forbidden love, del 12

Agnes Perspektiv;

"I don't care, he has Nicole and.." började jag men Louis avbröt mig snabbt. 

"No, He broke up with her and I think he did it for you." jag kände hur jag stelnade till. Det här var inte bra, Nicole kommer döda mig. 

Vi hann inte säga något mer än det för Jamie kom precis in och berättade att det skulle upp på scenen. Louis ställde sig upp och tackade för att jag fixade honom, sedan sprang han fram till de andra killarna och jag såg hur Harry tittade på mig och jag kunde denna gång inte motstå att kolla på han med och våra blickar möttes. Nedräkningen började och innan jag ens hann tänka så stod det uppe på scenen och sjöng "Live While Were Young" 

---

 

Samantha, Simon, Jamie och Ronnie gick och ut och satte sig på sina platser ute bland de skrikande fansen, jag visste att jag kunde följa med men jag ville verkligen inte se gå ut dit bland de tusentals människorna. Jag stod då hellre här bakom scenen och kunde se dem åt sidan istället. Killarna hoppade och busade runt precis som jag har sett det på YouTube och de var verkligen full av energi. Det var en häftig känsla att se dem live, trotts att jag stod lite bakom scenen. 

Plötsligt satte sig alla ner och det blev helt mörkt och Over Again började spelas. Jag väntade på Harrys solo hela tiden och när det äntligen kom så såg jag hur han kollade på mig samtidigt. Bara att se han gör mig knäsvag. Varför skulle jag känna så här? jag kände han inte ens. Jag klarade inte längre av att stå där så jag satte mig i soffan som stod lite på sidan om allting. 

"Agnes? What are you doing here?" en mörk röst hördes bakom mig och jag kände på något sätt igen rösten men jag kunde inte minnas varifrån jag hört den förr. Jag sneglade bak och fick se en stor man stå där och kolla på mig, det var ju Paul.

"Oh, Hey Paul. I worked here today so I could actually sit in the audience with my work mates now but I'd rather sit here behind" svarade jag och ställde mig försiktigt upp och visade mitt ID och även mitt backstage pass. Han nickade och slog sig ner i soffan och jag satte mig bredvid och bara njöt av att vara här samtidigt som det var rätt så jobbigt. 

 

"Great show tonight boys" jag hörde röster utifrån dörren och jag satte mig ordentligt upp i soffan och in kom fem glada killar, eller fyra glada killar rättaresagt, Harry såg inte alls glad ut. Men de alla fick syn på mig och Paul iallafall och Liam hejade väntligt. 

"I did not know you worked here, good to see you!" sa han och log ett leende mot mig. 

"Yeah, Harry has been talking a lot about you" fortsatte Niall och drack lite ur sin vattenflaska. Jag bara tittade på dem alla, jag var ju ändå en Directioner och att få vara här var väldigt stort för mig. 

"Boys, Can I get a picture with you?" sa jag lite försiktigt och jag såg hur Zayn kollade förvånat på mig.

"Do you like us?" sa han och höjde ögonbrynen samtidigt som jag såg hur hans leende blev lite större, Han reagerade ungefär precis som Harry gjorde.

Jag skulle precis svara då jag hörde hur en hes lugn röst tog mina ord ur munnen på mig. "Yes, She's a Directioner" jag stelnade till lite när jag hörde vem det var och jag tittade snabbt upp mot Harry. 

"Hey Agnes" sa han stelt och kollade på mig med sina gröna fina ögon. Hans leende var inte fullt lika stort som det brukar vara men tillräckligt för att jag skulle kunna se hans fina smilegropar. Jag log lite och vinkade osäkert till honom. 

"Of course you'll get a picture with us! boys, come here" Niall hade nu kommit och ställt sig bredvid mig och de andra killarna ställde sig bredvid mig också. 

"Who take it?" frågade jag lite blygt och Louis svarade direkt.

"Paul, came here!" sa han och när han kommit så bad Louis honom att ta en bild vilket han gärna gjorde. Efter ett tag så kom även de andra in som trängt sig ut ifrån publiken. Jag såg hur Simon tittade på mig och jag bara rullade mina ögon. Han gav mig ett löjligt hånflin och blinkade med ena ögat. Alltid skulle han vara så töntig. 

 

Jag satt i soffan och pratade med de andra killarna eftersom Harry plötsligt försvunnit ut ur rummet men kom tillbaka efter ett tag och ställde sig framför mig, jag gav han en frågande blick och han tog ut sin hand mot mig.

"Can we talk or something?" sa han och jag tittade mot hans hand. Men utan att ta tag i den så ställde jag mig upp. 

"Sure" sa jag bara och vi gick till ett rum där vi kunde prata ostört. Jag såg på honom, det såg ut som han hade gråtit. Men jag låtsades som att jag inte brydde mig och bara gick med han, men innerst inne så brydde jag mig, så himla mycket. 

"What's it?" sa jag, han satte sig på en stol inne i det ganska så mörka rummet och jag satte mig på stolen bredvid. 

"Why do not you talk to me anymore?" sa han och tittade neråt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag bara svalde. Vi blev tyst ett långt tag innan någon sa något men tillslut så svarade jag på frågan.

"I did not want to destroy you and Nicole" jag suckade och tittade upp mot Harry. 

"We are not together anymore. I liked you" han kollade äntligen upp mot mig och jag såg hur han hade tårar i ögonen. Det högg till i hjärtat och jag kände mig så dum.

"Yeah, I really liked you to. But, I did something yesterday, that I really regret." jag kände hur tårarna rann och hur äcklad jag blev över det jag precis tänkte berätta. Fast frågan är ju bara, ska jag berätta? det är ju trotts allt 50% mitt fel att det hände, så jag kan ju inte bara skylla på Simon. Hur ska Harry ta det? 

---

Sista delen för idag! Kanske lite tråkigt kapitel, men sånna lär ju finnas de oxå! Vad tror ni? kommer hon berätta om natten med Simon och hur kommer Harry ta det isåfall? Skola imorgon och har prov på fredag och rätt mycket läxor så vi får se hur mycket uppdatering det blir, men jag lovar att det iallafall blir EN del om dagen, som vanligt! kram

Bra del! Undra hur Harry tar det om hon berättar.

Åhh *-* Nee, hon kommer nog ångr sig, TROR jag xD Kram pårrej din sjukt begåvade unge ;) ♥

Grymt! Meeeeeeeeer :)

Meer! :) Riktigt bra kapitel! ;)

superduper bra!

Nej, varför ska hon berätta de? längtar till imorgon!

Neej inget får hända! :( allt ska vara perfekt, haha! :D hon får inte berätta, hon får ljuga och säga att hon råkade döda sin hamster eller något, HAHAH. Neeej men hon får inte säga något om det som hänt!! Snälla? Kram <3

jag tyckte verkligen inte att det var tråkigt! Jag blev glad över att hon och harry började prata igen :) Hoppas bara att harry inte blir arg då hon berättar om simon!

Sv: Ja, precis!:)

Jätte bra novell, jag kommer sluta läsa den :( Det tar tid för mig att översätta och jag tycker det är deygt så ja... Jag kommer såklart börja läsa igen när nästa novell som är på svenska kommer ut (: Kommer titta in lite då och då och titta om den nya novellen har kommit. Men det kommer nog ta tid... Du har ju nyss börjat med denna novell så... Men aja. Så vi hörs! Agnes Perspektiv;
Jag och mamma gick direkt efter vi ätit klart och jag tänkte mycket på det Louis kommit fram och sagt till mig. "Han tycker du är väldigt söt och han tittar på dig hela tiden", varför sa han ens så? jag vet att det inte stämmer eftersom han har sin perfekta Nicole. Jag vet att det aldrig var något mellan mig och Harry men jag kan bara inte släppa tanken på hur roligt vi hade på bröllopet, hur han fick mig att skratta. Han fick mig känna mig värdefull. Men vad trodde jag? att killen som får vem han vill skulle vara singel och vilja ha mig bland alla tjejer? Hur dum är jag egentligen? jag kände hur tårarna trängde sig fram och jag kände verkligen hur jag behövde min bror just nu. Jag kände hur mobilen durrade till i fickan och jag hoppades innerst inne att det var från Harry, men när jag förvånat såg på displayen att det var okänt nummer klickade jag osäkert fram det.
"Haha, do you think Harry would like you? really? you would only dare to take him away from me, your little whore!" jag trodde inte mina ögon när jag läste det och jag förstod direkt vem det var, Nicole. Jag la försiktigt ner mobilen i fickan igen och kände bara hur tårarna rann ner.
"Are you okey?" hörde jag mamma säga på andra sidan om mig och jag försökte verkligen hålla tårarna inne me nmot min vilja så rann det ner ändå.
"I'm fine mom. Just go home" sa jag och ville inte prata mer om det, vi båda höll tyst hela vägen hem och äntligen när vi kom hem så sprang jag ner på rummet och där blev jag liggandes. Jag tänkte på smset, jag tänkte på Harry. Hur kunde allt bli så fel? jag hörde en knackning på dörren och en röst utanför, en riktigt saknad röst.
"Can you please open the door?" utan att ens svara så kom Eric in och satte sig på sängkanten. Jag blev väldigt förvånade över att han faktiskt knackat men samtidigt undrade jag vad han gjorde här.
"Mom called and I came straight" sa han och jag satte mig upp ur sängen, utan att säga ett ord, så la jag mina armar runt om han och grät över hans axel. Det kändes bra att få vara nära Eric igen, min bror, min andra halva.
"Don't cry my little princess, tell me what it's about?" sa han och strök mig över håret. Skulle jag verkligen berätta om smset och om Harry? Skulle han förstå? skulle han tro mig?
"It's nothing, i'm only glad that you are here now. " fick jag fram och tittade på honom med gråten i ögonen.
"If It's nothing you should not crying now, tell me, the truth" sa han lugnt och tittade på mig med en avslappnad blick. Jag tog ett djupt andetag och började berätta, från början, om bröllopet och om smsen samt om hur sur både Nicole och Stephanie var på mig. Men en sak är iallafall säker, jag kommer förmodligen aldrig få träffa Harry igen. Jag såg hur Eric skönk ihop han också och nästan började gråta.
"Why have not you said anything about Steph before?" sa han och såg väldigt besviken ut på mig.
"Because I've seen how happy she makes you and you have always supported me through everything, I just wanted to do the same for you" sa jag och kunde inte längre hålla tårarna inne.
"But I love Steph, I do everything for her. I know you do not like her, but if you want me to separate me could you come on a little better reason anyway. Not this way" han reste sig upp och gick ut och slängde hårt igen dörren. Varför berättade jag som det var? jag vet att han älskar Stephanie mer än mig, hur kunde jag vara så dum och trodde att han skulle tro på det här? Jag visste inte längre vad jag hade kvar. Min bror lämnade mig och mina föräldrar står förmodligen på deras sida, här är jag helt ensam. Jag skulle aldrig åkt hit från början, det var här allt skit började och det blir bara värra och värre, jag måste åka tillbaka. Hem till Hollywood.

Harrys Perspektiv;
Jag har bestämmt mig, jag skulle göra det. Det är inte Nicole jag älskar längre och jag vet inte om jag älskar Agnes heller, men på något sätt så klickade jag riktigt bra med henne och hon fick mig att känna mig värdefull och hon verkar inte alls bry sig om att jag är känd, tvärtom, hon var som en helt vanlig människa när vi träffades, även om hon var ett fan, eller är ett.
Bildörren öppnades och in kom Nicole, lika glad som vanligt.
"Hey darling, how was the interview?" hon försökte pussa mig på kinden men på något sätt så sa hjärnan ifrån och vände huvudet lite så hennes läppar nuddade min kind.
"Good. But we need to talk" sa jag och kände nu hur jobbigt detta skulle bli. Att göra slut var aldrig ett lätt val och jag var osäker på hur hon skulle reagera.
"About what?" sa hon lite känslokallt och tittade ut genom fönstret.
"You, me, us" svarade jag bara och körde vidare. "I'll break up" fortsatte jag och jag såg hur hon kollade på mig, illsket.
"You'll break up with me? are you serious? stop the car" hennes ögon ändrades till en aning svartare och jag kände hur hennes blick höll på att döda mig.. Ja, vad är det man säger? "om blickar kunde döda", ungefär så kände jag i denna situartion.
"Yes, I want break up with you, but I can drive you home anyway?" frågade jag henne som nu grät.
"No, you're an idiot and you'll be sorry that you broke up with me" sa hon efter att jag stannat bilen och rusade ut. Jag tog mig för pannan och undrade vad hon menade med det? Var det ett slags hot eller? Hur som helst så kändes det skönt att ha det gjort iallafall.

Agnes Perspektiv;
Jag hade packat mina väskor och gick upp till mamma och pappa som slötittade på TVn och när det fick se mig med mina väskor förstod det vad som pågick.
"I take an earlier flight home to Hollywood, and I'm going tonight" sa jag och såg hur de båda tittade på mig.
"Why, my sweetheart?" sa pappa och började gå fram till mig.
"Because I do not fit in here, Eric don't talk to me and I have no friends. I'll home to my job and my new life" sa jag och tittade allvarligt på pappa som verkade förstå.
"I understand, I'll ride you to the airport" sa han och började gå mot hallen. Jag såg hur mamma satt kvar i soffan och bara kollade på mig.
"Mom, don't cry. Come and see me soon!" log jag mot henne som helt hade stelnat och jag kände hur jag egentligen bara ville gråta ut, fast det skulle inte gå. Jag skulle vara stark, iallafall tills de inte längre såg mig.
"It's only, you are my little princess, I hate seeing you grow up" hon reste sig nu upp och kramade om mig hårt. Jag kollade på det stora svartvita kortet de hade på mig och Eric som små det sista jag gjorde, drog en djup suck blandad med tårar och gick sedan ut till bilen där pappa väntade. Jag skulle äntligen tillbaka till mitt gamla liv och helst glömma allt som hänt. i ses igen när den nya novellen kommer ut. Nu säger jag hejdå för denna gången :)<3

Jätte bra novell, jag kommer sluta läsa den :( Det tar tid för mig att översätta och jag tycker det är det är drygt så ja... Jag kommer såklart börja läsa igen när nästa novell som är på svenska kommer ut (: Kommer titta in lite då och då och titta om den nya novellen har kommit. Men det kommer nog ta tid... Du har ju nyss börjat med denna novell så... Men aja. Så vi hörs! Vi ses igen när den nya novellen kommer ut. Nu säger jag hejdå för denna gången :)<3