---

Han stod kvar på samma plats och tittade på mig med sina oskyldiga ögon. Varför hade han reagerat så här konstigt? varför verkade han helt plötsligt väldigt.. Irriterad? jag backade några steg så vi bara stod några meter ifrån varandra. Han la armarna i kors och nu var det verkligen ingen tvekan om att han var tjurig på något, eller någon. 

"Vad är det?", frågade jag med höjda ögonbryn. Han brukade inte vara så svår att läsa av, fast för första gången stod det som still i huvudet på mig, han hade mognat till något betydligt bättre, men samtidigt så var han samma gamla kille jag kände en gång för längesedan. Plötsligt kändes det som att vi inte alls kände varandra, eller att vi ens knappt hade känt varandra. Han gjorde en axelryckning och tittade sig omkring. 

"Ingenting, tror jag väl.", svarade han kort. Men när jag då rynkade på pannan så förstod han att jag ville ha ett ärligt svar. "Det är bara de att.. Vi har ju alltid hatat pojkband, vi har tyckt att de är fjantiga hela livet. Kommer du ihåg Back Street Boys, till ett exempel?", jag svalde. Jag minns hur vi alltid hånade pojkband och på ett vis hade han rätt. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillade One Direction, jag kunde inte se några fel alls på det bandet och att jag sedan kände bandmedlemmarna gjorde mig säkrare. "Jag förstår att du har vuxit upp, det har jag med. Men det är inte det som är problemet. Jag har läst om Harry på varenda löpsedel och han har haft jävligt många tjejer på sista tiden, jag vill bara att du ska vara lycklig och inte bli sviken. Förstår du vad jag menar? jag är bara rädd om dig och jag vill inte att du ska bli sviken, och ännu värre är det ju om killen i fråga är världskänd, som Harry då." 

Jag förstod vad han menade. Jag visste vad han tänkte och det gjorde mig glad att han fortfarande brydde sig om mig, trots att jag betedde mig som en idiot mot honom den sista tiden vi fick tillsammans. Jag la försiktigt handen på Filips axel och tittade honom i ögonen. 

"Filip, Harry gör mig lycklig, han gör verkligen det. Ingen kille har någonsin fått mig att må bättre när jag är i hans närhet, Inte ens Carl.", jag suckade. "Jag bara önskar att du, som min vän, kan acceptera det faktum att jag älskar honom."

Han suckade, men sedan såg jag hur ett litet smått leende spred sig kring hans läppar. Han drog handen genom sitt gyllenbruna hår innan han slutligen sa någonting. 

"Om han gör dig lycklig, så är jag glad för din skull.", vi båda brast ut i ett löjligt stort leende, fast sekunden efter så blev han plötsligt allvarlig igen. "Fast om han skulle göra dig illa, eller såra dig, eller vad som helst. Så ringer du mig, okej?", jag slog till han löst på armen och nickade vänligt. 

"Såklart.", även om han alltid hade vart överbeskyddande så kunde jag samtidigt förstå det. Våra familjer stod varandra väldigt nära och det var jobbigt för oss alla dagen då Filips pappa blivit erbjuden ett annat jobb, med dubbel lön än vad han hade hemma i Stockholm. Att jag och Filip då valt att bryta vår kontakt, just vid den tiden, gjorde det ännu jobbigare. Inombords grät jag, men bodde man i familjen Steneberg så grät man aldrig, man mådde aldrig dåligt och allting var som en dans på röda rosor. "Nu går vi in till El, hon måste seriöst undra vart jag tagit vägen.", han började då att skratta och jag föll lätt in i det. 

Vi gick några meter till och vi var då äntligen framme vid det stora vita huset, med Filip hack i häl gick vi tillsammans in på gården, upp för trappan och in genom dörren. 

"Alright boys, I'll follow you to your rooms and there I'll give you one hours freetime to call home and something like that. Then we should go to one school and meet some kids, okay?", vi alla tyckte det lät som en bra idé och lydigt följde vi efter Paul som förde oss till rummen vi skulle vara i, eller rättaresagt, rummet. 

"Should we all share room?", frågade Liam och slängde sig i sängen längst in. Jag rusade fram till sängen bredvid Liams medans Louis, Harry och Niall fortfarande stod kvar i dörröppningen och bara tittade sig omkring, de såg bokstavligen helt borta ut. Jag antog att det både var trött efter resan och efter den lilla sömn vi faktiskt hade fått inatt. 

"Yes, I hope it doesn't matter, for you guys?", vi alla skakade på huvudet för att minska några konsekvenser. Det orkade jag verkligen inte med just nu och de verkade inte de andra heller. "One hour. See you around.", upprepade Paul och gick ut från rummet. Nu hade även de tre andra vaknat upp ifrån sin lilla bubbla och kastade sig hårt ner i en varsin säng. 

En lugn och skön tystnad spred sig i det lilla rummet med fem varsinna sängar. Liam halvsov bredvid mig och resten låg med sina telefonen, jag antog att de skrev hem. Själv låg jag bara och njöt av tystnaden, min blick var fäst vid taket när plötsligt Niall harklade sig och fick våran uppmärksamhet. 

"Harry, have you talk to Linn since we come here?", våra huvuden vändes mot Harry som tittade konstigt på oss alla. 

"No, why?", svarade han enkelt. Det undrade jag med faktiskt, inte att han frågade den frågan han just ställde, utan att han lät så osäker i tonläget när han sa det. 

"I don't know, but who is this? and why are he outside of El's house?", han visade upp bilden för oss alla och jag såg hur Harry rynkade på pannan. "And why she has hers hand on his axis?"

"Don't worry about that.", konstaterade Louis, men jag såg på Harry att han fortfarande var i sina egna tankar med ögonen kisade och näsan rynkad. "I'm for sure that it's just a friend or someone relative."

"Yeah, I think so too, Linn shouldn't be cheating on you, Harry.", sköt jag in och klappade han på axeln. De alla nickade instämmande. Harry såg ut att slappna av, men ändå så höll han något inom sig som bara ville ut. 

"I think someone's jelaous.", retades Louis och pickade roat på Harrys rygg. "But why do you don't call her?", fortsatte han sedan och la en arm på Harrys axel som han genast ryckte bort. 

"I'm not jealous, guys.", sa han irriterat och tog upp mobilen. "But what's mine is mine, right?", jag flinade åt hans reaktion och och jag såg hur de andra tre gjorde det också.

"Yeah, that's right, Haz. Just call her now.", svarade Liam med ett leende på läpparna, vilket fick Harry att le också. 

 

Jag gick ut från rummet för att få prata ostört. Jag tvekade en stund innan jag verkligen tröck på "call", men när signalerna väl gick så fanns det ingen återvändo, vem var den där killen och hur kände de varandra? Efter fem långa signaler hörde jag äntligen Linns efterlängtade röst på andra sidan luren och jag kunde inte låta bli att le när jag hörde hennes röst, nästan så att jag glömde bort varför jag egentligen ringde henne. 

"Hi, babe. How are you?", jag visste att det var en riktigt töntig fråga just nu, men rakt på sak ville jag ju inte riktigt säga direkt. Hon harklade sig lite och jag kunde höra El och en annan kille i bakrunden. Kände han El också? kanske var det som Louis sa att det bara var en släkting till dom, eller bara en gammal vän till familjen. 

"Yeah, but I'm okay. We got one hours time to call home, that's why I called you now. We should go to any school soon.", svarade jag, snäppet dystrare. Jag visste och förstod att jag egentligen inte behövde vara orolig, men samtidigt så visste man aldrig. Vadå gammal vän? stod det varandra nära och var det någon hon skulle kunna vara tillsammans med? jag var inte svartsjuk, bara rädd att förlora henne. 

"Sounds good, Harry. But now I need to go, I can't just leave our guest alone. But I miss you, so, so much.", jag hörde fortfarande att hon väntade på ett svar ifrån mig, men jag var så inne i mina egna tankar att jag först reagerade när hon fortsatte. "I love you, Harry. Just you, but I really have to go." 

"Yes, I get it. I love and miss you too, see you soon.", med det så la vi på och jag gick in till killarna igen. De alla fyra satt med sina mobiltelefoner men tog undan dem när de fick syn på mig.

"Yeah?", började Niall och väntade förmodligen på att jag skulle berätta något. Jag ryckte på axlarna och gick till min säng bredvid Zayn och Louis. "What did she say, and who was him?", fortsatte han otåligt. Jag tittade på Liam och mötte både han och Zayns blickar, sedan kollade jag mot Louis och Niall som mest såg nyfikna ut. 

"He was just any old friend to her and El.", förklarade jag och såg hur Louis lyste upp, som om han var glad på något sätt. 

"What did I tell you! he's just a friend and don't care about that now, Harry. Let her have boys to friends.", Louis klappade mig vänskapligt på axeln och han hade rätt. Han hade även aldrig varit den svartsjuka typen utan han och El hade det bokstavligen talat riktigt bra tillsammans, de bråkade ytterst sällan och Louis var verkligen den perfekta pojkvännen. 

"Louis is right. I think they've know each other for a long time, before you, Harry. If she was in love with him, she should be together with him for a long time ago, but it's you her love, right?", Zayn la som vanligt de bästa orden till att försöka få mig på bättre humör, och det funkade. De visste precis vad jag ville och behövde höra och de var verkligen de bästa bröderna jag någonsin skulle kunnat fått. 

"Yeah, and you're in love. A boy should never leave a girl because of that.", konstaterade Liam och förflyttade sig från sin säng till Zayns fotända. 

"I think, or I know that Linn is a good girl. Fight for her and don't let anyone else comes between you, even if it's hard to not be jealous or something like that, I know you two are perfect for each other and never give up on her, even if the situation is hard.", sköt Niall in. Jag log och det slutade med att vi alla fem låg på golvet i en stor gruppkram. Jag var så himla lycklig över att få åka på turnéer och bara jobba med just dessa fyra killar, jag skulle aldrig kunna tacka x-factor nog, till att de förde ihop oss till en grupp, det var absolut det bästa som kunde hända. 

 

"Now boys, are you ready?", en timme senare satt vi i en buss påväg till skolan vi skulle besöka. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var lite nervös, för det var jag. Men det skulle samtidigt bli intressant och kul. Jag förstod även att vi skulle börja med det lite lättare idag, sedan när vi skulle besöka sjukhuset och barnhemmet så skulle förmodligen allt bli så mycket svårare. 

 

"My name's Harry.", presenterade jag mig framför alla barnen som satt lydigt vid sina bänkar. Mitt leende spred sig över de få barnen som var framför oss. "We're in a band with the name One Direction."

"And we're here to help so many of you as possible, we're working with a crew with name Red Nose Day as sending you a lots of money, that's why we're here too.", fortsatte Liam att förklara och jag kunde se hur deras leende lyste, de var så otroligt söta och hjälplösa. Det gjorde faktiskt lite ont i mig att veta att medans jag roar mig med vad jag än behöver och vad jag än vill så sitter det barn på andra sidan jorden som knappt har råd till att gå i skolan. Denna resa skulle verkligen ge mig en ordentlig tankeställare, och jag kände redan nu att det tar sig. 

---

Japp, nu är Linn i London och Harry på andra sidan jorden. Vad tror ni kommer hända här next? kommer det hända något mer? och är Filip verkligen som Linn tror? är han som hon kände honom förut? nästa kommer imorgon! Kommentera nu, söta ni!