Jag tog emot Frida som fall ner på golvet. Hon sa inget och hon grät inte heller. Hon bara la sig ner och tittade ner mot golvet.

"Vad är det som händer?" frågade Liam och tog oroligt ifrån Frida, Elins telefon. "Läs högt!" skrek Zayn när han fick se Liams oroliga blick. 

"Hej vännen. Vi är på sjukhuset. Jag, Yaser, Anna och Safaa mår bra. Tyvärr så mår inte din mamma och syster lika bra. Vi var med om en bilolycka och Ida och Lelia satt längst fram. Jag vet inte om det kommer överleva. Hälsa de andra och ni får gärna komma och hälsa på. Vi är på sjukhuset inne i stan. Puss och Kram" Läste Liam upp för oss alla och jag kände hur det högg till i hjärtat. Jag höll om Frida hårdare och vi satt i tystnad på golvet och lyssnade på Elin som grät i Nialls famn. 

"Men vad väntar vi på? Vi åker in till sjukhuset!" hörde jag Louis säga och vi alla tittade på honom, alla utom Elin. 

Jag ville få stopp på mina tårar som rann ner på mina kinder, men det gick inte. Jag fick inte heller fram något ord. Jag låg ner på golvet omfanmad utan Niall som heller inte sa något. Jag ville inte tro att det var sant. Vad skulle hända nu? Skulle min mamma och syster också förlora livet och lämna mig helt ensam här? Jag blev väldigt rädd över att tänka på att mina två enda familjemedlemmar jag hade kvar kanske inte skulle finnas vid min sida längre.

Jag ville inte heller att killarna och Frida skulle se mig såhär längre. Jag ställde mig upp och kände hur alla tittade på mig. Tårarna rann än och jag försökte säga något. Men det gick inte. Det enda jag fick fram ur min ledsna röst var "Förlåt" och sprang ut ur rummet. Jag ville bara vara ensam just nu och jag är glad över att ingen följde efter mig. Jag sprang ner till Zayns källare och där blev jag sittande. Det var mörkt och helt tyst. Precis vad jag behövde nu. Jag drog upp luvan från den tunna hoodien jag hade på mig på huvudet och satt kvar där. Det dröjde inte många minuter förrän jag hörde fotsteg i trappen och ner kom Niall. Egentligen ville jag vara helt själv, men ändå kändes det skönt att få se hans ansikte igen. 

"Hej babe, hur är det?" sa han och satte sig bredvid mig.  Vad trodde han? Jag satt nere i Zayns källare med luvan på huvudet och har nyss fått reda på att min syster och mamma kanske snart skulle dö. Hur skulle jag må? Jag sa såklart inte det men jag tänkte det högt i huvudet. 

"Bra" var det ända jag fick fram. Jag mådde såklart inte bra, men det är ju något vi tjejer säger bara för att alla ska tro att man mår bra. 

Han sa inget mer, istället så tog han av min luva och tog bort det ruffsiga håret ifrån mitt ansikte.

"Du är den finaste tjejen i hela världen. Även när du är ledsen. Du är helt perfekt hela tiden" sa han och tittade in i mina röda ögon som var fylld med tårar.

"Jag är så rädd, Niall" Jag hade nu börjat lugna ner mig lite och jag kände mig så trygg i Nialls armar. 

"Varför det?" sa han och kollade på mig med sina fina blåa ögon. Jag tog några djupa andetag innan jag började berätta. 

"För några år sedan, jag var elva ungefär och min lillasyster Ida skulle precis fylla nio år. Jag minns dagen så väl. Det var dagen då jag miste min pappa, min bästa vän och min hjälte. Han hjälpte mig med allt och han sa att han alltid skulle finnas där för oss. Han och jag hade vart och handlat då det kom en bil och körde på oss bakifrån. Jag såg allting, krocken, hur pappa blödde och det var även jag som ringde ambulansen" jag kände Nialls medlidande till min berättelse och jag kände att tårarna som precis hade slutat kom igen och hela jag började skaka. 

Jag kände Nialls armar kramas hårdare mot mig och han viskade i mitt öra att jag inte behövde fortsätta. Men jag ville, jag ville att min pojkvän skulle få reta på hur allt låg till så jag fortsatte att berätta.

"Jag och Mamma ägnade hela den veckan på sjukhus medans Ida var hos vår mormor och morfar eftersom hon  förstod inte riktigt vad som hade hänt eller skulle hända. Det visste nog inte någon av oss men hon var så liten så vi ville inte skrämma upp henne i onödan. En vecka senare avled han på sjukhuset med svåra skador och det kändes så hemskt att se han ligga där med gasmask och bara sova. Efter det så har jag, mamma och Ida alltid stått varandra nära. Vi har alltid stöttat varandra och gett varandra kärlek. Därför är jag så otroligt rädd att mista dom nu också. Det är de enda jag har kvar och jag har fortfarande inte bearbetat pappa. Jag är så rädd att bli ensam kvar, vad skulle hända med mig? Niall. Snälla, lova att aldrig lämna mig." sa jag och stannade upp ur min berättelse samtidigt som jag mötte hans blick. 

"Jag lämnar dig aldrig min prinsessa. Du kommer aldrig vara ensam och jag kommer ta hand om dig hela tiden. Du betyder allt för mig" svarade han och sedan kysste han mig. Han gjorde mig så himla lycklig. 

Vi låg där och pratade på det kalla källargolvet då vi bestämmde oss för att gå upp till de andra igen. 

 

När vi kom upp från källaren så satt alla inne i TV rummet och sa inte ett ord. De tittade på mig när jag kom in och de gick direkt fram till mig och vi gjorde världens gruppkram. Det kändes så bra att ha så stöttande vänner. 

"Ska vi åka till sjukhuset?" Sa Louis och tittade oroligt på mig. Jag ville egentligen inte åka dit. Enda sedan pappa låg där så har jag alltid sett sjukhuset som ett hot. Men jag ville helelr inte lämna min syster och mamma ensamma så jag nickade lite osäkert mot Louis som var påväg mot hallen för att hämta skorna. 

 

När vi kom fram till sjukhuset så såg det ut precis som hemma i Sverige. Det var helt vitt på väggarna och dörrar överallt. Vi möttes av en sköterska som skulle visa oss vägen där mamma och Ida låg. Frida och de andra killarna stannade i väntrummet där de hade mött upp Jessica, Anna, Safaa och Yaser. Men Niall följde med mig.

 

"Här inne är de. Din mamma är väldigt dålig och har bara 40% chans kvar att överleva medan din syster bara har svåra hjärnskador och lite sår" sa den kvinnliga sköterskan och tittade på mig med en allvarlig blick. Sedan kramade hon om mig och berättade att de skulle göra allt det kunde för att rädda mamma. 

Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren in till Ida och Mamma.  När jag såg de ligga i varsinna sängar så kom tårarna igen. Jag nästan sprang in och kramade om dem båda även om Ida sov. Niall satte sig bredvid mig vid sängkanten om mamma och höll om mig hårt medan jag grät tillsammans med min mamma.

"Mamma, kommer du ihåg att du sa att du aldrig skulle lämna mig?.. Jag börjar tvivla på det nu" sa jag och det kändes så ont i mig att säga så till min egen mamma. 

"Jag kommer aldrig att lämna dig gumman, och dehär ska jag klara mig ur ska du veta.. Älskade du, snälla gråt inte" sa hon och torkade bort mina tårar som aldrig ville sluta. 

"Vad var det egentligen som hände?" frågade jag och torkade tårarna igen. 

"Det hände exakt som med pappa, någon dåre kom och körde in i oss. Fast denna gång var det fler med i bilen och både jag och Ida blev skadade. Bara det att jag ska klara mig ur detta också, vilket inte er pappa hade styrkan till" sa hon och tittade menande på mig. Samtidigt som några tårar föll med för hennes kinder.