everything about you, del 42

Linns Perspektiv;

Brödet stod inne i ugnen och El tog en dusch. Jag sprang då upp och hämtade min mobil, två meddelanden hade jag fått under min tid nere och jag klickade först upp Harrys meddelande som berättade att de nu var påväg. Jag log. Leendet försvann dock när jag fick syn på det andra smset, även om jag tagit bort numret så kände jag fortfarande igen de tre första siffrorna, vilket räckte för att jag skulle veta vem det var, Carl.

 ~ Jag saknar dig, önskar det var vi igen ~

---

 

Snabbt klickade jag ner smset och försökte låtsas som att jag aldrig hade läst det, som om det aldrig hade kommit fram. Huvudet lades i mina taniga händer samtidigt som jag gav med mig en omedveten lång suck. Tankarna till allt bara föll tillbaka, vad menade han med det där? och vad ville han mig? hur som helst så skulle han aldrig få komma emellan mig och Harry, aldrig. Jag kunde höra hur Eleanor nynnade någon låt ifrån duschen vilket fick mig genast på andra tankar. Med leendet upp till öronen så satt jag där och log för mig själv. Att sjunga i duschen hade alltid varit våran grej, från dagen jag föddes. Den enda skillnaden mellan oss var att Eleanor var skapligt duktig på att sjunga, medans jag själv lät som en kratta. Jag fnös till åt mig själv. Men ändå så kunde jag inte riktigt sluta snegla på skärmen som låg på det vita köksbordet under mig, vad hade han menat med det där egentligen? 

En skum lukt svepte förbi mig, en lukt jag faktiskt känt igen sedan tidigare. Det var först då som jag slingrat mig ur mina dagdrömmar och kommit tillbaka till verkligheten. Både jag och El hade helt glömt bort att ställa klockan till sconesen som låg i ugnen. Röken spred sig över rummet, jag viftade med handen framför ansiktet samtidigt som jag rusade fram till ugnen och tog snabbt ur de nu, svarta brödet. Jag suckade åt mig själv, jag visste att jag var dålig på att laga mat, jag visste inte ens hur man gjorde kanelbullar, men att jag var så här usel att jag lät brödet bli till en kolbulle hade jag inte alls förväntat mig. Jag öppnade fönstret för att vädra ut den kvävda röken och tog, med hjälp av tidningen jag funnit på bordet, att viffta allt vad jag kunde innan El skulle komma ner och förmodligen gapskratta åt den lilla incidenten som just inträffade. 

Mitt i allt kaos hördes en telefon ringa, min telefon. Jag fortsatte att kämpa med att få ut den sista röken samtidigt som jag snabbt grabbade taget om min mobil, utan att ens titta vem det var så svarade jag, i hopp om att det var Harry. 

"Hallå?", svarade jag lite stressat och hörde en harkling på andra sidan linjen. Jag tyckte hade hört den harklingen förut, men ändå kunde jag inte riktigt vara säker. Jag upprepade mitt hallå innan det tillslut var någon som svarade. 

"Hej, Linn.", jag stelnade till. Åh nej, kunde det verkligen vara han? "Jag saknar dig så, kan vi inte bara börja om och låtsas som att ingenting har hänt? jag vet att du fortfarande älskar mig." 

Jag suckade och himlade med ögonen, alltid skulle han vara så självupptagen och tog för givet att alla älskade honom hela tiden, som om bara han själv fanns i hans värld. "Carl, kan du bara låta mig vara? jag har gått vidare, precis som du sa att jag skulle göra den kvällen du gjorde slut med mig, kommer du ihåg?", jag kände själv hur irritationen ökade och innan han ens hunnit öppna munnen så var jag före. "Jag tänker inte vara något jävla andrahands val längre, du var otrogen mot mig, med min bästa vän dessutom. Jag kommer ihåg orden du sa till mig, jag kommer ihåg dem så väl, och sättet du dumpade mig på. Jag älskar Harry, och om du tror att du kan komma med fina falska ursäkter och tro att du får tillbaka mig, så har du fel.",  jag nästan kokade inombords och det var nog lika bra att El inte befann sig i detta rum just nu, det var nog inte en sån vacker syn. 

"Jag trodde du saknade mig, våra minnen och var hände med vårat föralltid? vi lovade varandra att hålla ihop och..-", jag ville inte höra mer. Jag pallade inte höra hans äckliga, förfalskade röst. Det var egentligen inte hans fel, det var mitt. Det var jag som lyssnade på hans lögner och det var jag som trodde på honom. Det tog flera månader att komma över honom och hade det inte varit för Harry så visste jag inte alls vart jag skulle stå idag, och jag skulle förmodligen inte varit stark nog att stå emot Carl om han kom och bad mig att bli hans igen. 

"Våra minnen är och kommer aldrig bli glömda, Calle. De kommer alltid ha en plats i mitt hjärta efter allt kul vi faktiskt gjort, det var synd bara att allt bara var en lek för dig, att det faktiskt inte var äkta någonting som du sa eller som vi gjorde, du är så falsk så det finns inte, jag önskar du kunde inse det själv också.", avbröt jag honom och en knapptryckning senare så var samtalet avslutat. Vad jag dock inte lagt märkte till var El, som stod i dörröppningen och växlade blicken mellan mig och min telefon. Hon såg till en början ganska allvarlig ut, men sedan gick hennes blick över till de brända, svarta bröden, vilket fick henne att vika sig av skratt, vilket jag så mycket väl skulle förstå. Jag följde hennes exempel och det slutade med att vi båda låg på golvet och skrattade åt praktiskt taget ingenting, mer än att min köksvana var usel.

 

"I'll go and buy new breakfast to us.", meddelade jag när jag fort staplade mig ner för den långa trappan. Eleanor satt i TV rummet och tittade med en undrande blick på mig. Hon granskade mig noga innan hon sa något alls. Jag drog på mig mina vita converse som passade perfekt till de sönderrivna jeansen och den stickade tröjan. 

"I can follow you, if you want to?", började hon försiktigt och skulle precis resa sig ifrån soffan när jag hejdade henne genom att göra gester med händerna att hon kunde sitta kvar. 

"It's okay, i've been here before and I know where the store is.", konstaterade jag med ett leende. Att jag sedan ville ha lite egentid och behöva rensa tankarna ett tag var däremot ingenting jag nämnde, det skulle uppenbarligen bara leda till fråga efter fråga om jag kände El rätt. 

Jag gick ut ur vardagsrummet och la handen på handtaget när El plötsligt ropade något från rummet igen, jag tycktes höra vad hon sade, men ändå bad jag henne upprepa frågan. 

"Who talking you to earlier today, by the way?", frågade hon igen och kom ut i hallen. Jag bet mig hårt i läppen och gjorde en lätt axelryckning. 

"Just Nadja, we planning some stuff about next week.", svarade jag kort och försökte låta så ärlig som möjligt. Aldrig hade jag ljugit för Eleanor förut, men nu kände jag mig illa tvungen. Jag ville verkligen undvika sanningen just nu. 

"Oh, are you friends again? sounds good, say hi from me next time!", jag hade helt glömt bort att vi inte hade pratat på flera dagar. Jag slingrade mig ur den hela obekväma situationen genom att säga att det skulle jag absolut göra. Jag gick sedan snabbt ut och väntade ett par sekunder utanför den stängda ytterdörren innan jag sedan begav mig in till stan som bara låg några kilometer bort. 

 

Det var mycket folk inne på Starbucks, men det hindrade inte mig ifrån att köa. Var det något jag var sugen på så var det verkligen kaffe, och gott kaffe hade ju just detta caféet, utan tvekan. 

När jag kommit in en bit i den långa, svettiga kön så tittade jag irriterat och stressat på klockan, jag hade varit borta i ungeför en halvtimme nu och Eleanor borde verkligen undra vart jag tagit vägen någonstans. Jag suckade och försökte se tålmodig ut, vilket blev svårt eftersom att vänta kunde göra mig galen. 

 

När det äntligen var min tur att betala och beställa så gick det som smort. Jag fick mitt och El's kaffe och bröd inom fem minuter. Lyckligt gick jag därifrån med en kasse i handen när någon plötsligt pickade mig på ryggen. Jag vände mig om och fick syn på ett välbekant ansikte. Han var sig lik. Hans kastanjebruna ögon med det där ögonfransarna som jag i åratal vart så avundsjuk på, stirrade rakt in i mina och ett leende hade han på läpparna, det var över ett år sedan vi såg varandra sist och den gången var inte den bästa, vilket jag ångrar oerhört mycket. 

"Linn, är det verkligen du?", han drog in mig i en snabb men ändå så betydelsefull kram. En sån där kram som man ibland behövde ifrån någon annan än sin pojkvän eller någon i familjen. 

"Åh, Filip. Du anar inte hur mycket jag har saknat dig och förlåt för senast, alltså verkligen, jag är så otroligt leds..-", jag tvingade mig själv att avsluta mitt i meningen när jag märkte hur lugn och cool han faktiskt var, medans jag själv var helt förtvivlad, men samtidigt så glad att se honom. Killen som funnits där från dagen jag gick första året på dagis, han hade alltid varit som en bror för mig. Men sen när han flyttade trettio mil bort ifrån mig så blev allt så mycket svårare, och speciellt när en Carl fanns med i bilden. Han kunde nu inte hålla masken längre, han brast ur i ett skratt som jag bara hade saknat alldeles för mycket, det där skrattet som jag brukade vara anledningen till. 

Jag log lite generat och förstod inte riktigt vad det var som var så kul, egentligen hade jag aldrig förstått mig på hans urtorra humor och galna idéer, men ändå så var jag så glad över att en gång haft honom i mitt liv och att vi en dag stått varandra närmare än någonsin, nästan närmare än vad jag och tjejerna var. Efter ett tag så lugnade han ner sig och drog efter andan innan han sänkte blicken på min kaffe, som säkert nu redan hunnit svalna. 

"Vad gör du här? jag menar, vi har inte träffats på över ett år och sen helt plötsligt ses vi, helt oväntat här, i London av alla ställen?", han log och jag kunde inte sluta le jag heller när jag insåg att allt detta faktiskt var en slump som jag sent skulle glömma. 

"Jag är här med min kusin, du vet. Jag stod i kön i typ fyrtio minuter för att vänta på kaffet, så El måste ju tro att jag är död eller någonting.", skämtade jag ironiskt och Filip förstod det genast. 

"Åh, ja henne minns jag ju. Det var ju henne jag var så fruktansvärt kär i från ettan till typ fyran, kommer du ihåg?"

"Hur kan jag inte glömma det?", svarade jag och himlade med ögonen. "Du pratade ju om henne konstant efter att du fått träffat henne i typ tre timmar."

Filip skrattade ännu en gång och fortsatte nästan direkt. "Ja, hon var verkligen min första kärlek skulle man kunna säga.", jag nickade på huvudet och skulle precis behöva säga hej då när jag istället kom på en annan idé.

"Har du bråttom hem eller så? annars kan du gärna få hänga med hem till El och käka frukost med oss? jag vet att El minns dig fortfarande.", han såg till en början förvirrad ut, men ansiktsuttrycket ändrades snabbt till den samma gamla lugna Filip igen. 

"Låter bra. Men tror du inte att hennes lilla superkändis till pojkvän blir sur då? Louis Tomlinson eller vad är det dem kallar han för?", han lät nu en aning bitchig och jag kunde höra i tonfallet att det fanns en gnutta svartsjuka i det hela också. "Jag menar, han är helt otrolig. Han tror han är så himla snygg, bäst och vackrast hela tiden."

Jag tittade häpet på honom, visst att han alltid sagt vad han tyckt och jag förstod att detta inte var något undantag, men jag kunde ändå inte låta bli att reagera på hans sätt att döma andra människor på, människor han inte ens har träffat. 

"Förlåt, Filip. Men jag tror inte att du ska säga så om Louis, han är faktiskt en utav de snällaste personerna jag känner.", medgav jag mig och jag såg direkt hur han skämdes. "Det är okej att känna så, men snälla. Håll det för dig själv.", sa jag utan att ens titta honom i ögonen. 

"Ja, du har rätt. Jag ska inte nämna honom mer. Jag är bara glad över att vi träffats igen och i vanliga fall brukar du skratta åt när jag sägar sånt där.", jag hörde hur besviken han lät på tonläget. Jag suckade och log ett tillgjort leende.

"Ja, när vi var typ tretton.", svarade jag enkelt. "Men skit i det här nu. Nu går vi hem! El väntar.", jag skrattade till, vilket även han gjorde och tillsammans gick vi ut från dörren intill starbucks och gick med raska steg mot huset. 

 

Vi var bara några meter ifrån El's hus när Filip plötsligt avbröt tystnaden mellan oss.

"Hur är det mellan dig och Calle då, förresten?", frågade han lite nyfiket. Hela jag stelnade till och det förvånade mig över att Filip fortfarande lät lugn, oftast brukade han mest bli upprörd om man pratade om honom eftersom han egentligen inte tyckte om Calle någonstans, vilket jag nu förstått och insett. 

"Vi..", jag harlkade mig. "Jag är inte tillsammans med honom längre, vi gjorde slut strax efter att du flyttat.", förklarade jag och jag kunde höra hur ett svagt "wow.", kom ut från hans mun.

"Det trodde man aldrig om er, ni som var så kära.", skrattade han och tittade mot mitt håll. Jag ryckte på axlarna och knep ihop med munnen. 

"Jag trodde jag visste vad kärlek innebar, tills jag mötte Harry. Han fick och får mig att känna äkta kärlek.", svarade jag snabbt och log nu, jag la då märkte till att Filip höjde ögonbrynen och rynkade pannan. 

"Harry?", jag märkte direkt att han ville ha en fortsättning, och visst kunde han få det. 

"Ja, du vet. Harry Styles? Han är också en av medlemmarna i One Direction.", svarade jag kortfattat men behöll leendet på läpparna. Jag fortsatte att gå, men stannade fort när jag insåg att Filip stannat. Han kisade nu lite med ögonen när jag tittade mot honom.

"Ja, jag vet vem han är.", svarade han i ett skarpt tonläge. 

---

Två inlägg på en dag, wow! ;) haha. Jag kände att jag ville skriva lite och plötsligt blev det en hel del klar idag! Så vad säger ni? Personligen tycker jag delen blev rätt lyckad, men vad tycker ni? Asså det är sjukt mycket roligare ifall ni kommenterar, jag känner mig mer taggad på att skriva mer delar och allting. Kommentera gärna och gör mig glad! Det skulle ju betyda mycket och ni får gärna komma med kritik ifall det är någon ni stör er riktigt mycket på. (Engelskan vet jag dock redan, så det behöver ni inte kommentera, jag jobbar på det!) men är det något annat så är det bara att kommentera så ska jag tänka extra noga på det i kommande delar! Kram på er å ha en bra fredagskväll!

Jag tycker delen var jätte bra! Delen var lagom lång & allt det sär, kan inte vänta tills nästa del.

Det finns verkligen inget jag stör mig på. Du har utvecklats så himla mycket om man jämför med dina tidigare noveller (Ja, jag har följt din blogg ett bra tag haha) och nu är du så himla...wah, finner inte ord! Så bra är du! :)xx

Skitbra

ÅÅH tack för du gjorde min kväll med den här delen <3 å tur hon sa ifrån Carl.

Undra varför Filip reagerar sådär som han gör. Hoppas de iallafall inte förstördes vänskap för de vill inte jag, de verkar va så nära :(

Två inlägg varje dag!!

Åh så himla duktig är du :)
Längtar verkligen tills nästa del! :D

Älskar hur du skriver :)

Åh, ett till inlägg gud så roligt! Jag tycket de ver as bra men vem var där filip. förlåt om jag är lite trög.

Åh, ett till inlägg gud så roligt! Jag tycket de ver as bra men vem var där filip. förlåt om jag är lite trög.

Så bra!! Hoppas allt löser sig! Detta var det bästa på fredagskvällen!

Jättebra! Igen ^^
Undrar hur det går med Filip nudå

Ååh så sjukt spännande, du är så otroligt duktig! <3
Hoppas du haft ett super bra sommarlov som tråkigt nog börjar lida mot sitt slut! ;)

Ååh så sjukt spännande, du är så otroligt duktig! <3
Hoppas du haft ett super bra sommarlov som tråkigt nog börjar lida mot sitt slut! ;)

asså din novell är SÅÅÅÅÅÅ bra, jesus, jag älskar den!