everything has changed, chapter 12
11
- Jasmin -
Jag tog upp mobilen, klickade raka vägen in på Twitter och möttes genast utav både snälla och dåliga kommentarer, denna gång brydde jag mig dock inte i det utan klickade genast in på 'skriv en ny tweet'.
"JasminMoore; I'm glad for all these followers.. And stuff.. But me and Niall are NOT daiting. We are NOT friends either, we're just two humans with memories so you crazyy ppl can calm down :) xx" , utan att tveka så klickade jag snabbt iväg tweeten och loggade fort ut igen innan jag hann läsa kommentarerna.
- Niall -FLASHBACK.
Jag stod framför spegeln och tittade mig lite extra ordentligt denna gång. Det var femte gången jag skulle träffa henne ensam ikväll, som en dejt. Vi hade inte alls kommit så jättelångt då hon sällan var den som tog första steget och var väldigt blyg. Jag gillade henne starkt, vi hade under dessa fem gånger bildat ett starkt förtroende för varandra och berättat precis vad vi kände. Det var det jag nog gillade mest hos henne, hon såg inte bara bra ut, hon hade ett hjärta utav guld. Även om hon var tystlåten så kunde jag ändå få fram hennes galna sidor och det märktes att hon kunde vara sig själv i min närhet. Ikväll hade mamma ändå bestämmt träff med några tjejkompisar, så det var ett perfekt tillfälle att jag tog hem Jasminette till mig, hon hade ju trots allt bara varit här en gång tidigare, och det var med flera vänner.
Innan jag ens hann blinka så plingade det på dörren. Mitt leende ökades och jag traskade fort ner till nedervåningen för att öppna dörren. Jag såg igenom glasfönsterna på dörren hur hon hade plattat sitt bruna långa hår, hennes bruna ögon var röda och hon såg faktiskt ut att ha gråtit.
Snabbt ryckte jag upp dörren och drog in henne i en kram, hon var kall. Jag antog att hon hade gått hela vägen då hon endast hade ett linne med en kofta utanpå och ett par jeans i den här iskalla höstkylan.
"Jasminette, what's happend?", frågade jag oroat och ryggade bak mig så att våra blickar möttes.
"Me and dad just had a fight.", svarade hon kort och drog sig närmare mig. Hon vilade huvudet mot min hals och jag kunde känna hur hon sniffade in min doft.
"Are you alright?", fortsatte jag och strök henne över ryggen. Det kändes otroligt bra att ha henne i min famn, det kändes aldrig så här bra då jag hade haft andra tjejer som givit mig kramar, det var något helt speciellt med just denna tjej.
"Yes, Now I am.", log hon och tittade upp. Hennes kinder var rosenröda och hennes läppar var nära mina. Skulle jag våga ta steget att kyssa henne, eller skulle det bara förstöra? utan någon kontroll så pressade jag mjukt mina läppar emot Jasminettes och till min glädje så besvarade hon kyssen. Det var den första riktiga kyssen jag haft, om man bortser ifrån de lätta pussarna jag ständigt fick i lågstadiet.
Mot min vilja så avslutades kyssen ganska snabbt men hennes leende fick mitt hjärta att dunka ett extra slag.
"I like you, Niall.", viskade hon och tittade ner mot golvet. Jag satte två fingrar under hennes haka, höjde hennes huvud och fångade hennes blick.
"I like you too, Jasminette. So damn much."
FLASHBACK END.
Varför just nu? jag hade inte haft så stora tankar om Jasminette under det här senaste åren. Varför skulle jag bry mig så mycket just nu? Varför kändes allt så fel när jag de senaste dagarna druckit mig så full att jag följt med okända tjejer hem varenda kväll. Jag var en idiot som svek mig själv, killarna, min familj och framförallt våra fans. Fansen som gjort mig till den jag var idag svek jag något så otroligt. Telefonen hade ringt konstant de senaste dagarna, var det inte pressen så var det mamma, pappa eller någon annan familjemedlem, jag hade dock valt att inte svara någon av dem. Killarna hade jag däremot inte hört något alls utav men kände jag dom rätt så var det djupt besvikna på mig också.
Jag lutade mig tillbaka i soffan och klickade in på Twitter. Det var helt tomt i min lägenhet men jag hade åtminstone haft hjärnan med mig att följt med tjejen hem till sig så jag själv kunde fort åka därifrån när vi vaknade på morgonen. Vilket jag var glad över.
Hela min feed var spammat med bilder, rykten och olämpliga saker att läsa. Fansen började antagligen tappa respekten för mig, vilket jag kunde förstå. Sättet att försöka glömma Jasminette och tanken i bakhuvudet att hon i alla fall skulle bli lite svartsjuk, var nog en utav de sämsta och dummaste idéerna jag någonsin kommit med. Jag var så otroligt dum.
I tystnad satt jag i min lägenhet då jag plötsligt hörde höga ljud ifrån trappuppgången. Det kändes som att en hel elefantflock var påväg in hit och nog hade jag rätt allt, utan att knacka så kom fyra trötta och besvikna killar in genom dörren med varsin väska i handen.
"We thought we would stay her in a few days since you've became really stupid in this time.", klargjorde Zayn utan att ens titta på mig. Jag lutade mig mot hallväggen och tittade på Harry som var den enda med i alla fall ett litet leende på läpparna.
"I'm glad you're okay. Even if you're an asshole right now.", han slog till mig löst i huvudet och gick sedan vidare till vardagsrummet. Även om jag helst skulle vilja vara ensam just nu så var jag otroligt glad och tackam över att de åkte enda ifrån London hit till mig. Trots att jag inte hade förväntat mig det av dem eftersom jag inte alls hört av mig till dem under de senaste dagarna.
"What the hell did you thought about? how could you? thought you about our fans? what will they think about you?", Liam var allvarlig när vi alla fem satt i mitt vardagsrum och pratade. Ärligt talat hade jag inte tänkt något alls, jag hade då jag varit onykter glömt vem jag var för ett ögonblick, vilket kändes skrämmande.
"I don't know what I thought. I was just tired of everything, I wanted to forgot about Jasminette for a while.", svarade jag ärligt och Louis tog sig för pannan.
"Everything happens for a reason. But sometimes the reason is that you're stupid and you make bad decisions.", aldrig hade jag hört Louis så bestämd och allvarlig. De var verkligen besvikna på mig. "You have to be careful, Niall. You know it and one little thing for us, make it bigger than it really are. We have our fans to think about, our new album and our career."
Jag visste att han hade rätt, nästan för rätt. Dessa killar kände mig så väl. Jag tittade på dem alla med en skamsen blick, det var meningen att jag skulle ut och dricka ikväll med, men något inom mig sade ifrån och jag visste att det var omöjligt att komma ut på sånt nu när jag hade fyra livvakter inne hos mig.
"I know, boys. I'm stupid, I know.", kontrade jag och tittade ner i golvet.
"Paul fixed an extra interview for us tomorrow, even if we're free, you have to explain stuff like that and tell the fans that you're sorry.", informerade Zayn och fortsatte att ha blicken nere i sin telefon. Det förvånade mig att Louis inte var med El, eller att Zayn inte var med Perrie, som det alltid var. Därför gjorde det mig ganska glad att det istället hade kommit och gjort mig sällskap.
"Magi, Theo and Rikard wanna see you tomorrow before the interview, alone.", inflikade Liam och jag möttes av allas blickar, det var faktiskt nu jag började bli nervös på riktigt. De tre personerna var de som hade mest att säga om oss och var ofta hårda, jag hoppades på att de tog det lugnt, jag orkade faktiskt inte riktigt med någon rejäl utskällning just nu.
Hur tror ni att intervjun och mötet med teamet kommer att gå?
Kommentera gärna era åsikter!
everything has changed, chapter 11
16
- Zayn -
"I'll reserve four tickets directly.", sköt jag in och log mot de andra. Var det något jag verkligen älskade med dessa killar så var det att vi var hela tiden så spontana då vi var lediga, vi tog dagen som den kom och bestämmde sällan något i förväg om det inte var väldigt viktigt då förstås.
"We're seriously the best friends he ever will get. Niall don't know how good we are.", skrattade Louis både på skämt och lät ironiskt. Vi andra föll som vanligt in i det fula skrattet om den dåliga kommentaren. Nu var det bara att göra sig i ordning till flyget mot Mullingar, Irland och till vår bästa vän som helt och hållet hade tappat förståndet.
- Jasmin -
Veckan hade gått fortare än jag trodde. Med hjälp av kusinerna, Maria och George så hade jag faktiskt haft annat att tänka på än det som stod i tidningarna, det vill säga - Niall. Josh och Kimbely hade också hjälpt mig att komma på andra tankar då det konstant hört av sig och ringt via FaceTime. Att Niall följde med tjejer hem var jobbigare än jag vågade erkänna både för mig själv och för de andra, men innerst inne så gjorde det ont. Även om det var jag som valde att avbryta vänskapen, som egentligen knappt var någon vänskap längre, så gjorde det ändå ont att se att Niall kunde ta det så bra. Han hade sett så oskyldig och ledsen ut dagen jag sade hej då den dagen för några dagar sedan, betydde det ingenting för honom?
Hur som helst så ville jag inte deppa över det, det var Nialls liv och han fick göra vad han ville, vi hade inget alls att göra med varandra längre ändå.
Veckan kom då mamma, Rose och Olof skulle komma hit. Det var även veckan då julaftonen var, det var alltså inte långt kvar tills julklapparna skulle öppnas och maten stod på bordet. Jag hade hela tiden alltid tyckt att det var den sämsta tiden på hela året. Det var den enda dagen på året som jag, ensam med min Pappa gick ut direkt efter maten för att gå tillsammans till kyrkogården och hedra de som inte längre fanns hos oss längre.
De senaste tre åren hade allt varit annorlunda. Jag, tillsammans med George hade istället gått dit själva, satt dit en ros på pappas grav och stått där i kylan i flera minuter, dagen jag älskade som mest blev plötsligt till den värsta traditionen på hela året, men ändå så kunde jag bara inte svika min pappa med att inte gå dit. Det var skillnad i år. Jag mådde bättre, jag var med min släkt och var nu gammal nog att förstå att det var som det var, man fick helt enkelt göra det bästa utav situationen.
"Mommy!", George sprang ivringt fram till ytterdörren där nu mamma, tillsammans med Rose och Olof stod med deras vanliga leenden. Kim tittade på mig med ett flirtigt leende när han fick syn på Rose, den söta, blonda tjejen med lockiga håret. Visst var hon fin men gränsen var nådd.
"I shouldn't think what you think if I were in your situation right now, boy! She's fourteen, too young for you.", flinade jag tillbaka och reste mig upp ur soffan. Han tittade häpnande på mig och skakade på huvudet. Mamma tittade stolt över mig och var antagligen förvånad över att jag faktiskt kunde stå på egna ben i och med att det var lördag idag.
"Hey love.", mamma gick fram till mig med ett leende jag inte sätt ifrån hemme på länge. Det märktes på henne hur hon faktiskt vilat ut den veckan de fick utan mig. Vilket jag faktiskt tyckte var bra då hon behövde det. Jag ställde alldeles för mycket press på henne och jag förstod nu, som nykter, att det var otroligt jobbigt att hela tiden oroa sig över om sin dotter skulle komma hem eller inte.
"Hi mom, how are you?", frågade jag med ett försiktigt leende. Hon pussade mig i pannan och drog mig genast in i hennes armar.
"I've missed you and George so damn much, you don't understand! It's really quiet at home right now.", skrattade hon och släppte taget om mig. Hur hon nu ens orkade säga att hon hade saknat mig kunde jag inte förstå, den mest oansvariga tjejen någonsin som aldrig passade tider och alltid gjorde tvärtemot, hur kunde man ens sakna en sådan människa? nu i efterhand så skämdes jag faktiskt över mig själv när jag tänkte på hur illa jag behandlat min mamma under dessa tre åren.
"Ouch, Isn't it Niallers lover?", Rose kom fram med ett leende och gav mig en kram som jag inte alls besvarade. Jag förstod att hon skulle kommentera bilderna hon sett på oss det första hon skulle göra då vi sågs, hennes jobbiga sms hade jag ju dock ignorerat så vad hade jag att förvänta mig?
"Don't say that. I'm not in love with him.", försvarade jag mig och slog mig ner i soffan igen. Hon kom då efter och tittade lite försiktigt mot mig.
"Have you seen the comments?", hon log. Jag hade antagligen fått så otroligt mycket hat på grund av bilderna att jag inte ens ville veta. Det var den gången jag loggade in på Twitter som chocken kom, hatet bara flödade in och de få bra kommentarerna var ingenting gemfört med allt hatet. Jag nickade på huvudet som svar och drog efter en högljudd suck. "But you will never get as much hate as the other girl got. It's crazy!", jag tittade frågande på henne och förstod inte riktigt vad hon menade. Efter dagen jag gått in på Twitter hade jag faktiskt blivit lite rädd för att gå in där igen, därför så hade jag avstått ifrån de olika medierna i några dagar. "Now they almost like you. The fans has figured out that you two were friends before and now they think you like him for him, almost everyone actually." , jag blev återigen i chock. Hur kunde folk veta att jag och Niall känt varandra tidigare och varför visste folk redan så mycket om mig? om jag skulle vara ärlig så var hela grejen bara väldigt läskig.
"Fans like you then?", frågade jag och var smart nog att också inse att det faktiskt var Rose som dragit igång med olika fakta om mig, då hon äger en känd One Direction-blogg.
"Yeah, I like you because you're like my sister and I actually should ship you with Niall. He has other girl now though.", mumlade hon och himlade med ögonen. Som om hon inte heller var glad över att han varit med olika tjejer ungefär varje dag de senaste dagarna.
"I'ts okay, I don't care anyway.", svarade jag kort och svalde hårt. Jag kom även att tänka på de hon sade nyss, tyckte de flesta fans alltså om mig? hur kunde deras uppfattning plötsligt ändras så snabbt? av ren nyfikenhet så slank frågan bara ur mig. "Why they like me right now?"
Hon fnissade och tittade på Kim som satt helt tyst och tittade med vidöppna ögon på oss, som också tydligen varit insatt i samtalet, utan ett ord sagt vill säga.
"I don't know everything, but I've read that they like you because you're just any normal teenage as had dated him before he got famous. He looked so happy with you and also, we don't like the other bitches he has slept with lately, I..-", det var mycket att ta in och mycket frågor bildades, men mina tankar slutade när jag hörde 'as had dated him before', nästan ingen mer än de som då var mina vänner visste om det, hur hade det kommit ut?
"Wait.." avbröt jag snabbt och stoppade henne mitt i samtalet. "How can them know that we were daiting before?", frågade jag, nu lite stressat. Jag tittade ut mot hallen där halva släkten fortfarande stod och pratade. De var långt ifrån oss så det kunde alltså inte höra oss, skönt.
"Your mom told me so I wrote it in my blog.", svarade hon stolt och log mot Kim som nu småskrattade lite. Jag antog att han tog det hela som ett skämt, men för mig var det viktigare, det var ju trots allt mig det hela handlade om.
"You did what?", frågade jag irriterat och reste mig upp ur soffan, fortfarande med blicken kvar på Rose.
"Easy, girl!", inflikade Kim fort och tog tag i min arm så att jag skulle sätta mig igen. "Let her talk.", jag suckade och tittade frågande på Kim, sen när började han bry sig om Rose och varför stod han inte på min sida i detta?
"I did it for you. I made that the other directioners like you more, and more then fifteen percent would ship you together.", hon talade lågt och det syntes att hon inte ville starta bråk, det var ju ändå första dagen vi sågs på en vecka. Skulle jag vara ärlig så orkade jag heller inte bråka just nu, därför så gjorde jag ett försök till att prata utan att gå min väg.
"Thank you for helping me, but me and Niall are not daiting, can you please say it in your blog?", med en allvarligare ton på 'inte', så nickade hon kort. Men jag visste också att det var en blogg, folk kunde bilda sina egna uppfattningar om saker, därför så kunde jag ju faktiskt göra saker själv också.
Jag tog upp mobilen, klickade raka vägen in på Twitter och möttes genast utav både snälla och dåliga kommentarer, denna gång brydde jag mig dock inte i det utan klickade genast in på 'skriv en ny tweet'.
I'm glad for all these followers.. And stuff.. But me and Niall are NOT daiting. We are NOT friends either, we're just two humans with memories so you crazyy ppl can calm down :) xx
Utan att tveka så klickade jag snabbt iväg tweeten och loggade fort ut igen innan jag hann läsa kommentarerna.
Japp, nästa del kommer killarna till Niall och vad tror ni kommer hända? Kommer Niall verkligen ge upp om henne eller kommer någon/några att fixa det här?Men frågan är ju, varför gjorde han så med de alla tjejerna? Å vad säger ni om Jasmins tweet? haha ;)
Japp, nästa del kommer killarna till Niall och vad tror ni kommer hända? Kommer Niall verkligen ge upp om henne eller kommer någon/några att fixa det här?Men frågan är ju, varför gjorde han så med de alla tjejerna? Å vad säger ni om Jasmins tweet? haha ;)
Update; Om ni kommenterar bra så kommer kanske nästa del redan ikväll, har nämnligen delen klar redan. Kände att jag behövde skriva av mig lite redan nu (och medans jag redan kommer ihåg det jag skulle skriva om)
everything has changed, chapter 10
8
- Niall -
"Uhm.. It was three years ago I saw her and stuff, but yeah. I think I like her, more than a friend. But it's hard to say, my feelings has always been there for her, but she's still mad at me and she has a boyfriend for gods sake!", jag skrattade lite åt hans reaktion och chokades även över att han tydligen haft känslor för henne i alla dessa år, även då de inte alls pratat. Även kunde jag förstå honom lite, när man var borta så mycket som vi var så stärks banden man har till sina nära och kära ännu mer, så att hans känslor för henne som en gång funnits där, kunde faktiskt ganska enkelt återuppstå då de fick syn på varandra.
"You're a good guy, Nialler. She don't know what she missing."
- Jasmin -
Redan dagen efter hade Niall smsat mig och kommit med förslaget att vi skulle ses för att lämna tillbaka kläderna till varandra. Hur han nu hade fått mitt nummer var en annan fråga, jag antog att han bara lagt in sitt nummer i min telefon och sedan ringt till sig själv, det gamla vanliga sättet helt enkelt. Jag hade hur som helst gått med på erbjudandet att vi skulle gå och fika, dock på ett ställe som inte låg mitt i stan. Var det något jag helst ville undvika just nu så var det i alla fall alla dessa fotografer som ständigt stod utanför Marias hus och verkade aldrig ge sig.
"Seriously, they're everywhere! I can't go out anymore!", klagade nu Richard och slog sig ner i soffan bredvid mig. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"I'll go and meet Niall soon, I think they'll leave you alone then.", jag himlade med ögonen och fortsatte att zappa mellan tv-kanalerna. Han tittade på mig med ett flin och höjde ögonbrynen.
"Shall you meet Niall? didn't you hate him lately?", frågade han lite uppvaktande. Det var ju sant. Jag hade inte alls gillat hur han helt och hållet bara slutat hört av sig då han tydligt blivit 'världskänd', jag hade sagt till alla att jag hatade One Direction och framför allt Niall, jag hade egentligen aldrig haft en bra anledning till att förklara hur det faktiskt låg till, men för att slippa prata om honom så var det bästa sättet att undvika det samtalsämnet. Dock hade jag aldrig haft något problem med självaste One Direction, utan mest den ena av medlemmarna i bandet.
"I still do.", muttrade jag med blicken fäst vid TVn som nu visade Hannah Montana på tvn. "We should just take some coffee and return our clothers back.". Han nickade som svar och plötsligt hörde vi hur ytterdörren öppnades och in kom George, Stan och Maria med vidöppna ögon, det såg mest chockade ut faktiskt, vilket man kunde förstå. "I know.", svarade jag innan de ens hann säga något alls. "I'll go out now. Then I hope they leave you alone.", tillade jag och reste mig upp från soffan, slängde fjärrkontrollen åt Richard som fortfarande hade sitt irriterande flin på läpparna.
Jag hasade mig fram till hallen, tog på mig ett par av mina Uggs som passade perfekt till de utslitna jeansen jag idag tvingat på mig. Hastigt tog jag min jacka och tittade åt Maria som fortfarande inte sagt någonting, vi fick knappt ett hej.
"Can I take the car? just now. I don't want to take the cab.", påstod jag och tittade med en vädjande blick på Maria, till en början såg hon tveksam ut då jag för några år sedan övningskörde med hennes bil och krockade in i ett stort träd, men något i hennes blick sade att hon trodde på mig denna gång. Jag hade ju trots allt tagit körkortet.
"Sure, if you don't crash it. It's new.", svarade hon och kastade fort fram nyckeln som jag av ren reflex tog med en hand. Jag tackade så mycket och gick ut i den kalla Decemberkylan, påväg till caféet där jag och Niall bestämmt att vi skulle träffas.
Med sitt uppåtkammat hår, sin svarta jacka och de däe osäkra leendet kom han emot mig. Han öppnade sina armar på vägen och hans blåa ögon tindade i den faktiskt sköna luften.
"Hi Jasminette, how are you doing?", frågade han när han gav mig en snabb kram som jag löst besvarade.
"I'm fine, thanks. No more headache anyway.", flinade jag och började ta stegen in mot den lilla kaffebönan lite på sidan av. Det var egentligen ett väldigt mysigt ställe, ännu mysikare än vad jag mindes det. Levande ljus stod brinnande på borden när vi kom in och jag lyckades även känna doften av de nybakade bullarna.
"Here, by the way.", Niall räckte fram en kasse där jag antog att min klänning låg i, jag tackade så mycket och gav Niall sin tröja som jag olyckligtvis glömde att ta av mig, men samtidigt så var jag så bakfull med världens huvudvärk så egentligen spelade det ingen roll, gjort var gjort i varje fall och jag hade ju en anledning att få se Niall igen, antagligen en sista gång.
Det var äntligen vår tur och jag sneglade lite försiktigt åt Nialls håll som fortfarande stod med blicken upp mot de olika menyerna. Klockan var trots allt halv två, det var redan lunch och jag var faktiskt sugen på något att äta, men för att så snabbt som möjligt få komma bort ifrån Niall som möjligt så var det inte ens någon idé att ta någon riktig mat, det skulle göra att vi blev sittande här mer än nödvändigt, även om det egentligen inte skulle göra något.
"I take one coffee, thanks.", sade jag till tjejen vid kassan med ett leende. Hon var snabb med att klicka in det på hennes display.
"Take two.", sköt Niall in och tittade på mig. Jag såg lite frågande på honom men sade inget mer med det. Jag var snabbt uppe med min plånbok när Niall tittade med en road blick på mig. Det där lilla flinet som lekte kring hans läppar föll jag bara mer och mer för och jag skulle ljuga om jag sade att han inte var attraherande, för visst var han det. Precis som den Niall jag en gång fallit för.
"I will buy this, it's the least I can do.", jag ville säga emot, men jag förstod att han skulle fortsätta att tjaffsa om det då, så jag lät istället bli. Jag log ett tacksamt leende åt honom och flyttade mig åt sidan för att han sedan kunde komma fram till kassan och dra sitt kort.
"Okay, listen Niall. You don't know everything about me and you'll probably never get to know everything either, but we can't see each other again, okay?", jag rörde sakta med skeden i mitt kaffe med grädden i. Jag såg för första gången rakt in i Nialls isblåa ögon och försökte att se så allvarlig ut jag bara kunde, samtidigt så ville jag inte vara för hård mot honom heller, det var inte precis hans fel att han hade haft ett sådant fullbokat schema och har så många tjejer efter sig.
"I get it.", svarade han kort och vände blicken ner mot bordet. "You have your boyfriend and it's okay. I don't want to destroy something between you.", han sneglade upp och log ett osäkert och även påmålat leende. Det gjorde ont att se att Niall faktiskt fortfarande brydde sig om mig. Han var inte alls annorlunda, det enda som hade förändrats med han var utseendemässigt, och att han möjligtvis var gladare nu, men det var ju bara en fördel. Därför gjorde det lite extra ont i mig att behöva lämna honom så här.
"Goodbye, Niall.", sade jag, och lade armarna kring honom en sista gång. Han luktade speciellt, inte alls den gamla vanliga killparfymen som de flesta använder, detta var en dyr lukt men passade perfekt på Niall.
*****
- Zayn -
Det hade snart gått en vecka från våran ledighet och jag hade inte gjort annat än att njutit. Ingen stress, inget schema och ingen som säger åt en vad man ska göra. Det var otroligt skönt. Om lite mindre än en vecka så fyllde även Louis år, jag kunde dock inte vara med på partyt då jag var i USA med Perrie och resten utav Little Mix, därför så passar jag på att vara med honom nu det senaste dagarna i stället. Även Harry, Louis och Liam var samlade i Louis lägenhet i London, trots att vi var lediga så var vi som en familj nu, vi kunde helt enkelt inte bara vara utan varandra och passade på att ses även utanför jobbet. Det var nu bara Niall som fattades, vi hade dock inte hört något av honom sedan den dagen Louis pratat med honom i telefonen. Däremot bilder hade vi sätt, väldigt många. Från en början var det väldigt mycket drama om han och hans tydligen exflickvän som han burit hem, det sågs även ses redan dagen efter.
Efter det så hade det bara blivit sämre, vi hade sätt bilder då han varje dag varit på en och en annan fest och på hemvägen släpat med sig tjejer vi aldrig sett förut, jag var även medveten om att han knappt själv visste vilka det var. Att ens Mullingar kunde ha så mycket fester som Niall gått på den senaste veckan var ganska sjukt med tanke på hur litet ställe det faktiskt var, jag ville inte ens veta hur rykterna gick runt om hur han haft till det med olika tjejer på tre till fyra dagar, det var lite mycket faktiskt. Även om Niall alltid varit killen som gillat att festa så hade han alltid haft kontroll över sig själv och vilka han gick hem med, men nu, hade han glömt bort att vi inte kunde göra vad som helst? Jag suckade och återgick till verkligheten igen där Louis och Liam körde en match FIFA och för en gångs skull så hade Liam tagit ledningen med 4-3. Harry hade mobilen uppe vid ögonen och var lika osocial som de andra två.
"Something new, Haz?", frågade jag plötsligt och tittade stillsamt åt Harrys håll. Han ryckte på axlarna och bet ihop med käkarna, han såg bekymrad ut.
"Just Niall. He did it again.", suckade Harry. Jag tog handen för pannan och kunde inte skämmas mer om jag skulle vara ärlig. Det var varken bra för vårat rykte eller de tjejerna han antagligen utnyttjade varje natt. Jag ville inte ens höra vad Magi, Theo, Rikard och resten av teamet hade att säga om detta. Vid det här laget borde det varit väldigt arga om jag kände dem rätt.
"We have to do something about it before our team do it. There is something wrong with Niall, I just know it. We need to help him before he do something really, really stupid.", konstaterade Liam oroligt, jag kunde inget annat att hålla med och därför så nickade jag till svars.
"But, what can we do? he's in Ireland and we're in England.", frågade Harry lite förvirrat. Louis skakade på huvudet och flinade lite.
"Zayn will be with Perrie in a few days, but before that, we can going to Niall in Mullingar, that's simple.", sade Louis och såg stolt ut över sitt förslag som faktiskt lät lockande, var det något vi var bra på så var det att göra Niall på bättre humör, och vad det än var med honom så skulle han klart bli gladare om vi kom och piggnade upp honom.
"I'll reserve four tickets directly.", sköt jag in och log mot de andra. Var det något jag verkligen älskade med dessa killar så var det att vi var hela tiden så spontana då vi var lediga, vi tog dagen som den kom och bestämmde sällan något i förväg om det inte var väldigt viktigt då förstås.
"We're seriously the best friends he ever will get. Niall don't know how good we are.", skrattade Louis både på skämt och lät ironiskt. Vi andra föll som vanligt in i det fula skrattet om den dåliga kommentaren. Nu var det bara att göra sig i ordning till flyget mot Mullingar, Irland och till vår bästa vän som helt och hållet hade tappat förståndet.
Såådär, ett extra långt kapitel idag. Vi får se om nästa del kommer imorgon, har väääldigt mkt plugg just nu och otroligt mkt prov, så ni får hålla utkik helt enkelt :) Nu kommer alltså alla killarna in lite mer, som ni förstår ;)
Ja. Theo, Magi och Rikard är teamet från förra novellen, orkade inte byta namn på dem. De är trots allt påhittade och jag har ingen aning om vad deras riktiga team heter, mer än Paul typ, haha! Det kommer alltså komma kanske lite saker som sällan händer emellan teamet och killarna, men ni får helt enkelt inte ta det så allvarligt, det är ju ändå en fanfic som ska vara lite overklig ;) dock är det inget jättestort kanske, men ni får se senare ;)
everything has changed, chapter 9
11
- Jasmin -
"I think I should go.", svarade jag bara och svalde hårt för att hålla tårarna inne. "Thank you for you took care of me last night.", jag reste mig upp, tog min mobil som låg på det lilla rumsbordet, traskade mig fort iväg till hallen och drog på mig skorna.
"You're welcome.", svarade han kort och hade ett litet flin på läpparna. Vad han menade med det flinet visste jag inte, men om jag kände Niall rätt så hade jag känslan inom mig att det inte var sista gången jag såg honom i alla fall, och hur skulle han reagera om han fick reda på att allt var en lögn, att jag inte alls hade en pojkvän? Än så länge så trodde han det i varje fall och det kunde han få tro, för jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att inte dejta honom igen. Hur fin han än var.
Det hade gått tre år sedan vi senast sågs i verkligheten. Tre år utan att ens fått vetat hur han egentligen mådde. De gångerna han mådde dåligt, vem pratade han då med? men frågan jag ställde mig själv var, hur kunde han fortfarande betyda så mycket för mig? jag hade under dessa år kämpat med att få ut honom ur mitt minne, men varje gång jag tänkt på honom så har jag känt skuld, som om att jag trodde att han verkligen skulle komma tillbaka till mig en dag.
Med illrande huvudvärk så gick jag sakta ner från de långa trapporna och försökte vara så diskret som möjligt. Ingen skulle få veta att jag varit hemma hos Niall och speciellt inte fansen då jag visste att galna människor som Rose skulle vara och nästan döda mig.
Mina tankar var höga, men när jag sedan kom ut i den kalla vinterkylan så möttes jag utav en chock. Tiotals kameror var utanför den stora dörren och jag var alldeles för trött för att varken se in i någon av dem eller prata med dem. Jag såg förmodligen även ut som ett lik då jag inte alls tittat mig i spegeln idag. Frös gjorde jag också, men jag hade kvar mina tights sedan gårdagen på mig som värmde mina ben och på överkroppen.. Shit.
Jag hade fortfarande Nialls tröja på mig och min dyrbara klänning var kvar i Nialls lägenhet. Jag förstod nu varför Niall log så mycket då jag lämnade hans lägenhet, och jag visste att det var en anledning för honom att få se mig igen. Hastigt tittade jag bak och förföljdes fortfarande av jobbiga fotografer och medier, det var försent att vända om. Jag visste nu också hur de kunde ana att det var Niall jag kom ut ifrån då jag bar en utav hans tröjor, men hur det nu kunde veta att just jag av de alla lägenheterna i huset kom från just Nialls lägenhet hade jag ingen aning om.
Jag var äntligen framme vid Marias hus. Jag betalade taxin med pengarna jag hade innanför skalet på mobilen och sedan nästan sprang jag in, trots att huvudet och hela kroppen sade ifrån.
"Oh my god.", Maria kom inspringande i hallen så fort jag kommit in genom dörren. "Where have you been and why do you look like a ghost?", frågade hon i förtvivlan. Jag tog händerna för huvudet och ryckte på axlarna.
"I don't know. I think I was drinking too much last night and Kim promised me to stop me but he didn't. Niall took me home to his place and now I'm here.", jag tog det hela snabbt och kort, så jag slapp flera frågor. Maria skakade på huvudet och lade armarna i kors.
"Yeah, I saw it in the paps this morning.", suckade hon och räckte mig en utav morgontidingarna. Jag ryckte snabbt åt mig den och behövde knappt vika upp den helt förrän jag såg förstasidan. Det hela var en bild på Niall som bärde på en brunhårig tjej - mig. Jag kunde inte skämmas mer vid detta tillfälle och ännu mer avsky var det att jag inte mindes något alls ifrån den natten. Jag fattade återigen hur paparazziarna kunde vara så säkra på att det var jag, igen. Jag suckade åt mig själv och klampade snabbt av mig mina gråa vans.
"I looked horrible.", utbrast jag sedan och slängde iväg tidningen så den krockade hårt in i den vita väggen. Maria fnissade och lade en arm om min axel.
"Have you seen yourself in the mirror today?", jag suckade och ruskade på huvudet till svar. Ville man ens se? Hon skrattade högt och pussade mig i pannan. "Go upstairs to your room. I'll be there soon with a cup of warm chocolate.", jag bara nickade på huvudet och log svagt. Jag kunde egentligen inte tacka Maria nog för allt hon gjort för både mig och George. Hon var verkligen som en andra mamma för oss båda.
- Louis -
Hand i hand gick jag med Eleanor ut ifrån affären. Jag var så innerligt stolt över att kunna visa upp hela världen att just hon var min. Världens finaste flickvän. Vi hade även lyckas hålla oss ifrån fotografer under det senaste dygnet och därför gick det väldigt fort och smidigt att hoppa in i bilen och köra raka vägen hem till mig igen.
Väl där hemma var allt som vanligt. Kläderna låg huller om buller och det var egentligen ingen ordning alls hemma i min lägenhet. Jag var fortfarande i London och hade tänk att stanna där i några dagar till, träffa Zayn och Liam då de också fortfarande befann sig vid trakterna. Niall hade jag däremot inte hört så värst mycket alls ifrån och han hade varit väldigt borta ifrån både medierna och ifrån våran gruppchatt via sms, vilket inte alls var likt honom.
"Do you want some coffee?", Eleanor reste sig upp ur soffan och var påväg mot köket. Jag nickade svagt men riktade snabbt uppmärksamheten till mobilen igen och fortsatte intressera mig om vad fansen hade skrivit på Twitter. När jag sedan fick se någon uppdaterings sida med texten "Niall take a mystery girl home to his place last night. Who's she?" kunde jag bara inte låta bli att klicka på länken. Till min förvåning så var det faktiskt Niall jag såg, med en brunett i famnen. Han tittade inte alls in i kameran utan riktade blicken framåt hela tiden, antagligen låtsades han som om han inte brydde sig i dem alls, vilket han gjorde rätt i.
"Louis!" hörde jag Eleanor ropa ifrån köket. Hastigt tittade jag dit och mötte hennes blick genom den stora öppningen som fanns mellan vardagsrummet och köket. "Who's the new girl Nialler are daiting?", frågade hon nyfiket och kom tillbaka med två kaffekoppar i varsin hand. Jag ryckte på axlarna och tittade frågande på henne.
"I don't know. How are you so sure that they're daiting?", frågade jag lite roat och höjde ögonbrynen.
"I just saw some pics of her on Twitter when she leaved Nialls apartment with one of his shirts.", jag log. Kanske hade Niall äntligen hittat någon som kändes rätt för honom. Kanske hade han faktiskt vågat släppt in någon i hans liv igen. Jag visste inte alls hur han hade det med kärlekslivet innan vi blev vänner, men jag var helt säker på att han i alla fall inte hade haft något riktigt förhållande under tiden som en medlem i One Direction.
"I have to call him.", konstaterade jag tillslut och tog upp mobilen ur fickan som jag sekunden tidigare hade lagt ner. Eftersom jag kunde hans nummer så gick det hela snabbt. Bara efter fyra singaler svarade han och han verkade faktiskt vara helt vanlig, i alla fall vad man hörde på rösten.
"What's up, mate?", frågade jag som en bra början på en konversation. För på ville jag ju inte direkt vara, även om han nog förstod vilken fråga som skulle komma här näst.
"I'm fine thanks. And you? have you been with Liam or Zayn yet? I actually miss you stupid boys.", skrattade han och verkade fortfarande helt lugn, som om han inte alls ville prata om den mystiska tjejen man ser på medierna.
"I'm okay too, you know. No, I think we'll meet up tomorrow or something in that way. Now I'm with El and just chillin' in my flat.", jag flinade stort och väntade på att Niall skulle fortsätta, vilket han tydligt inte gjorde då det blev alldeles tyst i telefonen. "Okay, the reason to I called you was the girl. Who's she?"
Han harklade sig lite på andra sidan telefonen och jag kunde nästan se hur röd han blev om kinderna.
"You've seen the pictures, haven't you?"
"Of course I have.", flinade jag, nu större än tidigare. "So, tell me about her. Do you actually know her or was she just an one night stand?", han fnös till lite bakom luren och väntade ett tag innan han slutligen svarade.
"Well, I know her. It's a long story but we're not together and I think we'll not be it either. She was almost my girlfriend before xfactor, then I just wanted to focus on the music and now she's mad at me.", började han och skulle just till att fortsätta då jag avbröt.
"Was it Jasminette? as you've talked about a lot before?", han svarade med något mummel som jag inte riktigt kunde tyda, men jag tog det som ett ja och fortsatte min fråga. "So.. Was did she in your apartmant if you two didn't slept together?"
"She slept on the couch and me in my bed. She was drunk last night så I just took her home to me. But she forgot her dress at my place so I think we need to met again and get our clothers back.", han lät övertygad. Som om han redan hade planerat allt.
"Well, do you like her?", frågade jag tillslut i både nyfikenhet och i hopp om att han skulle säga ja. Alla i bandet hade dejtat åtminstone en tjej på dessa tre åren, Niall hade mest tvekat när det gällt tjejer och istället fokuserat på fansen. Men kanske skulle det här vara bra för honom, kanske behövde Niall en tjej i sitt liv då han ofta kände sig ensam när vi alla fyra utom Niall själv dejtade någon. Nu hade han ju dock Harry vid sin sida, men med Harrys charm så skulle han nog inte vara singel länge till, antog jag.
"Uhm.. It was three years ago I saw her and stuff, but yeah. I think I like her, more than a friend. But it's hard to say, my feelings has always been there for her, but she's still mad at me and she has a boyfriend for gods sake!", jag skrattade lite åt hans reaktion och chokades även över att han tydligen haft känslor för henne i alla dessa år, även då de inte alls pratat. Även kunde jag förstå honom lite, när man var borta så mycket som vi var så stärks banden man har till sina nära och kära ännu mer, så att hans känslor för henne som en gång funnits där, kunde faktiskt ganska enkelt återuppstå då de fick syn på varandra.
"You're a good guy, Nialler. She don't know what she missing."
Jahapp, lite längre del denna gång då den tidigare blev kort! Hehe ;) Vad tyckte ni då? och kommer Niall göra något som lockar Jasmins uppmärksamhet lite till? nästa kommer när ni kommenterar lite ;)
everything has changed, chapter 8
10
- Niall -
Med dem orden lämnade hon mig och försvann in i den rörande folkmassan där människor dansade, sjöng och skrek till musiken. Själv förstod jag ingenting, på vilket sätt hade jag sårat henne? så som jag kom ihåg det så tog hon situationen ovanligt bra, som om jag egentligen inte betydde något alls för henne då jag berättade att jag ville satsa på musiken. Jag tog händerna för pannan och skakade på huvudet. En sak var i alla fall säker, jag behövde få prata med henne igen.
Om jag skulle vara ärlig så hade jag garanterat varit på roligare fester tidigare. Anledningen till att jag stannade kvar var för att det bara var skönt att komma hem. Träffa gamla skolkamrater, vänner och lära känna nya människor, här hemma tog människorna mig för den jag var innan jag blev en medlem i One Direction, vilket var skönt. Det hade dock inte blivit så mycket alkohol för min del ikväll, jag var fortfarande medveten och kunde stå på egna ben, vilket inte de flesta här inne kunde längre.
Jag behövde inte gå långt in på dansgolvet förrän jag fick syn på tjejen jag letat efter hela kvällen. Hon däremot, såg inte så speciellt pratvänlig ut och inte heller den nykraste personen på festen heller. Hon stod just nu och halsade något jag inte riktigt kunde tyda på vad det var, men ändå tog jag steget till att gå fram till henne.
Innan jag ens hunnit säga något alls så tittade hon allvarligt på mig och ruskade på huvudet.
"Leave me alone, Niall.", det högg till i hjärtat att veta att hon inte längre ville ha med mig att göra längre. Fast egentligen, varför brydde jag mig? Det vi hade var äkta, visst var de det. Men det var också tre år sedan. Jag ryckte tillbakadraget på axlarna och skulle just till att gå då skrik hördes bakom mig, jag var snabb på att vända mig om och märkte då att Jasminette låg medvetslös på golvet.
- Jasmin -
Allt var svart. Jag mindes ingenting alls ifrån gårdagen. Min enda tanke var att jag skulle ligga lågt med mitt drickande, men som jag själv förstod det så gick det inget vidare med det. De lilla jag mindes var att Niall kom fram till mig och efter jag berättat hur jag kände så behövde jag ha något i mig, och det fick självklart bli spriten, det enda som kunde få mig att glömma allt för ögonblicket.
Jag kom även att tänka på att jag inte var hemma hos Maria. Jag var placerad i en vit svart soffa med en tröja på mig som inte tillhörde mig. Jag förstod även att jag var inne hos en kille då det doftade killparfym i hela lägenheten och det var även en typisk 'kill-lägenhet'. Men vart kunde jag befinna mig? och om jag hade följt med någon hem igår och legat med honom, varför låg jag då ensam på soffan?
Jag reste mig upp och möttes av en bomb som utlöstes i mitt huvud. Trots det så fortsatte jag gå, jag märkte då också att lägenheten inte alls var så liten som vanliga tonåringar i min ålder brukade unna sig med, utan detta ställe var gigantiskt. Min första tanke var att jag hade kommit hem till en gammal rik snubbe som förmodligen hade lockat med mig hem till honom, men när jag sedan fick syn på de små tavlorna som satt på väggen så stannade min värld upp, jag kände igen dem alla fem killarna på bilderna varav en utav dem var Niall. Var det Nialls lägenhet jag kommit till? skulle han aldrig låta mig vara?
"Headache?", en trött röst hördes bakom mig och när jag vände mig om så mötte jag killen jag helst inte ville träffa här. Att han sedan stod i endast sina svarta boxers gjorde inte situationen bättre. Var det något jag direkt lade märke till var att han tränat. Hans armar var dubbelt så större än tidigare och hans tydliga V-linjer syntes allt för väl.
"Yeah.", mumlade jag och letade mig fort till soffan igen. Niall försvann då ut till köket men var snabbt tillbaka med en huvudvärkstablett och vatten. Jag log tacksamt åt honom och tittade ner på den stora t-shirten som antaglien tillhörde Niall. "What do I here, Niall?", frågade jag efter ett tag och suckade lågmält. Vad jag också kommer ihåg från gårdagen var hur han kallade mig 'Dude', vilket jag inte uppskattade så värst mycket. Det förklarade endast att jag nästan inte betydde något alls för honom.
"You fainted last night, so I took you home to me since the other just didn't care. They were too drunk, I think.", Niall bet försiktigt på ena nageln, som om han vore nervös för någonting.
"Thank you.", svarade jag intensivt och tittade ner på mina rödmålade tånaglar. Generat tittade jag sedan upp mot Niall och märkte hur hans leende var riktat mot mig. Alltid hade jag älskat de där leendet, och nu med helt raka tänder gjorde honom bara ännu mer finare.
"Jasminette, please listen to me.", började Niall lågt och tittade försiktigt på mig. Hans blåa ögon möttes med mina bruna och utan något som helst motstånd så nickade jag på huvudet. "I'm really sorry for how I completely forgot to text or call you. But I've thought about you a lot and when I saw you on the airplane, I remind how much you meant to me. I..-", jag ville låta honom fortsätta, för min del så fick han fortsätta hur länge han ville. Han betydde fortfarande något för mig och det skulle han alltid göra. Han kom bra överens med hela min familj och framförallt med George, men jag kunde bara inte umgås med honom. Jag var redan för svag inuti att orka med all denna hat ifrån fansen och alla artiklar i tidningarna om oss, jag skulle aldrig klara av det, inte ens som en vän. Därför så visste jag att det enda sättet att klargöra detta var att ljuga. Hur gärna jag än ville ha Niall så skulle det aldrig gå.
"Niall.", han stannade upp och lika så jag. Jag tog en kort paus och tankarna rullade fort i mitt huvud. "We can't see each other anymore, seriously.", jag svalde hårt.
"Why?", frågade han bara och återigen började hjärnan att jobba. Det var verkligen jobbigt att behöva ljuga för killen jag för tre år sedan haft det högsta förtroendet för, det var som att jag på något sätt inte bara svek Niall, utan även mig själv.
"I have a boyfriend and he wouldn't like to know that I'm with you. He's a bit jealous and things like that.", ljög jag och bet mig löst i läppen. Niall nickade förstårligt men såg fortfarande lite frågande ut.
"I just want you to know that I loved you for three years ago, I really did.", han suckade och log lite diskret. "And I still like you, as a friend.", hans ord gjorde mig glad, och hur gärna jag än ville vara hans vän också, så ville jag inte utsätta mig själv för allt jag visste skulle hända. Jag hade aldrig varit tjejen som ville stå i centrum, det hade jag inte tänk nu heller. Därför så visste jag att det var bäst så här.
"I think I should go.", svarade jag bara och svalde hårt för att hålla tårarna inne. "Thank you for you took care of me last night.", jag reste mig upp, tog min mobil som låg på det lilla rumsbordet, traskade mig fort iväg till hallen och drog på mig skorna.
"You're welcome.", svarade han kort och hade ett litet flin på läpparna. Vad han menade med det flinet visste jag inte, men om jag kände Niall rätt så hade jag känslan inom mig att det inte var sista gången jag såg honom i alla fall, och hur skulle han reagera om han fick reda på att allt var en lögn, att jag inte alls hade en pojkvän? Än så länge så trodde han det i varje fall och det kunde han få tro, för jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att inte dejta honom igen. Hur fin han än var.
Wohoo. Haha, har ni listat ut varför Niall flinade som han gjorde innan hon gick ut? ;)
everything has changed, chapter 7
13
- Jasmin -
"I think you need to go out and meet some of your old friends tonight. Follow me to Jason's party, it will be fun and many people will be there!", jag log. Jag tänkte först att det kanske var en dålig idé att ta mig till en hemmafest första dagen på väldigt länge här i Mullingar, men sedan kom tanken på att Kim skulle vara där och jag visste ju att han aldrig skulle låta något hända mig. "I'd love to, but when I get drunk, I can't stop drink. You have to promise that you stop me before things goes wrong, okay?", svarade jag med en väldigt låg ljudnivå. Jag hade inte precis gillat tanken att halva släkten skulle veta hur jag egentligen var på fyllan, det skulle vara rätt pinsamt. "Sure. Then you follow me to the party and just have some fun!", konstaterade han med ett stort leende som placerades på hans läppar. Jag nickade glatt och drog en hårslinga bakom öronen. Denna kväll skulle antagligen bli huuur bra som helst.
"I think you need to go out and meet some of your old friends tonight. Follow me to Jason's party, it will be fun and many people will be there!", jag log. Jag tänkte först att det kanske var en dålig idé att ta mig till en hemmafest första dagen på väldigt länge här i Mullingar, men sedan kom tanken på att Kim skulle vara där och jag visste ju att han aldrig skulle låta något hända mig. "I'd love to, but when I get drunk, I can't stop drink. You have to promise that you stop me before things goes wrong, okay?", svarade jag med en väldigt låg ljudnivå. Jag hade inte precis gillat tanken att halva släkten skulle veta hur jag egentligen var på fyllan, det skulle vara rätt pinsamt. "Sure. Then you follow me to the party and just have some fun!", konstaterade han med ett stort leende som placerades på hans läppar. Jag nickade glatt och drog en hårslinga bakom öronen. Denna kväll skulle antagligen bli huuur bra som helst.
Kim hade snabbt övergett mig då han hittat sina vänner. Jag hade blivit erbjuden att följa med, vilket jag till en början också gjorde, men tröttnade ganska snabbt då jag insåg vad tråkiga dom var. Det var ingen tråkig fest, absolut inte. Det var ovanligt mycket röj och över mina förväntningar, men något kändes nästan fel. Läskiga blickar iakttog mig och i deras ögon var jag antagligen fortfarande stämplad som "den ynkliga flickan från Mullingar som förlorade sin pappa i Cancer". Jag ville så gärna dricka, dricka mig stupfull så jag knappt kunde stå eller komma ihåg någonting, men någonting i mig sade ifrån. Jag var på hemmaplan nu, hemma i Irland, jag var aldrig tjejen som festade loss här, ingen visste hur jag egentligen var på festerna i London, allt var så annorlunda. Det jobbigaste var att jag inte ens höll kontakten med mina vänner jag hade haft här. Jag hade medvetet ignorerat deras samtal, deras sms eller deras kommentarer på de sociala medierna. Egentligen ångrade jag att jag stängde ute allt och alla, men jag tror att det var det jag behövde för att få påbörja ett nytt liv. Ett liv med alkohol, tobak och jobbiga bakfyllor. "Excuse me, but do I know you?", en hand lades på min axel och så snabbt som personen i fråga avslutat meningen så vände jag mig hastigt bak. En lång tjej med blondt rakt hår och blåa ögon stirrade på mig med ett väldigt normalt, fint leende med raka tänder. "Oh my god. It's you! Jasmin!", utan att ens ha någon aning om vem denna märkliga tjej framför mig var så drogs jag snabbt in i en hård kram. Det roliga var att hon inte alls såg ut att ha för mycket alkohol i kroppen och hon såg praktiskt taget nykter ut. Jag log och försökte göra allt för att minnas vem hon var, men ingen ringklocka i min hjärna verkade vilja slå. "I'm Ellie, from the scouts, do you remember?", hon fnittrade och plötsligt så föll poletten ner. Det var ju tjejen med det bruna håret med den där väldigt roliga humorn som jag, tillsammans med några av de andra, delade tält med.
"Oh good! I'm so sorry that I forgot about you but I've not been in here for ages and it's a little bit too much right now to be honest.", svarade jag ärligt och bet mig i läppen. Hon skruvade lite på sig och jag såg i hennes ögon att hon visste det.
"I'm sorry about your dad. I really am. But I'm glad you're okay.", där kom det. Meningen jag fått höra allt för många gånger idag, förra året och ända sedan tragedin skedde. Jag var dock glad över att folk åtminstonde försökte att bry sig, men inners inne så visste jag att det inte alls brydde sig, inte över huvud taget. Men sanningen var att jag inte alls var okej, folk såg på mig och trodde på fullaste allvar att jag var okej. Hur kan man ens vara okej? jag kanske såg okänslig ut utanpå, men inuti gjorde allt så himla ont. Det skar i hjärtat varje gång någon nämnde min pappa och ju mer jag tänkte på det, desto mer sökte jag mig till alkoholen. Det var inte förrens nu då jag var nykter som jag insåg hur dåligt det egentligen var att dränka sina sorger, det kanske var bra för strunden, men verkligheten kom ikapp en, förr eller senare.
"So, how do you know Jason?", Ellie hade försvunnit en stund och var nu tillbaka med ett stor vodka flaska i handen. Hon erbjöd mig att dela den med henne men vodka var något jag inte riktigt kände för idag. I alla fall inte att dricka den ren.
"I don't know him so well, actually. But my cousin Kim does. He want me to follow him in here and now I'm here.", svarade jag enkelt med en simpel axelryckning. Hon nickade och fortsatte att halsa ner den rena spriten ner i halsen, och visst, det såg väldigt frestande ut, men samtidigt så låg jag lågt.
"Oh my god.", Ellie nästan tappade både hakan och flaskan då hon fick syn på den blonda killen som kom in genom dörren med två andra killar, som jag antog var hans kompisar. "Niall Horan, Ouch, he's soo hot.", konstaterande hon medans hennes blick följde varje steg han tog. Jag vände ryggen mot deras håll och skakade på huvudet.
"Not really.", svarade jag och gick bort emot bordet där all sprit och dricka fanns. Jag grabbade åt mig en vanlig cider och började sippa lite löst på det då Kim kom fram till mig med ett oskyldigt flin på läpparna.
"Have you seen who's here?", han fortsatte att dansa med till den höga musiken och jag kunde se hur svettig han var i pannan. Jag himlade med ögonen och tittade surt på honom. "I'm sorry, Jas. I didn't know he'd be here, I promise!", han tittade på mig med en ganska så vållande blick och jag kunde se i hans ögon att han var på god väg att bli väldigt påverkad av sina alkoholer, jag tänkte dock inte hindra honom då jag visste att han inte alls festade så ofta.
"Hi Jasminette.", med min cider i handen vände jag mig återigen för att se vem det var som nu ville prata. Jag visste dock redan vem det var då han uttalade hela mitt namn, vilket bara en person i hela världen gjorde.
"What do you want, Niall?", frågade jag uppriktigt och tänkte absolut inte falla dit igen. Även om jag visste att Niall aldrig ville göra mig illa eller leka med mina känslor så var han fortfarande min första kärlek som bara lämnade mig utan ett knappt hej då.
"May I talk to you?", han tog tag i den öppnade vodkaflaskan, slog i den i glaset och blandade sedan i cola i det. Jag granskade noggrant hur han blandade sin drink innan jag sedan svarade på hans fråga.
"There is nothing to talk about.", svarade jag kort och skulle precis gå iväg då han tog ett löst grepp om min arm.
"Oh dude, I think it's pretty much to talk about between us.", han tittade med en känslig blick på mig, inte alls hård, skrämmande eller något man oftast behövde kämpa emot på fester och fyllor, utan denna gång möttes jag av två blåa ögon som tillhörde ingen mindre än Niall. Jag ville så gärna prata med honom, reda upp allting och kanske börja om på nytt. Men något i mig sa ifrån. Hade han klarat sig bra utan mig i tre år utan att visa något som helst tecken på att jag fanns för honom så behövde han inte mig nu heller, eller för att klargöra det hela, jag behövde inte honom.
"Don't call me 'dude', Niall. What's wrong with you?", fräste jag, inte alls för högt men väldigt skarpt. Jag såg hur han häpnade till och det lilla leendet han hade byggt upp under tiden av vårat samtal var plötsligt borta.
- Niall -
"Don't call me 'dude', Niall. What's wrong with you?", hennes ord ekade i mitt huvud. Hon hade rätt, hon var inte bara en 'dude', hon var mer än det. Hur hade jag kunnat fått fram det ordet? Det lät ju som om jag inte ens brydde mig om henne. Till min förvåning stod hon kvar på samma plats. Hennes bruna lockiga hår och hennes otroligt vackra bruna ögon glänste. Hela hon var något unikt, det hade jag alltid tyckt. Det var inte förns nu, tre år senare som jag insåg hur mycket jag faktiskt tyckte om Jasminette och hur roligt vi faktiskt hade det, det halvåret vi fick tillsammans.
"I just thought you'd like to talk to me, as old friends. You know.", försökte jag i hopp om att föra konversationen vidare. Hon suckade, drack lite ur sin drink och nickade. Hennes ögon möttes med mina och jag kunde se hur hennes ögon fylldes av tårar.
"I don't think so, Niall. I can't handle this anymore. I've waiting for ages that you'd show me something that you're thinking about me, but nothing. I'm done, We're done. Leave me alone now, Niall. You hurt me and just leaved me when I needed you like must. Bye, Niall. I can't have people like you in my life anymore, I've been without you in three years now, I had hope that I'm strong enough that be without you forever now."Med dem orden lämnade hon mig och försvann in i den rörande folkmassan där människor dansade, sjöng och skrek till musiken. Själv förstod jag ingenting, på vilket sätt hade jag sårat henne? så som jag kom ihåg det så tog hon situationen ovanligt bra, som om jag egentligen inte betydde något alls för henne då jag berättade att jag ville satsa på musiken. Jag tog händerna för pannan och skakade på huvudet. En sak var i alla fall säker, jag behövde få prata med henne igen.
Vad tror ni, tror ni det kommer gå som planerat för Niall? Och var Jasmin lite för hård mot han kanske? :( Haha. Ja. Har i alla fall några tankar på var nästa drama ska handla om och hur det ska läsa situationerna, men det får ni helt enkelt vänta med att se ;) hihi. Kommentera! :D
Update; har nästa del redan klar faktiskt, så när den kommer ut är upp till er ;) Kram!
everything has changed, chapter 6
11
- Jasmin -
"You're right. He has already so many girls you see, never he will get you. You're too special.", han la sin arm bakom mitt huvud och gnuggade sin lediga hand hårt i mitt hår. Jag skrattade och gjorde motstånd för att komma ur hans lilla hårdhänta kram. Det var det som var så bra med Kim, han kunde säga hur gulliga saker som helst, men efter varje gullig sak han sade så behövde han göra något som bevisade att han fortfarande var den som bestämde, att han inte bara var 'den känsliga killen' som han var rädd att han skulle klassas som, i varje fall då det gällde mig. Alltid hade han och jag haft någon slags tävling om vem som var störst, bäst och vackrast. En tävling som aldrig verkade ta slut emellan oss, men det var också de som gjorde oss. Det kändes faktiskt jävligt skönt att äntligen komma tillbaka till något som man faktiskt kunde kalla för hem.
Mina tankar föll tillbaka på Jasminette. Jag hade varken sett eller hört något alls ifrån henne på de senaste tre åren och plötsligt stod hon bara där, framför toan på flyget. Det var faktiskt riktigt kul att se henne igen, hon såg dock inte lika glad ut att se mig. Hur som helst så hoppades jag på att få ett tillfälle att träffa henne igen, prata ut om allting och kanske komma lika nära som vi var dagen jag var tvungen att välja mellan henne och musiken.
Det som gjorde mig glad var att både hon och hennes lillebror såg ut att må bra, som om hon har haft tre fantastiska år utan mig, vilket både kändes bra men också lite tråkigt då jag verkligen gillade henne.
Jag svängde in på uppfarten till det vita huset där min mamma bodde. Även pappa, Greg, Denise och Theo skulle vara på plats inne där så jag såg verkligen fram emot att träffa dem alla, framförallt Theo som jag inte alls träffat så många gånger som jag hade önskat. Jag klev ur bilen och en kall vindpust svepte förbi mig, det var snö på gatorna och det kändes att man var hemma igen. Det var skönt att packa ur sina väskor ur bilen och sedan skynda sig in i värmen igen där jag möttes av min fina mamma.
"Oh Niall!", utbrast hon när hon fick syn på mig. Mitt leende ökades i grader och mina väskor slängdes hårt ner i golvet. Jag besvarade mammas hårda kram och jag kunde känna lukten av mammas goda klyftpotatis. "Welcome home my baby!", log hon sedan och pussade mig tusen gånger på kinden.
"Thank you, mom. I'm finally home!", skrattade jag och tog av mig mina genomblöta skor efter att ha plumsat i den lilla snö som fallit ner på uppfarten. Jag skyndade mig in till vardagsrummet och möttes av Greg och pappa som satt och småpratade om allt möjligt. Jag log när jag fick syn på dem och skyndade mig att sätta mig emellan dem. Det hela slutade med att vi alla tre skojbrottades i soffan.
"It's nice to see you again, my son. I've missed you soo much.", sade pappa och lade armen om mina axlar. Jag skulle just till att svara då toalettdörren öppnades och ut kom en Denise och Theo. Jag ställde mig hastigt upp och gick emot dem båda. Denise såg lika glad ut som alltid och välkomnade mig precis som de andra. Jag fick sedan Theo i armen och började genast att prata bebisspråk med honom, det dröjde inte länge förrän han somnade. Jag kunde inte vänta tills dagen kom då jag själv skulle ha en liten miniatyr utav mig krypa runt på golvet.
"Can you take the grilling, Nialler?", frågade mamma då hon kom ut med ett stort fat med kött. Jag tittade ut genom det stora fönster och insåg att de hade tänt grillen. Jag tog handen för pannan och skrattade lågmält åt mammas dumma förslag.
"Should we really grilling right now? it's snow outside for gods sake!", svarade jag och reste mig upp, redo att ta emot det stora fatet mamma höll i handen. Hon nickade och tittade retsamt på mig. Alltid skulle hon komma med så dåliga förslag, men samtidigt så var jag verkligen så sugen på grillat kött med mammas klyftpotatis till, så att ta på mig lite kläder och ställa mig under altantaket gjorde ingenting.
"Bobby, a few days ago was it three years ago since Robert here in Mullingar died in Cancer, you know who I mean, yeah?", jag hörde hur min mamma och pappa diskuterade en mans död för tre år sedan, egentligen ville jag veta vem, men antagligen var det någon utav mamma eller pappas jobbarkompisar eller något sådant, därför lade jag inte så mycket energi på det hela.
"It's horrible. Especially when he had two kids. A little boy and a girl in Nialls age. It's really tragically.", fortsatte pappa och jag kunde nästan känna hur hårt det tog i honom att säga det. Även om jag inte alls visste vem det pratade om så kunde jag ändå känna skuld för barnen, vad hände med dom och hur hade dem det nu? Jag skulle just till att gå in och fråga vem det pratade om då jag kände hur mobilen pep till. Jag log när jag såg att det var killarna som hade skrivit i våran gruppchatt, alltid blev jag lika glad när jag insåg att det var någon utav dom. Det var ju trots allt som min andra familj nu.
~ I'm home now, mates. Mom say hi to you all. Miss you boys, see you in two weeks and dont opend the presents before christmas ;) / Harry ~
Jag hann knappt läsa klart innan nästa sms kom fram, denna gång var det ifrån Liam.
~ I miss you all, too. And say hi to Anne from me too, miss her too, hah! Yeh, see you guys in two weeks. Take care of you and no, Haz. We're waiting until christmas, you know it ;) ~
Jag log genom att läsa deras sms precis lika mycket som alltid. Fast självklart lite mer nu då tanken fanns att jag inte skulle få träffa killarna jag alltid spenderat mina dagar med i flera månader, skulle jag plötsligt inte se på två veckor nu, det kändes skönt men samtidigt ganska tomt utan fyra andra grabbar i närheten som alltid hittade på fräcka skämt och gjorde de galnaste busen. Jag vände det sista köttet på grillen och sedan var det bara dags att äta. Nu var jag verkligen hungrig.
- Jasmin -
Vardagsrummet var fyllt med människor. Farmor, farfar, Kim, Richard, Richards flickvän Daisy, George. Ja i stort sätt hela släkten var samlade i Marias lilla vardagsrum. Dock hindrade inte det Kim att ligga i mitt knä då han tog upp hela soffan så resten knappt fick plats. Det kändes för skönt att komma hem till lilla Irland igen, glömma skolan, problemen och en jobbig låtsassyster i alla fall en vecka nu. Det var otroligt avslappnande att bara vara här med släkten och träffa alla igen, det var speciellt roligt att träffa Kim igen - han var sig lik.
"Did you hear that the Niall boy are in the town this two weeks too.", uppmanade Maria om, då hon förmodligen lagt på minne att jag och Niall varit väldigt tajta tidigare. Jag tittade på henne med en ganska uppgiven blick och suckade. Kim gav med sig ett stort flin och pickade retsamt på mig.
"Now I remember!", skrattade han sedan. "Niall was your boyfriend, of couse! How could I forget about that?!"
"Don't be silly, bro.", försvarade Richard mig då han antagligen kom ihåg hur ledsen och krossad jag var efter att han lämnat mig. Jag ångrade nästan att jag blev kär i honom, nu i efterhand. Visst, vi hade väldigt kul tillsammans hela tiden, vi gjorde nästan allt tillsammans och var allmänt lyckliga, men jag skulle ha fattat att bakom en sådan perfekt kille så fanns det alltid något som gömde sig, självklart skulle han bli känd, glömma allt om mig, allt om oss och bara lämnat mig där med ett krossat hjärta. Att sedan veta att min far var döende dagarna efter Nialls avsked var ännu jobbigare, aldrig hade jag mått så dåligt i hela mitt liv.
"He wasn't my boyfriend at all.", försvarade jag mig och slog till Kim hårt på armen. "Just almost, or.. I don't know. We didn't talk about it so much, we just.. No, I don't know and it's over now anyway. I hate him."
Jag lade inte märkte till att hela släkte lyssnade på mig förrän efteråt. Jag kände då hur mina kinder hettade och jag visste hur förtjust Maria var i honom och jag hade ju inte berättat detta för någon annan tidigare, men och andra sidan, det var i det förflutna nu, det var tre år sedan och sanningen skulle komma fram förr eller senare.
"Do you know what?", det var Kim som avbröt den hemska tystnaden som infallit emellan oss. Jag tittade frågande på honom och rynkade lite på pannan. "I think you need to go out and meet some of your old friends tonight. Follow me to Jason's party, it will be fun and many people will be there!", jag log. Jag tänkte först att det kanske var en dålig idé att ta mig till en hemmafest första dagen på väldigt länge här i Mullingar, men sedan kom tanken på att Kim skulle vara där och jag visste ju att han aldrig skulle låta något hända mig.
"I'd love to, but when I get drunk, I can't stop drink. You have to promise that you stop me before things goes wrong, okay?", svarade jag med en väldigt låg ljudnivå. Jag hade inte precis gillat tanken att halva släkten skulle veta hur jag egentligen var på fyllan, det skulle vara rätt pinsamt.
"Sure. Then you follow me to the party and just have some fun!", konstaterade han med ett stort leende som placerades på hans läppar. Jag nickade glatt och drog en hårslinga bakom öronen. Denna kväll skulle antagligen bli huuur bra som helst.
Åhåhå, hemmafesten hos Jason och "alla" skulle komma dit. Vad tror ni kommer hända? och kommer hon få i sig för mkt alkohol från början eller kommer någon att stoppa henne? ;) Ja.. Nästa del kommer antagligen imorgon.
Ledsen för ingen del alls igår förresten, men åkte hem från mormor klockan åtta typ. Jaja, Kommenteeera! :D
everything has changed, chapter 5
11
- Jasmin -
Jag lutade hela mig mot väggen och slog igen mina ögon, trött var jag då verkligen.
"Jasminette?", plötsligt hördes en ganska så igenkänd röst framför mig och jag slog fort upp ögonen, var det verkligen han? det fanns ingen annan än han som kallade mig 'Jasminette' och han var en utav de få som faktiskt visste att det var mitt hela namn också. Där satt han, med ett par solglasögon lika som mina i sin hand och luvan som han nu drog ner så man tydligt lyckades tyda hans brunblonda hår.
"Niall?", jag tittade frågande på honom och blev för stunden helt mållös.
"Do you remember me?", Niall log. Jag granskade honom noga. Det var länge sedan jag såg honom nu, flera år för att vara den som var den. Han hade förändrats så mycket, hans tänder var helt raka, hans klädstil var helt olikt honom och hans hår var rikat uppåt. Det enda som jag egentligen kände igen var hans ögon, de fina ögonen kunde nog ingen motstå, de var dem jag ifrån en början hade fallit för hos honom.
"How couldn't I?", fnäste jag och höjde ögonbrynen. "You're everywhere!", jag tog ut händerna i luften och tittade mot toalettdörren som aldrig verkades öppnas, skulle han aldrig bli klar snart så vi kunde få återgå till våra platser igen?
"Yeah, It's pretty cool actually. I can't understand it myself.", började han och fortsätte att hålla uppe sitt leende. Jag nickade och låtsades inte höra på hur stor framgång han hade fått. Innerst inne var jag glad för hans skull, men det ville jag ju självklart inte visa utanpå. Han lämnade efter sig ett stort hål i mitt hjärta som jag under flera år arbetat mig igenom, vilket självklart inte han hade insett då det var hans idé att skiljas som vänner. Om vi nu ens var det i slutänden, han hade aldrig hört av sig, ringt eller ens visat något täcken alls på att vi på något sätt kände varandra, jag hade varit som luft för honom. Skulle jag vara ärlig så kändes det rätt konsigt att stå här framför Niall när jag i tre år nu sett honom på TVn där hemma, eller på datorn, ja.. I princip överallt.
"Oh, it feels like a bear has been in there, it smell awful!", ut från toan kom en liten kille som nästan skrek över hela planet. Jag tog handen för pannan och kunde känna hur kinderna hettade till. Skulle han alltid skämma ut mig överallt? Jag sneglade mot Niall som tittade nyfiket på den lille killen som nu stod framför mig.
"Is it really you, Niall?", min ivriga lillebror tittade med vidöppna ögon på killen som ofta brukade spela playstation och liknande spel med honom, de få gångerna Niall hade varit hemma hos mig. Han såg verkligen Niall som en förebild och det gjorde ont i mig att veta hur ledsen George egentligen blev då jag berättade att jag och Niall inte skulle fortsätta att träffas.
"What? George!", Niall sträckte ut sina armar och hade nu ett större leende än jag någonsin sett det. "My god how big you have become!", jag nickade och tog ett löst tag i Georges arm som ett tecken på att vi borde gå nu.
"Bye Niall!", sade han till Niall som bet ihop med käkarna.
"See you soon, man! It was nice too meet you again.", med de orden hörda så följde han lydigt och och glatt med mig tillbaka till våran plats igen. I tre års tid hade jag försökt övertygat honom om att Niall inte var samma person som förut, att killen han såg på TVn var en ny Niall som helt enkelt hade sitt eget liv nu. Skulle det behöva ta lika lång tid att försöka övertala honom ännu en gång så skulle jag bokstavligen gå in i väggen. Helst hade jag hoppats på att han aldrig träffade Niall idag, för antagligen var det också den sista gången de träffades igen. Det hade faktiskt kommit som en chock då han tydligt minndes Georges namn, efter alla åren, med tanke på alla människor han träffade varje dag.
En tystnad befann sig på våran rad. George var högt insatt i filmen som spelades på stolen medans jag själv mest satt och funderade med lurarna istoppade i öronen. Det var så skönt att bara luta sig tillbaka och kunna slappna av, utan någon som helst huvudvärk eller spyfärdig.
Plötsligt så kände jag en hand på min arm och hastigt tog jag ur ena luren ur örat och tittade på min lillebror som inte längre hade blicken fäst mot den lilla TVn.
"Do you still like him, don't you?", hans ord kom som en chock. Att prata om mina känslor med honom visste jag aldrig skulle gå, han var mindre än mig. Det var skillnad om han kom med sina problem till mig, vilket han ofta också gjorde och det var jag stolt över, jag var stolt över att han hade ett starkt förtroende för mig och vårat starka band mellan oss.
"It was three years ago we were daiting, George. He has have a lot of girlfriends and still have thousand girls as run after him. I'm not his kind of girl and it will never be me and him again, I'm sorry.", jag tog hans hand och drog försiktigt med tummen fram och tillbaka på den lilla handen som låg i min. Han må vara tio år, men ändå så hade han alltid haft ett litet ansikte, en liten kropp och såg oftast yngre ut än var han var, vilket jag som syster tog väldigt hårt då han oftast blev retad för det i skolan.
"I know, and I'm sorry about it.", han tittade med hans gröna ögon in i mina och log ett brett leende. Jag strök honom över håret och pussade honom snabbt på pannan innan jag återgick till min egna bubbla för en stund igen.
"I can see the land now!", en liten unge som inte tillhörde George ropade ut över hela flygplanet med en gäll röst, vilket fick mig att vakna upp. Sant som sagt, vi var faktiskt alldeles precis påväg ner för landning och jag kunde verkligen nu känna i magen hur skönt det var att bara lämna London för ett ögonblick och få komma hem till fridfulla Mullingar.
Fridfulla Mullingar var något jag alltid hade sagt, men så snart som vi kom in på den lilla flygplatsen så insåg jag att det inte alls var så fridfullt jag till en början hade trott och hoppats på. Hundratals tjejer stod som en klump och nästan blockerade hela flygplatsen. Det kändes nästan som om hela stans tjejer kommit hit. Men vad hade jag egentligen förväntat mig? Niall Horan var ju här.
Jag tog Georges hand och bad honom hålla sig tätt intill mig, vilket han mer än gärna verkades vilja göra.
Efter att äntligen fångat in våra väskor på bandet så var det bara det jobbiga kvar - hitta Maria. Jag tittade på George som mest såg förvirrad ut på de skrikande tjejerna som verkade göra allt för att få se Niall. Jag suckade och tittade bort. Att titta åt det andra hållet var inte en sån dum idé, för jag fick då syn på Maria som kom gåendes emot sig och bredvid sig hade hon våra tre kusiner. Jag kunde inte undgå mitt leende som spred sig på mina läppar då jag såg dem igen och innan jag hann tänka klart så var George redan i deras famnar.
"Wow, you're exactly the same Jas as I remember you!", Richard tittade stort på mig med sina fina ögon och gav mig sitt fina leende. Det kändes konstigt att krama honom igen, han hade blivit mycket mer biffig av sig och jag visste att hans nya flickvän hade en stor påverkan på grund av det.
"You're still beautiful too.", flinade Kim och drog in mig i sina, inte lika starka armar. Det roliga med Kim var att vi nästan såg lika dana ut, vi båda hade brunt hår, bruna ögon och en ganska så lång och fast kropp. Det var ofta de trodde att vi var tvillingar när vi var yngre då vi både hade samma efternamn och gick i samma klass. I början tyckte vi bara att det var pinsamt, helst ville vi inte ens känna varandra, men nu i efterhand så skrattade vi bara åt det.
"You too guys, and how big you all have became!", utbrast jag och tittade ner på minstingen Stan som höll sig tätt intill George. "Especially you ,your little boy!", log jag och hukade mig ner. Han skrattade då bara lite kaxigt och var förmodligen i den fasen då det var 'pinsamt' att krama tjejer då han till en början inte alls ville krama sig, sedan insåg han ju att ingen utav hans kompisar var på plats så då var det ju såklart fritt fram att ha kramkalas.
Jag skrattade åt de allihopa men kunde ändå inte låta bli att snegla åt de skrikande tjejernas håll där även Niall befann sig. Hans solglasögon var på och lika så kepsen. Ena armen höll han om olika tjejer i medans i den andra handen höll han stadigt i sin gitarr.
"I see what you looking at.", flinade Kim och pickade mig löst på armen. Jag vände huvudet mot honom och skakade på huvudet. "I can ask him about his autograf if you want to, we played in the same footballsteam before, you know.", han hade visst redan glömt bort den lilla detaljen att Niall och jag faktisk kände varandra lite bättre än han kanske trodde. Sedan kom jag ju på att det faktiskt var tre år sedan och Kims minne var lika dåligt som en guldfisk, självklart kom han inte ihåg vilka killar jag hade dejtat och inte.
"No thanks, I hate him.", var det enda som slank ur mig, vilket fick honom att flina ännu mer.
"You're right. He has already so many girls you see, never he will get you. You're too special.", han la sin arm bakom mitt huvud och gnuggade sin lediga hand hårt i mitt hår. Jag skrattade och gjorde motstånd för att komma ur hans lilla hårdhänta kram. Det var det som var så bra med Kim, han kunde säga hur gulliga saker som helst, men efter varje gullig sak han sade så behövde han göra något som bevisade att han fortfarande var den som bestämde, att han inte bara var 'den känsliga killen' som han var rädd att han skulle klassas som, i varje fall då det gällde mig. Alltid hade han och jag haft någon slags tävling om vem som var störst, bäst och vackrast. En tävling som aldrig verkade ta slut emellan oss, men det var också de som gjorde oss. Det kändes faktiskt jävligt skönt att äntligen komma tillbaka till något som man faktiskt kunde kalla för hem.
Då var del fem ute och i nästa del kommer Niall faktiskt att komma i lite mer, det är alltid lite segt i början men nu så är jag igång!
Senare idag så ska jag som sagt se This Is us och jag är inte hemma, detta är ett tidsinlägg men jag hoppas ni kommenterar för det! Kramisar. :) x
everything has changed, chapter 4
7
- Jasmin -
Jag forsatte att plumsa i snön när jag plötsligt kommer till ett villaområde där jag inte alls kände igen mig. Vart var jag egentligen? Gatulamporna lyste fortfarande och trots att jag bott här i två och ett halft år nu så kunde jag ändå inte vägarna ordentligt. Musik och rörelser hördes ifrån huset mitt framför mig och jag kunde nästan känna doften utav alkohol komma emot mig. Skulle jag riskera att gå in där? bara fråga om vart jag var, kanske ta någon cider eller två, och sedan be någon visa mig vägen hem? Klockan var ju trots allt bara halv nio på kvällen.
Jag kom på mig själv att jag faktiskt lovat både Josh och mamma att låta bli alkoholen ikväll, därför lät jag klokheten vinna över viljan, för den här gången. Även om jag bra gärna var sugen på att gå in och visa hur en riktigt fest såg ut. Jag suckade och tog upp mobilen. Skulle jag förstöra Josh dejt ikväll för att be honom att hämta upp mig, eller skulle jag ta beslutet att ringa mamma? Att ringa Josh var uteslutet, att försöka förstöra på hans första riktiga dejt skulle kännas taskigt då jag visste att han faktiskt skulle hämta upp mig om jag bad om det, så snäll var han faktiskt. Därför så kände jag att jag hade en plikt att acceptera det faktum att han skulle få njuta av sin dejt i, som jag innerligt hoppades var bra för honom, ifred, eftersom det förtjänade han verkligen.
Jag hade gjort som mamma sagt åt mig att göra, gå tillbaka till restaurangen där jag kom ifrån från början. I det här fallet var det ganska enkelt, det var bara att gå i mina gamla fotspår som lett mig hit. Där skulle hon möta upp mig då hon tyckte att det var alldeles för kallt för att vara ute en kväll som denna, i bara en klänning med ett par tights till dessutom, och hon hade rätt i det. Det var fruktansvärt kallt ute, men till min lycka så hade jag i varje fall fått lånat Josh jacka som han hade lämnat kvar i hans bil. Ibland var han för bra för att vara sann och han var helt enkelt den där killen som alla tjejer dreglade efter. Men eftersom han alltid varit en klok kille så hade han inte bara tagit den första bästa, han hade väntat tills han hittat den rätta och istället fokuserat på mig och Kimbely, hans "tjejer" som han alltid brukade säga åt oss. Vi blev också oftast kallade som hans 'tvillingsyskon' då han endast hade en äldre bror att handskas med där hemma.
Med iskalla fötter och ben hårda som stenar ställde jag under den gröna markisen för att invänta mamma som ännu inte kommit. I ungefär tio minuter lärde jag vänta på att den silvriga bilen som tillhörde oss, köra in på en liten parkeringsruta. Det var en hemsk känsla jag hade inom mig och mitt humör var absolut inte det bästa just nu, om mamma nu skulle säga ett minsta lilla ord som kunde provocera mig nu så var det verkligen inte roligt för henne.
"Jasmin, wake up.", George hoppade upp och ner i min säng, vilket var den stora anledningen till att jag vaknade. Fortfarande så kunde jag känna mig stel och kall efter gårdagen, trots den varma duschen och efter att ha legat under det tjockaste täcket jag kunde hitta. "We will going to the airport about two hours and mom want us to get up now.", jag suckade och reste mig upp ur sängen med täcket lindat runt omkring mig. Inte nog med att jag frös, trött var jag också. Det kändes att jag var ledig i alla fall, det var då all trötthet föll samman och det enda man ville var att sova.
Med trötta steg gick jag upp ur sängen och tittade mig i den stora spegeln som satt fast på min garderob. Jag hade legat med mjukisbyxor och t-shirt hela natten men ändå så kände jag mig helt nere, kallsvettig och allt var det nu innebar. Bara jag inte blev sjuk, det var bland det vidrigaste, äckligaste och jobbigaste som fanns.
Mjukisbyxorna fick sitta kvar där de satt, det var ett par One Piece som var ovanligt sköna just idag, även om jag inte var den dära 'mjukistypen' så kände jag bara för att jag orkade inte sätta på mig ett par jeans idag, inte i denna kyla. T-shirten böt jag däremot ut till en vanlig långärmad svart tröja med vita ärmar. Borsten drogs igenom mitt hår och sedan fick ett långt halsband pryda min alldeles för slarviga outfit.
"Oh, I'll miss you so much, my babies.", mamma kramade hårt om både mig och George då hon självklart envisats om att hon skulle följa med in till flygplatsen, även om hon visste att vi visste exakt vad som skulle göras då vi, veckorna efter pappas död, ofta åkte tillbaka till Mullingar för att hälsa på våra nära släktingar. Med tiden hade det bara blivit mindre och mindre att vi hade åkt dit, vilket jag ibland kunde tycka var synd.
"Yeah mom, we'll see each other in one week anyway.", konstaterade jag och slet mig ur hennes omfamning. Jag tittade mot Olof som stod en bit bort, jag log och gick fram till honom för att också ge honom en kram.
Han var inte som de de andra killarna mamma genom tiderna haft, Olof var speciell. Han ville inte ta över papparollen och han fanns där som en vän, inte som någon som trodde han bestämde över oss, och det var nog därför både jag och George började tycka om honom redan ifrån början.
"Have fun now, little girl. It will be nice to see your other family next week.", konstaterade han och log. Jag drog på mig solglasögonen för att så mycket som möjligt dölja mitt osminkade ansikte.
Vi sade ett sista hej då till mamma och Olof innan vi steg in i tullen för att kliva ett steg närmare Mullingar. Oj, vad jag hade saknade den lilla byn och alla människor där.
Till min lycka så fanns det WiFi på planet, vilket resulterade till att alla, stora som små satt med varsina mobiler, datorer, Ipads och allt vad som nu gick att ha. Det var faktiskt riktigt kul att se.
"Do you miss our cousins?", frågade George med ett leende. Jag visste att han ofta kom överens med våran ena kusin Stan som även var jämngammal med George. Jag tyckte även det skulle bli kul att få träffa Kim och Richard igen, de två kusinerna som fakiskt alltid kunde få mig att le, de var även runt tjugio och nitton år, tack vare åldern så var vi alla tre väldigt lika och hittade alltid på så roliga saker.
"Yeah actually, I've missed them all a lot.", svarade jag med ett leende innan jag blickade tillbaka på min mobil igen. Jag tittade in instagram som jag inte varit inne på, på år och dagar kändes det som, men som vanligt så var det bara alla dessa vardagliga bilderna på mat, träning och lite egopics.
Twitter var däremot intressantare, alltid hände det nya saker där och det var alltid kul att läsa om vad andra hade för åsikter. Till min förvåning så fick jag se att någon hade RT en tweet som fick hela mig att stelna till.
Niall Horan @NiallOfficial
It will be so nice to come home to my hometown this week ! I really need rest time, see the family and my friends again ! Pleace accept that. Love you all !
Jag hann knappt tänka klart innan George pickade försiktigt på mig. Jag vände fort huvudet mot hans håll och tittade med en ganska så irriterad blick på honom, även om det inte var honom jag var irriterad på så kunde jag bara inte låta bli att retas upp av Nialls tweet. Självklart så skulle han åka hem just vid samma tidpunk då jag också skulle befinna mig där, turen var då alltid på min sida. Jag suckade drastiskt.
"I have to go on the toilet. Can you follow me?", det här med att låset en gång råkade gå i baklås den gången George satt på en toalett på flyget hade han tydligt inte kommit över än, vilket var synd, han borde verkligen lära sig att våga gå på toaletten själv igen, men den dagen hörde inte till idag.
"Of course.", svarade jag lätt och reste mig upp så att han kunde komma förbi mig. Toaletterna var till min besvikelse på andra sidan planet, det var fullt med människor på hela flyget och ytan var trång.
Trots konsekvenserna så tog vi oss igenom hela planet för att min rädda lillebror behövde gå på toaletten, men fördelen var då i alla fall att det inte var någon kö just nu.
Jag lutade hela mig mot väggen och slog igen mina ögon, trött var jag då verkligen.
"Jasminette?", plötsligt hördes en ganska så igenkänd röst framför mig och jag slog fort upp ögonen, var det verkligen han? det fanns ingen annan än han som kallade mig 'Jasminette' och han var en utav de få som faktiskt visste att det var mitt hela namn också. Där satt han, med ett par solglasögon lika som mina i sin hand och luvan som han nu drog ner så man tydligt lyckades tyda hans brunblonda hår.
"Niall?", jag tittade frågande på honom och blev för stunden helt mållös.
Jaaaa, fredag idag då hörrni! Så jävla skönt med helg! Åker till mormor senare ikväll. Jag, en kompis, mormor och mamma ska nämnligen se This is Us (igen) imorgon, hehe.
Ett tidinlägg kommer ut imorgon också, så håll utkik. :D Kommentera denna del!
everything has changed, chapter 3
7
-Niall-
Hur skulle livet vara utan varandra? Hade Louis då jobbat kvar på leksaksaffären och flirtat med snygga tjejer, hade Harry fortfarande jobbat på bageriet och hur hade Liam haft det? Men den stora frågan föll tillbaka till mig. Hade jag pluggat vidare på universitetet, hade jag varit så mogen som jag blivit under min resa som medlem i One Direction, men framförallt, hade jag fortfarande hållit kontakten med Jasminette?
- Jasmin -
Den sista väskan var packad och jag satte mig helt utmattat på sängen. Det hade tagit en hel dag att packa för att få med allt en tjej nu behövde ha med sig i två veckor. Känslorna inom mig var blandade, det skulle bli skönt att äntligen få komma "hem", få träffa släkten, träffa gamla vänner och framförallt - känna sig trygg igen. Tryggheten är och kommer alltid vara hemma i Mullingar, den lilla fridfulla orten där nästan ingenting händer, någonsin. Men sen fanns det ju självklart sina motgångar att behöva åka tillbaka, som tillexempel att återuppliva de gamla minnena som skulle komma tillbaka i mitt huvud och då menade jag verkligen inte de 'bra' minnerna om fanns där. Jag var också stämplad som "tjejen som förlorade sin pappa, vi måste vara extra försiktiga med henne nu, minsta lilla fel och hon brister ihop", det var till en viss del sant, jag klarade inte av att höra vad som helst, men hela situationen var överdriven. Självklart klarade jag av att höra folk prata om sina pappor, ingen snack om saken, men om de sedan kommer in på för djupt vatten och börjar ifrågasätta min pappa så tar jag det på ett helt annat sätt. Jag hoppades hur som helst på att få komma hem igen och bara få vila ut, glömma skolan och allt för ett ögonblick och blicka framåt igen.
Jag tog ännu ett drag med locktocken genom håret när jag slutligen bestämde mig för att vara klar. Om bara tjugo minuter så skulle Josh och Kimbely hämta upp mig då jag faktiskt lyckades övertala mamma att sätta in lite pengar på mitt konto, pengar till kvällen då mina två bästa vänner skulle ta mig till en restaurang för att på något sätt 'fira' min sista kväll i London på två veckor. Jag hade dock både lovat Josh och mamma att inte ens dricka någon liten droppe ikväll då jag på flyget och på flygplatsen skulle se efter George. Men jag hade faktiskt vättet i huvudet att veta att vara bakfull då var en dålig idé, och särskillt när man sedan ska få träffa den efterlängtade släkten igen. Nej, jag hade helt enkelt bestämt mig för att förbli nykter ikväll.
Basen dunkade i hela huset i rummet intill mig, jag hade till en början kunnat trott att det vore George som hade satt på sina högtalare på högsta volym, som han ofta brukade. Men när jag sedan hörde vilken låt det var så kokade jag nästan utav ilska och jag insåg att det var Rose.
♫ Oh I just wanna take you anywhere that you like
We can go out any day any night
Baby I'll take you there take you there
Baby I'll take you there, there ♫
We can go out any day any night
Baby I'll take you there take you there
Baby I'll take you there, there ♫
Jag himlade med ögonen, tog djupa långsamma andetag innan jag så hårt jag bara kunde slog i väggen. Hon visste mycket väl hur myckat jag ogillade just One Direction, ändå så skulle hon alltid prata om dem, lyssna på dem och sjunga deras låtar så fort jag var i närheten. Vad var egentligen hennes problem?
Sekunden efter så sänktes volymen och dunsar hördes ända in till mitt rum och utan en knackning kom Rose in, illröd i ansiktet. Hon höll i en Victoria's Secret parfym som tydligt var i två delar.
"Do you see this, Jas?", hon pekade på parfymen och kisade med ögonen. Hon hade även den där blicken hon bara fick då hon var riktigt arg. "That's not cool. It was my favorite parfume. You could just say that I should lowering the music.", hon såg nu väldigt besviken ut. Med lite alkohol i kroppen hade jag lätt slängt ut henne ur rummet och sagt åt henne att dra åt helvetet, men som nykter var inte det jag. Egentligen hade Rose inte gjort mig illa på det sättet någon gång, och jag kan egentligen inte komma ihåg vad som gick snett mellan oss heller eftersom vi i början kom väldigt bra överens, men någonstans på vägen brast det och nu pratade vi knappt med varandra. Det kunde också bero på åldersskilladen mellan oss. Hon var fjorton år, en jobbig tonåring som trodde hon ägde hela världen, fast som nitton skulle jag antagligen acceptera det faktum att jag också var så när jag var i hennes ålder, även fast vi ofta bråkade. Vi hade helt enkelt blivit som systrar då jag alltid önskat mig en lillasyster. Jag hade svårt att se henne som någon annan än en del i familjen, för det var hon faktiskt.
"I'm sorry, Rose. But you know that I don't like One Direction, right? can you please accept that.", klagade jag och viftade med händerna framför mig. Hon nickade försiktigt och jag såg hur hon granskade mig noga.
"I just don't get it. Why do you hate them so much? What have they done to you?", den frågan hade hon ställt många gånger under irritation, jag hade alltid talat illa om det bandet och självklart hade hon gjort allt för att försvara dem, nu hade jag faktiskt inget riktigt svar på den frågan.
"I just don't like their music, that's all.", svarade jag kort och ville faktiskt inte gå in på den lilla detaljen att Niall var i stort sätt min pojkvän för sisodär tre årsedan, men någon vecka innan min pappas död lämnade han mig ensam för sin karriär och hörde sedan aldrig mer av sig, vilket jag än idag aldrig kommer glömma. Speciellt inte att han bara stack när jag i princip behövde honom som mest.
"Have fun tonight, and skip the alcohol.", flinade mamma innan jag stängde dörren efter mig. Jag suckade och klev in i den röda bilen som parkerats på våran uppfart. Josh och Kimbelys leenden var bekanta och jag hann knappt sätta mig ordentligt innan de började tjata om hur tråkigt det skulle ha utan mig i två veckor, men faktum var att jag visste att det inte alls var sant. De båda var väldigt framåtriktade och hade väldigt många vänner, jag dessutom hade som sagt svårt att ta in folk i mitt liv på riktigt, därför så höll jag mig ofta ifrån andra människor.
Jag tittade noga på vad Kimbely hade på sig, även hon hade lockat sitt blonda vackra hår och på sig hade hon en fin glittrig klänning. Josh däremot, körde på samma som varje gång, någon slags skjorta, svarta byxor och hade kammat sitt svarta hår lite uppåtlutat. Det båda var som vanligt väldigt fina.
"I don't know what's wrong with me, I know it's our night tonight, but I really have to go.", Josh tittade ner på sin halvuppätna rostbiff och tittade sedan bedjande upp mot oss. Som om han skämdes, vilket han egentligen också skulle. Aldrig brukade han dissa oss om nu inte anledningen var väldigt viktig, men om den vore viktig så skulle han ha berättat det. Därför så väntade jag på en fortsättning, en fortsättning som aldrig kom. Istället så harklade sig Kimbely också och gav med sin en svag nickning.
"I actually also have to go. I'll meet Stephan in one half hour.", Stephan, var det killen hon pratat om för några dagar sedan? han som var så speciell? jo, han måste ha varit väldigt speciell då hon dissade en utav våra sista dagar tillsammans på två veckor. Jag låtsades att inte ta åt mig och bara ryckte på axlarna.
"What should you do, then?", jag tittade undrande på Josh som såg ut att rodna lite, jag förstod direkt att det handlade om en tjej, annars hade han inte betett sig så konstigt.
"Her name is Chloe, I like her a lot and I think she's the one for me.", förklarade han simpelt och snabbt medans han reste sig upp. När Kimbely reste sig upp hon också så insåg jag att det inte var någon idé att sitta kvar här ensam och se dum ut. Alltid skulle kärleken förstöra allt, även om vi kommit överens om att kärlek aldrig skulle få komma emellan oss igen, då den lilla incidenten att Kimbely nästan miste både mig och Josh på grund av hennes ex pojkvän. Kärleken kunde verkligen göra oss blinda ibland.
"But I'll drive you home, of course.", konstaterade Josh medans han satte på sig sin svarta jacka. Jag sade direkt emot och tyckte faktiskt inte att han skulle behöva skjutsa hem mig då det fanns andra sätt att ta sig hem på.
"Bye, Jas! I miss you already!", ropade Kimbely då hon gått åt det motsatta hållet än mig. Jag vinkade lite snabbt till henne när jag sedan vände mig om igen för att börja gå hemåt. Den första snön hade faktiskt landat på Londons gator för några dagar sedan ,så att ta converse en kväll som denna var en dålig idé, bara efter de första femtio meterna hade mina fötter blivit till is och jag började frysa allt mer och mer, plötsligt började Josh erbjudande om att åka i en varm bil hem igen låta väldigt frästande, men till min egen besvikelse så förstod ju jag också att det var helt enkelt försent.
Jag forsatte att plumsa i snön när jag plötsligt kommer till ett villaområde där jag inte alls kände igen mig. Vart var jag egentligen? Gatulamporna lyste fortfarande och trots att jag bott här i två och ett halft år nu så kunde jag ändå inte vägarna ordentligt. Musik och rörelser hördes ifrån huset mitt framför mig och jag kunde nästan känna doften utav alkohol komma emot mig. Skulle jag riskera att gå in där? bara fråga om vart jag var, kanske ta någon cider eller två, och sedan be någon visa mig vägen hem? Klockan var ju trots allt bara halv nio på kvällen.
Vad tror ni? Kommer hon att gå in eller kommer hon tillslut att fatta rätt beslut? Comment!
everything has changed, chapter 2
16
-Jasmin-
"You know Philip Smith, at my job? He was also at the party last night and I think he really like you, he talked about you everytime that night and he said that you looks really good.", hon gav med sig ett flin på läpparna och puttade till mig försiktigt på armen. Jag skakade på huvudet och gav henne en uttråkad blick. Visst, Philip var snygg, ingen snack om saken. Men han var enligt han själv väldigt upptagen på sin fritid, vilket fick mig att tappa intresset direkt. Var det något jag verkligen inte orkade just nu var det att börja lära känna någon på riktigt igen, ta in personer i mitt liv hade blivit något av mina svagaste sidor och jag fick absolut inte börja gilla någon på riktigt igen, det skulle bara ställa till med problem och allt skulle bli kaos, det hela slutar då med att jag blir sårad och sårad hade jag jag blivit allt för många gånger då känslor var inblandat.
Well, japp. Nuså! Nu kom 1D med in i bilden lite här också och nu kanske ni förstår Jasmins samband tillsammans med Niall, eller är det fortfarande några frågor? ;)
"No thanks, I don't think he's my kind of boy, sorry.", svarade jag bara med en enkel axelryckning.
Det var lördagsmorgon och jag hade tidigt lämnat Kimbelys lilla lägenhet för att istället bege mig till stället där min pappa var begravd. Det kändes egentligen fel att ha honom ligga på en kyrkogård flera mil ifrån hans hemstad, men samtidigt så var jag och min bror oerhört tacksamma för att resten av släkten ville ha honom begravd på en plats nära oss så att vi när som helst kunde besöka honom.
Jag hade under dessa tre timmar som vaken hunnit med rätt mycket, jag hade varit hem för att se om George var hemma men till min förvåning så var han inte det, jag for då istället för att åka och köpa något som brukade vara pappas favoritblomma för att kunna sedan kunna lägga den på hans grav - röda rosor var hans favoritblomma och han gav alltid mig det på mina födelsedagar eller på något annat firande.
Med bussen jag precis hunnit med så åkte jag till platsen jag fruktade mest, pappas grav.
Det var som vanligt mycket människor här som också var på plats för att få prata, ge blommor eller bara tittade på de fina olika gravarna som stod på hundratals olika ställen. Det kändes egentligen helt fel att gå hit utan George, det hade på något sätt blivit lite utav våran tid tillsammans där vi sökte trösten i varandras armar.
Hur mycket jag än hade försökt att festat bort mina bekymmer, stängt ute världen och bara skitit i allt, så hade saknaden kommit i kapp mig. Jag mådde bara dåligare i längden och sättet att glömma och gå vidare var dummt, jag visste det så väl, ändå så kändes alkoholen så lockande - för stunden.
"..you'll always be on my mind. And I know George thinking about you too. We all miss you so much, I wish you could be here with us now. I wish you could se how big George has been, we need you so freaking much.", tårarna som ständigt föll ner från mina kinder verkade inte sluta, och jag hade varken lusten eller orken till att torka bort dem heller. "I was never ready for you to leave us so early. I hadn't grow up yet and..-"
Jag orkade inte ens fortsätta. Varje vecka hade jag gått till pappas grav, lagt en ros och talat ut om hur veckan hade varit, men vem försökte jag egentligen lura? jag pratade med en sten, en dum sten. Pappa kunde inte höra mig alls, men ändå så kändes det som att jag pratade med någon. Hoppet om att han kanske skulle höra vad jag sade, och vad jag saknade honom, fanns där. Jag skämdes dock för den jag hade blivit under dessa tre åren och jag visste att om pappa hade varit vid liv nu så hade han inte varit stolt.
"Jasmin?", en ynklig välbekant röst hördes bakom mig. Jag vände mig stelt och försiktigt om och möttes utav både mamma och George, i varsin hand hade de också en ros. "I thought we should go in here together.", började han besviket och tittade ner mot graven. Jag skulle precis berättat hur situationen låg till och att han inte ens var hemma då jag klivit in genom dörren för att hämta honom, men när han sedan bara gick förbi mig och satte sig på knäna framför graven så insåg jag att han nog inte brydde sig så mycket egentligen, huvudsaken att han fick prata med våran pappa så var han glad. Jag reste mig upp och sneglade mot mamma som stod en liten bit bort ifrån mig. Jag kunde känna en hel del skuld. Jag hade inte pratat med henne under flera dagar och när vi väl pratade så hade allt bara slutat med att vi stått och skrikit fula saker till varandra.
"We had our last soccer game today before the winterbreak, dad. We won with 5-2. I did the three first cases. I'm proud of my input and I know you hear me now and I hope you're proud of me too.", där kom svaret. Jag hade helt glömt bort att han hade sin sista fotbollsmatch idag och jag ville nästan slå mig själv för att jag inte gick på den. Det var alltid pappa som hade stöttat George med all denna fotbollen, då när han försvann så var det bara jag kvar som verkligen förstod hans kärlek till sporten, men nu var det försent att tänka på det i alla fall.
Jag slog mig ner bredvid honom vid den stora stengraven och tittade på honom med mina glänsande ögon som var dränkt av tårar. Jag la armen över hans ynkliga kropp och pussade honom på kinden.
"I miss him, Jas. I really do.", han tog av sig sin svarta keps med trycket på och lade sedan huvudet mot mitt bröst. Sedan kunde jag känna hur tårarna sakta men säkert rullade ner längst min svarta tröja.
"I talked to Maria yesterday. She really wants you to join them on the christmas, as always.", Maria, min alldeles egna underbara faster som var exakt lika snäll som min far alltid var, den enda skillnaden mellan dem var att hon alltid tillät oss att göra saker, saker som pappa alltid sade nej till. Jag tittade på George som bara stirrade sig blind på graven. Han sade ingenting.
"When?", frågade jag då för att bryta den stela tystnaden. Hon satte sig då bredvid oss och lade försiktigt den röda rosen ovanpå min och Georges. Hon lade sedan en stram arm bakom våra ryggar och tittade osäkert på mig, som om jag skulle göra motstånd, som de alla andra gångerna hon försökte få någon slags närkontakt med mig. Men denna gång var annorlunda, jag kände bara att jag inte kunde slita bort hennes arm när vi alla behövde varandra just nu, nu, vid detta tillfället.
"About three to four days. You take the plan and Maria will pick you up at the airport, then a few days later, me, Olof and Rose will come too. She invited us all.", förklarade hon sedan, hennes blick var lik som våran, också väldigt fast vid den stillastående stenen där texten; "Robert Moore.1969-2010. Missed and loved forever. You will forever be our dad, our child, our uncle and will always be reminded as the man with the biggest heart." stod med stor text, den texten som var så jobbig att läsa varje gång, men samtidigt så otroligt värdefull. I den här graven vilade min pappa.
-Niall-
Världsturnéen 2013 var officielt över sen en månad tillbaka. Men inte deppade vi ihop för det, tvärtom så skulle det bli väldigt skönt att få åka hem till Mullingar om bara ett par ynka dagar. Vi hade lite ärenden kvar i London att fixa, efter det så var vi lediga på riktigt. Vårat tredje album hade även kommit ut i affärerna ungefär samma tid som turnéen slutade, vi alla var spända över vad fansen skulle tycka om det och det var som vi förväntat oss, de var lika glad som oss. Vi hade helt enkelt fått väldigt bra respons på de hela och inte nog med det så låg albumet etta runt om i hela världen, vilket såklart gjorde oss alla väldigt glada och framför allt stolta, inte bara för våran egna insats om hur vi skrev de flesta låtarna själva, utan hur våra underbara fans tagit oss hit, till dem vi var idag.
"Guys, listen.", Liam kom in i det alldeles för trånga vilorummet som befann sig mitt emot våran studio, varför vi valt att gå in hit visste vi inte riktigt själva. Kanske var det för att vi varit i studion så mycket på sista tiden att vi behövde någon annan miljö för ett ögonblick. "Paul is very proud of us all. He think we need some rest and the interviews are gone. We have four weeks freetime now, boys.", den glädjen som spred sig igenom hela rummet hade jag i varje fall inte känt av på väldigt länge nu. Vi alla var väldigt trötta efter vårat fullspäckade schema och all stress den givit oss. Äntligen var det dax att ta ett litet break. "Oh, by the way. Midnight Memories has sold double so much as the last mouth.", informerade Liam oss med ett stort leende på hans läppar, vilket bara gjorde oss i rummet ännu gladare, jag kände bara behovet av att skriva in det på Twitter redan direkt.
Niall Horan @NiallOfficial
Wow ! you guys are amazing, first place all around the world with Midnight Memories. Best fans in the world, we love you !
Jag såg länge på Harry som satt i soffan och hade inte sagt ett ord under hela tiden vi varit här nästan, vilket inte var likt Harry. Han brukade alltid vara den glada killen som spred energi och gläde tillsammans med Louis, men inte idag. Den där Iphonen hade varit fastklistrad framför hans ansikte näst intill hela dagen.
"Harry, What's up?", han tittade upp och bara ryckte på axlarna. Blicken föll ner i telefonen igen. Något var fel, men vad det vad visste jag inte.
"It's something wrong?", frågade Zayn sedan med höjda ögonbryn. Jag tänkte precis ställa samma fråga innan han hann före. Harry verkade då mest se irriterad ut då vi frågade, men vi fick varken något vettigt svar eller någon som helst bra kontakt med honom över huvud taget.
"Harry, come on, mate. What's wrong?", försökte Louis då och till våran förvåning så tittade han upp och la telefonen i fickan. Han log brett och tittade med blanka ögon på oss alla.
"I just thought about the future, how lucky we are and how incredible fans we have. We're really lucky. I can't still see myself as a famous person. It's sick.", med dessa orden så förstod jag vad han syftade på. Vi hade under en längre tid nu pratat om hur livet skulle vara om vi inte blivit ihopsatta till en grupp. Hur skulle livet vara utan varandra? Hade Louis då jobbat kvar på leksaksaffären och flirtat med snygga tjejer, hade Harry fortfarande jobbat på bageriet och hur hade Liam haft det? Men den stora frågan föll tillbaka till mig. Hade jag pluggat vidare på universitetet, hade jag varit så mogen som jag blivit under min resa som medlem i One Direction, men framförallt, hade jag fortfarande hållit kontakten med Jasminette?
Well, japp. Nuså! Nu kom 1D med in i bilden lite här också och nu kanske ni förstår Jasmins samband tillsammans med Niall, eller är det fortfarande några frågor? ;)
Glöm inte att kommentera!
everything has changed, chapter 1
21
Handling; Det är vitt på gatorna i London där den 19åriga Jasminette Moore, mer känd som Jasmin, bor tillsammans med sin mamma, tioåriga lillebror, en fem år yngre låtsas syster Rose och hennes alldeles för snälla styvpappa. Man skulle kunna kortfatta hennes liv så här; för tre år sedan var allt i Jasmins liv bra. Hon hade båda sina föräldrar vid liv, skolan gick bra och hade många vänner. Hon hade även en crush på skolans populäraste kille - som nästan redan var hennes dessutom. Men inom bara ett ögonblick rasade allt. Hennes pappa dog i en cancersjukdom och strax innan det hade killen lämnat henne för att istället fokusera på musiken och sin karriär. Hon och sin lillebror George lärde då lämna sin lilla hemstad Mullingar för att istället flytta till London till deras mamma och hennes nya familj. Inte nog med det så är Rose helt besatt i pojkbandet One Direction, vilket inte gjorde livet lättare för Jasmin. Hon såg livet som en enda röra, ingenting stod rätt till och hennes kärlek till alkoholen var stor. Skolan gick skit och utöver familjen så var hennes två bästa vänner, Kimbely och Josh, som funnits där sedan tre år tillbaka, de enda som verkade bry sig om henne på riktigt. När hennes mamma sedan kom med förslaget att åka hem till Mullingar i två veckor för att fira julen tillsammans med släkten på pappans sida som varje år, tyckte hon till en början att det lät som en bra idé. Men kommer hon ändra tankar när hon träffar på han? hennes första kärlek och killen som svek henne så totalt, skulle hon verkligen klara av två veckor i samma område som honom? och vad hade hon emot just pojkbandet One Direction så mycket?
"I don't know what I can do with her right now. It feels like i don't know her anymore, she didn't talk to me for real in months and.. I don't know, Olof. What would I do?", jag hörde min mammas avlägsna röst ifrån nedervåningen där hon som vanligt pratade med min styvpappa om hennes problem, som om han var någon psykolog av något slag. Jag orkade inte höra mer på hennes gnäll om att jag ständigt drack, hur dåliga mina betyg var eller över min skrämmande attityd. Som om hennes gnällande skulle få mig att må bättre.
Igår var sista dagen i skolan på flera veckor, äntligen hade jullovet fallit på plats. Självklart hade det spårat totalt under kvällens gång då det hade varit fest hos Josse, tjejen som oftast var ensam hemma och ofta hade hemmafester. Att veta att jag hade en hel termin kvar utav sista året på gymnasiet var jobbigt, jag visste att mina två bästa vänner Kimbely och Josh redan hade fasta jobb medans jag, deras bästa kompis som ständigt gav dem problem, hade ett halvår år kvar på gymnasiet på grund av alla dessa rester jag lagt efter mig.
Huvudet dunkade och under tystnad låg jag i sängen. Det enda jag egentligen kunde höra var George från rummet intill som som vanligt spelade något TV-spel. Han var egentligen den enda i familjen jag kom riktigt bra överens med, om man bortsåg ifrån Olof som oftast höll med mig med det mesta och gjorde sällan att jag blev irriterad. Mjukisbyxorna som hängde på stolen drog jag på mig och satte upp det bruna, lockiga håret i en boll på huvudet. Idag var en sådan jobbig dag då jag inte orkade göra något alls. Det där två huvudvärkstabletterna jag tagit för ungefär en timme sedan har inte hjälpt ett dugg, tvärtom, det hade gjort mig tröttare än var jag redan var och det enda som egentligen skulle hjälpa denna bakfylla vore en god, stor Ben&Jerrys, men bankkortet var lika tomt som min mage just nu och jag visste att mamma tröttnat på att ge mig pengar då jag endast använde dem för att köpa mer alkohol.
"Jasmin!", Rose's gälla röst hördes utanför rummet, med en suckning öppnade jag min låsta dörr och tittade på den blonda tjejen som stod framför mig. Jag lade armarna i kors och tittade irriterande på den äckligt glada tjejen som stod med en stor kasse i handen, vad det var i den ville jag helst inte veta. "Look what I founded in the store!"
"I don't wanna know, Rose.", konstaterade jag snabbt innan hon hunnit tagit ur grejen hon hade i sin påse. Hon såg besviket på mig och skakade på huvudet. Hon släppte det hon tänkte ta fram och gjorde någon upprörd gest med sina händer då hon snabbt sedan försvann in på sitt rum igen.
"Annie isn't proud of you right now, she know what you did yesterday at Jossie's party by the way.", ropade hon ifrån rummet intill och jag kunde nästan se hur hennes leende var ända upp till öronen just nu, var det något den jobbiga lilla flickan älskade så var det verkligen att få se mig bli utskälld, men visst, gärna för mig. Hur mamma sedan fått reda på hur jag omedvetet tagit sönder möbler och värdefulla prylar i Jossie's hem var en annan fråga, det var dock inte så ovanligt då hon jobbade inom polisområdet. Jag suckade, la handen över pannan och ruskade försiktigt på mitt yra huvud. Jag orkade verkligen inte vara hemma just nu, jag behövde luft.
Den tjocka hoodien och de sköna mjukisbyxorna åkte snabbt av, till utbyte av det så drog jag på mig en stickad, vit tröja och ett par svarta tights till. För att dölja mitt hår som hade alla möjliga sorters tobaks-blandingar i sig just nu så satte jag på mig min röda mössa som täckte i alla fall den övre delen utav huvudet.
"What do you mean? She told you to get out of the house?", Kimbely upprepade frågan återigen då jag berättat hela historian om vad som hände när jag klev ner ifrån det sista trappsteget som ledde mig ner till hallen. "She don't want you to be in there? It's your house too!", fortsatte hon sedan under förvirring och chock.
"Kim, I beating two people yesterday, I crash one car and destroyed the entire party yesterday. Jossie called the police and my mom work in there, what do you think? would you have your child in your house if you were in moms situation?", när jag hade sagt färdigt så kände jag själv hur mycket alkohol påverkade mig. Det skulle aldrig falla mig in att slå sönder någons bil, eller ens över huvud taget skada en annan människa med mening. Jag ångrade mig starkt och skämmdes alldeles för mycket över gårdagens drama.
"You're always welcome to my place anyway, you know it, yeah?", frågade hon lite stelt och la armen runt om mina axlar. Jag nickade och tittade tacksamt på henne.
"I don't really know what I'd do without you and Josh, you're the best friends in this world.", konstaterade jag med ett leende och besvarade Kimbelys kram som hon givit mig.
"Me and Josh will follow you to the grave tomorrow.", fortsatte hon senare och tittade dystert på mig. Imorgon var det tre år sedan cancern tog min underbara fader ifrån mig och min bror. Tre år sedan killen jag aldrig trodde skulle lämna mig, tog farväl, lämnade livet och placerades på ett säkert ställe i himmelen istället, där han nu vakade över mig och George.
"You don't have to.", svarade jag lågt med ett brett leende. "I think I'll go with George, we might need that time for ourselves. "
".. And he was so handsome, I've never felt like this with any another boy, he's very special.", fortsatte Kim att berätta om den mystiska killen hon igår träffade på festen, vilket för mig var helt ointressant att veta. Själv hade jag inte alls kännt efter, jag hade bara gjort, vilket jag idag ångrade. Trots alla mina misstag, mina brott och min själviska sida som uppstår varje gång jag får i mig allt för mycket alkohol, så stog mina två bästa vänner ändå kvar hos mig och stöttade mig i allt. Jag kunde bara inte förstå hur det orkade med mig. "Jas!", hon knäppte med sina fingrar framför mina ögon och stirrade irriterat på mig.
"What?", frågade jag och hade inte alls brytt mig i hennes prat om killar.
"You know Philip Smith, at my job? He was also at the party last night and I think he really like you, he talked about you everytime that night and he said that you looks really good.", hon gav med sig ett flin på läpparna och puttade till mig försiktigt på armen. Jag skakade på huvudet och gav henne en uttråkad blick. Visst, Philip var snygg, ingen snack om saken. Men han var enligt han själv väldigt upptagen på sin fritid, vilket fick mig att tappa intresset direkt. Var det något jag verkligen inte orkade just nu var det att börja lära känna någon på riktigt igen, ta in personer i mitt liv hade blivit något av mina svagaste sidor och jag fick absolut inte börja gilla någon på riktigt igen, det skulle bara ställa till med problem och allt skulle bli kaos, det hela slutar då med att jag blir sårad och sårad hade jag jag blivit allt för många gånger då känslor var inblandat.
"No thanks, I don't think he's my kind of boy, sorry.", svarade jag bara med en enkel axelryckning.
Första delen! Förmodligen väldigt seg, men ja. Kanske börjar ni förstå saker redan nu, hur hennes liv är och lite sånt. Vad tror ni om denna novellen? Ge den en chans i varje fall! Jag har som sagt kommit på en bra handling och sånna saker, hur sedan 1D kommer in i bilden är en annan fråga. Har ni listat ut det än? ;)