni vill ha den osv. Nu i alla fall kommer det snart att börja hända saker mellan hon och Niall och kommer de verkligen att behöva fejka sitt förhållande så länge till? ;) Well, fansen (vi) kan vara väldigt aggrisiva mot deras flickvänner, tyvärr. Men i denna novell ska hon faktiskt få mestadels respons tycker jag. Att skriva att de hela tiden ska få hat är väldigt vanligt i noveller och händer hela tiden i verkligheten också tyvärr, även i denna novell såklart men det ska inte vara så att hon blir så mycket påverkad av de olika kommentarerna, antar jag. Bara så att ni vet liksom, haha. Kommentera gärna vad ni tyckte om denna del! :D

 

---

---

Jag vaknade nästa dag av att jag hörde snarkningar vid sidan av sängen. Jag tittade ner på golvet och fick syn på något jag inte riktigt hade förväntat mig, två killar halvlåg i soffan och de andra två låg på golvet, jag kunde inte undgå tanken att det såg väldigt roligt ut, samtidigt så visste jag ju faktiskt att det var för min skull de var här. Jag lade huvudet på kudden och bet mig i underläppen.

Efter artikeln jag hade läst upp igår hade stämningen mellan oss inte varit den bästa, Zayn såg minst sagt rädd ut, vilket de andra tre också gjorde faktiskt. Jag suckade. Jag behövde verkligen få prata med henne, kanske var det bara ett rykte ändå? under min tid som en officiell person så hade jag ju faktiskt lärt mig ett och annat som tidningarna hade satt ihop. 

Försiktigt gick jag upp ur sängen och tog på mig gårdagens kläder, så tyst som möjligt så jag inte väckte de andra som såg ut att behöva den där sömnen. Jag tassade ut från sängen och gick direkt till rummet bredvid där Jasmin skulle ligga. 

 

Hennes ögon var stängda och jag kunde höra hennes andetag sakta men säkert pulsa upp och ner, som det skulle göra. Hon hade alltid varit söt när hon sov så detta var verkligen inget undantag, hon såg så fridfull ut att jag nästan inte vågade väcka henne på grund av att jag visste hur hennes morgonhumör var. Jag tog några steg bort mot dörren igen när jag plötsligt hörde hur hon mumlade någonting. 

"Niall? is it you?", frågade hon, fortfarande med ögonen stängda. "What are you doing here so early?"

Jag tänkte snabbt. Det var ju trots allt en anledning till att jag kommit hit, men var det verkligen rätt att ta det nu när hon fortfarande halvsov? jag kände faktiskt lite press på mig, jag visste egentligen ingenting om hennes förflutna eller hur hon hade det hemma i London, det var faktiskt något hon undvikit att prata om, om jag nu tänkte efter. Jag suckade och tog några steg fram. 

"I have to talk to you, beauty.", kontrade jag och ställde mig framför henne i sängen. Hon öppnade sina ögonlock och jag möttes direkt av hennes brungröna nyans på ögonen. "It's a bit important, acually.", jag bet mig i läppen och tittade ner mot golvet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fråga det här så att hon skulle ta det på det bästa sättet. 

"Yeah?", frågade hon, fortfarande med en hes stämma. Det hördes i varje fall att hon var nyvaken. 

Jag grubblade länge i mitt huvud hur jag skulle fråga det, det gick dock bara några sekunder innan jag hade det sagt. "Have you really killed someone?", hon stelnade till, jag stelnade till och hela situationen blev väldigt obekväm. Men jag hade tvingat mig själv att få veta, få veta sanningen. 

 

Nialls ord kom som en chock. Vart hade han läst det? hur hade han fått reda på det? det var ju i och för sig inte sant, men skulle han tro på det? Jag suckade och gav med mig plats i sängen åt honom, jag klappade lite löst på den lediga platsen och Niall tittade obehagligt på den tomma sidan innan han tillslut la sig ner bredvid mig, det var dock inte samma känsla som igår då vi låg nära varandra, hand i hand och tittade varandra i ögonen. Nu var det mest stelt, obekvämt och aningens pinsamt. Men han skulle få höra sanningen. 

"I've never killed someone, Niall.", svarade jag kort och jag såg hur han slappnade av åtminstone lite grann. "When my dad died, I was so sad. I needed you but you just leaved and never came back. Me and George moved to London and there my new life started, it wasn't in a good way. I got drunk every weekend, I was a bitch and I still am. Everyone knows me as a bitch and sometimes, when I'm really drunk, it can happend that I became in a fight. One day I was in the prison actually, but they let me out the same day because I told them it was self-defense. Then my life was like that, but when I came home to this place again, everything was like before again, my attitude wasn't bad anymore and people still see me like 'the girl as loose her dad', then when I went to London again and then I live my life as a bitch again. It's crazy, isn't?", frågade jag och andades ut över att ha fått det sagt. Niall tittade undrande på mig och nickade på huvudet. Han skulle just till att säga något då jag hann före. "Then I met you on the airplan and I thought I was more stupid than I already was, because then I realized that I never hated you, I still loved you. So when you told me about your idea so I thought it was a good chance for me to also move on, maybe do my last year in school with normal grade and start a new life, take away every rumour from me and just.. Be myself again.", jag höll nervöst i mina händer och tittade mot dem, jag vågade verkligen inte möta Nialls blick, herregud han måste ha trott att jag var ett komplett psykfall. Ingen sa något än, men jag hade fått sagt det jag ville ha sagt och det kändes väldigt bra. 

"Jasminette..", började Niall och mot min vilja tittade jag på honom. Han hade ett litet leende på läpparna och till min förvåning så mötte hans han min och våra fingrar korsades i varandra. "Past is the past, right? We can go through this togeher and everyone deserves a second chance. But do you know what?", han tittade lite flirtigt på mig och lutade sitt huvud emot min axel, hans läppar nuddade min hals och jag kunde känna hur vibbarna inom mig bara blev fler och fler, den här känslan som befann sig inom mig hade jag inte känt på flera år och jag trodde aldrig att jag skulle få känna dem igen. Niall fortsatte att prata och samtidigt kunde jag känna hans varma andedräkt slå emot min hals varj gång han sade ett ord. "I don't care about your past. All I want to know is if there's a place for me in your future.", jag ryggade tillbaka mig så att Nialls huvud flyttade sig och våra ögon kunde mötas, det var inte precis den reaktionen jag hade förväntat mig av han precis, men visst var den helt klart bättre än vad jag först hade trott. Kanske lönade det sig att vara ärlig ändå? 

"I'd love to have you in my future, Niall. It's everything I ever wanted.", förklarade jag tyst medans färgen på mina kinder antagligen ändrades. Jag hade aldrig varit personen som gick in på de där känsliga punkterna och berättade vad jag kände, men för och med Niall, så kändes allt bara rätt. Var det så här kärlek kändes?

---

Hela kvällen hade varit ruskigt bra. Jag visste ju knappt någonting om Mullingar men efter denna kväll så visste jag garanterat mer än tidigare. Våran lilla roadtrip runt omkring hela staden med några matpauser ibland och träffat några fans ibland, så hade dagen gått väldigt snabbt. En ensamkväll med resten av killarna var verkligen behövligt just nu, dock saknade vi Niall under hela dagen, men jag visste ju att han var med Jasmin, därför så kunde vi ju inte direkt tvinga honom att vara med oss, vi var ju ändå lediga. 

Klockan var strax efter midnatt när fyra trötta killar trippade in i Nialls lägenhet, den var dock låst men som tur var så hade i alla fall Zayn nyckeln. Vi antog såklart att Niall låg och sov eftersom vi inte hört något ifrån honom de senaste timmarna. Utan att göra något ljud mer än nödvändigt så smög vi försiktigt in i lägenheten som i princip var kolsvart. Det var också ovanligt tyst i lägenheten för att Niall skulle sova - med tanke på hans höga snarkningar. 

Det tog oss inte långt tid att inse att Niall faktiskt inte sov, han var inte hemma över huvud taget för den delen, vilket gjorde oss alla ganska oroliga, trots att vi var lediga så var vi ofta inte ute så länge dels för våran egen hälsa och dels för varandras skull. Visst kunde det hända att vi ibland gick ut att festa och sånt, men det var inte likt Niall att inte höra av sig alls.

"What if Jasminette has done something with him? I mean, kill him or something.", frågade Zayn upphetsigt och jag himlade trött med ögonen, Zayn som i själva verket inte alls gillat idéen som Niall, Jasmin och teamet hade kommit överens med eftersom vi egentligen inte alls visste vad hon var för tjej, men ändå så trodde jag ändå inte att hon skulle göra så mot Niall, i sånna fall så skulle de stått i tidningarna redan. 

"Don't be stupid, Zayn!", suckade Louis och slog sig ner på soffan. "She's maybe a bit strange, but she's not a murderer and I don't think she won't hurt him actually."

"Yes, Zayn. Now you're overreacting.", kontrade Liam och tog upp mobilen ur sin ficka. Zayn ryckte på axlarna och blängde på oss alla som var minst lika orolig för vad som kunnat hända honom, om det ens var något som hade hänt. 

"Fine, but were is he, then?", frågade han och slog på tvn. Vi hade en som vanligt på låg volym och lät bilderna rulla, även om ingen egentligen tittade på den. "Wait, Is not that Niallers car?", frågade han och höjde genast volymen och vi alla vände uppmärksamheten till den stora skärmen. 

Den kvinnliga supporten övergick till vädret medans vi alla tittade chockerat på varandra. Hade vi verkligen roat oss hela dagen med att tittat omkring i Mullingar medans en utav oss låg på sjukhuset, vad var vi för vänner egentligen? 

"Let's go.", klargjorde Louis och reste sig upp, vi följde snabbt hans exempel och bara inom några minuter så satt vi i en Taxi påväg till sjukhuset. 

 

Zayn, Louis och Liam var snabba med att springa in till sjukhuset medans jag lugnt stannade kvar och betalade Taxin, något inom mig sade att jag inte behövde oroa mig. Niall var säker, han var på sjukhuset och fick den hjälp han behövde. Det som irriterade mig mest för tillfället var nog alla dessa kameror som ständigt skulle vara uppe vid mitt ansikte och ville veta vad som hade hänt men eftersom jag inte heller visste något alls så valde jag att helt enkelt inte kommentera det eftersom antagligen visste de mer än vad jag själv gjorde.

Väl inne i sjukhuset möttes jag utav Maura, Nialls mamma. Bredvid henne stod två trötta äldre damer som såg oroliga ut båda två, bredvid dem var en kille som jag faktiskt tycktes känna igen, men var ifrån kunde jag inte riktigt tyda. 

"Is they alright?", jag tittade på Maura och resten av killarna som bara suckade. Maura sneglade på killarna och gick fram till mig med ett halft leende. 

"Niall is okay. He just sleeping right now but they'll wake him up soon. He hasn't boke any leg but he has seriously injuries to the head. The girl as sat beside him is probably more broken.", förklarade hon lugnt och tydligt. Jag nickade och sneglade på damerna och killen i min ålder som stod lite på sidan av. 

"Hello! I'm Harry, a friend to Niall.", jag räckte ut min högra hand och den äldsta kvinnan var hälsade vänligt, hon presenterade sig som en mamma till Jasminette, med namnet Annie. Men det konstiga var att hon inte alls såg lika orolig ut som den lite yngre damen bredvid henne, som även berättade att hon var faster till Jasmin. 

"How do you feel?", frågade jag och tittade på dem alla tre, för att försöka föra konversationen vidare. Jag visste att när man var nere så var det alltid bättre att prata med någon så att tiden gick fortare än att bara sitta och vänta. 

"Actually, I'm used to.", Annies ord kom som en chock och jag förstod faktiskt inte vad hon menade riktigt. "We've spend a lot of time at the hospital the latest years because of all hers hangover and something like that. I'm not that worry about my daughter, she's strong and I know she will be fine, even if the car accident was a misstake.", för att vara en mamma så lät hon ovanligt lugn, trots allt. Jag nickade och tittade lite åt killen som istället såg aningens oroligare ut. Jag hann så lite som att titta på honom då han öppnade munnen.

"I hope Niall take care of Jas very well, she's really sensitive and I just care about her, she's my only girl cousin and she's like my own sister. I don't want to lose her."

"You don't. Niall is a good guy, He'd never do something like that with sense. ", konstaterade jag och gick vidare bort mot killarna som irriterat tjatade på den unga kvinnan i receptionen om att få komma in till Niall. 

 

Jag öppnade drastiskt ögonen och innan jag ens varit vaken i några sekunder så började minnerna om krashen vandra i mitt huvud. Jag tittade snabbt åt sidan då jag märkte att killarna och till och med mamma var samlade. Jag log lite och tittade tröttsamt på dem. 

"What happend with me?", frågade jag långsamt och tittade ner mot mina fötter. Jag kände åtminstone igen mig, vi befann oss på Mullingars sjukhus där jag ofta fick åka när jag var mindre då jag skadade mig på matcher, träningar eller något liknande. 

"It was a drunk man that drove straight into you and Jas.", förklarade Liam och jag såg hur de alla granskade mig noga, som om att säkra om jag verkligen fortfarande var vid liv. Jag kom då och tänka på Jasminette, hur mådde hon? var var hon? vad hade jag egentligen gjort och skulle hon någonsin att förlåta mig? 

Snabbt reste jag mig upp men blev fort hindrad utav Zayn som tog tag i min arm och förklarade att jag skulle sätta mig ner igen. 

"You have to rest. Jasmin is in the room beside yours, I think she'll be fine. She's a little bit more hurt than you but as I said, she will be fine.", jag tog ena handen för huvudet och kände genast smärtan som dunkade långt där inne. Jag kunde bara inte låta henne vara ensam, speciellt inte eftersom jag var anledningen till att vi var här. 

"I don't care, I have to see her.", konstaterade jag och trots att killarna och mamma sa ifrån så gick jag snabbt ut ur mitt lilla rum och vidare in till rummet bredvid mig, det var faktiskt lättare att hitta det än jag hade trott eftersom det bara fanns en dörr bredvid mig då jag låg i det längst in mot väggen. 

Försiktigt öppnade jag dörren och visst låg hon där, hennes ögon var öppna och hon hade till och med besök av hennes släkt. Jag skämdes då jag kom in i rummet men välkomnad blev jag i alla fall. 

"We will leave you alone.", konstaterade Jasmins mamma och nickade, snabbt därefter var vi ensamma i rummet. 

"Are you okay, Jas?", frågade jag oroligt och satte mig bredvid henne på sängen. Trots att mitt eget huvud värkte så brydde jag mig inte alls i det, huvudsaken att Jasminette mådde bra, vilket hon egentligen inte heller verkade göra. "I'm so sorry about this, I really am.", jag bet mig i läppen och hon tog ett löst tag i min hand samtidigt som hon andades kraftigt, som om hon behövde anstränga sig. 

"Don't be sorry, Niall. It wasn't your fault, it was the drunk man. I think I'll be fine. I've just the biggest headache ever and the legs in my body hurts, it actually feels like a hangover.", hennes röst var vek, men hon lyckades ändå få fram ett dämpat skratt. Jag nickade åt henne och tittade på den lediga platsen bredvid henne, skulle jag våga lägga mig bredvid henne? Viljan överlägsnade rädslan och utan ett ord så lade jag mig försiktigt bredvid henne i sängen, hon gjorde inga protester, istället makade hon åt sig så att hela jag fick plats. Där låg vi, utan ett ord och bara njöt utav tystnaden. 

---

Well.. Tyckte det kanske skulle börja hände något med dom snart, tror ni att de kommer bli dom efter det här? ;) Kommentera! :D

 

 

Jag sneglade på Niall som nu var påväg att öppna bildörren. Han såg på mig med ett säkert leende och de där fotograferna verkade inte störa honom särskillt mycket alls. Han var antagligen van. Hans ögonbryn höjdes och han lutade sig tillbaka mot sätet. 

"Is there something wrong?", frågade han nu lite oroligt. Jag svalde och skakade på huvudet. 

"No, no. I'm just afraid of the comments your fans will give me.", svarade jag ärligt och bet mig i läppen. Han log och skakade på huvudet. 

"They will not say anything as long as you're with me.", försäkrade han. Även om jag inte riktigt gick på det så gjorde hans ord mig lugnare. Faktum var att bara att få sitta i samma bil som Niall gjorde att jag fick extra hjärtklappningar. Varför kände jag ungefär samma känsla som jag kände för cirka tre år sedan? varför nu med Niall och inte med någon annan kille? jag suckade och knäppte loss bältet. 

"Now we do this.", log jag och öppnade dörren. Niall gjorde lika och vi möttes av tiotals fotografer, några dussin fans och säkert flera tvteam. Att det fanns så här mycket människor i lilla Mullingar visste jag inte ens var möjligt, men samtidigt så var jag ganska så säker på att de inte bara var Mulling-bor här, det fanns säkert fans från andra ställen i närheten också. 

"Hold my hand, we will make it real, remember?", viskade Niall i mitt öra då vi gick tätt intill varandra in mot den lilla restaurangen Niall hade tagit oss till. Dock var vi förföljda, men väldigt nära kom det inte i alla fall då vakterna var väldigt strikta med avståndet mellan oss. När jag korsade mina händer med Nialls kunde jag höra hur klungan av fans blev större och skrik hördes. Om det var för svartsjuka eller om det var glada för våran skull kunde jag inte riktigt höra och jag hade inte modet till att titta åt deras håll heller. Niall däremot var lika glad som vanligt, hans leende var stort och med sin lediga hand vinkade han glatt. 

 

"They are crazy!", andades Niall då vi äntligen kommit in till den lilla matkedjan där vi skulle äta. Jag åt ofta lunch här när jag var mindre mindes jag. Det var ett sånt fridfullt ställe där det inte bara sålde mat, utan också fika och annat gott. Det var ett perfekt ställe att sitta och plugga på, vilket jag tidigare gjorde då jag gick i skolan här. 

Allt kändes så annorlunda nu. Så fort jag landade på marken från London in till min hemstad igen kändes det som att jag kom in i ett helt annat liv igen, mitt gamla liv. Det var som att supandet, festandet och den hemska attityden inte längre fanns där, den var som bortblåst. Jag var nu den oskyldiga tjejen som förlorat sin pappa i cancer, vilket var ett anseende som jag hatade, även om det var sant. 

"Yeah.", log jag och släppte hans hand för att isället ställa mig i kön eftersom jag då redan visste vad jag ville ha. Ingen restaurang i hela världen kunde erkätta denna mat, därför så hade jag saknat dessa wokgrytor så otroligt mycket. "They are pretty loud actually.", skrattade jag och följde Niall med blicken då han ställde sig kompakt bredvid mig. Jag kände hur vibbarna i magen bara drogs igång och känslan inom mig var pirrig. Även om jag absolut inte ville känna som jag kände så hade jag inget annat val, man kunde ju inte direkt styra över känslor.

I samma ögonblick så hörde vi ett gallskrik utanför och innan jag såg klart så var det en tjej utanför som hade svimmat och den andra var påväg att bli bortburen av en utav säkerhetsvakterna.

"Wow, that was nasty.", kommenterade jag och tittade med vidöppna ögon på Niall. 

"It's really scary when people around me faints. But to be honest, I have gotten used to it.", log han och sneglade ut mot folkmassan som bara blivit större och större. 

"How could it be so many people in here? and how they know where you guys are all the time?", frågade jag chockerat och tittade ut. Jag kände en viss medlidande då jag såg hur vakterna gjorde allt som kom i deras vägar för att inte släppa in några galningar in hit. 
"When one fan have seen us, they write it on Twitter and stuff, and probably the fans know that me and the boys are in the town right now, that's why they're here. I told you, they're crazy but very lovely!", förklarade han. Jag nickade bara och fnittrade åt hur lycklig Niall faktiskt såg ut att vara. Det var så här han ville ha det. Få sjunga för en stor publik, spela gitarr, skaffa nya vänner och ha tjejer omkring sig hela tiden, och hade det varit för en vecka sedan så hade jag bara tyckt det var överdrivet hela grejen, men nu kände jag mig bara glad för Nialls skull. 

Hittills hade allt gått väldigt bra. Jasmin hade varit blyg till en början när det gällde fansen, men flera stycken som redan var inne vid restaurangen när vi hade anlänt hade då och då kommit fram till oss och hejat. Jasminette hade under de två första tjejerna inte sagt något alls, medans sedan började hennes vanliga jag komma tillbaka och hon pratade vänligt med de andra fansen som kommit fram. Dock hade vakten runt vårat bord inte tillåtit bilder eller autografer, men det var alltid kul att åka ut och träffa fans. 

"How does it feeling?", frågade jag medans jag tog en stor gaffel med pastan och den goda tomatröran och förde rakt in i min hungriga mun. Hon log och rykte på axlarna. 

"Good, I think.", hon fortsatte att äta på sin wok och jag kunde se hur hon då och då sneglade upp på mig, då hon trodde att jag inte tittade. Men att slita blicken ifrån något så vackert och saknat var svårt. "Some of your fans are really kind and beautiful.", kommenterade hon sedan och jag log. Det kändes bra att hon faktiskt trivdes i den här sitsen. 

"Yes, they are.", svarade jag kort och tänkte tillägga med något som 'fast det är ju du också', men jag hejdade mig. Jag ville ju inte direkt skrämma bort henne när vi äntligen kunde konversera. "I really love this restaurant. I love to eat and I love this food.", yttrade jag efter en liten lätt tystnad. Jasminette skrattade högt och nickade på huvudet. 

"Yes, I really love to eat.", svarade hon och räckte upp sitt glas. "Cheers, Nialler!", jag föll in i hennes skratt och krockade mitt glas i hennes.

"Cheers, handsome!", jag blinkade åt henne och samtidigt drack vi en klunk av våran cola. 

 

Mätta och belåtna gick vi ut från restaurangen. Det hade faktiskt börjat snöa och fansen såg ut att frysa rejält mycket, ändå så gav dem sig inte. Ändå stog de kvar i en klunga och bara väntade på att få se mig, vilket var väldigt stort för mig. Kamerarna däremot kunde jag inte känna något tvång att tycka synd om, det enda dem var ute efter var en bra spalt och fina bilder, sedan var det klart. Jag kunde helt enkelt inte bry mig mindre om dem. 

Jag knep ihop med munnen och lutade huvudet mot Jas öra då hon snabbt lutade sig närmare. 

"Is it okay if I take some photos with the fans?", frågade jag samtidigt som jag bet i läppen. Hon log och nickade. 

"Of course, you don't have to ask for that, stupid!", skrattade hon och jag släppte hennes hand och pussade henne på kinden. Hon rodnade lite lätt vilket bara fick mig att skratta, fansen verkade inte flippa ur för det utan jag hörde mest väsen ifrån deras sida. Jag gick fram till en utan våra vakter och berättade min plan, jag skulle ta kort med några stycken och sedan åka vidare till något ensamt ställe där jag och Jasminette skulle få vara ifred. Fred, våran ena livvakt var till en början skeptisk om han skulle våga låta mig ta kort med några fans, men efter ett tag så nickade han. Jag antog att han förstod att jag hade känslan inom mig att jag var tvungen att göra det, för fansens skull. 

 

Jag drog på mig bältet och kastade en snabb blick på Jasminette som stirrade ut genom de tonade rutorna åt sidan. Jag kunde inte riktigt tyda på om hon var trött, ledsen eller glad, men jag hoppades på det sisnämnda. 

"How's it going? Does it feel right or wrong?", hon tittade på mig med ett leende och log. Jag andandes då ut, de där leendet betydde bara på att hon var glad. 

"It's really interesting to see how you live, I really like a few of your fans and I think I can handle this.", skrattade hon och jag startade den svarta bilen. Att det var svårt att köra ut hade jag faktiskt förväntat mig med, fansen spred ut sig på vägen och vissa var verkligen helt tokiga. Jag nickade bara åt svar till Jasminette och koncentererade mig stort på vägen istället. Om jag körde själv så kunde jag ofta köra hur som helst, men om jag hade någon i samma bil så ville jag vara extra varsam, jag kände inte direkt för att vara orsaken till någons skador eller något på grund av min körning. 

 

Väl ute på vägen gick allt som smort. Vi hade radion på hög volym, smådansade och sjöng med till Miley Cyrus låt We Can't Stop och var allmänt glada. Jag tittade snabbt på Jas som sjöng som en lärka medans låten var igång men när jag sedan tittade tillbaka ut mot vägen såg jag något jag inte riktigt hade förväntat mig där. En röd stor bil, ungefär lika stor som min, kom rakt emot mig i full fart och det såg inte heller ut som att personen i bilen hade tänkt att stanna. Att det var halt på vägarna kunde jag förstå, men personen i bilen såg varken ut att kunna köra eller vara nykter med tanke på att han körde i helt fel fil. Jag hann inte mer än att blinka förrän skrik hördes bredvid mig och jag insåg då att Jasmin lagt märke till den röda stora bilen som kom rakt emot oss, på helt fel sida utav vägen dessutom. Jag hann inte mer än att svänga förrän bilen voltade och vi var helt på sidan om vägen och allting svartnade i mitt huvud. 

---

Hut mår Jasmin? hur mår Niall? Kommer det klara bilolyckan? :O Kommentera som aldrig förr så kommer nästa del innan ni ens hunnit blinka ;) 

---

 

Matchen slutade ganska så lika ändå, jag förlorade bara med 3-2 och det var något jag kunde ta. Niall hade alltid varit bättre än mig på FIFA, men efter alla omgångar med Josh så trodde jag att jag i alla fall hade blivit lite bättre, men det visade sig att även Niall hade övat mer än jag förväntat mig han också. 

"You're good.", kommenterade han efter matchen var slut. Jag fnös till och log mot honom. 

"You're not bad you either.", skrattade jag och Niall föll snabbt med in i skrattet. Just nu kändes det bra, även om jag absolut inte hade viljat erkänt det för mig själv så hade jag faktiskt saknat Niall, hans skratt och hans sinne för humor. 

"Do you want something? like tea or coffee?", frågade han tillslut efter en kort paus ifrån skrattet. Jag tittade hastigt på min armklocka och fick se att klockan redan var halv fem på eftermiddagen, den här dagen hade verkligen varit helt emot vad mina dagar brukade bestå av, men jag hade haft kul, riktigt kul. 

"Sure, why not?", log jag och reste mig upp. "I used to say 'I can do it myself', but now, in this big flat I'm not so sure about it.", fnittrade jag och tittade på Niall som snabbt reste sig upp han också. 

"I'll show you, you have to feel like you're at home.", förklarade han och ledde mig ut till det vita köket som praktiskt taget såg nyrenoverat ut. Det gjorde i och för sig hela lägenheten, men köket var extra fräscht, Niall hade då i alla fall alltid haft en god smak på inredning och kläder. "You know that we have to see each other more than often now, huh?", frågade han samtidigt som han satte på vattenkokaren. Jag tittade på honom och nickade försiktigt, jag hade faktiskt förstått det för längesedan. 

"Yeah, I know. And we have to seems trudly in love with each other, or?", frågade jag varsamt och slog mig ner på en utav köksstolarna - fortfarande med blicken fäst mot Niall. Han såg till en början lite förundrad ut, hans panna var rynkad och lika så näsan. Han såg otroligt söt ut om jag skulle vara ärlig. 

"Yes, you're right. I haven't thought about it before but yeah, our fans judge often things like that so we really have to seems happy.", nickade han lite diskret och hade ett halft leende på läpparna, det syntes att han oroades för något, som om han trodde att jag skulle backa ur när som helst. "I actually live in London now a days, but I can buy tickets for you to see and meet me there. You don't have to worry about it.", informerade han om och slog sig ner på stolen mitt emot mig. Jag kom då att tänka på att jag egentligen inte hade berättat att jag också bodde i London. Jag antog att Niall faktiskt tog för givet att jag bodde kvar här i Mullingar. Jag harklade mig löst och såg roat på Niall som bet på sina naglar. 

"Actually, I don't think you have to. I living there too.", svarade jag och reste mig upp för att ta fram två muggar. Han såg storögt på mig och hade nog inte alls förväntat sig det jag nydligen sade. 

"What? that's amazing, then we can see each other more than often.", svarade han hoppfullt och jag nickade lite löst på huvudet. Han hade rätt. Vi behövde faktiskt inte oroa oss om hur vi skulle behöva se varandra och ora oss över att vi inte alls kunde göra det så ofta, vi bodde ju i samma stad både när vi var i London och hemma i Mullingar, det kunde ju egentligen inte bli bättre. 

"I was a bit worried how it would be with the distance, but now it all feels great.", svarade han och hällde i det kokande vattnet i våra muggar. Jag nickade och log snabbt mot honom.

"What do you think the rest of the band think about this now then? wouldn't they think you're crazy?", frågade jag och tog en aktsam sipp utav mitt heta te. Niall såg ut att återigen tänka, men sedan nickade han på huvudet. 

"Maybe they do, but they know me and I think they will be happy for me and things like that.", han ryckte på axlarna och började bre en mjukmacka som han nydligen tog fram. 

 

Det hela kändes väldigt konstigt, jag gillade verkligen Jasminette, och jag visste att detta skulle bli svårt att hålla isär mina känslor och de där känslorna jag skulle behöva visa offentligt, jag ville berätta för henne att jag alltid tyckt om henne, men hon var verkligen inte redo för ett förhållande, vilket inte jag heller var egentligen, jag hade ju faktiskt varit singel i alla dessa år utan att dejta någon alls, för egentligen så hade jag inte tid med sånt. Men nu var det inte min idé det här, och eftersom Jasminette var okej med det så såg jag det bara som en kul grej, även om det skulle bli svårt och kändes fel emot fansen. 

"Well, don't you think it's hard to be famous?", frågade hon plötsligt och tog en tugga av sin macka som hon nydligen brett åt sig själv. Jag tittade på henne länge innan jag gav henne ett tydligt svar. 

"It's really hard. Our schedule is compeletly full everyday and we haven't time to meet our old friends and something like that, but it's our fans as make us strong and we do it all for them.", förklarade jag och hennes leende ökades. 

"I'm proud of you Niall, I shouldn't say it if someone asked me one week ago, but now it's different. I'm really happy for your career and even if this will be hard, we will make it work, yeah?", jag blev faktiskt väldigt glad över det hon sade och hon kändes som en helt annan människa än första gången jag såg henne där på flyget, det märktes att vi nu faktiskt kunde föra en konversation vidare och det här skulle verkligen bli en intressant upplevelse. 

 

Dörren öppnades plötsligt och höga röster hördes ifrån hallen. Jag kastade en hastig blick på Jasminette som såg lite nervös ut om jag skulle vara ärlig, vilket bara gjorde henne ännu sötare än vad hon redan var. 

"I maybe should go now.", konstaterade hon och var precis påväg att resa sig upp då jag tog tag i hennes arm och fick henne att sätta sig ner. Vi båda såg på min hand som hade ett löst grepp om hennes arm, hon trotsade dock inte emot, eller dödade mig med blicken, hon bara log åt mig. 

"They're not that bad, you can sit down and just chillin' like before.", föreslog jag och vände huvudet bakåt för att möta den förste som kom in i köket med blicken. 

"Hey guys, what's up?", frågade Louis vänligt och slog sig respektlöst ner på stolen. Jag sneglade åt Jasminette som bara log och Louis beteende, men jag tänkte bara för mig själv att hon lärde antagliten vänja sig med detta, eftersom att det var så han var. 

Liam, Harry och Zayn kom trapmande in i köket bara sekunderna senare, dock var det aningens lugnare. De alla hejade glatt på Jasminette en gång till och hon nickade bara när de sa sina namn igen, jag antog att hon kanske försökte ta in deras namn i huvudet. 

"How are you? how did you figure this out?", frågade Zayn nyfiket och växlade mellan blicken på mig och hon. Hon bara log och gav med sig en enkel axelryckning och tittade på mig, som att jag skulle berätta. 

"We're good friends as pretend to be a couple, as out management said. That's all.", Liam tittade förvånat på oss medans de andra tre bara log. 

"It's a really good idea, you think?" frågade Liam som alltid skulle vara orolig för saker. Jag nickade säkert på huvudet och klappade Liam på axeln.

"I'm for sure this will work. It was Magi, Theo and Rikards idea as well, that's why we can calm down.", svarade jag och tittade mot de andra. 

"Yeah, congratulations then.", log Harry och la en arm över Jasminettes axel då han satte sig bredvid henne. Hon såg till en början obekväm ut i situationen, sedan viskade han något i hennes öra som antagligen gjorde henne bekvämare då hon bara skrattade. Jag kunde inte låta bli att känna en viss svartsjuka, men ändå så visste jag att Harry aldrig skulle försöka ta något som tidigare tillhört mig. 

 

"Are you serious, man?", så snart som Jasminette lämnade min lägenhet så fick jag blicken ifrån Liam igen. "I just don't think it's a good idea. I'm worry about what our fans will say if they figured out about the whole thing."

"Liam, don't worry. They don't will. Niall know probably what he does and we have to trust him and just be on his side, right?", försvarade Zayn mig snabbt med, vilket uppskattades väldigt mycket. 

Det var som en vanlig kväll. Vi satt i soffan, hade TVn på i bakrunden med inget ljud alls på, istället pratade vi om allt. Det var så otroligt skönt att ha fyra andra killar som visste exakt hur jag fungerade och hur jag tänkte, jag var verkligen lyckligt lottad att ha dem som vänner, mina bröder. 

"But what do you think then. Do you like her for real or?", frågade nu Louis. Deras blickar var fäst mot mig och jag log, mina kinder hettade och jag tittade ner i golvet. 

"She's cool. You know what I feel for her already.", konstaterade jag suckade. 

"That's why we're a bit worried about you. You like her more than a friend and she just want to be friends, ju have to be careful with what you do because if you lost her now, we will get problem and our fans will be disappointed, again.", förklarade Harry, och han hade ju till en viss del rätt i det hela, därför så bara suckade jag och höll med, jag orkade helt enkelt inte säga emot. 

 

Är så HIMLA ledsen över att ingen ny del kom igår. Internet slutade fungera från klockan fem och framåt, det är nu som jag vaknade och märkte att det fungerade igen. Är jätteledsen men jag vaknade tidigt iallafall så här är kapitel 16! Kram på er och nästa kommer när ni kommenterat lite!

 

---

---

---