- Jasmin -
Vi satt inne på Nando's med varsinna tallrikar med kyckling och pommes på. Det var helt sjukt vad jag hade saknat att ätit på denna goda matkedja. Visst att de fanns i London, men inte var det lika gott som hemma i Mullingar inte. En sak hade Niall och jag i alla fall gemensamt - våran kärlek till mat. Aldrig hade jag varit tjejen som skämts över när jag ätit, jag hade aldrig förstått grejen med det.
Medans vi suttit och väntat på våran mat hade även två vakter kommit för att 'se efter oss' som Niall så fint hade förklarat det som. Eftersom den lilla händelsen som inträffade Louis för några dagar sedan ville deras team helst undvika flera sådanna incidenter, vilket jag helt och hållet hade förståelse för.
Vakterna var väldigt strikt med vilka som skulle få komma in till restaurangen och inte, det hela kändes lite obekvämt men det kändes ändå skönt på något sätt. De släppte i alla fall förbi två unga tjejer som verkas vara i tioårsåldern som direkt kom fram till mitt och Nialls bord. De sträckte fram varsinna block och frågade om Niall ville signera dom åt dem, vilket han självklart ville. Han hade även ett stort leende på läpparna så det syntes att han var glad.
Den ena tjejen gick tillbaka till sin mamma medans den andra stannade kvar. Jag undrade först vad hon ville men när hon sedan tittade på mig med ett sött leende så kunde jag inte låta bli att le tillbaka.
"You two are really cute together. Take care of each other and just ignore the hate you'll get Jasmin. The true fans will accept you.", för att vara så liten och ung så var det bland de finaste någon sagt till mig och jag blev väldigt glad faktiskt.
"Thank you so much.", log jag och nickade mot den lilla tjejen som efter att ha fått kramat Niall gått vidare till sina föräldrar hon också.
"As you saw, it's very kind and sweet fans out there too.", Niall gav med sig ett osäkert men samtidigt roat skratt och jag nickade instämmande. Han hade ju rätt, alla fans var verkligen olika på alla sätt och vis. Vissa var lugna medans andra var helt hysteriska, vissa kunde accpetera killarnas flickvännner medans några andra inte alls kunde det. Hur som helst så brydde jag mig faktiskt inte alls, under dessa tre åren så hade jag helt och hållet lärt mig att man inte kan älska alla. Det var ett påstående som faktiskt var sant och som man helt enkelt fick acceptera.
Niall och jag gick tätt intill varandra medans de två vakterna gick några meter ifrån. Det var en och en annan blixt som kunde titta fram ibland, men det var bara något jag sannerligen hade vänt mig vid under tiden tillsammans med min fina pojkvän.
Vi skulle just hoppa in i Nialls svarta bil när jag såg tre igenkända ansikten. En utav dom var i varje fall Ellie som som vanligt hade ett leende på läpparna. Bredvid henne gick Sophia och Charlotte, de såg dock inte lika glada ut. Var det för att det var jag eller om det var för att jag umgicks med Niall visste jag inte riktigt, men vinkade dit mig gjorde det i alla fall. Jag berättade för Niall att jag skulle gå och möta dem, han gav mig en lätt nick innan vi gick mot olika riktningar.
"Hi there!", sa Ellie och drog in mig i en obekväm och falsk kram. Jag himlade med ögonen över hur på låtsas hon var och hennes leende med för den delen. De andra två fejkade åtminstone inte något, de såg bara naturligt sura ut.
"I don't like that you're with Niall. He didn't like you before and he doesn't it now either.", det syntes att Charlotte var nöjd med det hon sagt och jag suckade åt den onödiga kommentaren, dom hade ingen aning.
"Why are you so sure about that?", frågade jag nonchalant och tittade med en skarp blick på dem alla tre. De alla var i min längd, men de skulle bara våga göra något emot mig. Under dessa tre åren hade jag lärt mig ett och annat, och en utav sakerna var självförsvar.
"He's famous. Why should he like you for real?", skrattade Sophia och skakade på huvudet. Jag tog in varenda ord de sagt till mig, men de åkte lika fort ut från det andra örat. Jag brydde mig inte om vad dem sa och vände istället på mig och började gå emot bilen när Sophia fortsatte. "How is your dad, Jas? I haven't seen him for a while.", jag kunde höra sarkasten i rösten på henne samt att jag hörde respektlösa fnitter bakom min rygg. Och jag hade kallat dessa idioter för bästa vänner. Jag hade lust att vända mig om och smälla till dem alla tre, men jag hejdade mig. Jag ville varken att jag eller Niall skulle hamna i trubbel, dessutom så visste jag att de inte ens var värd de slagen. Men ont i hjärtat, de gjorde det. Med tunga och tysta steg gick jag emot Niall. Tårarna var inte långt ifrån och men jag ville inte heller visa mig svag, inte offentligt.
Jag sparkade av mig skorna, hängde snabbt upp jackan innan jag tyst och nedstämt gick raka vägen till Nialls stora och väldigt, väldigt sköna soffa. 'Här ville jag ligga hela dagen' var min första tanke.
"What's wrong, babe? You haven't talk to me since you came from the girls. What did they really said to you?", frågade han och slog sig ner bredvid mig i soffan. Mina ögonlock stängdes samtidigt som jag kunde känna hur ett par tårar rullade ner ifrån mina kinder. Jag brukade sällan gråta, men när någon nämnde min pappa så gick det över gränsen, det värsta var att de visste precis att det ämnet var min svaga punkt och därför valde de att trycka ner mig på det här sättet.
"They talked about dad.", mumlade jag med blicken nere på golvet. "They just want to see my weak. I think they're jealous over you and me. I'm not sure but I haven't done something wrong, have I?", frågade jag varsamt medans tårarna rullade ner på mina nu rosenröda kinder. Niall förflyttade sig närmare och skulle just till att lägga sina armar om mig när jag reste mig upp och började istället gå emot riktningen där Nialls toalett låg. Plötsligt kände jag en stark hand runt min handled och insåg i det ögonblicket att Niall hunnit ifatt mina snabba steg och istället för att säga något alls så la han sina armar runt om mig och förde sin hand fram och tillbaka på min rygg. Jag kände trygghet, omtanke och kärlek runt omkring Niall. Han var för bra för att vara sann.
"Shh.", mumlade han samtidigt som hans grepp om mig blev hårdare. "They'll judge you anyway. If your dad wasn't died, they'd come with another reason to put you down. You're better than them, you're my beautiful girlfriend and don't care about all the hate you'll get, right babe?", hans armar mjuknade kring min midja och hans båda händer var nu istället i en kupa vid mitt huvud. Han höjde mitt huvud och våra ögon möttes. Nialls leende ökades och våra läppar pressades emot varandras i en perfekt kyss.
Haha, vissa personer borde verkligen inte ens få finnas. Eller vad säger ni? Det gjorde ont i mig att skriva den delen när tjejerna sa sådär till Jasmin, men jag kände att ni skulle få en ny uppfattning om dem. Om ni inte redan hade en dålig uppfattning om dom vill säga ;) Kommentera en massor nu så kommer nästa del inom nolltid! kram kompisar!