Jag stängde igen ytterdörren från insidan och mötte de alla fyra chockade men även rädda människorna som nu stod i en hög mitt framför mig. De sa inget och det verkade inte heller som att någon skulle göra det. Harry kom däremot emot mig och vred in mig i sina armar och som vanligt så lugnade jag ner mig en aning. Jag kastade en sidoblick på mamma som mest såg ut att skämmas, och sedan på El och Louis som mest bara var här för nyfikenhetens skull, antog jag.

"Linn.", började mamma skeptiskt och tittade besviket på mig. "What should happened if Harry hasn't been here with you and stopped you, what if you had killed him.", jag kunde känna hur den spända stämningen svävade i luften och helst ville jag bara gå fram till mamma nu och klappa till henne, varför kunde hon bara inte förstå att jag bara ville försvara henne.

"What if you, mom. What should happened if you didn't met him for the first time, then this never should happened.", jag kände hur jag nästan skrek åt henne och ilskan bara for inom mig, om det inte hade varit för Harrys hårda grepp om mig så hade jag inte alls vetat vad jag hade gjort, just nu var jag bara arg och kontrollös. "Think about it instead to blame me."

Jag lyckades rycka bort Harrys armar kring mig och riktade blicken mot ytterdörren igen. Jag öppnade den och möttes av en kall vind som svepte förbi, dock hindrade inte det mig för att gå ut. Var det något jag bara älskade, som jag alltid gjorde om jag var ledsen eller behövde vara ifred, så var det att gå ut, mitt i natten och bara rensa tankarna i den kalla luften, det var underbart.

"Were are you going?", den hesa rösten ekade bakom mig och hans fotsteg hördes komma emot mig.

"I need some air and I want to go out and just think.", mumlade jag och tittade mot Harrys håll. Hans ögon glänste lika mycket som alla andra gånger och innan jag hann säga emot så hade jag min lilla hand i Harrys stora.

"I'll never leave you alone at Londons big streets in the middle of the night. I going with you, okay?", jag skulle helst inte tacka nej till lite ensamhet just nu, men samtidigt så kändes de som en trygghet att ha Harry här, som om att han faktiskt skulle kunna skydda mig om något hemskt skulle inträffa. 

 

Vi hade gått en bra bit, självklart under tystnad. Vilket både kändes ganska obehagligt men samtidigt så fridfullt, så tyst. Att kunna höra fåglarnas läte  klockan två på natten kändes underbart och himlen va så otroligt vacker, nästan som att man inte kunde sänka blicken ifrån den.

"Would you talk about it? About your mother, and him. Or something else?", Harry tittade undrande men samtidigt säkert på mig. Jag visste att jag inte behövde undanhålla något för honom och jag ville så gärna att han skulle tro på mig denna gång.

"When I saw how he looked at mom when she opened the door, I was scared, so scared. He was so horrible and awful. I've never been this scared before, but then. I didn't know what to do. But when he hit her, I just felt like I can't act like I don't care anymore, I already hated him because he took my mom away from me and dad, but after that, I hated him just more, I don't know what I thought but I just run downstairs and kicked him away from mom as just laying there. I just wanted to killed him, so much I hated him. But then you came, and I'm very thankful for that. I don't want to be any murder.", klargjorde jag. Jag lyckades hålla hela meningarna ganska seriöst, men sen på sluter kunde jag inte låta bli att vara sarkastisk. Harry flinade och verkade förstå min ironi i det hela men blev ganska fort seriös igen.

"Have you told the police this words?"

"Yeah, I did. They deserves the truth, and it's their jobs to take a idiot to the prison as I hope he comes.", Harry fnös till och stannade till, han tog mina båda händer och stirrade mig djupt in i ögonen.

"He maybe can't be in the prison because they might not take this as any serious case. But I promise, now in that moment, he's gone and he would never hurt you or your mother ever again.", jag ville så gärna tro på hans ord, även om jag nästan visste att om han skulle släppas så skulle han komma tillbaka för hämnd, men för tillfället vågade jag inte tänka så. Jag ville tro på Harry även om något i mig sa ifrån. 

Våra läppar skulle precis mötas i en perfekt kyss under den fina himlen då vi avbröts av skrik som vi båda visste kom ifrån, åh nej, de hade hittat oss. 

Harry tittade på mig med en beklagad och orolig blick. Jag gav med mig ett tillgjort leende som sa ungefär att 'det är okej'. Även om jag ville ha honom för mig själv, bara nu, så ville fansen precis lika för mig, och jag visste ju vad dem betydde för Harry, därför fick jag absolut inte komma emellan dem. Det var dock bara några styckna, klockan var ju faktiskt mitt i natten. Jag backade undan och stod med samma leende på läpparna som jag gjorde till Harry, som jag tittade på fansen. Jag stod en bit ifrån dem, tillräckligt långt bort för att inte synas på bilderna de tog tillsammans men nära nog till att höra vad dem säger till varandra. De var inte så små fans denna gång heller, utan denna gång var dem kanske runt femton-sexton årsåldern.

"I love you soo much Harry! Why are you out here now?", sa den ena tjejen med det svarta håret. Han gav mig ett leende och tjejerna fick genast syn på mig och blickarna dem gav mig fick mig att känna mig en aning orolig.

"Me and Linn just took some air too be for ourselves."

"But Harry, why are you with her? She's ugly and you deserves someone better.", jag stelnade till. Det fattades bara det och de gjorde faktiskt ondare att höra det i verkliga livet än att läsa dem. Vissa människor var verkligen hemska.

"No, you had wrong. Linn is the most handsome and kindest person I've ever met and I think we should go now.", utan ett hej då från Harrys sida så vände han sig om och tog armen om mig. Jag var fortfarande ställd efter det som hänt tidigare och även det som hände nyss. Jag kunde inte riktigt fatta att det var verkligheten vi pratade om, världen var så hemsk ibland.

 

"Don't care about them.", vi hade kommit hem från den minnesvärda promenaden och vi låg äntligen i min säng igen. "They don't know how we have it. They know nothing about us. And they don't know how much I really love you."

"Do you? Really?",  jag kunde inte låta bli att fråga. "To be honest, why?"

Han skrattade till och tog tag i min hand och flätade våra fingrar samman.

"Why I love you? Oh god, It's too many reasons.", han flinade. "As I said before, you're the most prettiest, kindest and perfect girl I've ever met. Maybe you're not that perfect, but for me, you are. And some fans really like us, focus on them."

"Yeah, I know. But I don't want to came between you and your fans. I know how much they means to you and the other.", förklarade jag och jag såg hur han log. 

"Of course we love our fans, but they are fans. You're the girl I really love in that way. They take me as a band member in one direction, you take me as Harry as person.", hans ord fick mig faktiskt rörd. Jag verkligen älskade hur han beskrev sina känslor för mig och det gjorde mig bara mer och mer säker, säker på att Harry var den rätta. "I can prove it.", fortsatte han sedan. 

"How?"

"World you be my official girlfriend?", jag tvekade en stund, men samtidigt så visste ju alla redan om oss och tidningarna var bara förvirrade. Varför bara inte gå ut med det direkt? Jag nickade och log, ett äkta leende mot Harry denna gång. 

Han tog fram sin mobil och log ett ganska så lurigt leende. 

 

"Look at your Twitter, babe.", han hade kvar det luriga leendet på sina läppar och lydigt gjorde jag som han sa. 

Det kom nästan som en chock de jag fick syn på och jag kunde nu göra det jag velat gjort hela tiden, kalla Harry för min.

 

Jag fnittrade när jag tittade på Harry och blev nästan lite generad, jag var inte alls van med att bli så bra behandlad som jag blev tillsammans med Harry. Plötsligt hörde vi fnitter och skratt från rummet intill, vi insåg då att El och Louis var vakna och minuterna efter fick vi även se att Louis hade twittrat.

 

Vi tänkte först att gå in till dem och ha en liten egen stund med bara El och Lou, men då insåg vi hur mycket klockan faktisk var och när jag tänkte efter så hade dagen varit väldigt lång och händelserik. Nu behövde jag sömn, vilket även Harry ville ha så att prata skit med de två i rummet bredvid fick vänta tills imorgon.