everything has changed, chapter 50

- Jasmin -

"I'm not beautiful like a princess, Nialler.", konstaterade jag och flyttade blicken från taket till fötterna. Det var då hans tur att lägga sina fingrar under min haka, han flyttade huvudet så våra blickar möttes återigen. När han sedan log det där nöjda, perfekta leendet så kunde jag inte heller göra något annat än att följa hans exempel.

"Yes you do.. And you're only my princess too.", sa han med ett leende innan han försiktigt masserade mina läppar med sina. Niall fick mig för tillfället att bara glömma alla smärtor i min kropp, för att istället bara vara lycklig och glömma bort allting som har med Jasminette Moore att göra. Han var verkligen killen alla drömde om. 

---

 

- Niall - 

Tidigt på morgonen hade jag varit tvungen att stiga upp så att jag inte skulle bli sen till jobbet. Det kändes hemskt att behöva lämna Jasmin när jag visste att hon behövde mig som mest, men samtidigt så förstod jag att både hennes familj och vänner, bla Alfredo, skulle komma på besök under dagen, så ensam skulle hon i alla fall inte vara. Efter att berättat för killarna vad som hänt hade de till en början blivit rejält oroliga, sedan berättade jag att hennes tillstånd var lugnt, då återgick vi till våra normala positioner i rummet, en aning stelare än vanligt bara. 

Nu var jobbdagen över och jag var påväg hem till Jasmins hus efter att ha fått order om att åka hem och packa lite 'normala' kläder då hon hatade sjukhusrocken, något jag till en viss del kunde förstå också. 

Jag svängde in till hennes tomt där den gula villan stod där min fina flickvän bodde, jag parkerade och nästan sprang ut ur bilen för att fortare få komma till Jasmin på sjukhuset. När hon skulle få komma hem var fortfarande inte bestämmt, men jag skulle tippa på att en natt till skulle hon få stanna i alla fall. Om inte annat så skulle hon göra det för Kims skull som antagligen skulle få ligga kvar några dagar till då läkaren sade att han inte alls mådde bra. 

Jag tog nyckeln jag fått av Jasmin tidigare, låste upp dörren och klev in i den mysiga lilla hallen som ungefär var lika stor som egen. Jag kände mig ganska så hemma här nu faktiskt, men helst skulle jag vilja flytta till något helt eget med bara Jasmin och jag, men det var ett önsketänkande till något som antagligen skulle ske i framtiden, fick jag hoppas. 

 

Där stod jag, men ögonen in mot hennes garderob och var helt ställd. Vad ville hon ha för kläder, vad kunde hon ha på sig med alla sina blåmärken? antagligen något mjukt och inte så tajt skulle då jag tagit. Jag följde mina egna tankar och gick på känslan. Därför packade jag i ett par mjukisbyxor och en slapp t-shirt i min väska som jag sedan skulle ta med mig till min flickvän. En tandborste packade jag också med och till sist mobil laddaren. 

Jag checkade några extra gånger i väskan, hade jag fått med mig allt? nej, något saknades. Under tiden jag stod och funderade stod jag bara där och stirrade ut mot garderoben full med kläder, jag kunde inte förstå hur hon praktiskt taget hade tid att använda allt det där? det var ju mer än vad Louis hade till och med, det var ju nästan illa. Jag kom efter en lång tid fram till vad det var, en tjocktröja var det som fattades såklart. För att skynda mig så snabbt som möjligt så drog jag ut första bästa från hyllan, något jag inte skulle göra då en smäll hördes. Mina ögon spärrades upp och min blick föll ner mot golvet där en anteckningsbok låg. 

Ivrigt plockade jag upp den ifrån golvet och läste på den, det kunde ju inte tillhöra någon annan än Jasmin själv då jag antog att ingen annan skulle gömma en bok i hennes garderob under en tröja. 

Det var helt fel att läsa andras skrivböcker, jag visste det, men samtidigt var jag så nyfiken. Vad kunde egentligen stå? nervöst öppnade jag första sidan och började läsa. 

Det var till en början tungt, det stod om allt som hänt med hennes pappa och jag kunde även i någon mening tyda något med "killen jag hatar"- som jag antog var jag. Men jag dömde henne inte, hon hade helt enkelt inte mått bra under de senaste åren och det förstod jag. Jag fattade att hon antagligen skulle bli arg på mig för jag läste detta och jag fick genast väldigt dåligt samvete, men ändå, jag visste om allt som stod, hon hade ju i och för sig ändå berättat allt.

Utan att ha någon koll alls på klockan och tiden så fortsatte jag att bläddra, när jag kom till sidorna lite längre bak så insåg jag att det inte längre var tankar, det var dikter, noveller och andra slags texter - som också var till min förvåning bra. Hon var inte bara bra, hon var ju begåvad. Varför hade hon inte berättat detta för mig tidigare?

Jag slog igen boken och gick leendes ut från rummet, lämnade huset snabbt och hoppade med ens in i bilen och körde mot sjukhuset. 

 

- Jasmin - 

Paula hade precis kommit in och berättat att det var okej att besöka Kim nu. Jag pustade ut av lättnad och nästan skuttade ur sängen, trots smärtan i mina ben och vader. Klockan var runt fem snart och Niall skulle redan varit här, så lång tid kunde det väl ändå inte tagit att hämtat några ynka saker? jaja, lite ensamtid var aldrig fel då jag fått besök här under hela dagen. Kimbely, Josh, Georgia och Alfredo var här ett bra tag - tillsammans till och med. Josh hade då och då slängt ur sig spydiga kommentarer som Alfredo lyckligtvis bara blåste bort. Sedan var mamma, George, Rose och Olof här ett tag också, något jag uppskattade då familjetid var något jag börjat lärt mig att värdera allt mer och mer. Maria, Stan och Richard hade även under dagen kommit och hållt mig sällskap, det hade till och med blivit ett och ett annat kramkalas då och dom var nu inne för att hälsa på sin son och bror.

Jag hade fått beskrivningen av Paula att gå tre dörrar bortåt till vänster, i den fjärde dörren skulle han ligga. Jag skyndade mig dit och nästan slet upp dörren. Konstigt nog var det bara han där då jag förväntat mig halva släkten faktiskt, men det gjorde inte mig något, jag var gärna lite ensam med Kim. Jag kunde då och då dock känna mig halvt spyfärdig och yr, men jag antog att det bara var för att jag var ovan med smärtan kroppen skjuter ut. Det var inte längre psykiskt, utan nu mer fysiskt då jag fått hårda och otäcka slag emot min tunna hud och kropp. 

"Hey pumpkin.", log Kim när jag med långa ben gick emot honom. Hans arm var bunden med bandage, hans kropp var sönderslagen och han såg fortfarande helt blå ut under ögonen. Ja, han såg helt hemsk ut rent ut sagt, men fortfarande en av de finaste jag hade. 

"You alright? I'm so sorry for this and I shoudn't have..", började jag men stoppade mig själv när jag såg hur hans lediga hand höjdes i luften och pekfingret stack upp, han ville alltså att jag skulle vara tyst. "I love you, Kim. Never forget that."

"I won't. I love you too. Come here.", sa han med sin svaga röst medans han klappade på sidan av sin säng som ett bevis på att jag skulle lägga mig där. Jag gjorde som han sade. Ömtåligt la jag mig i hans vanligtvis starka armar, som nu inte längre var så starka då den ena var ur funktion, men den andra vilade runt om mig och jag låg med huvudet mot hans bröstkorg. 

"Where is the other?", frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste ju att min familj åkt hem en sväng för att fräscha till sig, men hur kunde Maria och de andra lämna Kim här? det var inte likt dom.

"They buy somtehing in the cafeteria.", sa han lågt och där kom då svaret. De hade såklart inte lämnat honom, bara för någon timme då Stan säkert behövde en lunchpaus. Jag log åt tanken att tänka på hur Stan bokstavligt talat dragit ut de andra för att få sin mat, det lilla matvraket. 

"Georgia and Alfredo was here today, they gave me the books I should work in. Maybe you can help me if I don't understand?", jag fnissade lite och vilade huvudet löst ner mot hans bröstkorg igen medans han fnös till.

"Yeah, sure.", svarade han bara kort innan jag slöt ögonen och sade hej till John Blund, för några minuter i alla fall. Det tog på krafterna att ligga på sjukhus, det gjorde det, även om man inte gjorde något speciellt alls. 

 

Ljud hördes och Maria kom innanför dörren. Det var precis i tid då jag just då planerat att säga hej då för en stund och se om Niall kommit tillbaka. Jag hejade snabbt på min faster innan jag gick vidare bort emot mitt rum igen. 

Snabbt öppnade jag dörren och möttes av personen jag speciellt behövde se och höra ifrån just nu. Min alldeles egna och finaste kille befann sig på plats. Dock med ett väldigt lurigt leende och en ryggsäck på ryggen som jag antog var där han hade mina kläder i. 

"Hi honey, how was your day?", frågade jag lite försiktigt med en eller säkert flera rynkor i pannan just nu. Han döljde något, men vad kunde jag inte riktigt sätta fingret på än. "What are you hiding for me?", skrattade jag lågt och gick sakta men säkert emot honom. Han hade handen bakom ryggen och det dröjde inte länge förrän jag förstod att han hittat något från mitt rum, jag visste då precis vad det var också. Han hade läst och hittat mina anteckningar. 

"And so do I asking you, my girl. Why haven't you told me your talent for writing? for gods sake, darling. You're a star!", hans komplimang gjorde mig samtidigt rörd och lite förvirrad. Varför hade han över huvud taget läst något som inte var hans? jag undvek istället bråk och fokuserade på det positiva, Niall gillade det jag skrev och han verkade till och med vara ärlig med det. 

"Thank you. I love writing actually, it's something I do when I'm mad, sad and everything else. My dad helped me alot with those things.", förklarade jag med ett halvhjärtat leende. Niall däremot verkade inte se det som något negativt utan utstrålade bara ännu mer glädje ju längre han såg på mig. Jag skulle just till att säga något då hans ansikte bara föll ihop och snabbare kom han fram till mig. "Babe, are you alright? You looks so pale and weak.", jag tittade på spegeln som fanns på väggen höger om mig och förstod i det ögonblicket vad han syftat på. Min hud var blekare än vanligt och jag hade väldigt ont i magen. Sekunden efter stod jag med huvudet ner mot toan och lät gamla matrester sprida ut sig jämtes med vattnet. Det kändes som en bakfylla, utan någon som helst alkohol i kroppen. Jag hörde hur Niall oroligt ropade på hjälp, något han lyckats bra med för bara några sekunder efter så stod Paula vid min sida och strök mig över ryggen. 

 

"And you're sure you don't have get yourself any alcohol the last couple of hours?", det där var nog den dummaste frågan dom kunde ställa. De var noga och strikt med att ej tillåta några som helst droger på sjukhuset, så hur hade de tänkt sig att jag skulle fått tag i det när hela sjukhuset bestod av människor och personal som ser och hör allting? jag nickade i alla fall bekräftat och tittade mot damen som tittade på något i sina papper. Niall satt vid min sida och smekte min hand medans jag oroligt tittade på Paula som tittade på läkaren framför mig. 

"Have you had sex without condoms or any other protection the last month?", frågade sedan Paula. Både Niall och jag tittade skamset på varandra då vi båda visste att vi varit väldigt dåliga på att använda oss av skydd de senaste veckorna. Jag hade dock alltid skyddat mig då jag haft sex med okända killar på fyllan, det var något som alltid fanns i bakhuvudet som jag aldrig glömde bort, hur full jag än var. Men med Niall, njaa..

"Yes..", erkännde jag och tittade generat ner i golvet. Faktum var att jag faktiskt hatade att prata om sex och relationer med folk jag knappt kände eller prata om det över huvud taget, varför skulle de nödvändigt vis behöva veta det?

"Oh..", började den okända damen och ställde sig upp. "Then you can come with me..", oroligt tittade jag på Niall som släppte min hand. Jag följde med den svarthåriga, mulliga tanten till ett annat rum där hon bad mig att kissa i en mugg. Ja, så allmänbildad var jag faktiskt för att förstå att det var ett graviditetstest jag nu höll på att göra. 

Efter något som kändes som en evighet var resultatet äntligen där på den lilla stickan, jag vågade dock aldrig kolla själv. Tänk om jag var gravid? vad skulle hända då? hur skulle Niall reagera? tusen frågor rabblades upp i mitt huvud. Men den största frågan var ju bara, var jag och Niall redo?

"Young girl.. Would I tell you what the situation is?", jag suckade. Ville jag ens veta? växte det ett litet barn i mig eller inte? nervöst nickade jag och tittade gravallvarligt på damen i den vita rocken. "It's positive.", log hon och hela jag stelnade till. Jag var gravid med Niall Horans barn, vad skulle jag göra? 

 

"You're what?", Nialls reaktion var precis den jag förväntat mig av. Nästan den samma som den chock jag fick. Det var mycket tankar i mitt huvud och jag visste inte hur Niall skulle ta det hela. Jag var egentligen inte redo, men jag hade alltid sagt till mig själv att aldrig ta bort ett barn, mitt barn. 

"Please say something else.. How should we do this. What would I do? I can't take away a kid in my stomach, Niall. I can't.", mina tårar forsade ner på mina kinder medans jag satt där rädd, förvirrad och samtidigt nyfiken på framtiden. Jag visste ingenting längre. Två starka armar lindades om mig och Nialls mun träffade min panna. 

"I don't know what to say.. It's so much to take in.", mumlade han medans hans mun fortfarande låg på min panna. "I can just promise you that I'll never leave you again. I did it once, it was the worst mistake I ever done.", jag log åt hans mening och flyttade mitt tunga huvud åt sidan så våra ögon möttes. 

"I'm not ready for this, but I can be. Will you be here for me and love me and the little kid in here?", det kändes obehagligt att fråga min egen pojkvän den frågan medan jag klappade mig försiktigt på magen som fortfarande var lika liten som innan. När han sedan log så hela hans vita, fina tänder syndes så kändes det säkert. Jag litade på Niall, jag ville se honom som en pappa till mina framtida barn och jag älskade honom över allt annat. 

"Jasminette, my love and my princess. I'll do everything for you and have kids with you is exactly what I want to, a future with you.", sa han och mitt breda leende ändrades till något större. Jag pressade mina små läppar mot Nialls och vi möttes i en perfekt kyss som avslutades när han - fortfarande med pannan emot min - viskade "I shall be dad.", något som gjorde att mina tårar föll ner ännu en gång, dock inte på grund av förvinnig och rädsla denna gång, utan nu var det frågan om lyckotårar. 

---

SIIISTAAAA KAPITLEEET!! Woho! Eh, väldigt dåligt kanske.. vad vet jag? men ja.. Vill få slut på denna novell så snabbt som möjligt så jag snabbare kan börja på min nya.. Förstååår ni?? ;) 

Det kommer komma en slags epilog imorgon tror jag där ni kommer få läsa om typ två år senare, vad säger ni om det? och vad har ni tyckt om denna novell å kommer ni följa den nya? 

Allt gick ganska snabbt nu, jag håller med, men som sagt.. Ska börja på en ny snart och vill få denna novell överstökad ;) Kommentera underbara nii!

 

 

Neeeeeeeeeeeeeej!!!!!!!!!!!!!!!! Den får inte va slut!!!!:(:(:(:( snyft snyft:( men jag kommer helt klart att fortsätta läsa din blogg! Jag menar, du är ju typ världens bästa writer!!! Men Gud vad jag är ledsen att den är slut, men jag har typ väntat hela novellen på att Jasmin ska bli gravid hehe;) jättebra, as usual:)

Bästa slutet wohoo! Längtar till nästa, men kommer det fortfarande handla om Niall och Jas? :) Du är så grymt bra på att skriva, glöm inte det! Kram x

Perfekt slut! Verkligen jättebra skrivet och jag vill så gärna se epilogen nu när jag läst :D

Superbra!! Jag har en fråga, är detta den sista "riktiga" delen om du fattar. Som är i nutid.

Ååh så fantastiskt bra novell! Helt sjukt! Den här novellen har varit så underbart bra! Ser fram emot att få börja läsa på din nya novell som säkert kommer bli minst lika bra!
Så otroligt duktig du är! <3

Min favoritnovell, slut? :o Nejeee... Men jag tror att nästa blir jättebra också! ♥♥ goodi goodi goodi!

OMG GHAAAADD!! Så underbart bra!!!

Inte alls dåligt, sjukt fint:) och jag tvilar inte på att nästa blir lika bra! Du är bäst!!<3