Jag tittade länge på den välbekanta blondinen som dansade tillsammans med några andra i publiken. Efter några minuter så fick mina ögon en bekräftelse på vad dem sett, då hon vänt sig om och givit mig ett leende jag inte riktigt kunde läsa av. Självklart var det tjejen Harry hade legat med, som spred falska rykten i tidningarna och som oftast verkas ses som påverkad av någonting. Något sade mig också att hon visste att jag skulle vara här. Nykter var hon i varje fall inte heller, varken nu eller någon gång, och enligt Harry var hon en person man skulle hålla sig borta i från. Min blick möttes utav Eleanors och Perries, deras blickar var precis lika osäkra som min. Jag såg även hur Nadja, Elin och Erika riktat in sig på oss i stället. De skifftade ögonen mellan oss och på Hannah, då det naturligtvis inte förstod någonting, var något jag antog i alla fall. 

"Är inte det Hannah? Tjejen Harry var med för någon vecka sedan?", jag tittade med rynkor i pannan på Nadja som förvånandevis verkade veta vem hon var. Jag höjde sedan ögonbrynen och la huvudet lite på snedd medans jag fort kastade en snabb blick på Harry som satt lugnt i publiken tillsammans med resten av killarna, sedan tittade jag tillbaka på Nadja igen. "Ja, jag är en directioner. Jag vet sånt.", fnissade hon sedan. Jag suckade lite och nickade på huvudet.

"Ja, jag antar det.", började jag och bet mig lite på läppen. "Hon vill bara förstöra för mig och Harry, hon hatar mig och jag vet inte vad jag har gjort, mer än att visat min kärlek för Harry offentligt.", svarade jag bara, lite dystert. För skulle jag vara ärlig så var jag aldrig typen som orkade bråka, jag ville verkligen inte det med någon. Därför var hatet som jag fick dagligen via Twitter, i verkliga livet eller på alla andra medierna, väldigt jobbigt. Det förtärde på mina krafter, men samtidigt så visste jag att jag inte kunde visa mig svag, för jag antog att det var det de ville se mig, svag. 

"Skit i henne bara. Fokusera på galan istället och tänk på att du kommer få träffa Harry om bara..-", Erika log och tittade snabbt på sin armklocka. "Tio minuter, eller tolv för att vara exakt." 

 

De tio minutrarna gick snabbare än jag tidigare hade trott och bara inom tjugo minuter stod vi utanför backstage dörren in till killarna. Killarna hade till och med sett till att vi hade en varsin vakt bredvid oss, till våran egen säkerhet bland fansen och liknande händelser, Harry hade till och med varit så söt att han tänkt på tjejerna också, därför gick det också med varsina vakter bredvid sig. Nadja tyckte nog det mest var coolt, medans Erika och Elin såg det som en jobbig grej. Jag visste hur mycket de båda hatade att bli övervakade. Vi kunde höra skratt och röster inifrån rummet och med El som våran lilla ledarhund så gick allt som smort. Jag log stort när hon äntligen öppnade dörren och vi alla möttes av fem glada, exalterade killar som satt ihopträngda i en soffa. 

"Linn!", så snart som Harry fick syn på mig så ropade han mitt namn, samtidigt som han ställde sig upp för att gå mig till möte. När han bara var centimeterna ifrån mig så sträckte jag ut mina armar och hoppade in i hans varma, men svettiga famn. "Thank you for being here tonight and thank you for your support to us.", viskade han glatt i mitt öra och hans varma andeträkt kittlades emot det. Jag mimade ett lätt 'you're welcome' när jag sedan trasslade mig ur Harrys varma tag om mig. Jag vände sedan huvudet mot mina fina vänner som redan börjat pratat med resten utav killarna, även Perrie och Little Mix-gänget kom det väldigt bra överens med, vilket kändes skönt. Det var tur att de alla tre var så framåt, det var aldrig några tvekningar när det gällde dom, så någon pinsam tystnad behövde aldrig tillkomma under stunder med dessa tjejer. Jag tittade mot Harry och log ännu större när han fått syn på Elin, som redan satt sig i en utav fotäljerna i en intressant konversation med El och Louis, medans Nadja och Erika fortfarande stod upp fast var istället inne i någon konversation med Niall och Liam. 

"Hello girls. I think we've never meets before! I'm Harry.", han gick fram till Elin som vänligt skakade hans hand och presenterade sig, lika så Erika. Nadja bara stod där, med öppen mun och tårarna var inte långt ifrån att släppa ner tårarna. 

"Is this a dream or what?", sade hon sedan och tog handen för pannan. Alla i rummet brast ut i skratt, särskillt jag, Elin och Erika, I och med att vi faktiskt visste att hon var så här, hela tiden. Jag såg även på killarna hur glada det blev över att höra det, jag antog att det kände sig väldigt uppskattade, vilket det verkligen var enligt Nadja. "Oh my god. Harry, Hi. I hope you take care about Linn for me.", jag fnissade till och bara skakade huvudet åt henne, att hon alltid skulle uttrycka sig att 'någon skulle ta hand om mig' när jag så bra klarade mig själv, men samtidigt så blev jag glad av tanken att hon brydde sig om mig. 

"I will. Don't worry.", Harry sträckte ut sina armar och gav Nadja en snabb kram och jag kunde verkligen känna hur lycklig hon var i denna stund, i samma rum som sina största idoler. 

 

"Did you saw Hannah in the public?", frågade El efter ett tag och tittade ganska så seriöst mot Harrys och mitt håll, då jag satt hans knä. Jag vred huvudet så våra blickar kunde mötas, han tvekade en stund innan han ville svara. 

"Uhm.. Actually, yes. I saw her and it was really awkvard. I don't like her at all and she just jump in there as I knew her, but I've never loved her. She's just a psycho, that's all.", hon verkade nöja sig med det svaret då hon bara nickade. 

"I'll be right back, I'd just take som air, okay?", plötsligt ställde sig Elin upp och vi alla tittade förvånat på henne. Hon hade pratat med Liam de senaste tio minutrarna och såg väldigt glad ut, men jag förstod att hon förmodligen lärde gå ut att göra sina behov, med det menade jag självklart att röka. Vilket var något jag verkligen hatade med henne - det kändes konstigt att säga det, men jag kunde inget annat än att hata henne för var hon utsatt sig själv och sin kropp för, rökning kunde döda, och det sista jag ville var att se min bästa vän att dö i någon slagt cancer sjukdom på grund av Kol eller något liknande. Jag suckade men nickade sedan. 

"Should he follow you out?", jag nickade åt en utav vakterna som stod vid dörrarna. Hon tittade på mig med vidöppna ögon och skakade genast på huvudet. 

"Now thanks.", hon började gå mot dörren och såg lite tveksam ut när hon tittade ut genom fönstret, att hon även var mörkrädd gjorde kanske inte situationen bättre, men envisades hon att vara utan vakter så behövde hon väl inte ha det då. 

 

När jag gått ut genom den stora entrédörren och fick känna den svalkande luften komma emot mig så insåg jag genast hur mycket jag behövt denna luft. Att sitta inne i en kvav arena var ingenting för mig. Jag plockade fram en cigg ur min väska och tände direkt på den. Det fanns verkligen inget så avslappnande som att föra in ett bloss i lungorna några gånger om dagen, känslan var obeskrivlig, samtidigt som jag helst ville stå emot, men det var lättare sagt än gjort det. 

"Can I get some cigarette?", rösten kom ifrån en tjej, men rösten var verkligen inte igenkänd någon stans och tjejen kom bara närmare och närmare. Hennes klackar hördes från långa vägar och ju närmare hon kom, ju mer kunde jag känna hennes stank utav alkohol. Jag lyckades inte se vilken typ av hårfärg hon bar på,eller något tecken på utseende alls, däremot så kunde jag tyda på att hon var väldigt lång och smal. 

"Sure.", svarade jag och börja gräva efter paketet i min väska. Jag gav det till henne och hon tackade vänligt medans hon började leta reda på en tändare ifrån något som såg ut som hennes BH. Jag himlade med ögonen men kunde fortfarande inte låta bli att vara nyfiken, hur såg hon ut och var hon kanske snäll? 

När hon tillslut fått fram en tändare och skulle till att tänka cigaretten så lyste elden rakt framför hennes ansikte, jag kunde då se att hon var blondhårig och inte nog med det, det var tjejen som varit med i tidningarna, tjejen som hoppade några meter framför oss tidigare idag, tjejen som jag absolut kände igen men varför hon var så ogillad av El, Perrie, Linn och till och med Nadja var något jag inte kunnat förstå ännu. Även om jag satt nära dem så lyckades jag aldrig förstå vad hon hade gjort för fel. 

Hon drog in ett djupt bloss och andades ut röken rakt på mig. Jag suckade och skulle just till att förflytta mig till något annat ställe då hon öppnade munnen med ord som jag bara inte kunde motstå. 

"You're one of Linns friends, isn't you?"

---

wowowow, vad kommer hända nu? Kommentera vad ni tror!

 

Ledsen för en sen del. Men har varit borta hela dagen faktiskt, kom hem för bara någon timme sedan men nu är jag tillbaka, hoppas ni gillade delen :)

 Det var verkligen som man sade; tiden gick fort när man hade roligt, för gjorde den verkligen. Klockan var lite över 2am och jag satt tyst i Harrys bil påvägen hem. Det hade varit en sån underbar kväll med en massa skratt ifrån både min och Harrys sida, eller om jag skulle uttrycka mig så, så verkade faktiskt alla haft en riktigt rolig kväll. Jag bara älskade hur killarna var mot varandra och hur goa det var mot sina flickvänner, dessa killar var verkligen ingenting gemfört med de gamla vanliga omogna killarna hemma i Sverige. 

Harry skulle skjutsa hem mig, men när vi kommit en bit in i London igen lade jag direkt märke till att han åkte en annan väg, eftersom det var mörkt ute så lyckades jag inte tyda på vart vi var, men jag hoppades på att Harry hade koll. Men ju mer inåt skogen vi kom desto osäkrare blev jag, vad gjorde vi i skogen klockan två på natten? Jag trodde till en början att Harry bara tog en genväg, sedan fick jag tankarna att han åkt vilse, men när jag sneglade åt Harry så såg man hur han hade sitt hemlighetsfulla flin på läpparna, och han verkade även ha läget under kontroll, men jag kunde faktiskt fortfarande inte förstå vad vi gjorde mitt ute i tomma intet så här dags.

"Before I'll drive you home, I want you to see something.", förklarade han och parkerade sin svarta bil i gränden där det inte längre gick att köra något mer. Efter dagens bravader så var jag faktiskt trött, men samtidigt ville jag veta vad Harry hade att visa mig, han hoppade ur bilen, vilket även jag gjorde, dock med lite tröttare steg än vad han hade. Utan ett ord så gick jag på Harrys sida och tog hans hand och följde med honom djupare in i skogen när jag plötsligt kunde höra hur vågor rörde på sig, det var då jag insåg att vi faktiskt var på samma ställe som Harry tog mig till en för några dagar sedan, den enda skillnaden nu var att vi inte hade picknick, vilket absolut inte var behövligt heller, med tanke på hur mätt jag blev på maten Harry bjöd på och även all småsnacks som jag köpt åt mig i alla olika stånd inne på nöjesfältet. Det enda jag behövde här var Harry, vilket jag också hade, därför gjorde det hela situationen perfekt. Jag satte mig bredvid honom och tittade ut mot havet, kullen vi satt på var väldigt hög, vilket gjorde att vi hade bra utsikt över saker. 

"Harry, I can't thank you enough for that you did to me today, I'm eternally thankful for the day and I love you forever.", log jag och la mitt huvud vid hans axel. Han vände sitt huvud mot mitt och pussade mig snabbt på pannan. 

"I'm glad you liked it. And I love you too.", jag riktade ansiktet mot hans och våra ögon möttes genast. Hans läppar mötte mina i en perfekt kyss som snabbt avslutades när vi båda började le. "Do you remember when we first met?", började Harry lite försiktigt. "When Lou and El just leave us alone.", han skrattade lågmält och tittade ut över havet. Jag nickade med ett leende och tänkte efter, jag kom ihåg varenda liten detalj vad som hände den dagen och nu i efterhand var jag så otroligt tacksam över att dom gjorde som de gjorde, även om det i det tillfället var väldigt pinsamt. 

"Of course I remember that.", svarade jag efter några sekunders tystnad. "Why do you ask that?"

"Remember when we did the question things?", han log. "I've four questions left and you've them all ten to ask me.", jag fnissade glatt åt det han sade, jag hade helt glömt bort den där leken som gjorde att jag faktiskt fått lära känna Harry lite mer. 

Inom det senaste fem minutrarna hade jag även fått reda på lite om Harrys ex och även hans familj. Jag märkte redan nu att frågorna faktiskt var lite mer privata än de tidigare frågorna jag ställde första gången vi sågs, men det var ju inte så konstigt heller, jag var inte precis tjejen som ville vara för på nästan direkt. Det återstod då bara en fråga kvar, jag tänkte länge. Efter någon minut av tänketid tittade jag på Harry med ett förmdligen ganska så allvarligt ansiktsuttryck.

"Will you fight for me, loving me and treat me as well even if we living in different places?", jag kunde nästan känna hur Harrys hjärta stannade till och för ett ögonblick började jag tro att Harry faktiskt skulle lämna mig efter detta, att jag bara var en av hans sommarflirter. Men när jag sedan insåg att det var Harry Styles vi talade om så ville jag nästan slå mig själv hur fel jag hade, Harry var inte sån. Jag tittade upp på honom och såg i hans ögon hur de glänste i det klara mörktet.

"Linn, it will be hard to be away from you, I know it. When we're on tour it will be hard for me to know that you're home in Sweden and meet another boys and forgot me.", vi båda svalde hårt och jag ville så gärna tala om för Harry att han var den enda, återigen, men jag skulle precis öppna munnen då han fortsatte. "But yeah. It's you I want. I'll fight for you, treat you right and do everything for see you. It's no matter where we both are, I still love you anyway, forever.", hans ord fick mina ögona att nästan dränkas av tårar, och även Harry hade hjälpt mig att inte skämmas över den jag var, att det var okej att gråta, att det bara var mänskligt. Ännu hade jag inte låtit någon annan än Harry och El se mig gråta hittils, men det gick framåt i alla fall. Sedan var det bara Harrys tur att fråga sina tio frågor, redan efter första frågan kände jag på mig att det skulle bli roligt och intressant att höra om vad han mer undrade. 

 

Jag gav Harry en sista kyss och ett sista tack innan vi var tvugna att säga hej då. Det hade varit en helt galen kväll, precis som Harry sade och det skulle faktiskt bli skönt att få komma hem och lägga sig i sin egen säng, ensam. Harry hade glatt erbjudit sig att sovit över, vilket jag gärna hade uppskattat, men något inom mig sade att jag behövde en natt för mig själv eftersom resten av veckan förmodligen inte skulle vara så ensamt. Jag tittade efter Harrys bil och när jag inte längre kunde se den så gick jag försiktigt in, tog av mig skorna och gick upp för trappan. 

 

Jag hörde ljud och rösten innifrån El's rom, då förstod jag att Louis var med henne, vilket fick mig att le. Dom var verkligen helt otroligt perfekta för varandra. Jag log för mig själv innan jag sakta men säkert hasade mig fram till gästdörren som varit min de senaste veckorna. Men till min stora förvåning var jag inte alls så ensam som jag trodde jag skulle vara, på min säng satt ingen mindre än mamma. Hon hade tvn på och märkte knappt att jag kommit in. 

"Mamma?", frågade jag trött. "Vad gör du här inne?" , hon nästan hoppade till, förmodligen av rädsla. Jag tänkte ner huvudet lite och mötte hennes blick. Jag kom då att tänka på att innan jag for med Harry så hade mamma kommit hem, utan någon utav El's föräldrar. Hon hade sett ut att varit ganska så förvirrad, men då när hon fick syn på mig så såg hon en aning lugnare ut. Kanske hade någonting hänt som gjorde att hon tillbringade sin fredagskväll inne i mitt rum istället för att gå ur och festa som hon faktiskt brukade vara riktigt bra på under tiden pappa roade sig med jobb och företaget. 

"Förlåt gumman, men jag måste prata med dig. Kom och sätt dig.", jag gjorde som hon sade och var faktiskt ganska nyfiken på vad hon hade att säga. Men klumpen i magen fanns där, de orden som hon nydligen sagt var ord hon ofta brukade säga när dåliga saker hade hänt. Någon decimeter ifrån henne slog jag mig ner och fortsatte att stirra på henne. Hon tog ett djupt andetag innan hon äntligen släppte ut det. "Ian är ute. Polisen släppte honom tidigare idag eftersom det fanns inte tillräckligt med bevis på att ta honom. Han har tidigare övergreppat kvinnor, men ännu vill polisen inte göra något åt det."

Jag stelnade till och märkte hur mina ögon blev alldeles vidöppna. "Ian? Den Ian?", frågade jag oroligt och tittade på mamma. Nej, detta var inte okej. Hon bara skakade på huvudet och strök mig över kinden. "Han är här i London fortfarande. Bara så du vet att du kanske ska vara försiktig var du går och jag vill helst inte att du ska vara ensam vid småa ställen, han är en stalker, Linn. Det märkte jag nästan redan vid första träffen. Men vi är bara här i en vecka till, sen så slipper vi honom förhoppningsvis.", jag visste varken ut eller in, jag var både trött och förvirrad, helst av allt ville jag sova nu, jag behövde sömn. Mammas psykopater till killar var hennes problem, men det som oroade mig mest var att han var fri. Risken fanns att han kunde gå på mig, men den som han förmodligen ville åt var mamma, vilket faktiskt skrämde mig lite. "Jag vill bara varna dig, men jag ser hur trött du är, El kom hem och såg lika trött ut hon med, kanske är det dax att sova nu? klockan är ju ändå strax efter tre.", jag himlade med ögonen och gick mot dörren igen, nu var det bara ett enkelt toabesök innan jag äntligen skulle få lite sömn. 

 

"Linn!", jag vaknade upp av att någon slog upp dörren. Jag tittade förvirrat på de tre tjejerna som stod framför mig. Jag lära blinka flera gånger innan jag faktiskt kunde inse att det var mina tre tjejer som stod framför mig. "Din mamma hämtade oss fast hon sade att du låg och sov. Men klockan är faktiskt tre i svensk tid nu", skrattade Elin och slängde sig ner i sängen. 

"Ja, vilket jag gjorde också.", jag sträckte på mig och tittade yrvaket på de helpigga tjejerna. "Skulle inte ni komma ikväll?"

De alla tre tittade på varandra med ett leende på läpparna. "Vi tog ett tidigare plan, för att överraska dig, din mamma tyckte det lät som en bra idé också.", skrattade de nu och nu var vi alla fyra inne i en dramatisk 'jag har saknat er alla' kram. 

"Ja, det var det verkligen. Jag har saknat er så himla mycket tjejer.", svarade jag glatt och tryckte åt kramen lite hårdare. För det hade jag verkligen, jag hade faktiskt saknat dem mer än vad jag trodde, men samtidigt hade Harry hjälpt mig att kommit på andra tankar så det hade faktiskt gått bra ändå. 

"Nu måste du berätta allt, Linn! Om du och Harry och allting, jag har sett i tidningarna allt!", skrattade Elin och knuffade till mig löst på ryggen. 

"Ja, han verkar verkligen jätte snäll.", sköt Erica in. Jag tittade mot dem med ett leende och jag skulle precis berätta om gårdagen då Louis kom innanför dörren med sitt som vanligt fluffiga hår. 

"What's that noise?", klagade han och stack in huvudet lite mer. Jag såg hur han alldeles nyss vaknat och jag förstod att han vaknade av detta oväsen, de var inte så tystlåtna om man skulle uttrycka sig så. 

"Sorry if we wake you up, Lou. But this is my best friends from Sweden. They will be here until I flight home again.", Louis brast upp i ett leende och kom villigt in genom dörren med nu en helt annan inställning. Jag sneglade mot Nadja som bara satt med munnen öppen och ögonen stora som golfbollar, jag kunde bara inte låta bli att le. 

"Oh my god. Louis, Is it really you? from One Direction?", brast hon ut snabbt och Louis stannade upp i mitten utav golvet. Sedan ökade hans leende i grader. Han märkte förmodligen direkt att hon var ett fan, det kunde man ju nästan inte missa. 

"You must be Nadja!", sade han glatt och gick närmare. "Nice to meet you, Linn have told a lots of things about you girls.", han log vänligt åt de alla. Erika och Elin bara nickade och skakade hans hand, det var helt lugna, Nadja däremot var helt annorlunda, hon var på något sätt helt mycket gladare och ganska borta just nu. Vilket jag ändå kunde förstå. 

Efter att Louis hälsat på alla så lämnade han strax därefter rummet för att förmodligen gå in till han och El igen. Jag tittade åt tjejernas håll och de alla tre log emot mig. 

"Wow, Linn. Är det sånna killar du umgås med dagligen nu eller? Han var ju riktigt snygg.", utbrast Erika. 

"Ja, jag ser verkligen fram emot att träffade andra killarna.", inflikade Elin lätt. Våra alla blickar riktades mot Nadja som redan var halvvägs ner på golvet medans hon viskade något som 'Louis Tomlinson gav mig en kram'. Som tur var så var jag snabb med att ta hennes arm så hon inte ramlade ner helt ifrån sängen. Jag skrattade lågt och skakade på huvudet. 
"Gud Nadja, du är verkligen en fan-girl du!, hur ska det bli sen när du fått träffat Liam, Zayn, Niall och Harry då? Kommer du reagera lika då också eller?", skrattade jag skämtsamt och slog henne löst på armen. Jag var verkligen så lycklig över att de nu var här, nu kunde jag vara hel till hundra procent.

---

Hur ska det bli när Nadja träffar killarna? och vad kommer nästa drama bli? ;) Förmodligen inte som ni tänkt er, men, men. Ni får helt enkelt vänta och se! ;) Kommentera !

 

Vi båda vaknade i ett ryck då min mobil gav ifrån sig ett evigt tjut som aldrig ville försvinna. Jag insåg då att det ringde och långsamt sträckte jag mig efter telefonen på ena sidan om oss. Jag sneglade på Linn som fortfarande låg kvar på sin sida utav sängen och hon såg inte alls utvilad ut, tvärtom, hon såg ut att behöva mer sömn. Jag tittade på skärmen och såg vem det var som ringde, när jag insåg att det var Louis så antog jag att det var något viktigt, därför drog jag på henne täcket igen och läte henne sova vidare, sedan stängde jag dörren utifrån för att gå ut till hallen för att höra på vad Louis hade på hjärtat. 

"Heeey man.", svarade jag med en rispig men morgontrött röst. Jag kunde höra hur Louis stressade på andra sidan änden och han lät inte alls lika glad. 

"Do you know how much the clock is, Harry?"; började han tröttsamt och jag kunde se framför mig hur hans ansiktsyttryck var frustrerat. "It's ten o'clock and we should go on our interview in thirty minutes, Harry. Thirty minutes! Were are you?" 

Jag suckade långsamt och hade helt glömt bort att vi hade en intervju idag, där vi även skulle uppträda blad massvis med fans, hur kunde jag vara så klumpig och glömma det? Jag tog mig för pannan och började gå fram och tillbaka i hallen. "I'm so sorry, Lou. I had totally forgot! Be here in ten, I'll get ready then.", med det så la jag på utan att ens låtit han fortsätta, jag visste att om han var upprörd så var Louis ingen kille man skulle reta upp ännu mer. Med hänsyn till Linn så slet jag upp sovrummsdörren hyffsat tyst, jag såg hur hon skruvade på sig och sedan satte hon sig upp och tittade på mig. 

Jag stod vid garderoben för att ta fram kläder till idag, vilket fick bli en enkel outfit där jag bar ett vitt linne under en öppen skjorta tillsammans med mina svarta byxor. 

"What are you doing?" frågade hon yrvaket. Jag log samtidigt som jag knäppte knappen på byxorna. Jag gick försiktigt fram till henne och gav henne sn snabb puss på pannan, hon såg fortfarande förvirrad ut men jag tror att hon förstod att det hade med jobbet att göra, för sedan nickade hon bara på huvudet. 

"Look at the MTV today eleven o'clock. I'll be there. Then I'll pick you up tonight, I have to be with you alone since tomorrow your girls are coming, right?", frågade jag, lite osäkert om de faktiskt skulle komma imorgon eller inte. Hon nickade försiktigt och tog sedan min hand. 

"What should we do tonight?", frågade hon nyfiket, vilket fick mig att brista ut i ett flin. Jag älskade att överraska min flickvän med saker, därför fick det även idag förbi en hemlighet det vi skulle göra ikväll. Jag kysste henne ömt på munnen och reste mig sedan upp igen. 

"Stand by outside at El's home tonight, seven o'clock, I'll be there and pick you up, yeah?", hon fnös till och nickade återigen på huvudet. "Get some more sleep now, see you tonight." jag gav henne ännu en kyss och sedan rusade jag snabbt iväg ut ur lägenheten där en svart bil redan stod utanför och väntade på mig. 

 

Var det någon som alltid var försenad utav oss så var det då Harry. Det var oftas honom vi var tvungen att vänta på också, därför var detta ingen nyhet att han glömt bort att vi skulle framträda på "Today Show" idag. Vi alla fyra satt i bilen när vi såg hur Harry med raska steg gick emot bilen. Jag flinade lite åt hur han såg ut men ändå var det helt okej med tanke på att det hela bara tog tio minuter. 

"Sorry I'm late boys.", anfått nästan flög han in i bilen och med Louis som förare for vi snabbt iväg, innan Harry ens hunnit sätta sig ordentligt. Niall gav honom en vänskaplig klapp på ryggen, Zayn satt i framsätet med Louis medans jag mest satt och filosoferade över allt som hänt under dessa tre år som band, det var helt sjukt var mycket jag hade hunnit med att göra. 

"It's okay, Haz. We're used to waiting for you.", flinade Louis ifrån backspegeln. Jag skrattade till och fortsatte att titta ut genom fönstret. Nu var vi äntligen på väg och jag kunde knappt vänta tills vi äntligen skulle få stå på scenen och sjunga igen efter ett ganska så långt, men behövligt break ifrån turnén. 

 

Vi hade ännu inte fått några frågor om vårat privata liv eller om kärlekslivet ännu, vilket jag var oerhört tacksam över. Helst stod jag över det helt och jag vill inte ta upp Sophia i detta läget, inte när jag visste hur spännt det var mellan henne och fansen, kanske skulle detta bara bli helt fel om jag sade fel saker. Jag suckade under tystnad men fortsatte att ha på ett påmålat leende medans de två intervjuarna pratade med de andra. 

"When you guys were here about two years ago, you tell us that you were five best friends. Are you still it or?", jag log åt frågan och var snabb med ett svar.  

"Yeah, acutally. These boys are like my family now, we're closer than no one can be and we know everything about each other.", resten nickade instämmande och vi klappade varandra löst på varandras ryggar. "I'm very happy to be with these boys, absolutely.", lade jag till sedan och de båda programledarna log glatt. 

 

Klockan var fem och jag var redan på gång att fixa mig. Jag var faktiskt lite nervös över vad Harry och jag skulle göra denna gång och jag ville helst veta vad vi skulle göra eftersom jag då lättare visste vad jag skulle ha på mig. Jag satt på golvet och letade igenom mina två resväskor som var fulla med kläder, jag hade knappt använt hälften av de kläderna under veckorna här och jag hade också kläder jag aldrig använt förr, så efter många om och men för mig själv så fick det bli en svart, glittrig klänning som jag faktiskt köpt på Vero Moda för inte alltför mycket pengar. Jag hade huset för mig själv då mamma, tillsammans med El's föräldrar tillbringade natten och dagen tillsammans med mormor som äntligen fått kommit hem igen, dock hade hon varit väldigt nere och dålig. Det gjorde faktiskt lite ont i mig att veta att hon skulle få komma hem igen, jag ville att hon skulle fått legat kvar på sjukhuset lite till, där hon var väldigt mycket tryggare. Men, men, läkarna visste förmodligen bäst, hoppades jag.

 

Klockan var nu tio i sju och jag stod helt redo i mitt rum. Jag snurrade runt några varv i spegeln och såg på mig själv. Mitt platta mörka hår matchade väldigt bra till klänningen, och lika så mina röda läppar. Jag hoppades nu på att Harry inte skulle tycka jag var för mycket, eller kanske inte alls lika vacker. Jag suckade och tog ur ett par klackskor ur väskan när jag sedan gick ner för trappan där jag mötte mamma vid ytterdörren, hon bara tittade på mig med glänsande ögon med ett snett leende på sina läppar. Hon hade förmodligen nyss anlänt hem.

"Vem är du och vad har du gjort med min dotter?", skojade hon och knöt av sig mina gamla converse. Jag skrattade faktiskt åt hennes skämt för en gångs skull och bara skakade på huvudet. Jag tog de sista stegen ner för trappan och tittade på mamma med ett snett leende. "Du är otroligt vacker, i alla fall." Jag nickade och skulle precis ta klivet till dörren då hon hejdade sig med sina ord. "Jag älskar dig, Linn. Vi alla gör det. Pappa, jag.. Alla.", jag vände mig om och tittade in i hennes tårfyllda ögon. Jag ville vara arg på henne, jag ville slå henne hårt och be henne dra åt helvete igen, men jag kunde inte Jag var alldeles för svag för det, och jag såg att även mamma var det nu, därför så kunde jag bara inte ha hjärtat till att säga så. 

"Nadja, Elin och Erika kommer hit imorgon kväll. Jag har redan pratat med moster, det är okej.", jag visste inte vad jag skulle säga, men det var i alla fall någonting, vilket hon märkte också eftersom jag faktiskt inte pratat så mycket med henne efter incidenten som skedde för någon vecka sedan. 

"Ska du ut med Harry nu?", frågade hon sedan. Jag nickade och drog efter andan lite, jag hatade sättet hon sade 'Harry' på, hon sa det som det låter på svenska, vilket lät helt fel. Men jag skulle inte döma henne efter det, hon fick säga hur hon ville. 

"Ja, jag vet inte vad vi ska göra men jag ska i alla fall tillbringa min sista tid med honom innan tjejerna kommer hit", förklarade jag för henne och hon bara nickade. Sedan fick hon ett litet flin på läpparna. 
"Du gillar verkligen honom va?"

Jag brast upp i ett fånigt leende som nog förklarade en hel del. "Jag älskar honom mamma. Jag gör verkligen det.", sa jag allvarligt och såg hur hon log. 

"Vad bra, då accepterar jag honom.", skrattade hon och gick närmare mig. "Det är en svart bil där utanför och det är förmodligen dig föraren väntar på.", sade hon igen. Jag öppnade då ytterdörren och såg att Harry stod utanför bilen och nu väntade på mig. Jag log åt honom och tittade sedan på mamma. 

"Jag älskar dig mamma.", sade jag innan jag slog igen dörren för att gå emot Harry. 

---

Ledsen för en kanske rörig del, jag vet. Men min låtsas bror fyller år idag så vi ska ha främmande snart och sedan ska jag ha tjejkväll, därför slängde jag ihop en snabb dej, hoppas den blev godkänd iallafall! Den är också tidsinlagd eftersom jag skrev denna imorse, jag ville inte placera den för tidigt ;) Kommentera vad ni tycker! 

 

"..And we all have to share rooms. It was a very small town but it went really well actually.", Louis fortsatte att berätta om sin resa till Afrika och hade jag varit på bättre humör hade jag faktiskt tyckt att det var roligt, men vid detta tillfälle så kändes allt så jobbigt, jag var nere och ville egentligen inte alls prata över huvud taget, men för Louis skull så nickade jag emot honom efter varje mening han gjorde, jag låg med huvudet på hans varma bröst med blicken framåt. Jag hade inte berättat något om mormor ännu, och jag ville helst bara slippa prata om det också, jag visste att Linn var hos henne nu, och jag borde egentligen vara den samma, men jag ville inte oroa Louis, jag visste hur mycket de båda tyckte om varandra. Egentligen så var jag inte så värst inne i Louis prat om Ghana alls, utan egentligen så befann jag mig inne i mina egna tankar, i min egna bubbla. Det var först när Louis rätade sig ordentligt upp i sängen som jag vaknade upp och vände blicken mot honom, han såg bekymrad ut. "Babe, is something wrong?", frågade han oroligt och tryckte mig närmare emot honom. Jag ville så gärna ljuga, hitta på någon osann berättelse och helt enkelt undgå sanningen, men jag kunde bara inte. Inte mitt framför ögonen på killen som betydde mest. 

"It's just..", började jag försiktigt och såg hur han rynkade pannan. "My grandma is sick, very sick. They don't know if they can help her enough.", jag ville så gärna gråta nu, men jag tänkte på gårdagen, hur mycket jag släppt ut mina tårar då, kanske behövde jag inte gråta ännu mer. Louis stirrade länge på mig innan han väl sa något, men höjda ögonbryn.

"That grammy?", frågade Louis efter ett tag. Lite chockad över situationen. Jag kunde även se i hans ögon att han inte heller tog det så jätte bra, Louis och mormor hade ju trots allt träffats ett antal gånger nu och de kom nästan mer överens med varandra än vad hon och jag gjorde. Jag nickade till svar åt Louis som drog mig ännu närmare honom, om det nu ens gick. Sedan pussade han mig hårt i pannan innan jag kunde höra hur han viskade för sig själv 'oh my god'. 

"I hope she will be okay, Linn is with her right now, I think. Then I know that grammy is safe in herself. She really love Linn and with her everything is fine." , kommenterade jag efter en stunds tystnad och och tittade upp på Louis som bara såg ut att tänka på någonting. Han flätade ihop våra fingrar och sedan kunde jag höra en ynklig suck ifrån Louis sida. 

"I don't think she's with Linn right now, because Harry is.", jag kunde känna blandade känslor över det Louis nyss berättade. Jag visste att jag antagligen skulle vara glad för Linn och Harrys skull, vilket jag självklart var, men jag kunde fortfarande känna en viss oro, nog för att mormor var stark och klarade sig själv, men var det något hon alltid sade när vi var små så var det att hon önskade i första hand att vi skulle vara hos henne på sjukhuset och hålla i hennes hand, vilket vi också alltid lovade.

"What if she don't want to be okay? everything feels so..", jag tog ett andetag och slog bort en tår som fallit ner på min kind. "Strange.", Louis lugnade ner mig genom att vagga mig fram och tillbaka som man gör med ett barn ungefär, jag kände mig självklart tryggare i Louis armar och det var i alla fall huvudsaken. 

"El, look at me.", beordrade Louis och rättade till sig. Jag vände mig om så våra ögon möttes och han log ett brett leende mot mig. "Never lose hope, Rita will be okay. I really hope so anyway, right?", han kupade sina händer runt mitt huvud och kysste mig mjukt. Han var verkligen världens underbaraste pojkvän. 

 

Vi hade landat hemma i min lägenhet och låg ihopkrupna i soffan framför någon film som gick på TVn. Linn låg vilad mot min axel och sa inte så mycket alls faktiskt, hon såg ut att grubbla över något, vad ville jag inte riktigt fråga, kanske skulle det förstöra våran stund tillsammans. Jag hade längtat efter denna tjej så det värkte i bröstet och äntligen var hon till rätta i min famn igen. Om bara några dagar skulle hennes vänner anlända hit och veckan efter det så åkte de hem, och vi fortsatte vår turné igen. Jag suckade lite och tog en jordgubbe ur skålen som jag sedan doppade i nutella, jag hade varit tvungen att handla på vägen hem ifrån Waynes, därför hade vi då passat på att unnat oss med sånt som vi var sugna på, vilket vi ikväll kom överens om direkt. Jordgubbar hade jag verkligen saknat under tiden i Ghana. Linn reste sitt huvud och tittade på mig. Jag log ett flirtigt leende som hon bara inte kunde motstå att fnittra åt, vilket jag älskade. Jag älskade sättet hon var avslappnad på omkring mig, hur hon inte skämdes över att hon inte bar smink på sig, det var bara något med henne som var något helt speciellt. 

"You're so beautiful, Linn.", hon tittade rakt in i mina ögon och besvarade mitt leende. Även om jag kunde se i hennes ögon att hon dolde något. Jag lutade mitt huvud närmare hennes och vi skulle precis till att kyssas då hennes mobil gav ifrån sig ett högt läte som vi bara inte kunde missa. Vi båda ryckte till av rädsla och hon  fnittrade återigen. Dock förstod jag inte alls vad som stod i smset när hon klickade upp det, eftersom det hela stod på Svenska. Men något jag i alla fall kunde se så var det att hon inte hade nummret i mobilen och att hennes leende direkt var borta ifrån hennes vackra leende. 

---

Ja, vem kan det ha varit som smsade Linn tror ni? Kommentera sötisar!

 

Stort grattis till Zayn och Perrie som tydligen är förlovade också! hihi är så glad för Zayns skull! 

Jag svarade med ett enkelt ja, utan att ens veta i vilket utav de olika Wayne's coffee som vi skulle mötas på. Jag visste dock bara vart två av dem låg och den ena låg mitt emot Starbucks och den andra helt utanför standen, därför så chansade jag på det inne i stan. Mest för att jag visste att El ofta brukade gå dit med killarna, som hon satt och berättade för mig för någon dag sedan, men också för att de var det enda cafeet i stan som fortfarande var öppet så här dags. Sjukhuset stod precis bredvid stan så det skulle ta ungeför tio minuter att gå härifrån, därför behövde jag inte stressa. Jag kom då även på mig själv hur jag såg ut idag. Gammal mascara som satt fastklistrad på min hud från gårdagens tårar och jag var inte alls fräsch. Hur och vad skulle Harry egentligen tro om mig? för hur som helst skulle jag aldrig kunna hinna hem, fixa mig och hela den biten. Istället satte jag upp håret i en slarvig boll mitt på håret, sprayade på lite parfym utav den lilla reserven jag alltid hade i väskan för tillfällen som dessa. Jag gick också snabbt in på toan för att tvätta bort de svarta sträcken och fläckarna efter mascaran, men till min besvikelse så hade jag glömt att lagt i en extra mascara. Jag suckade och tittade mig i spegeln. Helt osminkad, ett par svarta byxor och en stor tröja jag fått lånat av mamma, kunde jag gå ut så här? skulle Harry hata mig ännu mer, men det värsta av allt, skulle han skämmas över mig för att jag gick ut så här? Jag tog min handväska och slängde den bakom ryggen, sedan gick jag tillbaka in till mormor och mamma, mamma hade även vaknat till så jag berättade hur situationen låg till och att jag verkligen var tvungen att reda upp vissa saker, vilket hon förstod. 

Med ganska så osmidiga och raska steg så gick jag fram till mormor och gav henne en sista puss på kinden, men direkt när jag kom utanför rummet så kände jag ångest, skuldkänslor. Att lämna mormor var ingenting jag ville, men jag var tvungen. Jag behövde Harry för att må bra. 

 

Där stod han med de mestadels håret instoppat i hans gröna mössa. Tio minuter av rädsla, nervositet och förundran om vad som skulle hända var jag äntligen framme inne i stan och jag såg hur Harry stod klämd med två vakter rumt omkring sig i ett hörn. Det var dock bara vakterna jag såg, men jag antog att det var Harry som stod bakom dom, han såg faktiskut ut att gömma sig lite. Det var hur som helst folktomt ute på gatan, det var mitt i veckan och det var skönt att vi nästan var ensamma ute. Men vad skulle jag göra när jag kom framför Harry, skulle jag krama honom? skulle jag pussa honom? nej Linn. Det kan du inte göra, skärp dig. Jag tog ett sista andetag innan jag gick framför vakterna, då Harry fick syn på mig. Han såg ledsen, förvirrad och osäker ut, vilket fick mitt hjärta att göra ondare än vad det redan gjorde. 

Jag harklade mig försiktigt och drog min högra hand över min vänstras arm och tittade försiktigt upp på Harry. Han såg nu en aning lugnare ut än sekunderna innan och jag kunde se hur ett påmålat leende spred sig över hans läppar. "Hi Linn.", hans röst fick mig att rysa och min mage att dra ihop sig, jag var så nervös. Jag ville inte gå ifrån det här cafféet som bara vänner, eller ännu värre, ovänner. 

"Hi Harry.", svarade jag kort och bet mig i läppen. Jag såg hur han granskade mig uppifrån och ner men var det något jag inte ville höra just nu så var det att någon kommenterade mina kläder, jag visste mycket väl att jag såg hemsk ut. Därför avbröt jag tystnaden och öppnade munnen istället, vilket fick Harry att rikta sin uppmärksamhet på mig och inte på mina kläder istället. "Should we go in or?", han nickade lugnt och de två vakterna släppte förbi mig innanför sig, så jag lätt kunde komma bredvid Harry. Jag log ett svagt, tillgjort leende mot dem och kastade en snabb blick på Harry innan jag gick in genom dörren som han snällt hållt uppe för mig. 

 

"One coffee, thanks.", det var vår tur i kassan och jag skulle snabbt plocka upp plånboken ur väskan när Harry snabbt höll sin hand på min för att stoppa mig. Det var faktiskt den första närkontakt vi haft idag sedan vi träffades, och jag kände hur jag rös till bara av att ha hans hand över min. 

"No, Linn. Don't do it. I'll buy this coffee please.", för att minska det lilla tjafft som jag antog skulle tillkomma om jag sade emot, så nickade jag bara på huvudet, även om jag inte kunde låta bli att ge med mig en suck. Som om jag inte kunde betala mitt fika själv, men, men. Jag svarade med ett svagt "Tack" och direkt när vi fått vårat kaffe så satte vi oss vid bordet längst in mot väggen, för att minska kaos bland fans, såklart. 

 

Vi satt under tystnad. Då och då kunde jag snegla på vakterna som satt vid några bord bort. Jag vände sedan blicken på Harry igen, som tidigare tittat bort, men i detta tillfälle så var hans blick redan fäst vid mig och våra ögon möttes. Jag kunde känna hur jag rodnade av bara det och helst ville jag bara säga något nu, förklara allt, men Harry hann före. 

"I've think about you a lot, more than I probably should.", började han med sin hesa röst medans han tog en sipp utav hans kaffe. Jag följde hans exempel och nickade bara eftersom jag såg att han hade så mycket mer han ville säga. Hans gröna ögon började plötsligt vattnas och tårar bildades i hans fina ögon. Han fick djupa väck i pannan som förklarade en hel del, han såg inte direkt glad ut. "Did you know what the hardest team at our management said about you?", jag hann inte ens ta in hela meningen innan han fortsatte. "They liked you and wished me good luck with you. Never had them said that before, they didn't like Eleanor at the first time, not either Perrie or Liams ex, Danielle. But you, Linn."

Jag svalde hårt och jag kände även jag hur tårarna ville komma ut. Gillade dem verkligen mig? hur då? det fanns inget fint i mig någonstans. Jag knep ihop med munnen och drog en hårslinga bakom örat innan det sedan var min tur att säga något. Harry verkade däremot väldigt upprörd och ledsen, vilket jag såklart kunde förstå. 

"I knew that it was wrong, when he kissed me. Everything felt so stupid and I didn't know what I supposed to do, I can't still believe it, he was and are my best friend, and we can never be something else. It's you I love Harry, just you.", jag harklade mig lite och såg på Harry som satt på stolen mitt emot mig och fortfarande bara tittade på mig, han såg ut att ta in varje ord jag sade och helst av allt så skulle jag bara vilja gå fram till honom och krama om han, men även jag kunde förstå att det var omöjligt. "I'm not perfect, Harry. And I can never be, I'm just me, a normal teenage girl as am truly in love with a boy with the name Harry Styles.", jag kunde se hur ett leende bildades på hans läppar och han verkade verkligen uppskatta mina ord, vilket kändes bra. Han drack ännu en klunk av sitt kaffe och gav mig ett brett leende. 

"You're not just a normal teenage girl, Linn. You're the girl as I'm love with. For me, you're everything and I want just you. With you, everything feels so right and I wish we just can start it all over again and build a confidence to each other again.", jag log och tårarna spred sig till mina ögon för säkert tionde gången bara idag. Fast denna gång var det inte över något dåligt, denna gång var det lyckotårar. 

Harry reste sig upp från stolen han satt på och gick fram till mig i soffan, han la armen om mig och tittade rakt in i mina ögon. "Have I ever told you how beautiful you're? even in just a messy clothers and without makeup?", hans mening fick mig att stelna till. Jag hade aldrig varit nöjd med mig själv utan smink och jag skulle förmodligen aldrig kunna acceptera det faktum att jag såg ut som en ragata utan smink, men hur Harry sa det och hur han verkligen såg mig för den jag var, gjorde mig så himla säker, jag visste att jag inte behövde göra mig till inför honom, därför kändes det här tillfället riktigt bra och det bara stäkte mina känslor mer och mer för honom.

"Oh.. Uhm, I hate myself for how I looks right now but I hadn't time to fix me.", svarade jag osäkert och log lite. 

"You don't need it either. You're such a beautiful girl both on the inside and outside. I just love how you looks now, it's.. Chill.", han flinade lite innan han snabbt därefter pressade sina läppar mot mina i en helt perfekt kyss som varade i flera sekunder, innan vi båda behövde ta luft. Jag fortsatte att le mot honom innan våra läppar återigen möttes i en mer intensiv kyss nu. Jag hade verkligen saknat denna närhet, dessa kyssar och denna kille. 

---

Åh, blir ju nästan avis själv på hur jag skriver om Harry. Vill oxå ha han?! haha, nej då. Men.. Tyckte att det fick sluta lite bra nu eftersom de varit ifrån varandra så länge ;) Vad tyckte ni då fina läsare? Är ni nöjd med delen? :) 

Det senaste två dagarna hade vi verkligen inte gjort något annat än att jobba, hårt. Vi hade varit i ställen som jag inte ens visste fanns men även på kända ställen. Idag på morgonen hade vi en kort intervju som varade i en halvtimme ungefär, efter den så gick vi direkt till vårat hotellrum för att packa för att åka vidare hem till London igen. 

Vi hade åkt i flera timmar och vi alla hade fått tagit igen vår sömn som vi missat under dessa dagar då vi oftast låg och tänkte på annat när vi istället skulle sova, så man skulle kunna säga att vi var väldigt slut på planet påväg hem just då. Paul hade just kommit in och berättat att det bara var en halvtimme kvar tills landning och det skulle faktiskt bli skönt att få komma hem till Eleanor igen, även om jag hade haft det bra i Afrika så saknade jag självklart känslan av El's huvud som vilade mot mitt bröst, hennes doft och hela henne. Jag kom då att tänka på Linn, hur kände Harry nu? vad skulle hända mellan dem? Det slog mig att vi inte alls pratat något alls om tjejer under dessa dagar, vilket egentligen kanske var lika bra, eftersom trots att Harry försökt att hålla humöret uppe så har vi nog alla ändå märkt att Harry varit en aning nedstämd. Jag harklade mig och tittade mot Harry som satt i flygstolen mitt emot mig, blicken ändrades sedan mot Liam och Zayn som satt runt omkring honom och sedan vände jag huvudet mot Niall som låg med huvudet mot fönstret, jag fick deras uppmärksamhet och svalde innan jag öppnade munnen. 

"Yeah.. Uhm.. Harry.", började jag försiktigt och log svagt mot Harry. "How it feels to going home now then?"

Han ryckte på axlarna och spännde käkarna lite. Jag såg att han försökte dölja vad han kände, men han borde vid det här laget förstå att han inte skulle kunna undanhålla oss ifrån sådant, vi hade trots allt kännt varandra i över tre år nu och vi kunde läsa av varandra utantill, vilket både kunde vara bra men samtidigt väldigt jobbigt ibland, och i detta fall så antog jag att det var ganska jobbigt, i alla fall ifrån Harrys sida.

"We haven't talked in days now, I'm trying to be okay with that.", började han och rynkade pannan. Jag tittade med vidöppna ögon på Zayn som bara skakade på huvudet medans Liam mest såg fundersam ut. Det spred sig en tystnad mellan oss som ofta inte uppstod innan Niall äntligen tog orden i sina händer och avbröt den tunga tystnaden. 

"Harry, I think it's good that she told you the truth, actually.", jag såg på Harry att han nästan såg irriterad ut när han tittade med vidöppna ögon på Niall och jag kunde nästan känna meningen han hade på tungen, ungefär som 'vad vet du om kärlek, Niall?', men innan Harry ens hann öppna sin mun så fortsatte Niall snabbt att prata. "Is it better to be slapped with the truth than to be kissed with a lie? She just love you Harry, that's why she called you and said the truth."

Vi alla nickade instämmande medans Harry bara skakade på huvudet och tittade ut mot fönstret. Vi började se land nu och jag antog att det inte alls var lång tid kvar för landning. 

"But you should talk to her anyway? right, man?", frågade Liam lite osäkert och var nog mest rädd för Harrys reaktion för tillfället. Liam var aldrig typen som muckade bråk och var därför alltid extra noga med det han sade. Harry gjorde återigen en enkel axelryckning, vilket gjorde mig ganska irriterad. Att han låtsades som att hon inte fanns och som att han inte brydde sig om henne var ren bullshit, jag visste hur mycket Linn betydde för honom. Jag hann dock inte utmärka mina tankar förrän Harry hann före. 

"Have you ever missed someone so much you feel physically sick?", jag hade inte förväntat mig dem orden ifrån Harry, därför blev jag till en början chockad över hans ord, men sedan blev jag mest lättad faktiskt, kanske lite glad till och med. Jag sneglade med ett leende mot Niall som log lite snett han med. "Well, I miss her, yeah. It can no one take away from me, but I don't know if she would do it again. I don't know if I can trust her."

"Harry, wait.", sköt Zayn snabbt in och tittade allvarligt på Harry som nu vänt huvudet mot Zayns håll. "What do you mean? you did exactly the same mistake for just a few weeks ago. She gave you a chance, I think you should do the same.", jag nickade mot Zayn och kunde faktiskt inte sagt det bättre själv. Han hade så rätt i det han sade och man såg hur Harry blev lite tagen, som om han inte hade tänkt på det tidigare. 

"But it's different. We was never together then.", konstaterade han och lät en aning ostabil i rösten. Jag suckade då och kunde inte låta bli att lägga mig i. Harry var verkligen osmart och okunnig när det gällde kärlek alltså. 

"What Zayn wanted to said with that was.. She gave you one chance when you did a mistake, and we all think you should do the same, for her. Everything is about trust. You need to trust each other."

"Let's go boys, the flight has landed. Take your bags and try to not get any attention at all. Then this will go fast and easy.", Paul hade kommit ifrån sin ända utav planet och återigen berättat vad vi skulle göra, visst kände man sig väldigt fast att inte kunna göra något och göra som vårat team sade nästan hela tiden, men samtidigt så var det skönt att kunna känna sig säker, och det var det bästa. 

 

Mobilen låg på bordet bredvid mormors nattygsbord bredvid hennes sjukhussäng. När jag inte haft blicken riktat mot mormor som haft gasmasken på sig näst intill hela tiden så har min blick varit fäst mot mobilen och varje gång den lyst upp så hade självklart hjärtat nästan hoppat ur led, jag ville så hemskt gärna, mer än allt att det skulle vara Harry som hörde av sig, men icke. Det var antingen Pappa, någon av tjejerna eller reklam. Reklamen sket jag i och jag kunde då och då svara tjejerna, då jag hade ork eller lust. Pappa däremot svarade jag nästan direkt. Jag saknade honom alldeles för mycket för att kunna ignonera honom.

Jag klickade upp mobilen återigen för att kolla på klockan. 8.47pm stod den på och om jag minndes det rätt så skulle Harry och killarnas plan redan ha landat. Jag drog ännu en suck när jag insåg att Harry förmodligen inte alls ville veta av mig just nu, eller kanske aldrig mer. Därför gjorde det så ont i mig, mitt hjärta värkte dubbelt så mycket och mitt huvud blev sprängd av för mycket tankar. Jag vände blicken bakåt och fick syn på mamma som sov på stolen lutad mot väggen. Jag tog löst mormors hand, pussade den varsamt innan jag försvann in på toaletten. Det var verkligen något jag lärde göra, jag hade varken fixat mig något alls idag eller igår och efter natten här på sjukhuset sovande mot mormors bröst har inte speciellt varit den bästa platsen man kunde somna i, men när jag tänkte efter, varför skulle jag bry mig om hur jag såg ut på sjukhuset? jag skulle ju inte direkt träffa någon annan nu eller senare. Jag gjorde mina behov men traskade mig fort fram till rummet där mormor låg igen. Jag rusade fram till stolen jag suttit fastklistrad vid i över ett dygn nu, om man bortsåg ifrån de få timmars sömn jag fått inatt i en hård sjukhussäng. Jag bet mig hårt i läppen och lät en tår falla ner från min kind. Hur kunde allt bli så fel? Först förlorade jag förmodligen min underbara Filip igen på grund av en dum kyss, och sedan min finaste Harry, mitt näst intill allt, och nu kanske mormor. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Jag pussade återigen mormors kalla hand och försökte intala mig själv om att hon skulle bli okej. Jag hade dock inte hört något ifrån Eleanor än, men antagligen så hade hennes mamma och pappa redan berättat om mormor för henne nu, och som jag visste att när El var ledsen, så var det att även hon behövde ensamtid, som jag. Jag tog min lediga hand och klickade på den runda startknappen på mobilen för ett sista hopp om att Harry skulle ha skrivit under tiden jag var på toaletten. 

Till min egen förvåning så stod det ett igenkänt namn på displayen. Jag hoppade nästan till utav förvåning och samtidigt en gnutta rädsla. Vad kunde det stått i smset? jag drog upp det för att titta på hela, jag lärade nästan läsa om det flera gånger innan jag kunde inse vad han ville. Jag brast sedan upp i ett brett leende bland alla känslor och tårar, kanske fanns det en gnutta chans till att det kunde bli någorlunda bra igen. 

 

 

Första dagen i skolan idag då! Gick till min förvåning väldigt bra, det var himla skönt att träffa min udnerbara klass igen efter en sommar och självklart har alla blivit så långa och killarna hade fått mörkare röster, hihi. Fick även reda på när vi slutar om dagarna, vilket var mindre kul. Jag slutar runt ca tre varje dag utom på tisdagar då vi slutar två. Vår läxtid i skolan försvann även den, därför betyder det att alla läxor vi får behöver jag ta hem och göra. Och med detta vill jag berätta att jag inte alls kommer kunna upptadera 2-3 inlägg under en dag. Jag vill verkligen det, men jag kommer verkligen inte ha tiden till det. Men jag kommer i alla fall försöka med ett inlägg per dag/varannan dag! 

 

Till er som började idag också; Hur var eran dag? :D Kram!

Mina egna ord ekade i mitt huvud och det kändes så himla fel att säga så, jag ville inte alls att det skulle vara över, och det var ingenting Harry hade sagt heller, men jag kunde ju alltid ana att det var så, varför skulle Harry någonsin vilja ha tillbaka mig efter detta?

"Over? What? No?", protesterade El och nu om det även några tårar ur hennes ögon, för första gången under hela ungdomen, så blev det här första gången jag såg Eleanor gråta på riktigt. "Maybe he'll be mad and sad now, but I know who Harry is, it's just for a little moment, when he comes back, he'll be alright then and maybe you can talk then.", hennes ord fick mig inte speciellt på bättre humör, jag vet att hon ville mitt bästa med sitt pepp-prat, men ärligt talat så funkade det inte så bra, speciellt inte när hon uttryckte sig att vi 'kanske' kunde prata då. Tanken slog mig också att Harry inte ens hann berätta de goda nya nyheterna innan jag förstörde för honom, och hur skulle det gå för honom att jobba nu? hade jag förstört allt? jag la mig dramatiskt ner i sängen igen och begravde huvudet långt, långt ner i kudden. 

"Come on, Lollipop! I know it hurts but you can't laying here all night.", jag log lite för mig själv med huvudet som fortfarande låg nere i kudden. Lollipop hade ingen kallat mig på evigheter, det var det jag som liten hade kallats av mamma, pappa och hela släkten faktiskt. Jag har aldrig riktigt vetat varför, men jag antog att det var för att 'de tyckte jag var så söt som liten', sedan att jag hette just Linn fick det hela att se bättre ut. Men av någon anledning så slutade de helt plötsligt att säga det, vilket jag faktiskt var oerhört tacksam över, men just i detta fall så fick det mig på bättre humör. 

"You're right. Maybe I can call Harry tomorrow, or maybe he will call me when he gets time and wants.", jag försökte både intala mig själv och Eleanor att han snart skulle ringa mig och låta mig få förklara, men innerst inne visste jag nog att det inte skulle bli så enkelt, det skulle nog kräva mycket tålamod för att få tillbaka Harry igen. Eleanor nickade långsamt på huvudet och gav mig ett litet leende. "But what did you know about that, by the way? I mean.. With heartbreaks and things like that.", frågade jag när jag nu satt mig upp ordentligt. Hon fnös till och drog en hårslinga bakom örat.

"Oh, honey. More than you think. Everyone fight sometimes in a relationship, even me and Louis, even if people don't think that, and sometimes, it can be very serious things.", jag blev faktiskt lättad över att höra det. Visst förstod jag att de kunde ha sina småbråk ibland, det hade ju alla, men på något sätt så kändes det här bra, att veta att även El och Louis kunde ha allvarliga bråk ibland. Jag nickade till svars och ställde mig upp, torkade bort de nu fastkletade tårarna som fastnat på min kind och räckte ut handen till El.

"So, the movie-night.. I'm in!", log jag och jag såg hur hon lyste upp. "If we can buy some Pizza too."; fortsatte jag och kisade lite med ögonen. Eleanor skrattade och tog taget om min hand. 

"I'd love to!", svarade hon och tillsammans gick vi ut genom rummet för att istället gå ner och titta på den stora TVn i vardagsrummet. 

 

Efter att ha gått enda från stranden så var jag äntligen framme på gården in till El's hus. Mobilen hade legat och burrat i handväskan hela vägen hem, men ändå så kände jag mig inte för att svara just då, jag hade tankarna på mitt eget. Jag var i min egna lilla bubbla med tankarna kring Harry, om kyssen och på vad som skulle hända härnäst. 

En och en annan tår hade då och då runnit ner ifrån min kind men då jag oftast våldsamt skjutit bort dem med min hand. Just nu kände jag mig världelös, tom och orättvis. Otrohet var bland det värsta som fanns, ändå gjorde jag som jag gjorde, ändå tillät jag hans läppar nudda mina. Även om jag fortfarande inte var äcklad utav kyssen, så kändes det fortfarande inte rätt, jag och Filip skulle aldrig bli något annat än vänner, ändå så hände det här. Jag suckade, tog upp min lilla spegel ur handväskan och försäkrade mig själv om att jag inte såg allt för rutten ut, eftersom jag förstod vad jag skulle behöva bemöta när jag kom in igenom dörren. Med handen på handtaget ryckte jag upp dörren och som jag visste så stod El där, lika glad som vanligt. 

För att hon inte skulle märka något så log jag tillbaka men hann inte säga något förrän El hann före. 

"Mom and Dad working and Louise is with them.", jag nickade och började knyta upp mina skor. "Should we do something tonight? just have some movie-night or something like that?", hennes förslag lät väldigt frästande och hur mycket jag än ville det så kom ändå tankarna kring denna kväll, och även då att jag hade saker som jag var tvungen att reda ut först. 

"I'd love to, but I'm really tired right now. Maybe tomorrow?", hon nickade glatt och skulle precis lämna hallen då hon stannade upp, jag mötte hennes blick men försökte fortfarande inte se så djupt in i hennes ögon eftersom jag då visste att hon skulle genomskåda mig. 

"I almost forgot, Harry said that you should call him when you got time.", med de orden försvann hon ut i köket och kvar stod jag i hallen, lika bra det. Jag tog trevande upp mobilen ur min handväska och insåg att jag hade tre missade samtal ifrån Harry, ett ifrån Elin och de andra fem var ifrån Nadja. Även om jag var sur och besviken på henne så var det ändå det förflutna, jag hade Harry nu, eller.. I alla fall ett tag till, jag lärde också gå vidare ibland, även om jag fortfarande var besviken på det hon gjorde så kunde jag inte vara arg hela tiden, speciellt inte när en av våra skrivna lagar i vår vänskapsbok som vi haft sedan vi var små, löd att en kille aldrig skulle låta en kille få komma emellan oss. 

Jag ignorerade Harry och Elin för ett ögonblick och ringde direkt upp Nadja istället, hon var alltid den jag kunde prata med om mina problem och just nu var ett sådant. Vi hade alltid haft ett särskillt band till varandra. 

 

"Linn, förlåt mig jag är så hemskt ledsen, jag vet att jag är en idiot och allt de där och du har all rätt i världen att vara sur på mig..-", en förkrossad och förvirrad Nadja svarade på andra sidan luren och skulle jag vara ärlig så hade jag aldrig vart så glad som nu över att höra hennes röst igen, efter så många dagar. Jag kände även hur känsligare jag blev när hon grät på andra sidan telefonen. Tankarna om allt bara ville ut ur mitt huvud och de få tårar som tvingat sig fram tidigare idag var ingenting gemfört med vad detta var. 

"Du behöver inte säga något mer än förlåt.", avbröt jag henne och lät handen dra bort några tårar ifrån min kind. "Jag saknar dig för mycket och även om jag egentligen vill slå till dig så kan jag inte det. Det som är gjort är gjort och jag kan inte gå och vara sur för alltid.", förklarade jag och hon blev genast mycket lugnare på andra sidan. Jag däremot kom in på Harry och Filip direkt. Jag kände att jag behövde prata ut nu, mer än någinsin. Jag ville ha råd och tips ifrån någon som jag känt länge, någon som var min vän och visste hur jag fungerade. 

 

"Jag förstår bara inte hur du kunde dissa Harry Styles för Filip, du sa ju att du inte ens tyckte om han mer?", jag ångrade nästa nu att jag berättade detta. Jag hade helt glömt bort för ett ögonblick att Nadja var världens största One Direction fan och att jag sedan berättat att Filip och jag bara gled isär och att jag inte längre tyckte om han ens som vän gjorde saken ännu svårare. Ändå kändes det skönt att ha berättat det för någon, att ha fått talat ut. "Hör på, Linn. Det enda du kan göra är att följa ditt hjärta. Jag stöttar dig med alla val du gör, även om jag tycker de är fel.. Som tillexempel detta.", jag visste så mycket väl att det var fel, jag visste det och jag ville göra något åt det. 

"Jag tänkte ringa honom nu, han är ju i Ghana. Men vågar jag berätta sanningen?", jag hörde hur hon skrattade till och hostade lite snabbt innan hon svarade på min fråga. 

"Jag är en Directioner, Linnsan. Du behöver inte berätta för mig vart de befinner sig eller vad dem gör, jag vet redan allt. Och ja, du ska absolut ringa honom. Även om det krisar till sig mellan er så har du i alla fall gjort det rätta, och om det inte har fixat sig tills vi kommer så kommer du snabbt att glömma bort honom eftersom vi ska ge dig ett minne för livet den där veckan!", hon nästan tjöt av glädje och det gjorde mig glad att veta att i alla fall någon utav oss kunde vara lycklig i en sådan här situation. Jag suckade och la mig tungt ner i sängen med telefonen mot örat då plötsligt det knackade på dörren. 

"Jag måste gå. Vi ses om en vecka, okej? jag älskar dig. Jag skriver till dig sen, och snälla, berätta för Elin och Erika om det här också, jag orkar helst inte väcka flashbackarna till liv ännu än gång.", efter någon minut efter det la vi på och jag gick sakta upp ur sängen för att öppna dörren och se om det var någon som stod kvar. 

 

"Can I come in?", frågade El och stod kvar vid dörren. Jag gick mot sängen och la mig där. Utan ett svar så gick hon in och la sig på den tomma platsen bredvid mig. Jag sa fortfarande ingenting, men jag märkte att El hade något att säga, därför tittade jag lite undrande på henne och hon tog tag i min hand. "I didn't know what's happened or something like that, but I can see in my cousins eyes when they had cried, and you're not any exception, I saw it in your eyes but I thought you want to be alone for a moment.", jag rörde mig knappt och jag var nästan helt mållös, jag skulle ha väntat med att ha gått in, en liten stund i alla fall. Men ändå så kändes det bra att ha någon som verkligen kunde titta in i mina ögon och se när något var fel. "Would you talk about it?", fortsatte hon sedan och la ena armen om mig medans den andra fortfarande höll fast med min vänsterhand. 

"Rather not, but I guess you want to know.", mumlade jag och vilade huvudet mot hennes axel. "But you have to promise that not be that mad at me if I tell you. I already hate myself for it.", sa jag sedan med klumpen i magen som aldrig verkade vilja förvinna. Hon log åt mig och strök sin hand över mitt hår. 

"If you had kill someone I'd probably hate you, but I know you've not, so just tell me.", jag låg med blicken riktad mot väggen framför oss och trots att jag inte kunde se Eleanors ansikte nu så kunde jag ändå på något sätt känna hennes breda leende. Jag tog ett djupt andetag, satte mig ordentligt upp och tittade in i hennes ögon. 

"I kissed Filip today.", hon stelnade till och hennes leende försvann direkt. "I know it was wrong and I know it's just not his fault, but I really regret it and I feel so stupid.", jag bet ihop med läppen och Eleanor bara nickade på huvudet, förmodligen ville hon ha någon slags fortsättning eftersom hon fortfarande inte sa något. "When I kissed him, I don't feel nothing. It's and will never be something between us. We have been friends always and I just want to stay like that.", sa jag sedan och tog mig för pannan. "Oh my god. I''ve did something I really regret and I'm so stupid.", upprepade jag och fortsatte att hålla händerna för huvudet, för var det något jag gjorde just nu så var det att skämmas, det var verkligen jobbigt att sitta och berätta det här för min egen kusin som förmodligen hade högre förväntningar på mig än det här. 

"Yeah, you're really stupid.", kontrade Eleanor med en allvarlig ton. Jag tittade upp på henne och nickade på huvudet, instämmande. Men den stela känslan i kroppen försvann när hon då tog min hand och log ett snett leende. "Do you really love him, right? then just call him and tell the truth", jag fnös till och torkade ännu fler tårar som konstant ville ut. 
"Yes, I love him and only him.", svarade jag och försökte lugna ner mig en aning. Hon tog min mobil som låg på nattygsbordet och gav den till mig. 

"Good. Do what you can and always remember that people do mistakes everytime, you, me, Louis and everyone else. But you have to fix this now, maybe it'll be hard but Harry is worth to fight for, right?", jag log och höll helt klart med. Jag tog telefonen, klickade in på kontakter och letade snabbt upp Harrys nummer och innan jag ens hann tveka så tröck jag på 'ring' och signaler gick fram. Eleanor satt vid min sida hela tiden, vilket fick mig att känna mig lite tryggare i alla fall. 

 

"Hi babe, what's up? I've good news to tell you!", hans glada röst gjorde mig bara mer och mer förkrossad. Att veta att den glada Harry jag pratade med nu skulle förmodligen inte vara lika glad när jag berättade sanningen. Men ändå så ville och kunde jag inte dra ut på det längre, jag ringde för en anledning, att säga sanningen. Ändå kunde jag bara inte låta bli att le åt hans otroligt vacka röst. "Wait, are you crying?"

Det blev tyst i luren ett tag. Det var först när Harry upprepade frågan som jag reagerade på riktigt och insåg att nu fanns det ingen återvändo. 

"I.. I'm really sorry, Harry. Before I tell you this, I want you to know that you're everything to me. I'd never do something like that again and the whole thing feels so wrong and stupid. I'm stupid and..-"

"What do you mean?", avbröt Harry mig och jag hörde genast hur hans röst ändrats från att låta hur lycklig som helst, till att inte alls låta glad, snarare besviken och förundrad. Jag tog ett djupt andetag, tittade på El som nickade och tog tillslut modet till mig att berätta det. 

"I kissed someone today.", började jag och hörde hur Harry genast rusade upp. "But please let me explain. The kiss didn't means nothing and it was with a boy I've know in my whole life. Everything felt wrong when we kissed and I promise you, Harry. It will never happend again.", berättade jag och kände paniken i mitt tonläge. Jag hade sagt det jag ville sagt, men Harry var bara tyst på andra sidan. Jag lyfte telefonen för att se om han fortfarande var kvar, vilket han var, han sa bara ingenting. "Please say something.", bad jag med gråten i halsen. 

"What would I say? that everything is alright? did everyone saw you? can I see a picture in the paps tomorrow maybe? and was it the boy as were at El's home yesterday?", hundra frågor rabblades upp och jag kunde höra att han lät en blandning av ledsen, arg och kanske till och med förkrossad i hans tonläge, och jag kunde förstå honom helt. 

"No, Harry. No one did see us, we were at some lake and we were alone, no one saw us, not even the paps. And yes, it was Filip.. But..-", mer fick jag inte chansen att säga förrän han lagt på. Tårarna rann ner från mina kinder och just nu kändes allt nere på botten igen. Jag tittade upp mot Eleanor som bara såg oroad ut. Hon säg nästan ut att börja gråta själv om jag såg efter. 

"What did he say?", frågade hon med vidöppna ögon. 

"I don't know what his word means, but I think it's over."

 Det tog ett tag att gå ifrån stan till stranden, men ändå så ville jag veta sanningen. Jag ville inte gå omkring med tanken i huvudet och veta att min vän mådde dåligt, och att förmodligen någonting hade hänt. Jag tittade upp på Perrie och Eleanor som småpratade lite medans de bestämde sig vad de ville ha. Visst kände jag suget på fika, men ändå så kändes det som att detta var snäppet viktigare, fika kunde jag göra i princip hela tiden om jag ville det, detta kändes ganska så allvarligare. Jag bet mig i läppen och reste mig upp, de var först då som jag väckte deras uppmärksamhet och de gav mig en förvånad och besviken blick, vilket jag kunde förstå eftersom vi faktiskt hade det rätt bra här, och jag var väldigt tacksam över att jag kom så bra överens med Perrie också, hon var verkligen snäll. 

"Where are you going?", frågade El med rösten i en lägre ton. Jag tittade mot dem och tog min handväska runt axeln. 

"I should just go and meet Filip, I think he needs me.", svarade jag. "I really want to stay, but I can't just leave him alone in London, not now. It was very nice to see you Perrie, but I'll see you soon!", jag rusade fram och gav dem båda en varsin puss på kinden innan jag med långa steg gick ut genom den stora entrén till kafféet som låg lite vid sidan av stan. 

Jag hade tur även denna gång, en taxi var på väg mot mitt håll och jag behövde bara vifta smått med handen så stannade den upp, det var denna gång en kvinnlig chafför som såg väldigt trevlig ut. Egentligen hade jag aldrig gillat att åka taxi själv förut, mest för att det faktiskt var okända människor för mig som körde bilen, och vad som helst skulle kunna hända då, dock brukade jag intala mig själv att det var deras jobb och det var ytterst sällan något sånt inträffade. 

"Hello Sweetie", log damen i taxin när jag hoppade in. Jag log ett vänligt leende tillbaka och rättade till mig i framsätet. "Where are you going then? to the beach?", hon skrattade till och jag kunde se hur hon sneglade lite på mig åt sidan. Hon var lika trevlig som hon såg ut och jag kände på mig att denna bilfärd skulle gå som smort. 

"Yeah, Actually. Can you drive me to the lake with the small palms behind the three houses?", jag var osäker på om min beskrivning räckte till att hon skulle förstå vad jag menade, men till min förvåning verkade hon förstå vad jag menade, vilket hon inte alls verkade så glad över. 

"Why are you going there, little girl? it's a dangerous place.", hon kollade allvarligt på mig men nickade sedan åt sig själv när hon insåg att jag faktiskt var seriös. "Are you really for sure about this? just crazy people are in there."

"I'm really sure about this and believe me, I know what I do.", förklarade jag och försäkrade det med ett leende. Hon såg fortfarande osäker ut men eftersom hon fick betalt till att köra mig vart jag bad om så hade hon inget annat val. 

 

"Take care of you. If I shouldn't work right now, I'd follow you and looking that everything is alright. But I had to work this night.", förklarade den snälla chaffören och klappade mig vädjande på axeln. Jag betalade för mig och nickade. 

"Don't worry, I'll be fine. And thank you for the lift!", sa jag när jag trevande gick ut ur bilen och sedan stängde igen dörren. Solen började nu gå i moln och det var ganska ruggigt ute. Jag tittade länge efter bilen och det var först när jag inte längre kunde följa den med blicken som jag började gå in mot stranden. De tre läskiga ödehusen som låg bredvid varandra var ingen vacker syn, en gång hade jag varit här tidigare och då lovade jag mig själv att aldrig gå hit igen, men det var tydligt ett löfte som jag nu lärde bryta. Jag gick längs den trånga skogsvägen fullt med ölburkar och en rutten lukt. Jag kunde höra hojt, röster, skrik och skratt som bara närmade sig och plötsligt stod jag på sanden och tittade ut över den lilla sjön. Musik spelades och människor såg ut att vara påverkade av någonting, antingen drogor, alkohol eller båda delarna, de såg inte kul ut i alla fall och detta gjorde mig redan rädd, jag började nu undra om det verkligen var värt besväret att komma hit för detta. 

 

Jag stod länge och försökte få någon skymt av Filip, men inte ett spår efter honom. Människorna här hade förmodligen inte ens sett att jag var här, vilket jag var otroligt tacksam för. Plötsligt pickade någon mig löst på ryggen, skräckslaget vände jag mig hastigt om men lugnade snabbt ner mig igen när jag fick se vem det var. 

Jag slängde mig i hans armar och kände mig för tillfället tryggare än vad jag någonsin kunde bli i en sån här situation. "Åh, Filip. Vad glad jag är att se dig och va i helvete gör du bland de här människorna? de är helt fel för dig!", sa jag allvarligt och släppte taget om hans axlar. Han skakade på huvudet och ryckte på axlarna. 

"De låter mig bo här för ett tag tills jag hittar något riktig.", hans ord skar in i mig. Jag visste inte hur det var att inte ha något hem, eller något liknande, men jag kunde ändå sätta mig in i Filips situation just nu och förstå att det inte kunde vara så kul att lära bo med alkisar och drogmissbrukare. "Kom, vi går en bit bort. Där finner ingen oss.", sa han efter en stund och jag följde lydigt efter honom. 

 

Vattnet var alldeles vindstilla. Han satte sig i den strama sanden och jag satte mig snabbt bredvid. En tystnad spred sig i luften och det enda vi kunde höra var vinden som då och då svepte förbi.

"Du vet ingenting om mig, hur jag är idag och vad jag har gått igenom.", mumlade han tyst tillslut men fortsatte ha blicken kvar över sjön. "När du sa upp kontakten bara så där, fick jag panik. Att jag dagarna efter fick reda på att vi skulle flytta ifrån Stockholm till Göteborg gjorde mig ännu mer panikslagen. Jag visste att jag inte längre skulle få se dig och att vår vänskap förmodligen var över där. Du var min enda riktiga vän jag hade, Linn. Jag låg ofta och grät på mitt rum på grund av dig, att veta att vår vänskap var över tog hårt på mig.", hans röst lät krasslig och tunn. Jag kunde även höra en besvilekse i det han nyss sa, och det kunde jag förstå. Jag visste att jag hade gjort fel, och det var dels mitt fel att jag aldrig sa ifrån när Carl ville det, men jag var för dum för att veta, jag var för feg för att säga nej, vilket idag fick mig att skämmas, riktigt mycket. 

 

 

"Filip, ingenting är som du tror.", började jag och tittade mot honom som vägrade möta min blick. "Jag vill berätta, men jag kan inte. Men jag vill i alla fall att du ska veta att jag alltid har älskat dig som min vän, som min bror.", han vände blicken neråt och suckade lågt. 

"Jag kom till Göteborg, jag hade inga vänner. Personerna i skolan hade redan olika slags 'gäng' och jag platsade aldrig riktigt i dem. Hockeyn var det enda jag hade där ett tag, men sen insåg jag ju att mina lagkamrater inte alls verkade gilla mig heller, så jag slutade.", han tog en kort paus men fortsatte snabbt. "Jag var då ute en kväll och mötte en tjej. Vi började umgås mer och mer, jag blev riktigt kär i henne. Hon var så vacker, perfekt och så himla omtänksam, ibland undrade jag om hon var för bra för att vara sann. Vilket hon var också, hon hade hållt på med en annan kille samtidigt som mig som jag antog var hennes pojkvän, när jag då skulle gå hem till henne och be om en förklaring så var han där. Han var muskulös, han gick både på hockey och på karate, jag hade ingen chans. Blodig låg jag på marken då han kastade ut mig efter hans slag mot både min mage och rygg. Jag hade redan fått beskedet om att flytta tillbaka till Stockholm igen, men jag ville inte skrämma mamma och pappa när jag kom hem blodig, därför väntade jag tills sent på natten, tog alla mina pengar, packade några kläder och for hit till London, helst för att ingen skulle hitta mig.", historian var hemsk, det var som att lyssna på en berättelse som man helst hade önskat var osann. "Jag förlorade då min Frida, tjejen i mina drömmar och tjejen jag hade byggt ett förtroende med. Jag förlorade henne, det enda jag hade som egentligen betydde något, just då. Man kan väl säga att jag blev förkrossad och sviken, igen."

Jag svalde hårt och mötte hans blick. När han sa 'Igen' så förstod jag vad han menade, och jag kunde inte heller låta bli att släppa ner mina tårar, jag var hemsk, Carl var hemsk, Frida var hemsk, världen var hemsk. Filip, den snällaste killen jag någonsin lärt känna förtjänade verkligen inte det här. 

---

Nu fick ni reda på lite saker här, både hur de gick till när Linn och Filip bröt kontakten och lika varför Filip såg ut som han gjorde på ryggen. Kommentera så lovar jag att i nästa blir det drama ;) 

 

 

 

Hastigt reste jag mig upp och kände hur kallsvettig jag var. Solen låg fortfarande på himlen och El låg i solstolen bredvid mig. Jag gnuggade långsamt ögonen och vände huvudet mot Eleanors håll, hon bara log åt mig men vände direkt uppmärksamheten på sin telefon igen. 

Det var ovanligt varmt i London idag och efter att både jag och El hoppat i poolen och simmat några varv så tog vi en paus, smörjde in oss och bara tog det lugnt medans solen värmde på oss. Det var något särskillt med mig och solen, på något sätt blev jag alltid trött när jag vistades i den vilket brukade resultera till att jag oftast somnade när jag solade, och idag var inget undantag. 

"Have you slept good?", flinade El, fortfarande med blicken fast i telefonen. När vi var yngre så var det alltid det vi retade varandra för, hon retade migvför att jag alltid av någon anledning somnade när vi solade och jag retade henne för att hon aldrig fick någon färg på sig, mer än att bli röd som en kräfta. Jag skrattade.

"Yeah, actually. And you, then? have you been inside or what? I mean, you've the same color on your skin like before.", kommenterade jag och tittade ner på min kropp. Jag drog ner bikinitrosan för att enkelt se om jag hade fått någon färg eller inte, vilket jag självklart hade fått. Jag var riktigt glad över att jag fått pappas asiatiska pigment och inte mammas, då skulle jag förmodligen bli lika röd som El. 

Hon skrattade och slog till mig löst på armen. Slaget var löst, men jag kom ändå på tankarna om Filip, hur jag bara nuddat honom och han hade reagerat som han gjorde. Jag ville verkligen veta vad som hade hänt. 

Jag försökte skjuta bort tankarna och tittade istället mot Eleanor, i hopp om att hon hade något intressant att säga, men hon verkade vara väldigt inne i sin mobil, så jag lät henne vara och lutade mig tillbaka och bara njöt utav solen istället. 

 

"Louis text me.", log hon och pickade försiktigt på mig. Jag vände huvudet mot henne och höll handen över pannan för att jag skulle kunna se på henne lättare. "The boys have just arrived at their hotel now, the kids loved them.", jag log brett och mina tankar kom då på Harry. Hur lycklig jag var med honom och för hans skull. Att han nu var ute och hjälpte barn som behövde hjälp, det gjorde mig så himla stolt. "And Perrie wondered if you want to follow us to some shopping about a half hour?"

Jag tänkte efter ett tag. Var jag verkligen en av dom nu? En av de 'officiella flickvännerna'? Hur skulle fansen reagera om jag kom och gick med dom? jag fnös till av tanken och gav El en nickning till svar. 

"Yeah, absolutely. What should I otherwide to do?", bekräftade jag och vi båda brast ut i ett av våra vanliga fnitter. 

 

En halvtimme senare var vi redo för stan. Jag hade ett par korta shorts och ett leopardmönstrat linne. För att inte se för sliten och trött ut så målade jag ögonen med tre drag mascara och satte upp håret i en toffs. Eleanor såg självklart lika bra ut som vanligt med hennes perfekt långa ben som passade perfekt till hennes svarta långbyxor och till det hade hon ett linne, hon var helt perfekt. Det fanns verkligen ingenting att klaga på hos henne. 

"C'mon, let's go to the shoppingcenter! Perrie is already there.", berättade El när taxin anlänt utanför huset. Vi gick med raska steg till den och hoppade fort in. Klockan var strax efter fem och jag hade ännu inte hört något ifrån Filip. Däremot hade Både Elin och Erika hört av sig angående nästa vecka vilket gjorde mig ändå på lite bättre humor, dom hade i alla fall inte glömt bort mig. 

 

"Hi babes!"; utbrast Perrie när vi mötte henne inne på kaffeet. Hon gav oss en varsin kram och såg lika vänlig ut som vanligt. Ärligt talat så kunde jag inte se något fel i någon av dessa två tjejer, det var mer än perfekta så jag förstod inte att de faktiskt kunde få så mycket hat de faktiskt fick. "Which store would we start in?" 

"I think I want to go to Victoria's Secret!", log Eleanor. Både jag och Perrie tyckte det lär som en bra idé, så det fick bli vårat första stopp. Vi fick blickar på oss ifrån alla håll och jag kände mig väldigt iakttagen, dock försökte jag ignorera dem så mycket som möjligt men samtidigt så var det svårt. Vissa såg glada ut, vissa såg ut att vilja gå fram medans andra bara la armarna i kors så fort dem såg oss. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera i situationen utan det bästa var nog att göra som El och Perrie, vara lugn. Det syntes dock att dom var vana, vilket kändes för mig, ganska så tryggare. 

 

"Oh my gud, how cute?", Perrie hade genast fått syn på en tröja med något katt-tryck på inne på affären. Jag släppte underkläderna och gick till Perrie där även El var. Jag nickade och höll med om att den var söt, för det var den verkligen. "I think I should buy it!", konstaterade hon efter länge ha hållt i den och hittat hennes storlek. 

Jag nickade och gick vidare till parfymerna där jag plötsligt möttes av två tjejer, de såg ganska så unga ut men deras blickar var onda. 

"Hi.", sa den ena och drog till med ett litet leende. "How are Harry and are he really your boyfriend?"

"I guess so.", svarade jag osäkert och bet mig hårt i läppen. Den andra skrattade då och la armarna i kors. 

"Larry is real. I know that you're just a cover for their love.", med dem orden lämnade dom mig och försvann snabbt ur min åsyn. Själv stod jag kvar och förstod inte något alls. Jag tittade mot El som var insatt i sitt, och lika så Perrie som nu stod i kassan till att betala hennes tröja. Jag suckade och gick med långsamma steg emot henne. Jag såg hur hon tittade oroligt på mig när jag kom gående då hon snabbt fick syn på mig. 

"Who's Larry?", frågade jag snabbt och enkelt, utan att ens tänka. Hon stelnade till och blev helt mållös. Jag antog att hon visste mer än vad jag gjorde, därför så viftade jag lite med handen framför hennes chockade ansikte när hon då öppnade munnen. 

"It's Louis and Harry.", jag rynkade på pannan och knep ihop med munnen. Harry och Louis? va? "Yeah, it's annoying, isn't?", hon nickade mot El som kom gående och log ett brett leende. "El can tell you more, I'd buy this now.", jag nickade förstående och tittade mot Eleanor. Jag ställde samma fråga som jag frågade Perrie, dock tog El situationen bättre och det märktes tydligt att hon hört det förr, hon suckade djupt och gjorde en simpel axelryckning.

"Some people ship Larry as a romance instead of a bromance, that's why people hate me. The Larry-shippers want Harry and Louis, I don't know why, they're just friends and then they're angry at me because I take Louis away from Harry.", Jag började nu inse faktum att jag också skulle få det lika svårt som Eleanor med detta, eftersom det redan började nu, men jag bara nickade och stannade lugn, det var bäst så. Även om jag såg hur det gjorde ont i Eleanor. "It's hard to be together with a famous person, Linn. But it's worth it, it will always be people out there as accept us, focus on them.", hon krappade mig på axeln och log. Jag höll med och drog efter andan. Jag ville inte berätta om mitt lilla möte med de två tjejerna, men jag antog att hon förstod och hon såg ganska lugn ut hon också. 

 

Mobilen hade legat i fickan hela tiden och jag hade inte ens lagt märke till att jag faktiskt fått några sms under tiden vi shoppat, det var först när vi stannade och tog en fikapaus som jag tog upp mobilen och la då märke till att jag hade ett missat samtal ifrån Nadja, ett meddelande ifrån Harry och ett annat meddelande ifrån killen jag förväntade mig skulle svara, Filip. Harry fick vänta och Nadja ville jag helst inte prata med just nu, istället skyndade jag mig att diskret klicka upp Filips sms och läste det tyst för mig själv, en, och till och med två gånger innan jag bestämde mig för att svara. 

 

 

Jag tänkte först svara, men istället la jag ifrn mig telefonen och började fundera på vilken strand han egentligen menade. En strand med små palmer, vart kunde det vara? det var inte stranden neranför El's hus, det skulle vara för riskfullt eftersom det går människor där hela tiden. 

Efter att stängt ute världen för ett tag så kom jag tillslut på det, det var stranden där bara lodisarna befann sig, det var stranden där El nästan förbjudit mig att gå till. Varför var han där? och vad gjorde han där? 

 

 Linns Perspektiv; 

Tiden hade gått förvånansvärt fort och klockan var redan tre på eftermiddagen när både jag och El stod vid ytterdörren för att ta farväl av Filip för denna gång. Vi hade faktiskt haft det riktigt roligt de timmarna vi fick tillsammans och jag såg sidor av Filip som jag tidigare aldrig sett, kanske hade de kommit under årets gång eller så hade han helt enkelt aldrig visat dem rakt ut. Han var roligare, omtänksammare och hjälpsammare än vad jag kommer ihåg honom. Det enda på hela stunden som kunde väcka jobbiga svackor i mitt minne var de få gånger han nämnde Carl, och hur äckligt tofflig jag var under tiden som jag tillhörde honom. Jag kunde även nu förstå varför alla i min närhet inte alls tyckte om Calle då han oftast ville ha kontrollen att bestämma över mig. 

"Bye, El. It was really nice to see you again after all this years ago.", flinade han artigt och kramade om henne. Hon besvarade kramen och log sitt vanliga leende. 

"It was nice to meet you too, Filip!", svarade hon och släppte armarna om honom. Han gick då vidare till mig och höll ett stadigt grepp om mig medan han lyfte mig upp så jag inte längre hade benen på golvet längre, jag skrattade och slog några lösa slag på hans rygg, som en varning att han skulle släppa ner mig. Jag kunde då höra några nästan ljudlösa stön ifrån hans sida och jag slutade då genast att slå. Han släppte fort ner mig och tittade allvarligt på mig. Jag suckade och kollade bekymrat på honom och sedan på El, med det sa hon ett sisa hej då till Filip och passerade ut ur hallen så jag och Filip stod ensamma. Jag lade armarna i kors och fortsatte att stirra in i hans otroligt vackra ögon. 

"Vad?", kom ut ifrån hans mun och jag kunde höra avsky i hans tonläge. Han såg även ut att försöka dölja något när han rättade till tröjan, han kastade en snabb blick på sin rygg, som om han oroade sig över att något skulle synas. 

"Du är vältränad och stark, jag tog inte ens i när jag slog dig och jag vet att du i vanliga fall skulle känna det där som ett myggbett.", jag kom då att tänka på att vi faktiskt alltid brukade skojbråkas om vem som var starkas utav oss. Även om jag visste att jag aldrig hade någon chans emot Filip så älskade jag att reta upp honom och det hela slutade alltid att vi skojbråkades på golvet. Han hade aldrig tidigare tyckt att något av mina slag känts, även om jag tagit i, och starkare hade jag inte blivit, därför ville jag nu veta hur kan plötsligt kunde tycka att mina slag gjorde så ont. Han suckade och gav med sig ett flin på sina läppar. 

"Du inbillar väl dig inte att jag tyckte att det där gjorde ont?", han gav med sig ett falskt skratt som jag genast genomskådade. Visst, vi hade inte träffats på över ett år, men jag kunde ändå höra hur osäker han blev på sig själv under meningen han sade det på. Hela han såg så, klen ut. 

Var det något Filip visste så var det att när det gällde han och mig, så fick jag alltid som jag velade. Han sa sällan ifrån och om han gjorde det så tjatade jag mig till att få som jag ville, vi var som syskon en gång för längesedan. Syskon som aldrig tröttnade på varandra, hur jobbig och eländig man än var. 

"Filip, vänd dig om.", krävde jag och lät väldigt allvarlig i tonen. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag visste att han aldrig tidigare brukade vara öm på ryggen, så varför nu? 

"Nej, det tänker jag inte.", svarade han irriterat emot mig, vilket fick mig att bli ännu oroligare än vad jag redan var. "Linn, allt är bra, jag är okej. Oroa dig inte." 

Tårar bildades i mina ögon när jag märkte hur tunn och svag han lät, även om han visade sig stark utanpå, så förstod jag nu att ingenting egentligen var som jag tidigare trott. "Om allt är okej så vill jag att du visar mig din rygg.", envisades jag med. Han drog handen genom håret och bet sig hårt i läppen innan han återigen sa ifrån. 

 

Tio minuter senare stod vi kvar på samma plats som tidigare, en aning otåligare, han hade vägrat att låta mig se på hans rygg men jag tänkte heller inte ge mig förräns jag vann, jag brydde mig om honom och jag ville veta varför han beredde sig som han gjorde. 

"Filip, jag älskar dig, och jag har alltid gjort det. Även om det blev som det blev innan du flyttade till Göteborg så har jag fortfarande haft dig i mina tankar. Jag bryr mig om dig fortfarande, kan du inte förstå det? kan du snälla visa mig vad du har på ryggen?", bad jag tillslut och lät en tår falla ner från min kind. Jag märkte då hur han inte längre kunde hålla sig och innan jag hann blinka så stod han med ryggen emot mig. 

Sakta gick jag fram och tog drog upp tröjan, mer än halva ryggen behövde jag inte se mer innan jag märkte de röda bölderna och rivmärkerna som syntes långa vägar. Snabbt slog han bort mina händer och drog ner tröjan igen. 

"Nu har du sett.", han lät både stressad och rädd när han sa det och han skulle precis gå ut genom dörren när jag grappade taget om hans handled och höll honom kvar. 

"Vad i helvete har du gjort?", nästan skrek jag åt honom, nu kunde jag inte längre hålla mig ifrån att låta upprörd för var det något jag behövde och ville veta just nu var sanningen, sanningen bakom Filips röda rygg, de små såren och de stora böjderna, vad kunde ha orsakat sånna skador?

"Du vet att jag går på hockey och det är en känslig sport. Jag måste verkligen gå nu, okej? vi kan träffas senare.", han pussade mig snabbt på kinden, lossade greppet om min hans med hjälp av hans dubbelt så stora, och sedan försvann han ut ur huset. Kvar stod jag. Jag tog ett djupt andetag innan jag sedan begav mig in till TVrummet där El satt och kollade på något program på MTV. Jag ville så gärna tro på hans ord, tro på att det var hockeyn som orsakat den enorma skada han hade på ryggen, men samtidigt hade jag svårt att tro på det. Det var som han sa, hockey var en farlig sport, men att få sånna sår som han hade var svårt att tro, jag ville få reda på sanningen, på ett eller annat sätt. 

 

"Did you want to be with me in the pool? the weather is wonderfull!", utbrast El när eftertexterna rullade på tvn. Jag tittade ut och höll helt klart med, detta var absolut ett badväder. 

"Sure! I'll just go upstairs and change clothers and then call dad, right?", jag reste mig från soffan och log mot El som låg kvar. Hon hade varit lite annorlunda under hela dagen, lite mer nere än vanligt, men jag antog att det var för att Louis var på andra sidan jorden ifrån henne just nu och jag kunde förstå henne helt, det var faktiskt väldigt jobbigt att vara utan Harry och hans närhet just nu, men samtidigt så var det bara att börja vänja sig med det. 

 

Jag tog mobilen med mig upp och slog fort in pappas nummer, han lät glad när han svarade men samtidigt så kändes han inte fullt lika glad som han brukade. Det var ett tag sedan vi pratade nu och jag saknade honom verkligen, att höra hans röst igen kändes faktiskt bra. Vi kom en bit in i samtalet när han plötsligt tystnade men fortsatte lika snabbt igen. 

"Jag vet att jag har lovat att sluta prata med dig om Filip och hans familj igen, men jag tycker bara att du borde veta detta.", jag svalde hårt, men höll kvar tystnaden för att pappa skulle berätta mer. "Eva och Robert ringde mig igår, de var helt förtvivlade. Filip är spårlöst försvunnen och de får inte tag i honom alls. De vet heller ingen anledning till att han är förvunnen och det kan ju självklart inte du heller veta, men jag tyckte ändå att du behövde veta detta, ni var ju trots allt väldigt nära varandra en lång period förut." , jag stelnade till. Vad hade Filip egentligen ställt till med för sig själv?

"Har de ringt polisen och sånna saker? har föräldrarna ingen aning alls vart han är eller varför han försvann?", frågade jag oroligt - även om jag visste vart han var, eller inte exakt just nu, men att han befann sig i London visste jag. Pappa harklade sig lite och jag kunde höra hur han suckade bakom luren. 

"De tror att han bara rymt. Han trivdes aldrig riktigt i Göteborg och jag tror inte riktigt han ville binda sig med någon annan. Han var riktigt ledsen efter att du brytit kontakten med honom och efter det så har han inte riktigt varit sig själv. Detta har pågått under en lång tid men eftersom jag lovat dig att inte prata om honom längre så har jag inte velat sagt något. Jag hörde även att han ofta hamnar i slagsmål och liknande saker, fast egentligen tror jag att allting beror på dig. Du var som en syster för honom, Linn. Du var det enda han hade.", tårar bildades i mina ögon. Vad hade egentligen jag ställt till med? 

"Ja, jag vet, pappa. Nu idag ångrar jag att jag gjorde som jag gjorde, men du vet ju varför också. Kärleken kan verkligen göra en blind ibland.", svarade jag kortfattat och blinkade bort de tårar som ville ut. Jag tog sedan på mig min bikini ur resväskan och hoppade enkelt i den. Jag fortsatte att hålla luren vid örat även om jag egentligen inte lyssnade på vad han hade att säga mera, jag orkade helt enkelt inte. Bikinin var på och ett svart linne med. 

"Pappa, jag och El ska bada nu. Jag hoppas du har det bra hemma, vi ses om två veckor. Nästa vecka kommer förhoppningsvis tjejerna hit. Harry är i Afrika med jobbet. Jag älskar dig mest och sköt om dig, okej?", jag avbröt honom mitt i hans ointressanta mening samtidigt som jag satte upp håret i en slarvig toffs. 

"Älskar dig med hjärtat mitt. Jag är väldigt stolt över dig ska du veta. Vi ses snart.", ett pip i luren hördes och pappa hade lagt på. Jag suckade och slog mig chockerat ner på sängen i min ensamhet, vad hade egentligen kunnat hänt med Filip? Han gick i mitt huvud hela tiden just nu och bilden ifrån såret på hans rygg ville inte försvinna ifrån mig, samma bilder i mitt huvud spelades om och om igen, som om det aldrig kunde försvinna ut ur mina tankar. Vem hade gjort det?. Jag var nu väldigt säker på att det inte var hockeyn som gjort det där. 

"There you are!", en glad röst och en glad Eleanor kom in i rummet med handduk, solkräm och bikini i högsta hugg. "I've been looking fot you! let's go to the pool!", hon nästan hoppade av glädje och den glädjen spred bara av sig. Hon visste verkligen hur man gjorde människor på bättre humör bara genom att vara sig själv. "You looks so good, Linn!", fortsatte hon sedan, lika ivrigt. Hon tog upp mobilen ur bikiniöverdelen och började genast ta kort där hon övertalade mig att vara glad. Men att fejka ett leende hade jag gjort i hela mitt liv nu, det var en del av mig, det var ingen konst alls att låtsas se lite glad ut, även fast det sved. 

"Go out you first, I'll coming soon.", förklarade jag och satte mig ner på sängkanten igen. Hon såg först förvånad ut, sedan ryckte hon på axlarna och började gå ut ur rummet. 

"If you say so.", hon log ett fortfarande glatt, bara inte lika stort leende när hon förvann ut ur rummet och jag hörde hur små steg rörde sig neråt ifrån trappan. Jag suckade klagande och tog fram mobilen. För mindre än en timme sedan höll han i denna mobil för att knappa in sitt nummer på nytt, nummret Carl en gång i tiden tagit bort ifrån mina kontakter. Jag skrattade till i min ensamhet när jag märkte att han hade döpt sig själv till "Filip den bäste.", var det något han var bra på så var vet verkligen att älska sig själv, tänkte jag. Jag klickade sedan fort upp meddelanden och skickade iväg ett snabbt sms, utan att tveka. Om jag skulle tvekat så skulle det bara leda till ångest och hat mot mig själv. Men när smset var skickat så fanns det ingen återvändo. Jag slängde mobilen på sängen och traskade mig hoppfullt ner för trappan i hopp om att det skulle finnas ett svar när jag kom upp igen. 

 

Det var fortfarande skapligt tidigt på morgonen och vi alla var väldigt trötta. Jag såg fram emot vad som skulle hända och ske här under veckans gång, att träffa alla människor och se hur de hade det skulle bli intressant. Det märktes dock att alla var riktigt trötta eftersom ingen sa något alls. Paul hade precis kommit och väckt oss alla eftersom vi landade om bara tjugio minuter. 

 

Jag vaknade av att jag kunde höra rassel bland tallrikar och bestick från nedervåningen, jag kollade åt Linns håll och jag kunde inte låta bli att hålla leendet borta när jag fick syn på henne. Hon var så vacker när hon sov och jag undrade om hon verkligen visste om hur söt hon faktiskt var. 

Lite diskret sträckte jag mig efter telefonen för att titta tiden på dygnet och till min stora förvåning så var den redan halv tre. Hade jag redan sovit bort halva dagen? Men samtidigt så var det behövligt och skönt med tanke på hur sen gårdagen blev och att det faktiskt var min sista lediga dag på väldigt länge. Hur jag skulle kunna hinna med att träffa Linn under vår Europa turné som startade bara om två veckor skulle bli en utmaning och jag visste att vi båda skulle få det jobbigt, men även så visste jag att det var Linn jag ville ha och det var henne jag skulle kämpa för. 

Att detta var den enda dagen på en dagen på en vecka vi skulle ha tillsammans gjorde mig lite nere, men ändå så ville jag göra det bästa av situationen eftersom att veckan jag kommer tillbaka hit så har hon sina kompisar här och veckan efter det åker både jag och hon iväg, dock nästan till lika platser med tanke på att Norge skulle bli vårat första stopp. 

Att göra dagen till den bästa fick vi i alla fall inte genom att ligga här halva dagen, även om det var mysigt och att jag helst skulle vilja ligga här föralltid så ville jag ändå göra så mycket med henne sista dagen, jag ville visa henne allt kändes det som just nu.

 

Jag pickade löst på Linn och med ett ryck så öppnade hon ögonen och ett svagt, brett leende letade sig fram på hennes läppar när hon fick syn på mig.

"Are you hungry?", jag skrattade åt frågan och skakade på huvudet.

"No, not at all. But it's our last day together for ourselves in two weeks, I want to do something.", jag påminde sedan både mig själv och henne om resan till Ghana och att vi var egentligen mitt uppe i våran TMH-tour, och jag nämnde till och med något om att hennes kompisar kommer om en vecka också, vilket hon helt verkade ha glömt att lagt på minnet och det verkade heller inget hon såg fram emot, men ändå så nickade hon förståeligt på huvudet och kröp ännu närmare mig och där blev vi liggande längre än jag hade trott.

 

"Are you for sure about you're not hungry?", för säkert åttonde gången frågade jag Harry den frågan och han svarade lika svar efter varje gång, han var absolut inte hungrig. Egentligen förstod jag det jag med, men jag hade efter varje fråga hoppats på att han hade ändrat sitt svar eftersom det bara skulle resultera till mer tid med honom.

Det var söndag redan. Harry och killarna åkte tidigt imorgon bitti och blev borta veckan ut, när de sedan kommer tillbaka så är förmodligen Elin och tjejerna redan här. Jag suckade när jag tänkte på allt drama som uppstått mellan oss men det gjorde mig lite ledsen att Nadja knappt försökt, att hon knappt visat att hon ens bryr sig lite.

Harry stod i dörröppningen och tittade på mig med den där blicken bara han kunde ge mig, de där gröna ögonen var svåra att motstå och jag föll dit direkt, jag stirrade rakt in i dem och blev gång på gång bara mer och mer kär i denna fantastiska kille.

"I'll pick you up here at 7pm, you're ready then, right?", jag visste inte vad han hade för planer men jag nickade villigt med huvudet.

"Sure, See you then.", vi avslutade med en kort kyss innan han begav sig ut i den härliga sommarvärmen. Jag suckade lyckligt när jag passerade den långa hallen för att att sedan komma i i köket där El och Louis redan satt med ett varsitt flin på läpparna.

"What?", suckade jag, med ett försök till att inte flina alls, dock misslyckades jag ganska rejält med det och såg förmodligen väldigt dum och röd ut just nu.

"How are you today then, Mrs Styles?", Louis tog en sked med fil i munnen och hade fortfarande sitt retfulla flin på läpparna.

"Don't be silly, Lou.", förvanade El och tittade på Louis men fortsatte snabbt. "Congratulations to you, babe! I'm really glad for your sake."

Louis tuggade snabbt ut munnen med fil och flingorna och övertog Eleanors ord.

"Yeah, seriously, we all are very happy for you. Me and the others have never seen Harry so happy with someone before, thank you!", självklart blev jag glad av deras fina ord och leendet ville nästan inte försvinna, förrän jag kom att tänka på hur det skulle bli när jag var tvungen att åka hem och vi båda lärde återgå till våra vanliga liv igen. 

"I'm just afraid of what should happens next, when I'm leaving this and going home to Sweden again, it's a very long distance between us."

"Yeah, absolutely it is. But distance is no big deal if it's real love we talking about. You and Harry will be fine.", förklarade Louis med ett leende.

"Exactly,  and can me and Lou do it, you two can it too.", tillade Eleanor och jag kunde nu inte motstå att ge dem en varsin kram, för det förtjänade de verkligen.

-

-

Klockan var halv sju och solen lyste fortfarande, det var varmt ute och det såg heller inte ut att bli så värst mycket kyligare. Idag körde jag även med plattat hår för en gångs skull och till klädsel så blev det ett par byxor, ett linne och över det så fick det bli en jeans jacka. Ögonen målade jag bara på med lite mascara och läpparna fick nöja sig med ett rosa läppstift som passade perfekt till det pudret jag hade på kinderna. Även om det var Harry jag skulle träffa så kunde jag ju för en gångs skulle ändå se någorlunda bra ut framför honom, jag hade heller ingen aning om vad vi skulle göra men skulle jag vara ärlig så hoppades jag på att komma bort till en plats där vi fick vara helt för oss själva. Men om vi sedan hamnade tillsammans med några av de andra killarna med deras flickvänner hade inte det spelat mig någon roll.

 

Under tiden jag väntade på att Harry skulle anlända på uppfarten på gården så gick jag med långa steg ner, men till min besvikelse så var varken El, Louis eller moster hemma. Det var bara jag och en till person, personen jag för tillfället fruktade som mest, men samtidigt älskade så innerligt mycket, innerst inne. 

 

Jag gjorde allt som kom i min väg för att slippa möta mammas blick när hon självklart skulle ställa sig och titta på mig i hallen. Jag kunde se i ögonvrån hur hon granskade mig men jag försökte ignorera henne så gått jag kunde.

"Vad fin du är, ska du ut med Harry?", jag tittade på min armklocka och fick se att den endast var kvart i sju än. Okej, Linn. En kvart kvar, det klarar du, håll ut. "Jag vet att det blev fel sist vi pratade igen, men jag vill verkligen att vi ska kunna prata med varandra igen, som förut."

"Ingenting kommer någonsin bli som förut igen mamma, jag försökte att gå vidare första gången och förlåta dig, men du gjorde samma misstag igen bara något år senare. Jag borde ha förstått det.", jag kunde inte ignorera henne längre och det kändes riktigt bra att ha det sagt. Jag såg hur ställd hon blev och jag kände hur modet och säkerheten i rösten bara blev mer och mer osäker. "Inatt när han kom så försökte jag bara försvara dig, sen får man bara skit tillbaka. Du anar inte hur ont det gör i mig mamma."

Jag tog steget bakåt och satte handen på handtaget. Jag skulle just till att öppna när jag hejdades av mammas ord.

"Jag pratade med pappa idag.", min kropp stelnade till is men huvudet var fortfarande fäst framåt. "Vi har saker och ting utrett kring huset och sånt. Han har fixat allting, även köpt nya saker till er två. Han ville även att jag skulle hälsa dig en sak."

Sakta vred jag mig mot henne och såg hur rutten och förkrossad hon såg ut, men jag fick absolut inte visa att jag brydde mig. För att visa det så lite så möjligt så knep jag ihop hårt med munnen, kisade allvarligt med ögonen och la armarna i kors. "Först och främst så vill jag säga förlåt, förlåt för allt jag ställt till med men de jag vill ha sagt är att huvudsaken hur det blir med oss efter detta så ska du alltid veta att jag alltid kommer älska dig och du kommer alltid vara min dotter." 

"Vad var det pappa hälsade?", jag tittade allvarligt på henne, som om jag tänkte att hennes ord inte betydde något alls, fast egentligen gjorde dem det. Men, hon kände mig, ville hon ha mig tillbaka, så behövde hon verkligen göra allt och bevisa att hon verkligen menade det hon sa. 

"Han..", hon svalde med tårarna i ögonen. "Han önskade du hörde av dig till honom och sedan så sa han att han köpt lite nya inredningar till ditt rum. Sedan så ville han be om ursäkt han med, för att saker och ting har inträffat men han, likväl som jag, älskar dig. Han tar dig som nummer ett och det ville han att du skulle veta, du kommer alltid vara hans prinsessa.", tårarna som trängt sig fram i mina ögon blinkade jag våldsamt och snabbt bort. 

"Jag älskar honom med.", fick jag ur mig. Jag ville säga så mycket mer, men samtidigt fick jag inte fram ord och plötsligt hörde jag glatta tutningar från utsidan, snabbt öppnade jag den stora dörren för att försäkra mig om att det var den jag trodde att det var, och just precis, det var det.

"Jag måste gå nu, Harry väntar.", sa jag med det kallaste tonläget jag kunde och snabbt öppnade jag dörren helt. 

"Ha det bra ikväll gumman, hälsa Harry.", jag ignorerade hennes försök till att framstå som en bra mamma och gick med snabba steg fram till bilen där Harry satt i framsätet. 

Känslan inom mig sade att detta kunde bli en rolig men osäker kväll. Med tanke på mitt humör just nu så var jag bara rädd att sabba allting, hoppades verkligen att Harry nu kunde få mig på bättre tankar.

 

Linn kom med ganska så upprörda steg mot bilen och jag kunde se hur hennes mamma tittade efter henne när hon snabbt hoppade in i bilen.

"Hey babe, what's up?", hon höjde ögonbrynen och skakade på huvudet.

"Just drive away, fast.", hon gav mig en blick som man nästan inte vågade säga nej åt. Sekunderna efter det så var vi ute på de stora vägarna igen och Linns blick var fäst mot fönstret. Jag förstod självklart att något hade hänt men skulle jag verkligen våga fråga? Det kanske skulle förstöra hela kvällen.

Jag harklade mig hastigt och lockade äntligen åt mig Linns uppmärksamhet, hon tittade mig i ögonen och log ett genomskådat leende. Jag tittade delvis på vägen men om jag skulle vara ärlig så kunde jag nästan inte låta bli att ofta kasta blickar på Linn, hon var så perfekt, hela tiden. "I don't even know what's happened before, but just now we just might do this for us and not thinking about anything else?", jag log ett lyckligt leende mot Linn med ett försök att lätta på den spända och tysta stämningen som fanns i luften.

"Yeah, you're right Harry. I'm sorry if I destroy something with my attitude, I'm just so tired of mom, but yes, this is our night and it started not well at all, but now we have some fun!", konstaterade hon med dyster suckning som förmodligen skulle bli hennes sista för denna kväll. "Nice blazer by the way."

Jag log åt mig själv när jag tänkte på att hon faktiskt lagt märke till att jag klätt mig lite finare än vanligt. Jag tog hennes hand, gav henne ett tacksamt leende innan jag riktade uppmärksamheten åt körningen istället. 

 

"Where are we going?", frågade Linn för första gången under hela bilfärden, jag hade dock trott att set skulle bli fler frågor ifrån hennes sida men dem slapp jag denna gång, som tur var. Jag parkerade bilen på den lilla parkeringen vid parken jag och pappa brukade parkera när jag var mindre och vi åkte enda in till London för att göra våran årliga fiskerunda. Jag log av tanken och steg sedan ur bilen, jag visste att Linn var riskabel till att öppna sina egna dörrar, därför så var jag snabb dit endast för att få öppna den åt henne.

"We're actually here now, we should just go a little bit in there.", hon tog tag i min hand utan några som helst protester och tittade nyfiket åt hållet jag nickade. Hand i hand gick vi när vi tillsammans passerade den lilla skogsstigen, förbi det blåa vattnet där endast vågorna kunde höras för att slutligen komma upp till platsen där jag ordnat picknick inför kvällen. Den gröna plätten med utsikt från havet var perfekt och absolut en av mina favoritplatser sedan barndomen.

"Harry, this is amazing. It's all this for me?", hennes ögon glittrade när hon fick syn på filten som låg på marken och hennes mörka hår bara följde med vindens håll. 

"Of course. I wanted to take you to one of my favorite places before I leave."

"Yeah, it's such a beautiful place. Just as you, Harry.", hennes ord fick mig att rysa till. Att höra att jag var vacker hade jag hört många gånger, men att höra det från just Linn gjorde det mer speciellt på något sätt. 

Vi slog oss ner på den svala filten och tittade ner mot vattnet som fortsatte att våga fram och tillbaka. Linn låg tryggt i mina armar och här kunde verkligen ingen störa. Men att tanken att behöva lämna detta för mer jobb imorgon fick mig faktiskt att må dåligt, visst skulle det bli kul att komma tillbaka till vanliga rutiner igen och få träffa alla våra underbara fans, men all denna stress och det fullspäckade schemat gjorde mig nästan galen. Därför var denna plats även ett sådant fridfullt ställe att avsluta sin lediga tid på.

"What are you thinking about?", jag insåg då att jag som vanligt fastnat i mina egna tankar för tillfället. Linn tittade undrade på mig med ett brett leende på läpparna. 

"Nothing, I think. Just how happy I'm with you and how hard it will be when I'm leaving because the tour.", svarade jag ärligt och Linn såg till en början lika besviken ut som jag, sedan blev hennes leende lite större och hon tog sin hand som sakta ströks över min kind.

"Don't worry about that. We can do this, together. Right?", jag log och skulle precis öppna munnen när hon fortsatte. "It will be hard when you're leave me and I'm in Sweden, but sometimes I can be with you and the boys on the tour and in your spare time you can come to me. We'll working on this and can Perrie and El do is, so can I."

Stoltheten över Linn ökades i grader när jag hörde hennes ord och jag blev faktiskt väldigt rörd över det hon sa, det var också precis det jag behövde höra, det var då jag förstod att hon var precis lika säker på detta förhållande som jag var. 

"I'm so proud to call you my girlfriend.", jag kysste henne med ett leende på läpparna och kärleken bara spred sig i luften runt omkring oss. Jag var så himla kär i denna tjej.

"I love you, Harry. You did my day with all these things. You're the best boyfriend in the world.", utan ett ord så låg vi med våra fingrar knutna med varandras och med våra läppar som hungrigt åt upp varandra på en tunn filt på ett ställe där jag praktiskt taget växte upp vid, det var en fantastisk kväll med ett fantastiskt sällskap och imorgon skulle jag ge mig iväg för att fortsätta världens bästa jobb med tankarna inom mig att min starka flickvän bara var stolt och lycklig för min skull, ja mitt liv just nu va komplett underbart. Nu mådde jag bra.

 

 

-

-

Kanske lite tråkig del, lite kärlek men samtidigt  lite annat. Men jag kände att detta i denna del lära hända det också, även om det ej hände så mycket. Haha. Lång blev den oxå, förlåt för er som ej orkar läsa långa men kände att jag ville skriva av mig lite! Hoppas de iallafall var okej !

 

".. Yeah, okay. Thanks.", jag visste att det inte var någon idé att ljuga, speciellt inte för polisen. Jag berättade som det var och hur situationen såg ut från mitt perspektiv. Vi fick en och en gå ut och berätta det vi visste och även om det var jobbigt så var jag riktigt glad över att Harry ringde efter hjälp. Även Louis och Eleanor hade hunnit hem i lagom tajming och råkade se de två polisbilarna som var parkerad utanför huset. De kom dock in i hallen precis när jag skulle gå ut och berätta min story, därför fick Harry förmodligen även berätta för dom. 

 

 Länge satt vi under tystnad och bara tittade på varandra. Han låg vid min sida i sängen och höll mig tätt intill honom, som vanligt. 

"Or, to be honest, I really want this, it's not for me I do it.", från ingenstans öppnade han munnen och fortfarande så förstod jag inte vad han pratade om. Vad var det han skulle behöva göra, som var så viktigt? "On monday, me, the boys and the rest of the crew should go to Ghana.", jag stelnade återigen till, fast denna gång var det inte av rädsla, utan i chock.

"Ghana? In Africa?"

"Yeah exactly, we should be there in one week, we should record our new music video for Red Nose Day and then see how the kids has it there. It'll be very interesting and I know that every kid in this place has it hard.", jag kunde inte låta bli att le. Han och killarna var verkligen så goa, så himla snälla och tänkte inte bara på sig själva som man så gärna skulle vilja tro. 

"I'm proud of you, Harry. I'm glad you do it for them. But I'd miss you, of course.", han gav mig sitt flirtiga leende som jag inte riktigt visste vad han menade med ännu, men jag kunde inte låta bli att le åt den otroligt vackra killen jag hade några centimeter ifrån mig. 

"I'd miss you too, babe.", hans läppar mötte mina i en perfekt kyss. Det fanns inte ord till hur mycket jag älskade sättet han nuddade mina läppar på, sättet han höll om mig på eller sättet han bara fick hela mig att vara så lycklig, aldrig hade jag känt denna känsla tidigare. 

"Thank you, Harry.", han tittade upp från taket och riktade en oförståelig blick mot mig. "For show me what real love is."

Utan ett ord så pressade han sina mjuka läppar mot mina i en passionerad kyss och den blev allt bara mer och mer intensiv. Jag visste vad som skulle hända nu och skulle jag vara ärlig så var jag mer än redo, med Harry så kändes allt rätt. Han stannade upp och tittade på mig.

"Do you want this?", hans varma andedräkt slog  rakt ner i mitt ansikte samtidigt som han redan dragit av både mig och han tröjan. Jag log och nickade tryggt och säkert åt Harry som fortsatte. 

Då och då ryste jag till av hans små beröringar och det märktes tydligt att han gjort detta förut. 

"But I'm not so good at this and remember it's my first time.", jag tittade med rosenröda kinder på Harry som för ett ögonblick tittade upp på mig. 

"Don't worry, I'll take care of you and nobody is good in the first time.", han gav med sig sitt flirtiga leende och kysste mig ömt på munnen och fortsatte ner mot halsen. Allt var så underbart, hela situationen. Det var precis så här jag ville ha det första gången. 

 

"You were very good to be your first time.", jag skrattade åt Harrys onödiga kommentar och boxade till honom löst från sidan. 

Jag låg i hans armar och ingen sa något på flera minuter. Han strök sina fingrar längs min arm vilket direkt gav mig gåshud. 

Vi båda röck till när vi hörde en hög signal och en skärm som lyste upp hela rummet. Jag kollade på Harry som redan sträckt sig efter sin mobil. 

"It was just twitter.", förklarade han och klickade på notisen han fått. "Liam and Niall has tweeta."

Jag fnissade till och tittade med höjda ögonbryn på Harry. "Have you  noticed activated when the boys send a tweet?"

Han flinade stort när han insåg hur fult det lät, men han svarade sedan ärligt.

" 'Course, how could I otherwise see everything them writing?"

"You're sick.", konstaterade jag och pussade honom lätt på kinden.

"Have you twitter, by the way?", han tittade undrande på mig och jag kom då att tänka på att vi nästan inte alls pratat om något alls sånt där under tiden vi träffats. Mer än de olika haten jag fått dagligen.

"Yeah, I actually have. But you don't need to follow me, your fans had already found me.", jag rullade mina ögon och tittade tröttsamt mot Harry som bara fnös till.

"What's your name?", han såg redo ut att börja knappa in mitt namn. 

"Just search on my name, Linn Steneberg, I already follows you.", berättade jag och han tittade konstigt på mig.

"Do you? Why you didn't say anything about that? I should followed you early then.", jag fnissa till igen och sträckte mig efter min mobil också. 

"I've do it for over one year ago. As I said before, one of my friends is crazy in you and forces us other to follows you too.", han nickade och jag märkte direkt hur han bläddrade och läste. 

"Who's those other?", jag förstod först inte vad han menade förns han visade mig en bild som jag lagt ut bara några timmar innan jag åkte hit. 

"It's me, and the other brunette girl is Elin.", jag svalde hårt. "And the blonde girl is Nadja."

Han verkade granska bilden noga innan han sedan öppnade munnen. 

"And she's a fan?", jag bara fnös till när jag tänkte på hur galen hon faktiskt var i dessa killar, dessa killar som var precis som vilka andra killar som helst. Jag nickade som svar tillslut, vilket fick Harry att le. "A big one?"

"I guess so.", svarade jag kort och enkelt, för var det något jag helst undvek att prata om just nu så var det Nadja. 

"Wow, she has wrote to us very many times here I see.", han skrattade till och visade mig vad hennes feed bestod av, som om jag inte redan visste det.

"Yeah, I know. She's so insane.", jag log åt mig själv när jag tänkte på det, även om jag helst skulle vilja ignorera henne föralltid så visste jag att det skulle bli helt omöjligt, det var helt sjukt att det gått flera dagar sedan vi pratade med varandra, eftersom vi alltid var van att prata i flera timmar i vanliga fall, vare dag. Jag gick sedan själv ut på Twitter och märkte då att Harry börjat följa mig. Louis, Liam och Niall gjorde redan det, och jag kände mig då faktiskt lite omtyckt iallafall. För mig var det som vilka människor som helst, men jag visste att det inte skulle kändes så för alla.

Jag klickade sedan på startsidan och fick då se att Harry just lagt ut en ny tweet. 

Jag log när jag fick se den så jag kunde inte låta bli att RT den. Att sedan fansen kaosa upp var en annan sak, man skulle nog kunna säga att jag faktiskt var van nu.

 

Vi hade stängt ner våra mobiler och mina ögon hade precis slocknat när jag sedan hör hur ytterdörren nästan slås in. Harry såg ut att redan sova och att det skulle vara El och Louis hade jag svårt att tro, klockan var ju bara halv två på natten och som jag förstått de så skulle inte El's föräldrar komma hem förrän imorgon. Jag hörde fotsteg nerifrån, steg jag kände igen. Mamma var nere och jag kunde nästan inte motstå att titta vem det kunde vara som dunka på dörren så här sent. Jag drog på mig ett vitt linne och gick ljudlöst ut från rummet, dels för att inte väcka Harry och dels för att mamma helst inte skulle märka mig. Jag stannade på övervåningen men kunde inte låta bli att sticka ner huvudet för att få syn på vem det var.

"Wonderful Louise, follow me home baby.", en gubbe strax runt fyrtio års åldern stod i dörren och försökte dra med sig mamma ut, men till min förvåning gjorde hon motstånd. Jag kände igen honom, det var gubben mamma hade presenterar som "sin vän" dagen jag tog henne på var gärning, igen. 

"Ian, stop. It's over, leave me alone.", han fortsatte att försöka få henne med sig ut genom att dra på ett sätt som inte alls såg trevligt ut. "Stop. I've already betrayed my only daughter too many times now, that's enough, I can't do this anymore."

"Alright, it's so you wanted it. Everything I've done for you.", trots avståndet mellan oss så kunde jag se hur hans ögon blev allt mörkare och mörkare. "Did you know what, honey? It's me as decide when it's over, and you know it. So just follow me home and we should have some fun.", jag svalde hårt. Nog för att mamma satt sig in i denna situation själv så kunde jag inte bara stå här som ett fån och inte göra något, denna gubbe var ju farlig.

"No.", trotsade mamma till. Vilket hon antagligen aldrig skulle gjort för innan jag ens hunnit blinka så låg hon nerslagen på golvet med honom ovanpå sig.

"Say that you love me, Louise. Say it, I know you does.", mitt hjärta dunkade i 120 och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, eftersom jag aldrig varit den fega typen så sprang jag raka vägen ner och sparkade bort honom ifrån henne. Han krockade rakt in i skostället och gav mig en ilsken blick.

"Gå upp till dig och Harry, Linn. Gör inte så här.", började mamma men det räckte med att stirra på henne så slutade hon att prata.

"Han är en idiot mamma, han förtjänar att dö.", jag visste inte vart ifrån jag tog modet att säga det men innan jag ens hann tänka så höll jag i mosters hårda skohon i handen. Jag tänkte precis släppa taget om det och slå det i Ians huvud när en röst stoppade mig, en röst som inte var mammas.

"Stop it! Linn, are you crazy?", det var Harry.

 

 

"Yeah, I've never even seen her before, just on one picture but I don't looking so close.", konstaterade Eleanor och drack en klunk av sin drink. Det märktes tydligt att jag förstörde den goda stämningen mellan alla just nu men något sa mig att jag hellre satt här än att ge mig ut på dansgolvet och leta reda på en irriterad Harry, det var han som stack på grund av att jag försökte säga sanningen. Så egentligen var inget mitt fel, var han sur så fick han vara det. 

"I see Niall!", utbrast Louis i ett asgarv. "Look such a horrible dancer he is!", han fortsatte att hålla blicken på Niall och vi andra gjorde lika, Louis hade rätt. Han var riktigt ful på dansgolvet, men samtidigt så bjöd han väldigt mycket på sig själv, vilket jag gillade med killar. Jag hade både sett han och Liam dansa för fullt de senaste fem minutrarna, men fortfarande inget spår av Harry. Han hade väl förmodligen gått lite längre in där man inte längre kunde se honom från borden. 

Niall fick syn på att vi stirrade på honom och kom svettandes gåendes emot oss med ett stort leende på läpparna som bara spred sig till alla oss andra, till och med mig.

"Hi Nialler, you looks so beautiful out there.", retades Zayn när han tagit plats bredvid mig. Perrie skakade på huvudet och log mot Niall. 

"Hey Niall, have you seen Harry out there or something?", frågade jag tillslut och mötte hans blick.  Han gav med sig en enkel axelryckning och tittade förvirrat på de andra.

"Yeah, he was talking to any people out there. Then he was with Liam, why?"

Jag orkade inte berätta de ännu en gång eftersom egentligen berörde de inte någon av de andra, därför lät jag bli och skakade istället bara på huvudet. 

"Okay, before we eat cake, I want one more dance, okay?", vi alla log åt Nialls kommentar och han hade redan ställt sig upp påväg mot den höga musiken igen.

"Of course, Niall. We don't eat without you, you know that.", svarade Eleanor lätt, nästan som om hon var väldigt van med att säga det där. Jag gav med mig ett brett tillgjort leende och det enda jag kunde tänka på för tillfället var faktiskt vad Harry höll hus, jag visste att han var kvar här inne någonstans eftersom utgången var alldeles vid oss, så om han skulle gått ut så skulle vi ju ha märkt honom, tyckte man ju. 

 

"Hey, is this the Hannah - girl?", Perrie lät äcklad när hon fick syn på den blonda tjejen med de äckligt stora läpparna. Jag suckade och sippade på mitt vin. 

"Yeah, I guess so."

"Wow, she was uglier than I had thought about her. ", sa Louis och lät väldigt förvånad. "What the fuck saw Harry in that bitch? She looks like a duck."

Både El, Zayn och Perrie brast ut i skratt och jag kunde bara inte motstå hur jag älskade att de redan hatade henne. 

"Wait.. Who she went to?", för ögonblicket blev vi seriösa och jag såg hur Zayn följde Hannah med blicken. När hon var centimeterna ifrån personen hon tydligt skulle till så var det inte längre någon tvekan, självklart var det Harry hon var påväg till och för första gången på hela kvällen efter hans lilla argument på mig tidigare så fick jag äntligen se honom igen, han såg glad ut som vanligt och det gjorde faktiskt lite smått ont i mig att han fortfarande kunde vara så glad även om jag satt här, trots att jag inte var ensam så kände jag mig mer än ensam. Jag satt ensam med två par, självklart så kände jag mig ensam då när min dejt dansade, hade kul och pratade med massor av andra på dansgolvet och nu var det tydligt att Hannah var den nästa som skulle få se hans leende riktat emot sig. 

"Should you don't do something?", frågande tittade jag på El och sippade från min rödrosa drink jag hade fått framför mig. 

"What should I do? I can't do something at all. It's his life, not mine.", jag vände blicken mot Harry och såg nu att de tittade på varandra. "Sorry El, I really am. But I can't do this anymore. I go home, please don't be mad at me, you know that I love you, but please understand me.", hon reste sig från stolen och gick raka vägen fram till mig och drog in mig i sina armar. Även om jag oftast inte brukade märka att det var två år mellan oss så kunde tillfällen som dessa faktiskt förklara en hel del, hon var alltid så förstående och nästan så att hon hade gått igenom det själv, kändes det som, i vissa fall.

"I'm sorry that I can't eat the cake with you, but save a bit to me and take home.", för att lätta upp stämningen mellan oss så drog jag in med den sista kommentaren vilket fick Eleanor att breda på läpparna.

"Yeah, I will. I love you and take care of you, go home. See you tonight.", Jag nickade och sa hej då till de andra. 

"And please say bye to Harry from me when he come back.", de nickade till svar allihopa, vilket räckte för mig. Det skulle bli skönt att komma hem också, trots att jag gärna hade velat vara kvar längre.

Den mesta tiden på dansgolvet hade jag hittat några gamla vänner från förut, vilket var riktigt kul. Jag var verkligen glad över att jag och Eleanor hade varit vänner så länge, det resulterade oftast till att vi kände varandras vänner från tidigare, därför var det i dessa tillfällen som jag faktiskt kunde träffa dem.

Blicken var fäst mot Liam och Nialls håll och jag var precis påväg dit då jag hör en röst jag tyckte jag kände igen, jag kunde däremot inte komma på varifrån jag hade hört den rösten. 

"Hi Harry.", jag vände mig om. Åh, shit. Det fick inte vara sant, hur kunde det ens var sant? Kände El henne? "Do you remember me? It's Hannah, we had sex last week."

"How come you in here?", frågan bara slank ur mig. Hon tittade med ett läskigt leende mot mig och kom bara närmare och närmare.

"Does it matter? I'm here now and I know that you want me.", hennes ord gjorde mig rädd. Var hon på fullaste allvar seriös med det där? Hon kom ännu närmare och klistrade sig plötsligt fast på min överkropp. Fort puttade jag bort henne och gav henne en blick jag sällan gav människor.

"I already like someone, and this girl isn't you, sorry.", jag drog mig undan men hon verkade vägra att låta mig va. Hon ställde sig då återigen framför mig och blockerade vägen. 

"Linn?", hon fnös till. "She's a ugly bitch as just want sex and money of you, how can you be with her? She's.."

"Okay, that's enough, Hannah. I didn't belived her early tonight, but now I regret that. And I think you confuse her with you. She's not that girl as you. I'm love with her and for me she's perfect, forget what happened to us, okay?", det kändes bra att ha det sagt och just nu var det bara Linn i mitt huvud, vart var hon och jag visste att hon förtjänade en ursäkt för hur jag överreagerat tidigare.

"You must regret this later, Harry. I promise", jag ignorerade hennes hot och gick nonchalant förbi henne med blicken riktad mot bordet där Louis, El, Perrie och Zayn satt, även Liam och Niall hade tagit plats.

 

"Where is Linn, huh?", jag gick fram till bordet där de andra satt och de gav mig en irriterad blick. "Yeah, I know that I had wrong? But I want to fix it now, were she is?"

"Harry, She went home. She saw you with the blonde duck and I think she became very upset about that. Not just because you met her, also because you didn't belived her. Maybe you should go and talk to her.", Eleanor lät allvarlig i tonen och den sista meningen var mer som ett påstående än en fråga och jag visste att hon hade rätt. Men samtidigt så skulle det kanske vara rätt oförskämt utav mig att bara lämna ett födelsedagsparty. 

"It's okay for you that I leave then? I don't want to be a bad friend.", hon skakade på huvudet och jag gav dem alla ett tacksamt leende.

"Good luck, mate." Jag vred huvudet bakåt och tackade ännu en gång innan jag sedan ringde chauffören till min bil så han snabbt kom och hämtade mig. Han lät väldigt förvånad när jag ringde så tidigt, men när jag sa att han skulle komma så fort han kunde så verkade han förstå.

 

Jag ryckte hårt i dörren och till min förvåning så var den öppen. Varför? De skulle ju komma hem sent ikväll och klockan var knappt tio? Jag gick in och möttes av mamma i dörröppningen.