take chances, chapter 11

Tidigare;

From: Louis :)

I like you so much, It hurts inside me, Katelyn, please be mine ;) xxxxxxxxxx 

 

 Smset fick mig både förvånad och förvirrad. Jag valde att inte svara på det utan klickade bort det fort innan de två nyfikna herrarna bredvid mig fick syn på det ganska så annorlunda meddelandet. Frågan var ju bara, menade han det och.. Var det ens han? Någonstans djupt inne hoppades jag på det, men just nu så var det inte precis det där jag ville höra ifrån honom då det bara ökade känslorna ännu mer. Vad var det för fel på mig? 

---

 

Trots att det varit stressigt under de senaste veckorna så kunde jag ändå inte sova klockan elva på kvällen. Niall hade kommit hem tidigare än väntat så han och Harry satt ute i vardagsrummet medans jag bara låg och vred mig på alla sätt i min säng inne på mitt eget lilla gästrum. Skratt och prat tystnade och istället kunde jag höra svaga viskningar och ljudet på TVn var nästan det enda som hördes. Jag suckade och undrade om de verkligen inte hade somnat då de två sällan var tyst om det inte hade något lurt på gång eller somnat. 

Tystnaden fortsatte och jag började nu bli lite orolig. Det var inte direkt likt dom att hålla munnen i mer än tio minuter. 

Dörren in till mitt rum slängdes upp och det mörka rummet lystes upp då de starka lamporna från hallen spred sig även in till mig. Det var dock inte någon utav Harry eller Niall, utan det var Zayn. När hade han kommit?

"How are you mate, you okay?", frågade han och klev in. Jag rynkade lite på pannan och förstod inte riktigt, skulle jag må dåligt på något sätt? 

"I'm alright.", förklarade jag och reste mig upp, nu när Zayn också var här så visste jag att det kanske skulle bli en sen natt ikväll, men vad gjorde det när vi faktiskt var ledig imorgon. "I met up El today.", mumlade jag och flyttade mig åt sidan för att ge plats åt Zayn som direkt satte sig bredvid mig, den lilla kylan på hans kläder och röklukten berättade att han nydligen kommit utifrån och enkelt ryckte jag på axlarna när Zayn tittade på mig, jag visste att han ville att jag skulle fortsätta. 

"What did she say? would you try again?", hans fråga häpnade mig rejält, trodde han det själv? jag fnös till och skakade på huvudet när jag då kände en arm runt min rygg. Faktum var att jag inte brydde mig om henne så värst mycket just nu, appropå det, vart var min telefon? kanske hade Katie svarat mitt sms som jag skickat tidigare efter att jag berömt henne för att sjungit som en gud, för det gjorde hon verkligen. 

"No, she has someone else.", sa jag nonchalant och Zayn tappade nästan hakan. Hans ögon blev stora som golfbollar och jag kunde känna hur hans grepp omkring mig blev hårdare. 

"I didn't know. I'm so sorry, Louis."

"It's okay, bro. I don't really care anymore, I was just shocked the first minutes but it went over. I don't like her in that way anymore, I think.", förklarade jag och tittade med ett halvt leende mot Zayn som bara nickade bredvid mig, han hade nog inget annat att säga. Jag visste ju hur alla fyra av killarna tyckte om Eleanor och hade känt henne lika länge som jag själv, hon var ju trots allt som en i familjen liksom, men lednast har det nog varit för mig veckorna jag hade det som värst, det var en obeskrivlig nedstämdhet jag hade, det var som att jag inte ens orkade leva längre, men med stöd ifrån killarna och familjen så kämpade jag mig ur den perioden också. "Do you have seen my phone?", frågade jag sedan för att tänka på något annat. 

"A black Iphone 5?", flinade Zayn och såg ganska så hemlighetsfull ut, jag nickade och suckade. Han behövde bara nicka innan jag var uppe på fötterna och rusade snabbt in i vardagsrummet där skratten ifrån de två galna killarnas sida kommit tillbaka, jag hade nu mina aningar om vad det kanske skrattade åt. Niall höll i min telefon medans Harry satt vikt av skratt. 

"Oh guys.. Tell me you haven't.. Oh no..", jag suckade med ena handen över pannan och gick långsamt fram till den blonda dumbollen och den elaka krulltotten i soffan. Snabbt röck jag åt mig min egen telefon i Nialls hand och såg att de var inne på Twitter. Det var dock inte det jag oroade mig mest för, utan det jag mest var orolig för var det som sannerligen skrivit till tjejen jag helst inte ville vara för på till. Tjejen jag faktiskt gillade. 

"Well, don't look at your messages.. Haz have been writing loads with your love," flinade Niall från soffan och helst ville jag slå dom båda, men i och med att jag inte visste att det bara skulle leda till bråk och problem så lät jag bli, istället öppnade jag meddelanden och såg att hon svarat på mitt första sms. Jag bläddrade ner lite till och fick syn på att någon skrivit hur mycket jag gillade henne, åh nej, nu kom det. 

"Harry, what the fuck have you done your idiot?!", frågade jag innan jag ens läst klart allting. Dom tittade lite skamset på mig samtidigt som ett oskyldigt flin var på deras läppar. Jag suckade och vände blicken på konversationen igen, som tur var verkade hon vara ganska så obrydd när jag läste svaret som hade kommit tio minuter senare om klockan stämde. 

 

From: Katelyn Ross 

Oh nice. But u know I have a boyfriend, huh? ;) hahaha, and Hi Harry ! ;) 

 

Jag log lite åt svaret och det gladde mig att hon inte tog det personligt, att hon verkade ju inte sur eller något. Men jag och andra sidan, jag var inte att leka med. Den var runt halv tolv på natten och det var verkligen inte läge att reta upp mig då. Jag kände också att hon behövde en förklaring, men skulle jag ens våga ringa nu? jag tog risken och klickade på ringknappen i högra hörnet och signaler gick. 

"Hello?", en röst som inte alls lät som nyvaket svarade och hela jag blev glad över att höra hennes röst, vad var det som var så speciellt med denna tjej egentligen? varför hade jag börjat gilla henne och framför allt, var det okej? såklart det inte var, hon hade ju pojkvän. 

"Hi, It's me..", jag suckade, tog handen återigen mot pannan och ruskade hastigt på huvudet åt mig själv till mitt värdelösa svar, klart hon inte skulle fatta att det var jag. "I mean.. Louis.", fortsatte jag då snabbt och ett fniss hördes från andra sidan. 

"Hi Lou, thank you for your message.", jag kunde nästan se hur flinet på hennes läppar var på plats. 

"Yeah, it was that.. I didn't know Harry and Niall had my phone and it's not okay of course, but I hope you don't mind this because I don't want this destroy our friendship, you know?", förklarade jag noga medans Zayn, Harry och Niall satt flinande i soffan allihopa, Harry var nästan värst, man märkte hur han skulle kunna brista ut i skratt när som helst. 

"I understood it wasn't you. I'm fine and I hope you're too, and well.. I do the same with my friends so it's okay", skrattade hon men fortsatte snabbt. "I'm not angry, I can't even be that on you. Maybe we can do something tomorrow, like shopping?", föreslog hon och jag blev genast gladare. 

"I'd love too.. See you tomorrow then?"

"Yeah, bye Lou!", ett klick hördet och ett fånigt leende spred sig över mina läppar, vad var det egentligen med mig? bara några månader hade gått och var det ens okej att gå vidare så fort ifrån Eleanor? det måste det vara då både hon och jag tydligt gått vidare. 

"..but I hope you don't mind this because I don't want this destroy our friendship, you know", Harry citerade min mening som jag sade till Katie nydligen. Jag tog det dock inte på ett dåligt sätt då jag precis brukade göra samma sak när Harry sagt något riktigt cheesy till någon. Jag brast då ut i skratt tillsammans me de andra tre och i fem minuter satt vi där i våran skrattattack utan att säga något annat. 

"So.. I've buy the new Call of Duty ghost.. Would you guys like to play?", Zayn höjde upp ett spel som vi alla nån gång tänkt på att köpa men aldrig riktigt gjort det på egen väg, vad skulle vi göra utan våran mystiska Zayn?

"Yeeees!", ropade Niall rakt ut, tog kontrollen och slog på xboxet. Detta skulle bli intressant. 

 Söndagar var alltid jobbiga. Jag vet inte varför men det bara var så, det var en slödag där jag ofta bara tog mig tiden att ligga kvar i sängen till sent på dagen och bara sova ut, ta det lugnt. Detta var dock en tanke Luke inte delade med mig, den morgonpigga sportfånen som han - och Jonathan med för den delen, då dom såklart var uppe med tuppen och gick ut och in i mitt eget lilla krypin som Luke endast gjort för mig med som jag delade med Patricia då vi ofta sov över hos varandra.

"Please, let me sleep.", jag drog täckte över kroppen och kurade ner ansiktet i de pösiga kuddarna. Jonathan kom skrattandes in med den svarthåriga killen som släptåg och båda två sprang fram till sängen och började hoppa på mig, med tanke på att jag inte var någon morgonmänniska så var det kanske inte det smartaste att göra, och det visste dom om, men jag kunde inte vara sur, faktum är att jag bara blev glad över att dom sedan kurade ihop sig bredvid mig med sina bara överkroppar som jag gärna inte klagade över. 

"Your date with Louis is today so you can't sleep.", flinade Jonathan och puttade mig lite åt sidan. Jag skakade generat på huvudet och slog till honom lite löst. 

"I don't kinda like that word, it sounds like I'm cheating on Collin.", mumlade jag och satte armarna i kors. Grabbarna bredvid mig småskrattade lite dovt innan Luke fortsatte. 

"Well.. That's okay for us, I mean.. Collin is a dork.", Jonathan nickade instämmande och än en gång kom vi in på samtalet om hur mycket dom hatade min pojkvän, samtidigt som jag både försökte stötta mina vänner i det hela men också försvara min pojkvän på något sätt, även om dom hade för det mestadels rätt i det dom sa, han var egoistisk, svartsjuk och väldigt bortskämd, det kunde jag inte ta ifrån honom. 

"Me and Louis are not daiting, but I think I'll break up with Collin, but for what reason? maybe it's a bad idea.", muttrade jag ganska så tyst. Luke och Jonathan verkade höra i alla fall och de lutade sina huvuden mot mina axlar båda två. Man skulle faktiskt kunna tro att dessa killar var halvt gay, men det var dom ju inte, det enda var att dom var allmänt gosiga och trevligare än alla andra killar som hela tiden behövde stå i ramljuset och dra till sig uppmärksamhet bland tjejer, det var bara det att dom båda här boysen fick allt dedär ändå, utan att ens försöka. 

"If it isn't feels right, then you wouldn't be with him. It's just a hint.", smålog Jonathan som alltid visste bäst, jag nickade bara och satte mig upp ur sängen. "It's half past twelve, let's eat breakfast, huh?"; föreslog han och nästan kastade sig ur sängen. Jag skrattade och tog i hans hand då han hjälpte mig upp. 

"Sounds yummy.", konstaterade jag och gick med mina två favoritkillar till det lilla köket. Det var en mysig liten lägenhet, jag verkligen älskade att vara här då det var ett mysigt utrymme där knappt alla fick plats i köket när vi var fyra stycken. Men det var det jag gillade bäst, litet och enkelt. Egentligen gillade jag inte vårat stora, läskiga vita hus alls. 

 

From: Louis :) 

Hiiiii friendoooo.. Ur ready? I'm outside your door about fifteen minutes. ;))

 

Jag tittade stressat på klockan och såg att den var halv två, jag var hemma i mitt hus och var som vanligt ensam hemma. Mina föräldrar skulle lyckligtvis komma hem ikväll och förhoppningsvis stanna i några veckor och bara vara lediga i några veckor, en slags semester med andra ord. Men semester för mina flräldrar existerade inte, så jag antog att dom ändå skulle hitta på en ursäkt till att åka och jobba igen. Jag gjorde klart den lilla flätan åt sidan och satte sedan upp håret med det lilla mästervärket på huvudet åt sidan. Ja, jag skulle hinna till Louis ankomst, det enda jag hade kvar var ju egentligen bara att sminka mig, men det gick ju snabbt eftersom jag visste att Louis ändå inte brydde sig så mycket om hur jag såg ut, i alla fall inte vad han sa. Collin däremot kunde lägga en och en annan kommentar då jag inte dög till. Självklart på skämt, men alltid uppskattade jag det inte då jag redan hade så många komplex med mig själv. 

 

Jag hoppade in i den svarta Range Rovern och tittade leendes på Louis. Han hade en enkel T-shirt med en grå munkjacka över, till underdel hade han sina svarta byxor och ett bar svarta Vans till det, hans stil var verkligen helt otroligt snygg och hela han var ju för underbar, han hade stil helt enkelt. Det var något jag märkt under veckorna jag tillbringat med honom, och att shoppa var något jag visste att han gillade. 

"You look beautiful today, as usual.", skrattade Louis när vi åkt bort ifrån kvarteret. Jag tackade vänligt och talade om för Louis att han inte såg så dålig ut han heller, 

"So.. What about drive to the other side of Manchester?", föreslog Louis och sneglade lite på mig. Jag nickade och höll helt klart med. Jag hade varit i många länder under min livstid och London hade jag varit i ett x antal gånger, men andra sidan Manchester hade jag faktiskt inte riktigt varit vid förut, möjligen några fåtal gånger då vi åkt igenom. Men jag hade egentligen ingenting där att göra då det fanns precis lika affärer där som det fanns på min sida av staden. Men, men. alltid kul att se lite nytt, tänkte jag. 

"I met my ex yesterday.", började Louis och tittade ut mot vägen. "She has a new one.", jag suckade och nickade lidande mot Louis, det måste ha känts som en bomb inom sig när han fick reda på det. 

"Don't care about that, now we're going to shopping and get some new clothers, we just forget about love for a minute!", konstaterade jag och tittade framåt jag med. Jag sneglade förjäves åt Louis håll då och då och hans vänliga, mjuka läppar såg alltid så kyssvänliga ut, åh.. Varför skulle han vara så attraherande?

"You're totally right, but what I should telling you what that I thought it was okay, because I have moved on.", log han nu och tittade med glänsande ögon mot mig. Dom tindrade som aldrig förr och jag kunde verkligen se hans stolthet och lycka i de små blå, något som gladde mig något så innerligt. 

"That's amazing!", log jag och kunde nu glatt koppla av. Bra, då var alltså bekymret om att Louis skulle bryta ihop när som helst - borta. 

"You, my friend. Just have to promise one thing.", började han, både ironiskt och halvt allvarligt, därför så nickade jag bara. "You have to promise that you won't leave me.. No matter what. I've just take you into my life and I won't lose anyone else that are close to me." 

Detta fick mig konstigt nog att le som ett fån, det fick mig varm inuti och att höra det speciellt ifrån Louis kändes underbart, fjärillarna bara fladdrade i magen, men det var ju något jag aldrig skulle erkänna för varken Louis eller ens Patricia, jag vågade knappt erkänna det för mig själv. 

"Louis Tomlinson, your crazy kid. I can promise you that so long as you want me as your friend, I am it. I promise!", jag räckte ut mitt lillfinger och Louis tittade först lite frågat på det innan polletten föll ner.

"Pinky promise.", sa Louis lovande och krokade sitt lillfinger med mitt. 

"Pinky promise.", lovade jag och log mot honom. 

---

Era kommentarer till förra inlägget gjorde mig helt sjukt chockad och glad. Att folk faktiskt läser det just jag skriver - och faktiskt verkar gilla det är helt sjukt. Ni anar inte hur glad jag är över att läsa era fina kommentarer och faktiskt så känner jag mig bra på något vid dom tillfällerna. 

Denna del skulle egentligen kommit ut igår med tanke på hur glad jag blev av era kommentarer, MEN jag var inte klar med den ännu. Så hoppas det är ok. Dåligare uppdatering har det faktiskt kunnat bli, det var nära att jag gav upp detta kapitel idag också då jag är galet trött, men gjorde klart det för er skull!

 

På tal om dålig uppdatering så har jag uppdaterat min privata blogg (HÄR) som jag uppdaterar typ 1-2 ggr per månad om inte mindre, med bilder ifrån Nobelfesten i Onsdags. En väldigt lyckad kväll må jag säga. För er som känner för det får gärna  gå in och läsa den långa bibeln om kvällen, dom som orkar vill säga ;) haha. Kanske har ni lite förståelse att jag inte har skrivit på ett nytt kapitel förrän nu, hehe. Kram på er alla. Kommentera gärna detta kapitel :) 

 

Superb! Fantastik story och man vill bara ha mer, längtar tills de kanske vågar erkänna vad de känner för varandra!

Vad heter din privata blogg? Älskade delen, det gör jag alltid!

Åg vad glad jag blir över ett nytt kapitel hihi! Love it. :) Fortsätt gärna med kapitel som är så här långa, du skriver så OTROLIGT bra och fortsätt så, du är bäst! Kram :)x

NÄSTAAAAAAAAAAAAA!!!!

Jättebra, åh det måste bli dom!:D<3

Det spelar ingen roll att uppdateringen inte är den bästa, det är helt klart värt väntan på ett nytt kapitel! :)

Bra kapitel! <3

Du är så begåvad och jag bara önskar att jag var lika bra som dig! Du är bara BÄST på att skriva!!:)
Hoppas att du kan skriva mer strax! ;* ;)

Du -är - för - äkligt - BRAAAAAA

Asbra!

Något som jag tycker är så positivt med dig som författare är att du inte verkar stressad när du skriver då det är väldigt vanligt i noveller för man vill få med så mycket så fort som möjligt. Du har bra längd på kapitlen och skriver verkligen verklighetstroget och lagtomt detaljerat. Keep it up with the good work!

Åh, kan inte tro att du skriver så braaaa! Det här gör min dag! 👍😊🆔

lika bra som vanligt! :) <3

Älskar verkligen den här novellen! Din bästa hitills !! :)