everything has changed, chapter 24

- Jasmin -

"I might said something in that way to her, but I was stupid. I was also drunk, even if it's the worst whitewash ever so yes, I was. I wanted you to be jealous too, that's why I did it. But when I told you that I loved you, it was true. I'd never lied about those words.", han hade nu ett leende på läpparna igen och jag kände hur den glada Niall genast var tillbaka. Han lade sin arm på min sida av stolen och letade sig efter min hand. Jag skrattade till och tittade på honom när jag sedan, snabbt och enkelt korsade mina händer med Nialls. Jag var så lycklig, och att veta att när jag vaknade upp imorgon så skulle det vara julafton, känslan inom mig var obeskrivlig, jag kände mig faktiskt som ett litet barn igen - det var faktiskt längesedan jag var så här lycklig. 

---

Niall hade följt mig till dörren där vi nu bara stod och höll om varandra. Kvällen enligt mig hade varit väldigt bra och jag kände att vi faktiskt hade rett ut mina frågetecken. Jag insåg även att jag börjat bygga upp ett förtroende för Niall igen, vilket var skönt i och med att jag aldrig varit typen som litat på människor helt och hållet. Speciellt inte efter dem svikit mig en gång. 

Han lutade huvudet bakåt och trasslade sig långsamt ur kramen, men fortfarande nuddade våra kroppar varandra och vi var lika nära som tidigare, visst var det kallt ute, men med Nialls jacka vilande över mina axlar så klarade jag kylan riktigt bra, sedan att bara få vara nära den finaste killen någonsin gjorde mig bara varmare i kroppen. Han flätade ihop våra händer medans han med hjälp av den andra handen tog upp något ur sin jackficka som jag hade på mig. Den blev genast mycket lättare att bära på och Nialls leende gjorde mig så svag. 

"Since we won't meet each other tomorrow I want to give you this.", han täckte fram ett sött litet paket med rosa omslagspapper, ovanpå var ett rött klistermärke format som ett hjärta. Jag log och tittade upp på Niall. "It's not a big deal but I wanted to give you something.", han såg nästan generad åt när han sade det och jag gav ifrån mig ett fnitter som antagligen lät hur fult som helst. 

"You can come into me if you want to, because it's cold outside and I actually have one thing to you too.", log jag och öppnade dörren. Niall ryckte på axlarna och såg mest bara gladare ut, han följde mig in och utan ett ord till de andra så gick vi upp till övervåningen i det stora huset där jag motvilligt möttes av Rose som satt på sin säng med datorn i famnen. Jag himlade med ögonen medans Niall gick efter mig. 

"Rose, can you please go out a little while?", suckade jag och tittade tröttsamt på Rose som först tittade på mig, sen på Niall och sedan tillbaka till mig innan hon suckade högt och med tunga steg lämnade rummet. Niall log och tittade på mig. "Sorry for that.", sa jag sedan och Niall bara ruskade på huvudet. 

"It's cool. She's a fan and are pretty cute.", skrattade han och slog sig ner på min säng. Jag tittade på honom med ett leende på läpparna och ville inget annat än att lägga mig bredvid honom, men jag kom då på att jag skulle hämta Nialls paket. Jag öppnade min resväska och tog ut det lilla paketet som var i ungefär lika storlek som Nialls paket var. Han tittade storögt mot mig när jag kom emot honom med det blåa paketet i handen, han satte sig upp och skakade på huvudet, det verkade som att han skulle säga något, men innan det så hann jag före. 

"It's not a big deal.", citerade jag hans tidigare kommentar och gav paketet till honom. "Should we open it now?", jag tittade nyfiket på våra paket i händerna när vi båda tillsammans ivrigt nickade på huvudet. 

"Oh, are you serious? it's exactly this Victoria's Secret parfume I wished me. Oh my god how could you know?", jag tittade på min parfym samtidigt som jag snabbt hoppade in i Nialls famn. 

"I expected you should liked it and I guess you do.", skrattade han och besvarade min kram. "And thank you for your parfume. I actually didn't have this one but I've for a long time thought about to buy it, but it have been a tough last weeks before my holiday." förklarade han och jag log över att han var glad över One Million parfymen jag givit honom, det kändes såklart alltid bra över att ha köpt någonting och personen i fråga var nöjd med presenten. 

"I hope I'll see you soon, yeah?", Niall reste sig upp och tittade på klockan. "The clock it's soon twelve o´clock. I should go now, I think.", jag nickade och reste mig upp från sängen jag med. Jag ledde honom ut och ner för trappan. När jag gett tillbaka honom sin jacka och han tagit på sig sina skor så kysste han mig hej då och så var den kvällen över. 

-

Dagen hade hittills varit perfekt. Jag hade nästan helt glömt bort hur det var att vara lycklig på julafton. Tankarna på pappa fanns såklart omkring mig men samtidigt så visste jag innerst inne att han mest utav allt skulle ha viljat sett mig och George glada, det hade bara tagit mig några år tills jag hade insett det, det var dessutom för pappas skull som jag faktiskt var glad nu. Det enda som fattades här nu förutom pappa var Richard, som självklart bara hade varit hemma en stund på förmiddagen och sedan åkt vidare till sin flickvän Daisy. 

"Are you happy over your presents then, honey?", mamma slog sig ner bredvid mig i soffan och la sin arm bakom mitt huvud. Jag log och lade huvudet på hennes axel. 

"Yes mom, of course. Thank you so much.", svarade jag - fortfarande med blicken fäst mot tvn. Jag hade ju faktiskt inte kunnat klaga över mina presenter hur mycket jag än hade viljat då en utav sakerna jag fick var den nyaste MacBooken som jag så gärna hade önskat mig, jag hade dock inte sagt det till mamma någonting alls eftersom jag egentligen hatade att fråga saker angående pengar, men kanske hade hon haft min önskan på känn. "I've missed to be happy like that, mom.", konstaterade jag tillslut och orden bara flög ur mig. 

Trots att tiotals andra människor befann sig i Marias stora hus så var det ändå bara jag och mamma som befann oss i vardagsrummet just nu, vilket var skönt. Att vara ensam med mamma var något jag egentligen hade saknat så otroligt mycket, men aldrig vågat erkänna det tidigare, varken för mig själv eller till någon annan. 

Mamma pussade mig på sidan utav huvudet och jag kände hur hennes tag om mig blev hårdare. 

"And I've missed this happy girl like you're now. You can't understand how hard these two years have been for me or everyone else. But you should know that I'll always love you, even if you've been a nightmare this years."

Jag log lite smått av tanken att jag faktiskt började befinna mig på rätt väg igen, det kändes verkligen som att jag var påväg uppåt igen. 

"I'd go to the graves after the food like before. Without dad though, but I'll do it. To say hi to our other relatives and dad, even if he doesn't laying there. I know he staring down to us right now.", jag log och vände huvudet mot mamma som nu hade några tårar rinnandes ner längs hennes kinder. Jag visste att i början då pappa försvann var jobbigt för hela familjen, mamma och pappa hade alltid älskat varandra som bästa vänner, därför så hade pappas bortgång varit väldigt jobbig för mamma också, även om jag inte heller viljat insett det förräns nu då jag alltid trott att de varit ovänner även om jag innerst inne visste att de inte alls var det, snarare tvärt om. 

"George might wanna follow you?", frågade hon sedan och släppte taget lite om mig. Jag nickade och log åt hennes förslag.

"Sure."

 

Vi allihopa var samlade framför det stora, avlånga julbordet. Bredvid mig satt George och på andra sidan satt Kim. Stämningen var riktigt härlig och alla var glada, mätta och belåtna efter dagens julbord. 

"You and Niall is a couple for real now, huh?", frågade Kim lite retsamt, samtidigt inte allt för högt då det endast var jag och han som kunde höra. Jag skrattade lite och ryckte på axlarna. 

"I guess so. I'm not really sure.", besvarade jag och drack lite utav min cola. Han nickade och granskade mig noga. Jag såg hur han tittade på mig och han såg gladare ut än någonsin. 

"I've missed that smile on you, Jas. I really have. You look kinda happy and this three years has been tough for us all but now you made it. You can finally smile for real again.", med mina röda läppar så kände jag hur jag bara inte kunde undgå tanken. Det var faktiskt helt sjukt vad mycket jag ville le åt hans kommentar. 

"Kim, thanks. For everything you've done to me and stuff. Thank you.", jag pussade honom snabbt på kinden innan jag vände huvudet till nästa sida där George satt högt insatt i en djup konversation med Stan, som jag tyvärr var tvuungen att avbryta. 

"Let's go man. We're going to visit our relatives.", sa jag bara och min bror förstod vad jag syftade på. Han torkade sig om munnen och reste sig upp. Jag mimade till mamma att vi gick och försiktigt smög vi ut i den kalla vinterkylan. 

"You and Niall are together again, I guess.", det var verkligen ingen fråga som föll ut George's mun, det var snarare ett påstående. Jag tittade på den lilla killen som gick bredvid mig och tittade ner i backen. "I like him a lot. He makes you happy and me too. He's cool, not like the other boys you've took home before. He's like Josh.", jag log. Josh och George hade blivit som riktiga brorsor då han och Kimbely spenderat mycket tid hos mig enda från början. De var som att de var en del av våran familj redan eftersom de båda två också kommit bra överens med mamma och Olof. Mamma behandlade till och med dom ibland som sina egna barn. 

"I know you like him, George. And I had wrong about the thing that we never would be together again, but I think we're, actually.", jag skrattade till åt mig själv och jag såg hur min bror reagerade med ett stort leende på läpparna. 

 

"Even if dad isn't buried at this place, I can talk to him anyway, can't I?", frågade George som satt framför familjegraven där våran farbror, farfar och farfars far var begravda. Jag slog mig ner bredvid honom och nickade. 

"Of course you can. Dad is always with you, he hear you everytime you open your mouth and now it's a perfect time to tell him what's in your mind.", förklarade jag och han började genast berätta hur kul han hade här i Mullingar igen, över att få träffa Stan och gamla vänner. Även att snön var på plats och hur bra han hade det just nu. Som vanligt avslutade han meningen med att säga att han saknade och älskade våran pappa väldigt mycket, vilket som vanligt tog hårt i mitt hjärta. Att se hur barn behövde växa upp utan en eller i värsta fall två föräldrar vid liv var helt katastrofalt och orättvist. Jag lade armen om honom och tände på våra ljus vi ställt ovanpå den tjocka snön. 

"Dad, I want you to hear that I'm better now. I didn't know what was wrong with me, but everything goes forward. Me and Niall are friends again, we may be something more, but I'm not so sure yet. But anyway, my past is my past. You're in my past but you'll always be with me and in my mind. I've learned so much about my mistakes but I'll promise you to never do them again. I'll be the daugther you wanted me to be and I'm not there yet, but soon, I hope. No one can destroy myself now, I'm stronger than before and I don't give a fuck. I love you dad and I hope I'll see you later."

---

Tusen tack för era åsikter i förra delen. Ni anar inte hur mycket de hjälper mig att skriva då jag vet hur ni vill ha den osv. Nu i alla fall kommer det snart att börja hända saker mellan hon och Niall och kommer de verkligen att behöva fejka sitt förhållande så länge till? ;) Well, fansen (vi) kan vara väldigt aggrisiva mot deras flickvänner, tyvärr. Men i denna novell ska hon faktiskt få mestadels respons tycker jag. Att skriva att de hela tiden ska få hat är väldigt vanligt i noveller och händer hela tiden i verkligheten också tyvärr, även i denna novell såklart men det ska inte vara så att hon blir så mycket påverkad av de olika kommentarerna, antar jag. Bara så att ni vet liksom, haha. Kommentera gärna vad ni tyckte om denna del! :D

 

Direkt efter att jag kom hem från en sen och lång skoldag så satte jag mig ner och läste och läste, alltså guud vad du är bra på skriva. I förrgår så satt jag och grät när det var som sorgligast. Gillar att du också skriver varje dag och det uppskattas! Du är ju gudomlig kvinna!
Kram xx

OMG, du är så begåvad!!!!!! Och som svar på din fråga: jag är 11 år;)

underbar del!

Jättebra och Jättefin del!:D<3

Jag fattar inte...
Är jasmin och niall ett "riktigt" par nu eller hjälper bara jasmin niall som ibörjan av novellen?
Tack på förhand!

Såå sjukt bra, som vanligt!
Ååh herre gud det är helt sjukt vad bra den är! Asså jag älskar den hur mycket som helst! Läser novellen så fort jag får tid, även fast det är sent och jag är jätte trött så måste jag läsa för den är så himla bra!
Kram bästa du! <3

My duär grym <33

Alltså jag kan inte beskriva med ord hur jävla (ursäkta) bra du är på att skriva! Dina kapitel är ju bara fööööör himla bra och waaah x