- Harry -
Hela kvällen hade varit ruskigt bra. Jag visste ju knappt någonting om Mullingar men efter denna kväll så visste jag garanterat mer än tidigare. Våran lilla roadtrip runt omkring hela staden med några matpauser ibland och träffat några fans ibland, så hade dagen gått väldigt snabbt. En ensamkväll med resten av killarna var verkligen behövligt just nu, dock saknade vi Niall under hela dagen, men jag visste ju att han var med Jasmin, därför så kunde vi ju inte direkt tvinga honom att vara med oss, vi var ju ändå lediga.
Klockan var strax efter midnatt när fyra trötta killar trippade in i Nialls lägenhet, den var dock låst men som tur var så hade i alla fall Zayn nyckeln. Vi antog såklart att Niall låg och sov eftersom vi inte hört något ifrån honom de senaste timmarna. Utan att göra något ljud mer än nödvändigt så smög vi försiktigt in i lägenheten som i princip var kolsvart. Det var också ovanligt tyst i lägenheten för att Niall skulle sova - med tanke på hans höga snarkningar.
Det tog oss inte långt tid att inse att Niall faktiskt inte sov, han var inte hemma över huvud taget för den delen, vilket gjorde oss alla ganska oroliga, trots att vi var lediga så var vi ofta inte ute så länge dels för våran egen hälsa och dels för varandras skull. Visst kunde det hända att vi ibland gick ut att festa och sånt, men det var inte likt Niall att inte höra av sig alls.
"What if Jasminette has done something with him? I mean, kill him or something.", frågade Zayn upphetsigt och jag himlade trött med ögonen, Zayn som i själva verket inte alls gillat idéen som Niall, Jasmin och teamet hade kommit överens med eftersom vi egentligen inte alls visste vad hon var för tjej, men ändå så trodde jag ändå inte att hon skulle göra så mot Niall, i sånna fall så skulle de stått i tidningarna redan.
"Don't be stupid, Zayn!", suckade Louis och slog sig ner på soffan. "She's maybe a bit strange, but she's not a murderer and I don't think she won't hurt him actually."
"Yes, Zayn. Now you're overreacting.", kontrade Liam och tog upp mobilen ur sin ficka. Zayn ryckte på axlarna och blängde på oss alla som var minst lika orolig för vad som kunnat hända honom, om det ens var något som hade hänt.
"Fine, but were is he, then?", frågade han och slog på tvn. Vi hade en som vanligt på låg volym och lät bilderna rulla, även om ingen egentligen tittade på den. "Wait, Is not that Niallers car?", frågade han och höjde genast volymen och vi alla vände uppmärksamheten till den stora skärmen.
"The famous boy and his girlfriend is now at the hospital for rest, while investigation about the drunk man still ongoing. Since he broke almost every law in the traffic and hurt two blameless people he will at least get up to two years in the prison, it was anyway what one of the police on the spot said. Now we took a look at the weather..-"
Den kvinnliga supporten övergick till vädret medans vi alla tittade chockerat på varandra. Hade vi verkligen roat oss hela dagen med att tittat omkring i Mullingar medans en utav oss låg på sjukhuset, vad var vi för vänner egentligen?
"Let's go.", klargjorde Louis och reste sig upp, vi följde snabbt hans exempel och bara inom några minuter så satt vi i en Taxi påväg till sjukhuset.
Zayn, Louis och Liam var snabba med att springa in till sjukhuset medans jag lugnt stannade kvar och betalade Taxin, något inom mig sade att jag inte behövde oroa mig. Niall var säker, han var på sjukhuset och fick den hjälp han behövde. Det som irriterade mig mest för tillfället var nog alla dessa kameror som ständigt skulle vara uppe vid mitt ansikte och ville veta vad som hade hänt men eftersom jag inte heller visste något alls så valde jag att helt enkelt inte kommentera det eftersom antagligen visste de mer än vad jag själv gjorde.
Väl inne i sjukhuset möttes jag utav Maura, Nialls mamma. Bredvid henne stod två trötta äldre damer som såg oroliga ut båda två, bredvid dem var en kille som jag faktiskt tycktes känna igen, men var ifrån kunde jag inte riktigt tyda.
"Is they alright?", jag tittade på Maura och resten av killarna som bara suckade. Maura sneglade på killarna och gick fram till mig med ett halft leende.
"Niall is okay. He just sleeping right now but they'll wake him up soon. He hasn't boke any leg but he has seriously injuries to the head. The girl as sat beside him is probably more broken.", förklarade hon lugnt och tydligt. Jag nickade och sneglade på damerna och killen i min ålder som stod lite på sidan av.
"Hello! I'm Harry, a friend to Niall.", jag räckte ut min högra hand och den äldsta kvinnan var hälsade vänligt, hon presenterade sig som en mamma till Jasminette, med namnet Annie. Men det konstiga var att hon inte alls såg lika orolig ut som den lite yngre damen bredvid henne, som även berättade att hon var faster till Jasmin.
"How do you feel?", frågade jag och tittade på dem alla tre, för att försöka föra konversationen vidare. Jag visste att när man var nere så var det alltid bättre att prata med någon så att tiden gick fortare än att bara sitta och vänta.
"Actually, I'm used to.", Annies ord kom som en chock och jag förstod faktiskt inte vad hon menade riktigt. "We've spend a lot of time at the hospital the latest years because of all hers hangover and something like that. I'm not that worry about my daughter, she's strong and I know she will be fine, even if the car accident was a misstake.", för att vara en mamma så lät hon ovanligt lugn, trots allt. Jag nickade och tittade lite åt killen som istället såg aningens oroligare ut. Jag hann så lite som att titta på honom då han öppnade munnen.
"I hope Niall take care of Jas very well, she's really sensitive and I just care about her, she's my only girl cousin and she's like my own sister. I don't want to lose her."
"You don't. Niall is a good guy, He'd never do something like that with sense. ", konstaterade jag och gick vidare bort mot killarna som irriterat tjatade på den unga kvinnan i receptionen om att få komma in till Niall.
- Niall -
Jag öppnade drastiskt ögonen och innan jag ens varit vaken i några sekunder så började minnerna om krashen vandra i mitt huvud. Jag tittade snabbt åt sidan då jag märkte att killarna och till och med mamma var samlade. Jag log lite och tittade tröttsamt på dem.
"What happend with me?", frågade jag långsamt och tittade ner mot mina fötter. Jag kände åtminstone igen mig, vi befann oss på Mullingars sjukhus där jag ofta fick åka när jag var mindre då jag skadade mig på matcher, träningar eller något liknande.
"It was a drunk man that drove straight into you and Jas.", förklarade Liam och jag såg hur de alla granskade mig noga, som om att säkra om jag verkligen fortfarande var vid liv. Jag kom då och tänka på Jasminette, hur mådde hon? var var hon? vad hade jag egentligen gjort och skulle hon någonsin att förlåta mig?
Snabbt reste jag mig upp men blev fort hindrad utav Zayn som tog tag i min arm och förklarade att jag skulle sätta mig ner igen.
"You have to rest. Jasmin is in the room beside yours, I think she'll be fine. She's a little bit more hurt than you but as I said, she will be fine.", jag tog ena handen för huvudet och kände genast smärtan som dunkade långt där inne. Jag kunde bara inte låta henne vara ensam, speciellt inte eftersom jag var anledningen till att vi var här.
"I don't care, I have to see her.", konstaterade jag och trots att killarna och mamma sa ifrån så gick jag snabbt ut ur mitt lilla rum och vidare in till rummet bredvid mig, det var faktiskt lättare att hitta det än jag hade trott eftersom det bara fanns en dörr bredvid mig då jag låg i det längst in mot väggen.
Försiktigt öppnade jag dörren och visst låg hon där, hennes ögon var öppna och hon hade till och med besök av hennes släkt. Jag skämdes då jag kom in i rummet men välkomnad blev jag i alla fall.
"We will leave you alone.", konstaterade Jasmins mamma och nickade, snabbt därefter var vi ensamma i rummet.
"Are you okay, Jas?", frågade jag oroligt och satte mig bredvid henne på sängen. Trots att mitt eget huvud värkte så brydde jag mig inte alls i det, huvudsaken att Jasminette mådde bra, vilket hon egentligen inte heller verkade göra. "I'm so sorry about this, I really am.", jag bet mig i läppen och hon tog ett löst tag i min hand samtidigt som hon andades kraftigt, som om hon behövde anstränga sig.
"Don't be sorry, Niall. It wasn't your fault, it was the drunk man. I think I'll be fine. I've just the biggest headache ever and the legs in my body hurts, it actually feels like a hangover.", hennes röst var vek, men hon lyckades ändå få fram ett dämpat skratt. Jag nickade åt henne och tittade på den lediga platsen bredvid henne, skulle jag våga lägga mig bredvid henne? Viljan överlägsnade rädslan och utan ett ord så lade jag mig försiktigt bredvid henne i sängen, hon gjorde inga protester, istället makade hon åt sig så att hela jag fick plats. Där låg vi, utan ett ord och bara njöt utav tystnaden.
Well.. Tyckte det kanske skulle börja hände något med dom snart, tror ni att de kommer bli dom efter det här? ;) Kommentera! :D