take chances, chapter 14

Tidigare;

"How could you even say some shit about my dead sister? are you crazy? it's over, so damn over.", sa jag och vände mig om. Han tog dock tag i min arm och innan jag hunnit blinka så hördes ett högt smack. Det var först när jag försiktigt höll min hand på min ilande kind som jag insåg vad han hade gjort, killen framför mig hade nyss slagit till mig.

"Go and never come back your slut, you were never something to have anyway.", muttrade han medan han sedan slog ett hårt slag in i väggen. Rädd och förskräckt över det som nyss hade hänt gick jag ut från rummet där hans kusin stod, hon tittade med lika rädda ögon på mig som jag hade och jag antog att hon hade hört smällen, den var nästan oundviklig. Hon mimade ett 'sorry', innan hon sedan gick in till Collin igen. 

---

Att man visste hur det var måndag gick det inte att ta misste om i detta rummet. Klockan var åtta på morgonen och Harry, Niall och Zayn satt med huvudena i deras mössor medans Louis och Jag satt tysta i soffan. Med detta sagt, alla var utan tvekan trötta. Den enda vi saknade för tillfället var våran chef och kollega, Katelyn som oftast inte var sen, men idag var hon det. Jag log när jag tänkte på senaste gången, gången hon sovit över och vi alla blivit så oroliga för henne. 

Vi hade med tiden dock lärt oss hur självständig och klok hon faktiskt var så att oroa sig för henne var det sista vi gjorde, idag var inget undantag då vi tog för givet att hon antagligen bara sovit över eller råkat glömt bort tiden bara. 

"What are we up for today, Liam?", mumlade Niall ur sin mössa medans han lutade sig bak på det lilla stödet i sängen dom låg i. I vårat så kallat 'underhållsrum' fanns nästan allt vi behövde. En gigantisk säng som vi allihopa fick plats i, en soffa med matchande fotöljer, en TV + ett playstation, pingisbord och massor av andra grejer som kunde underhålla oss under våra raster. Jag och Louis som satt i soffan tittade tröttsamt på grabbarna som tagit upp sängen innan vi flinade lite, ingen av oss var någon vidare morgonmänniska men så trötta dessa tre killar var just idag var ganska komiskt, det var oftast Louis som var tröttast av oss alla men jag antog att han höll humöret uppe då han visste att han snart skulle få träffa Katie. Men för att vara en studio så var det en otrolig flottig sådan, det var stort med mycket utrymme. Det uppskattades. Jag reste mig från soffan och gick med tunga steg mot schemat som satt på en utav anslagstavlorna på väggen. 

"Today we're just going to recording some songs and stay in the studio.", jag kollade på schemat samtidigt som jag förklarade för killarna hur dagen såg ut. Mumlanden hördes ifrån Zayns sida och suckanden från Niall & Harrys. Idag var stämningen verkligen inte på topp vill jag säga. 

"Where is Katie?", frågade Louis otåligt och tittade på sin mobil för säkert tionde gången inom dessa tio minuter på arbetsplatsen. Han hade rätt att vara otålig då vi verkligen behövde börja jobba så vi fick något gjort, men och andra sidan så var vi fem jämnåriga killar som visste precis vad vi skulle göra själva, så det skulle egentligen inte skada om vi började själva. 

"Are we going to start, shall we?", frågade jag tveksamt, tveksam för deras reaktioner. Det släppte dock när jag insåg hur de alla fyra höll med mitt förslag och stolt som jag då kände mig så ställde jag mig upp, lika så gjorde dom andra. Precis när Harry hade tagit täten ut från underhållingsrummet in till självaste studion så öppnades den breda ytterdörren och in steg någon helt annan än Katelyn, det var inte ens en någon, det var några. 

"Elisabeth? Stefan?", frågade Zayn häpnat och höjde ögonbrynen lite. Dom båda började skrocka innan de hängde av sig jackorna och gick förbi de två stora vakterna som stod där varje dag, hela tiden. 

"Yeah, nice to see you too guys, really.", fnittrade Elisabeth ironiskt och skakade på huvudet. Hennes flin som lekt på hennes läppar försvann dock direkt och jag förstod att något var fel. "Why are we standing here? let's go to the room again and talk.", beodrade hon och viftade med handen om hur vi skulle gå tillbaka in på rummet igen. Vi gjorde som vi blev tillsagda och snabbt satt vi alla fem ihopträngda i den sköna sängen. 

"As you guys see, Katelyn isn't here. She went to her friend Collin yesterday and I don't know what happend inside, but when she got back in the car, she was sad, terrified, in shock and didn't talk at all. Well, that's the reason to why we're here. She got a day off.", förklarade Stefan noga. Jag sneglade på Louis som bara tittade ner i golvet samtidigt som hans huvud skakade lite löst. 

"Is she alright?", frågade Harry oroligt och vi alla vände blickarna till paret som satt tysta i soffan. Efter några sekunder av tystnad så öppnade Mrs Ross äntligen munnen samtidigt som hon pratade väldigt lågt, det var ytterst tveksamt om jag ens hörde rätt. 

"She's fine, we think. Let her lay in the bed and see some movies and I promise she will be back soon.", berättade hon och la benet över det andra. "Until we wait for her, we will be here and help you guys with stuffs, not always then we're basically free today and a few weeks ahead, but we will help you lovely boys when we get time.", log hon lite fejkat. Jag la en arm över Louis som ännu inte sagt något. Men jag visste hur mycket Louis ogillade Collin och hur mycket han tyckte om Katie så det förklarade nästan allt om Louis konstiga beteende, han var helt enkelt orolig. Den där Collin verkade ju inte precis trevlig. 

"Anyhow, we're in our offices if you need something, now you just follow the schudule, right?", Stefan tittade noga på oss och till svar så nickade vi bara - oroliga över vad som kunnat hänt den alldeles för genomsnälla, blonda kollegan. Även om hon var våran så kallade boss just nu, så verkade hon inte alls som en. Hon var så jordnära och snäll mot alla så jag förstog verkligen vad Louis såg i den där flickan, hurvida dom skulle ta tag i deras relation var dessvärre ett problem då Louis vägrade att erkänna för henne hur han kände. 

 

Det var först när dörren stängdes igen som någon öppnade munnen, till min lättnad var det Louis som faktiskt skrämt mig lite för några minuter sedan då han var den som var tystast av oss, det var han aldrig. 

"I'm going to her.. She doesn't have to be alone when she's upset and worried about something.", sa han rakt upp och ner och ställde sig upp. Jag tittade frågande på honom men ville inte säga hur jag egentligen kände, att vi behövde honom här i studion. Istället tog Niall det ansvaret, något jag tackade för. 

"Woah, woah! Louis, you can check her when we're done in here, right now we need you and sing in for the new album, remember?", sa han och tittade lite förbryllat på Louis som redan börjat klä på sig ytterkläderna. "How do you even know she's worried, by the way? I mean, they told us that she was right, you know."

"Yeah, I know. But I just have a bad feeling. I'm staying here with you anyway, as you said. I can see her later today.", sa Louis lite lugnare och drog av sig sin svarta jacka. 

"That's my boy!", utbrast Harry och hoppade på oss alla. "Moreover, she will be fine. Now think about something else, like.. How great our new album is gonna be, huh?", vi alla tittade mot en ganska så nedstämd Louis, men som snabbt lyste upp igen. Detta albumet skulle bli vårat tredje på tre år, något som var helt sjukt vad snabbt allt hade gått egentligen och vad mycket vi hade hunnit med. Att tänka på vårat tredje skivsläpp som vi - tack vare vårat nya management - skrivit nästan helt själva. Vi kunde inte blivit stoltare. 

"You're right, Styles!", konstaterade Louis och gav honom en vänskaplig kram, lite halvt fult då Harry bokstavligen låg över oss alla. 

"Of course I am.. I mean.. I'm Harry Styles?", skrattade han lite skrytsamt medans vi andra bara tog händerna för huvudet, ibland var han både pinsam och dålig på att skämta, detta var ett sådant tillfälle. 

"Come on babe, you can't sit there all day!", Patricia försökte efter femte gången att få ut mig från fönstret jag satt i och bara stirrade ut, men lika som det fyra andra gångerna så misslyckades hon totalt. Jag hade inte tanken på att flytta på mig då, så var för nu? "You can at least tell me what's going on, huh?", hon lät så självsäker, som om att ingenting var hennes fel, men egentligen var ju allt hennes fel, men arg kunde jag bara inte bli på henne. Inte på min Patricia. 

"I can tell you, Pat, and I'm gonna do it now. Your freaking friend as was my boyfriend was also daiting my sister when she lived, I read her diary yesterday and figured out everything about her as I didn't know. You would be really proud, would you? do you know what he did when I was going to broke up with him? he slap me and then he told me to never come back again. Should I be happy, huh?", en tystnad spred sig efter mitt upprörda temprament och jag hade faktiskt all rätt till att vara arg, egentligen. 

"What? was he daiting Katherine before?", frågade hon häpnat. Jag tittade svartögt på henne med en blick jag aldrig någonsin givit henne förut, dels för att hon nämnde min syster och dels för att jag var så osäker på om hon talade sanning eller om hon faktiskt visste att dom hade hållt på förut. 

"He called her a bitch and other stuffs, so I became angry and so on.", förklarade jag, lite tystare än utspelet jag hade för någon minut sedan. 

"I'm so sorry, honey. I didn't know. I didn't.", snyftade hon. Det var inte så väldigt ofta hon grät framför mig, men när hon väl gjorde det så visste jag att hon verkligen menade saker och ting. "Me and Collin met on a party actually, it was so I started to talk with him. He seemed so nice and good looking so I thought he was something for you, I'm so sorry." , bad hon och kramade om mig. Jag suckade och skakade lite på huvudet, även om hon inte visste så kunde känslorna inom mig ändå inte försvinna, det var ju trots allt hennes idé om att gå ut med honom från första början. Men som sagt, jag kunde inte vara arg på henne. 

"It's okay.. I guess.", mumlade jag och la en slapp hand på hennes rygg som ett bekräftande på kramen. 

"Let's jump in the bed and watch some movie, like before? maybe we can see a disneymovie, ah?", föreslog hon och sträckte ut sin hand. Ett svagt leende spred sig på läpparna innan jag tog tag i den snabbt, sekunden efter stod jag på fötterna och hand i hand gick vi emot min obäddade säng för att sedan krypa ner under täcket och se någon film. Även om jag saknade killarna, speciellt Louis, så kändes det helt okej att få en ledig dag tillsammans med min efterlängtade bästa vän. 

 

En nysning hördes, något som fick mig att hoppa till och även vakna. Jag tittade åt sidan och fann Patricia bredvid mig med en popcornskål i handen. Jag stirrade länge på skålen och sedan på min vän. 

"When did you do that?", frågade jag och syftade på popcornen då jag tydligt inte minns att vi poppade några popcorn innan vi satte på filmen. 

"You were sleeping and I was hungry so yeah.", flinade hon och tog ännu en näve och mölade i sin mun. Det var det som var så skönt med Patricia, eller Luke och Jonathan också för den delen, dom kunde bara känna sig som hemma, precis som om de vore i sina egna hem, det gjorde mig faktiskt glad. 

"For how long have I been sleeping?", frågade jag lite tröttsamt medans jag lade huvudet på hennes axlar. Jag kände hur hon ryckte i dem innan hon riktigt svarade på frågan. 

"Like, two hours or something.", sa hon nonchalant och fortsatte att rikta uppmärsamheten på filmen. Jag rätade till mig och skulle just till att roffa åt mig en näve av dom välpoppade popcornen då det plingade från dörren nerifrån. Eftersom jag inte väntade mig besök så antog jag att någon utav städerskorna skulle öppnat, då jag antog att det var deras fotsteg som man hörde nerifrån. Precis som jag trodde så öppnade Marit, en av dom städerskorna som alltid gjorde min frukost dom dagar jag försovit mig under min skolgång,  jag hörde det på fotstegen och rösten när hon hejade på den personen som befann sig på andra sidan dörren. Jag kunde dock inte tyda på vem det var som hade kommit, om det varit Jonathan eller Luke så hade jag hört det enda upp till mig, men denna person var tyst av sig, förmodligen någon av mammas väninnor, tänkte jag bara. 

"What's the sound?", frågade Patricia oroligt och tittade mot dörren. Till en början hörde jag ingenting, men efter ett tag hörde jag ett igenkänt ljud som knarrade och flera år av erfarenhet så borde tjejen bredvid mig också veta att det var trappan som knarrade. Jag skulle just till att säga det då en knackning hördes och in stack ett huvud fram, synen fick mitt leende att ökas i grader och mitt hjärta slå några extra slag, Louis Tomlinson stod i dörröppningen till mitt rum. Jag kände hur Patricia blev en aning exalterad när hon - utan att egentligen erkännt det - var galet fascinerad av One Direction grabbarna, kanske inget fan direkt men helt klart så gillade hon deras musik och speciellt deras utseenden. 

"Hi Louis.", log jag och tittade förvånat på honom. Han såg en aning osäker ut när han tittade på vännen bredvid mig, men sedan sprack även han upp i ett litet brett leende. 

"Hi girls.", sa han och kom närmare. "Your parents told us you weren't that good so I was just worried.. How do you feel?", hans fråga gjorde mig ytterst glad. Att han kommit ända hit för att fråga hur jag mådde var verkligen otroligt gulligt och det märktes att hans hjärta var av guld. 

"I'm fine.. Better.", konstaterade jag och gav med mig ett fejkat leende. Att bara tänka på gårdagen gjorde mig illamående. Att han ens hade mage till att slå till mig, där gick verkligen gränsen. Hur kunde han ens göra något sådant? 

"I'm Patricia, nice to meet you Louis. I've heard a lot about you!", Patricia reste sig upp från sängen och tog hennes hand i Louis. Dom båda vände retsamt huvudena mot mig eftersom jag visste att Pat endast gjorde så för att retas. Åh, vad hon skulle få igen sen alltså. 

"Oh really?", skrockade Louis och flinade lite åt mig. Mina kinder var garanterat röda, det var ingen snack om den saken. "I'm actually glad to hear that.", sa han sedan, något som gjorde att den eviga pinsamheten försvann lite åtminstone. 

"We're looking on..", jag tittade generat på TVn för att försöka komma på filmens namn, men innehållet var något jag aldrig sett tidigare så där skämde jag nog ut mig igen, fast denna gång på grund av mig själv. "Never mind, to be honest.. I just woke up.", skrattade jag lite osäkert och tittade på Patricia, i hopp om att hon skulle hjälpa mig att säga namnet på filmen. "Well, anyway.. You wanna join us?", frågade jag lite osäkert medans jag för första gången såg in i Louis ögon på riktigt denna dagen. 

"Oh.. I'm actually done with this movie, have seen it before.. It's time for me to go but.. It was really nice to see you Louis, I guess we will see each other again?", Louis avbröt våran ögonkontakt och log vänligt åt min bästa vän. 

"I really hope we will meet again, it was very nice to see Katelyns best friend.", flinade han och kastade en snabb blick på mig igen. Hon nickade, gick fram till mig och gav mig en puss på kinden innan hon återigen tackade för sig och gick ut från rummet. 

 

Jag gav honom plats i sängen bredvid mig och utan att tveka så slog han sig ner bredvid mig. En liten tystnad spred sig i rummet då det endast var TVns ljud och rörelser vi kunde höra, men inte gjorde det mig något. Jag uppskattade verkligen att Louis ens hade kommit hit. 

"Are you sure you're really fine?", frågade han sedan, rakt ut. Jag svalde hårt och tittade in i hans fina blåa ögon som verkligen klittrade i det lilla mörkret som spridit sig i mitt rum. 

"No.. But you don't have to worry about me.. I'm gonna be fin..-", jag skulle just avsluta min mening när Louis gjorde det åt mig. Han avbröt mig snabbt och la sin arm över mig. 

"Do never say that again, I'll always worry about you if something has happend. And I will always be there for you, right here or a phonecall away. I want you to be safe with me.", hans ord fick mina tårar att ännu en gång tåras, denna gång inte på grund av att jag var ledsen, utan nu var det glädjetårar. Aldrig, inte ens Collin hade någonsin sagt så till mig och ingen någonsin hade fått mig att känna mig så trygg som jag var i Louis armar. 

"Louis?", sa jag och lutade mitt huvud på hans axel. Han humade lite så jag enkelt fortsatte. "Thank you for everything you've done to me and I hope you know that I'm here for you too, always.", jag kunde nästan känna hur Louis leende ökade och det gjorde mig varm i hela kroppen, Louis, han var så underbar. 

"Are you gonna tell me what happend to you?", frågade han sedan och vände huvudet neråt så att våra blickar kunde mötas för att ögonblick. Jag tog ett djupt andetag och började berätta, allt. Oftast öppnade jag mig inte för människor men för Louis kändes det helt rätt, han förtjänade att veta allt från dagboken, bilderna och min vistelse hemma hos Collin. Allt gick bra att prata om tills jag kom till slaget, förvånat så tog jag det hela rätt lugnt, men Louis däremot blev galen. 

"He did what?", han släppte sitt grepp om mig och for upp ur sängen. "He hited you, Katelyn, how.. Could..", han lät så arg att han inte ens fick fram ord. Jag suckade, tog hans darrade hand och drog honom tillbaka ner i sängen igen. 

"It's okay.. Take it easy, Louis. I'll be fine. It's over now and I'll never see him again, okay? it's over between us now.", sa jag lugnande och kände hur Louis sakta men säkert slappnade av mer och mer. 

"He hited you, Katie, it's not okay. But I'm gonna let him be if you promise me to stay away from him, yeah?"

"Yes Louis, I'll never see him again.", bekräftade jag allvarligt och vände blicken från Louis hår då han låg på mitt bröst, till TVn igen. 

---

Så, nu är det över mellan Collin och Katie. Och nu kommer saker hända mellan Louis och henne, haha elleeer kommer något hinna förstöra? well, vi får la se. 

Har märkt att min ork till att skriva minskar och minskar, jag hade tänkt att skriva jättemycket nu på jullovet men jag kan redan nu säga att nej, upptaderingen kommer inte vara den bästa. Nu är det ungefär varannan dags mellanrum mellan kapitlerna men jag kan tyvärr ej lova att det blir ett ens varannan dag nu under jullovet då jag bara vill ta det lugnt, ta igen skolan och bara vara med nära och kära. 

Tiden kommer absolut inte finnas då jag åker bort en vecka till Luleå/Piteå till min moster, hennes kille och mina kusiner i en vecka över nyår typ, jag träffar dom 1-2 gånger per år men jag är väldigt tajta med dom allihopa så jag ser verkligen fram emot att träffa dom. Den veckan ska jag försöka göra tidsinlägg men jag kan ej lova att dom blir långa eller så. Hoppas ni har förståelse för detta! 

Gillade ni kapitlet? tell me! Kommentera :) Nästa kapitel kommer när det kommer, men imorgon får jag julloooov, woho!

 

Alltså jag borde ge dig konstruktiv kritik men allt jag kan säga är: superbt och jag längtar verkligen tills nästa del!

Tråkigt med skrivarglöden, men vi får hoppas att den kommer tillbaka snart! :)

Tråkigt med skrivarglöden, men vi får hoppas att den kommer tillbaka snart! :)

Världsbäst! Ja, det måste bli dom nu. Inget får förstöra!!
Och uppdatera när du känner för det!! Vi förstår dig helt!:D

Så bra som vanligt, du är så duktig! :D
Och gör gärna tidsinställda. De behöver inte vara långa, jag läser ändå :D

Det va helt underbart bra!!!

Nästa din novell äger

Ååh finally har jag tagit mig tid att läsa klart din förra novell och läst ikapp den här :) vet inte ens vad jag ska säga, jag kommer verkligen aldrig nå upp till din nivå inom skrivandet, du är så fruktansvärt talangfull! Du ska veta att jag verkligen beundrar dig My, du är verkligen begåvad! Dessutom verkar den här novellen bli din bästa någonsin, jag lever mig in i handlingen skrämmande mycket hihi. Stor kram till dig, galet vad du äger!!

OMG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hejhej! Som svar på frågan du skrev på min blogg: jag är 13, hur gammal är du? :))<3

Och dessutom, meeeeeeer!!!! Älskar din novell så sjukt! Inget får hända så nått förstörs mellan lou och Katie!❤️❤️❤️Bäääst!

Kapitlet vart jättebra :D Hoppas att det nu blir något emellan Louis och Katie! Kan bara inte beskriva med ord hur bra du är på att skriva!<33 //Kram Rebecka

Åh, snälla sluta inte skriva! Älskar dina noveller, du gör dom bästa novellerna någonsin!
Och jag är ju en Louis tjej så jag ääälskar verkligen denna! <3