take chances, chapter 17

Tidigare;

"Are you crazy? He like you pretty hard, Katie. And you would be proud of that because Louis doesn't like girls just like that, they must be special for to get him fallen.", det var Zayn som öppnade munnen och även om jag inte riktigt trodde på deras ord så kunde jag ändå inte låta bli att bli varm inombords. Något, djupt där inne skrek ut att det skulle kunna vara sant, jag behövde bara lita mer på min självkänsla, för det var ju faktiskt så att jag haft känslor för Louis ganska så länge nu, jag hade bara inte vågat erkänna det för mig själv förrän nu. 

---

 

Väl framme vid den avspärrade platsen så såg vi ett helt team med fotografer som stod omringade kring Louis och Harry. Jag antog att dom pratade om vilka poser och bakrunder det ville ha och så vidare. Faktum var att det var killarna själva som fått bestämma plats, tid och kläder helt själva. Så stackars Lou, stylisten som redan var på plats och sminkade Louis och Harry, hade ingenting att säga till om på den fronten. 

"Is it so many photographers here? I thought it only was talk about one-two people or something.", insisterade jag chockat när jag smällde igen bildörren, påväg mot resten av människorna som minst var tjugo stycken. 

"Yes, it is. The other is just there and tell us how to stand, sit and things like that.", förklarade Liam med blicken framåt. Jag nickade lite osäkert och gjorde som dom andra tre, gick framåt rakt emot de tjugotals människorna några meter bort ifrån oss. 

 

"Katelyn, nice to see you, babe!", log Louis och kramade direkt om mig. Hans omfamning kändes ovanligt bra, inte bara en kort tvåsekunderskram utan denna kändes mer äkta på något sätt. Sättet han även kallade mig 'babe' på gjorde mig både osäker och förvirrad, vad menade han med det? bra kändes det i alla fall. Jag hejade först på Louis, sedan på Harry och till sist på Lou, som var lika glad som vanligt. Tyvärr hade hon inte med sig lilla Lux denna gång, den lilla tjejen var verkligen charmig. 

Efter ett tag så gick jag fram resten av teamet som stod runt omkring och småpratade lite, de flesta hade jag sett förut vid olika tillfällen, mest ifrån inspelingen av Story Of My Life-musikvideon. Men också från olika situationer då dom hade hjälpt till att ställt in med ljudet på inspelingar. Konstigt nog så var det ingen av alla människorna här som höll i en kamera, så jag hade svårt att tro att dessa människor ens var fotografer. 

"Who's gonna take the pictures, then?", frågade jag lite osäkert när jag riktade blicken mot Rick, en kille jag faktiskt kommit ganska så bra överens med. Han flinade lite och sneglade sedan på Louis med killarna som fortfarande blev stylade. 

"No one of those people. She's still not here yet. I guess she will be here in ten.", sa han och tittade undrande på klockan innan han nickade till sig själv. Jag bara ryckte på axlarna och följde hans exempel med att nicka på huvudet. "She's very good as a photographer but is like pain in the ass, she's all stupid and very disgusting sometime, be prepared.", sa han sedan med en allvarlig ton i rösten, det var det där allvarliga som fick mig att tro på honom och det gjorde mig lite rädd. Vad var det för människa?

"Hey, Katie, come here!", ropade Harry glatt och vinkade dit mig till platsen där han och resten av One Direction satt. Vi hade verkligen tur att solen lyste på och att det inte regnade, det hade ju varit tråkigt. Jag tog raska steg ditåt för att höra vad Harry hade att säga. "Do we looks good now?", frågade han så fort jag anländit på den lilla platsen på sidan av människorna. Jag flinade och granskade dom noga innan jag svarade på frågan. Alla hade kläder som jag visste att dom trivdes i, håret på killarna var på ett sätt som dom ofta klädde sig i och sminket Louise prytt dom med la man inte ens märke till. 

"You looks comfy and easy, it seems like you thrive in that.", jag berättade min syn på deras kläder och stil och möttes av fem übervackra leenden som jag bara älskade. 

"And that's true. I'm glad you like it.", sa Niall glatt när han sedan rättade till sin T-shirt lite. Jag tittade extra noga på Louis som precis som jag - var klädd i en jeansjacka och det var svårt att dra bort blicken ifrån något så vackert, han passade verkligen i den där jackan. 

"Come on, boys. Fiona is here!", hördes ett rop och Paul kallade dit dom. Jag tvingades då titta bort ifrån Louis och istället fokusera blicken på fotografen som kom emot oss. En blond tjej med en helt vanlig klädsen och en normalanvänd sminkning gick med raska steg emot oss med ett leende på läpparna, enligt mig så verkade hon väldigt trevlig, inte alls som Rick hade beskrivit henne. 

"Oh no.", hörde jag Harry viska medans Liam senare tog över ordet. 

"Be nice now, boys!", det var nog i det ögonblicket som jag insåg att denna fotograf varit med i tidigare omständigheter och inte var så värst gillad av någon av killarna precis. Jag backade några steg och tittade på när Fiona hejade på killarna genom att få en varsin kram av dom och något sa mig att Louis var hennes favorit då hennes ögon verkligen glänste när hon tittade på honom. Jag la också snabbt en reaktion till att hon hade sagt "Hello boys, and hey Louis!", något jag inte riktigt förstod. Men istället för att lägga energi på det så gick jag artigt fram till henne och räckte fram min hand jag också. 

"Hi Fiona. My name is Katelyn, nice to meet you.", ögonen på henne spärrades upp och jag såg direkt hur hennes leende avfyrade ett falskt och äckligt leende, hade jag gjort något fel? glimten i ögat hon haft när hon tittat på killarna, speciellt Louis, var som bortblåst och nu började jag att förstå vad Rick hade menat. Skenet bedrar, var verkligen ett talesätt som passade in på henne. 

 

"Okay boys.. Just sit there and pretend to do something else, like you talk to each other.", sa Fiona proffsigt och killarna gjorde precis vad dom blev tillsagda. Under tiden så satt jag på en bänk bredvid tillsammans med Rick, Lou och Paul. Dom tre jag faktiskt lärt känna ganska så bra, tack vare killarna. 

"She's good.", berömde jag fotografen som inte ens hejat på mig, knappt ens tittat åt mitt håll. Jag fick direkt en konstig blick av Rick som bara nickade på huvudet, sedan vände han blicken fram emot killarna igen som ständigt behövde byta position och le massa påmålade leenden in i kameran. 

"To be annoying, yes.", sade Rick som svar på min fråga och en fnissning hördes ifrån Lou's sida. Även om jag tyckte det var sant och ganska komiskt faktiskt, så ville jag inte skratta. Jag vågade helt enkelt inte, rädd att Fiona skulle ha hört allting. 

 

Drygt tre timmar senare stod vi allihopa i en klump och var redo att åka hem. Jag tittade på Fiona som stod mitt i folkmassan och pratade om hur hon planerat att fixa med dessa bilder och hennes åsikt om vilken bild som skulle vara på omslaget, jag ville inte öppna munnen, men efter tre timmar så hade den där bruden verkligen gått mig på nerverna, hon var inte bara grymt jobbig och otrevlig, hon var en rövslickare också. Hon gjorde verkligen allt för killarnas uppmärksamhet, jag brukade inte vara personen som dömde folk innan jag riktigt kände dom, men jag visste redan nu att detta var någon jag helst ville slippa träffa på fritiden. 

"Okay, enough Fiona. Send us the pictures later and we will found out some great one.", det var Paul som röck in och lika bra var väl det, jag trodde aldrig hon skulle bli tyst, den tjejen. 

"Can you just take a picture of us five with our amazing friend and boss, Katie?", frågade Louis vänligt och sneglade lite på mig som valt att ställa mig lite på sidan av. Hon höjde ögonbrynen lite innan det där irriterande fejkleendet klistrades på igen. 

"Of course.", sa hon och Niall vinkade glatt dit mig till dom. "Ok Katelyn, stand yourself between Harry and Zayn and Liam on the other side on Zayn and Niall beside Harry, then Louis can stand beside Niall.", bestämde hon och verkas tycka det var väldigt roligt att ta mig så långt bort ifrån Louis som möjligt, men inte gjorde det mig något. Det var ju bara en bild som jag inte alls visste skulle vara bra för. "Oh, Katie, honey. One thing is certain anyway, and you can never be a model, at least not in my business.", flinade hon hånfullt och stirrade sig blind på min kropp som bara vek sig mer och mer. "And not with that face either, of the portion.", flinade hon och tog ner kameran. Hennes ord kändes mer än jag hade trott och inte nog med att hon sa det högt så att alla kunde höra det, hon sa det även på ett sätt att hon verkligen menade det. 

"Wait, what are you mean with that?", frågade Harry förvirrat och en aning irriterad. Fiona bara vände ryggen om oss och gick vidare till teamet lite längre bort. 

"I'll send you the photos later, see you boys!", sa hon nonchalant och fortsatte att gå mot hållet som förde henne bort ifrån oss. Smärtan växte sig inom mig, även om det var en sådan liten sak hon hade sagt till mig så gjorde det mig sjukt ledsen. Orden fick mig att känna mig så tjock, ful, misslyckad som människa och framförallt värdelös, som om jag inte räckte till. Men jag vägrade att gråta, hur mycket jag än behövde och ville det så kunde jag inte visa henne att jag var svag. 

"Are you okay, sweetie?", frågade Louis och la en beskyddande arm om mig. Jag visste att om jag skulle öppna munnen nu så skulle det vara kört, så jag bet ihop, pressade fram ett hemskt leende och nickade bara istället. 

"Don't listen to her, everything is bullshit, everything.", tröstade Zayn med och kom med en arm runt om min axel på andra sidan om Louis. Visst kändes det bra att ha deras stöd på min sida, men hur mycket dom än fanns där så visste jag att det var helt omöjligt att få bort den eviga smärtan inom mig. 

"Yes, you're beautiful the way you are, honey.", bekräftade Lou och puttade iväg både Zayn och Louis ifrån mig för att istället dra in mig i en välkänd, trygg 'mammakram'. Trots att hon inte alls var så mycket äldre än mig själv så var jag väldigt tacksam över att hon fanns där och agerade som en slags mamma när det behövdes. 

"Time to get home, huh?", frågade jag och släppte Lou's rygg. Killarna tittade oroligt på mig och skakade sedan på huvudet. 

"We're going to eat, remember?", frågade Liam lite nedstämt och vred lite osäkert på huvudet innan han då märkte att något var fel, jag såg in i hans ögon hur han förstått. 

"Yeah but this made me really tired, I'll eat something home, okay? I'm going home, see you tomorrow, guys. I've thought and I'll follow you to London tomorrow, is it okay?", dom alla ändrade sina dystra munnar till stora leenden på deras läppar som faktiskt även fick mig att lysa upp lite extra. 

"Of course, we always want you to follow us.", log Louis och de andra nickade instämmande. "But I'm going with you home, the boys can eat without me, right guys?", han tittade frågande på resten av killarna som tveksamt svarade med nickningar. Jag suckade och förstod att jag var genomskådad och Louis skulle jag inte komma undan, hurvida jag ville eller inte. Jag nickade och sade hej då till de andra ännu en gång för att sedan öka på stegen lite till min bil. 

Jag kunde höra Louis fotsteg komma närmare och närmare och snart så såg jag honom bredvid mig. Även om jag föredrog att vara ensam så uppskattade jag att Louis tog sig tid för mig. 

 

I bilen hem var det tyst, det var inte alls den här sköna tystnaden som vi brukade ha utan denna känsla var mest pinsam och jobbig, jag ville säga något men vad fanns det ens att säga? jag önskade att jag var en sådan som kunde stänga ute allt och skita i all skitsnack runt omkring mig, men jag var inte en sådan person och det krossade mig inombords. Jag ville vara stark. 

"She's a bitch.", jag avbröts i mina tankar när Louis äntligen bröt tystnaden. Jag tittade åt hans håll innan jag riktade blicken mot vägen igen. Jag gillade inte att prata illa om folk, men jag höll helt klart med, hon var det. Och bitchar som henne fanns överallt, människor som bara ville förstöra och trycka ner andra människor, vad var det för liv egentligen?

"She seem like you.", sa jag bara och kände själv hur svartsjuk jag lät. Usch, nej. Den där svartsjuka människan ville jag verkligen inte vara, det var jag inte heller så jag förstår inte varför jag sa på det där viset. Jag kunde höra hur Louis fnös till och jag kunde se åt sidan hur han himlade med ögonen. 

"I can make you sure that it's not replied.", småskrattade han och lade armarna i kors. Jag fortsatte att lyssna på Keshas nya låt som spelades på radion och valde att inte svara på det Louis nyss sa. "The other boys says that too but you know what? I don't give a fuck!", den sista meningen sa han både barnsligt och med en tillgjort röst, något jag bara inte kunde låta bli att le åt. Han visste hur han skulle få mig le, den killen. "I just want you to know that I'm here for you. I do care about you and I will always do.", en ensam tår rann utan kontroll ner från min kind, men jag fann ingen mening med att ta bort den då det förmodligen skulle komma fler. 

"Thank you, Louis.", mumlade jag och var starkt fokuserad på vägen. Det blev dock svårare och svårare då ögonen blev dränkt av tårar som jag snabbt blinkade bort, andningarna ökade och pulsen steg. 

"Woah, Woah, Woah. Stop the car!", beodrade Louis stressat. Jag gjorde som han sagt och lika bra var väl det, jag ville verkligen inte riskera att Louis hamnade på sjukhuset på grund av en bilcrash med mig som förare. "Please, Katie. Don't cry."

"I'm trying.", snörplade jag och tittade ut mot fönstret där bilarna nu passerade. jag hade svängt in på sidan av vägen så bilarna hade inga problem alls med att köra förbi. "It's not that easy, you know. I'm not that strong that you think."

"I don't think, I know that you're stronger than you think yourself. I believe in you and I know you can go through this. Me and the boys are on your side all the time. Look, you've been through so much that I don't even can imagine, but you could do that, right? then you can do this too. Just don't listen to rumors, bitches and people that you don't trust, okay?", förklarade Louis och la en hand på min axel. En stöt for igenom hela kroppen när Louis rörde mig och ett litet leende klättrade sig sakta fram på mina läppar. 

"Okay..", sa jag och nickade lite. Louis leende omvandlades till ett litet busigt flin innan han sedan lade huvudet på snedd.

"Maybe I would drive the little bit left, don't you think?"

"Yeah, sure.", skrattade jag och torkade förbryllat bort mina tårar som torkat sig fast på mina nu mera kletiga kinder. "Thank you again, Louis. What would I do without you?"

---

Aaww, nuu börjar det kanske hända lite saker här ja ;) Vad är det med Fiona? henne kommer ni antagligen att få läsa lite mer om senare ;) 

Sover hos morbror inatt för imon åker jag upp till norrbotten i en vecka. Ska försöka med att göra några korta tidsinlägg men vilka dagar dom kommer får ni helt enkelt se. Ni får kika in ;) 

Vad tyckte ni om denna del? ;) 

 

Well, om något heelt annat.. Har ni tråkigt så kika in min och min kompis "Celebrity Challenge" som vi gjorde igår då vi hade väldigt tråkigt och var taggade för att göra något. Hahah ! ;) Klicka HÄÄR för att komma till klippet direkt. 

 

Aawwwwwwwwwwwwwww

Jättebra del, kul att det börjar hända något mellan dem :)

Åh, jag älskar det. Kan man va finare än Louis eller? Knappast och blä för Fiona, det är säkert någon kompis till Collin eller nått..spännande!!:D

Nästa grym novell :)

Wohoo ett nytt kapitel, vad glad jag blir! Du skriver riktigt bra och jag dö-längtar till nästa del. :) Kram

OMFG Jag vill haaaaa meeer, jag är helt besatt av din novell!

Nästa

Omgggg så braa!!! Louis och Katie skulle va så jävla perfekta tsm! Just saying ;)
MEEER NUU! orkar nt vänta ahah<3 bästa novellen jag någonsin läst!
Har du kik btw? lite konstig fråga haha :p

En av de bästa novellerna jag har läst! Blev fast redan vid prologen! Längtar till nästa avsnitt!❤️

Asså gud vad bra och spännande det är alltså! Ååh asså herre gud vad jag hatar folk som Fiona alltså!
Började läsa på forbbiden love imorse då jag inte hade något att göra! Så jag har läst lite då och då under dagen men det blev bara mer och mer spännande så nu på kvällen har jag legat i sängen i ungefär två timmar och varit helt fast, så fina. har både gråtit och skrattat! ;) men det är helt sjukt vad du utvecklats. Du blir bara bättre och bättre för varje novell! Du är verkligen sjukt duktigt på det du gör! Tror jag ska ta och läsa igenom dom andra jag inte läst två gånger om jag får tråkigt nån dag här! Kände att det här blev ganska lång, sorry! ;) du är verkligen duktig! <3

Så bra!! Men den där fiona.. usvj