Bilden föreställde mig och pappa. Jag kan inte vara mer än några månader, jag såg så lycklig ut. Tänk att för bara två år sedan var livet helt perfekt. Jag hade en mamma och en pappa som brydde sig om mig, vi var en riktig familj. Jag var duktig i skolan och mina största problem i livet var vilka byxor jag skulle ha på mig den dagen, eller vilken frisyr jag skulle ha. Nu däremot, nu är allt annorlunda. Jag tittade en extra gång på bilden och mina tårar förvandlades plötsligt till illska, hat och besvikelse. Jag slängde iväg kortet ut på golvet och utan att jag visste det själv så stod mamma i dörröpningen och tittade beundrat på mig. Den där glimten i hennes ögon hade jag inte sett någon gång under dessa två åren vi bott själv, jag ville, men jag kunde bara inte vara arg på henne just nu. Något inom mig sa att det var en dålig idé. Jag tittade hastigt upp mot henne men vände blicken fort ner på den lilla kartongen där alla breven, korten, sakerna och minnerna fanns. 

"Jag trodde aldrig du skulle göra det.", sa hon tillslut och satte sig bredvid mig på golvet. Jag fnös till och ryckte på axlarna. "Jag hörde bråket mellan dig och Ellinor förresten." 

"Jag bryr mig inte, hon har sin Lucas och jag har ingen. Hon är duktig i skolan, jag är värdelös. Vi är helt två olika personer, vänskap varar inte för alltid, det är..-", jag svalde hårt och jag såg hur mamma oroligt tittade på mig. "vänskap är inte föralltid, det är bara att inse det. Man växer ifrån varandra.", det tog hårt på mig när sa det och när jag insåg att det jag sa faktiskt var det klokaste jag sagt på länge ryste jag till. 

"Du och Ellinor har en speciell vänskap, ni har känt varann i alla tiders och ni ställer alltid upp för varandra. Du är  bara 18 år, du hinner hitta kärleken, låt den komma som den kommer och i skolan så vet jag att du kan, du vill bara göra livet surare för dig själv. Du är precis lika duktig som Ellinor och det vet du. "

"Jag hatar kärlek, jag tror inte på någon jävla kärlek längre. Den gör så att man glömmer bort sina vänner och lämnar de man har bakom sig.", muttrade jag till och höjde rösten lite extra när jag sa lämnar de man har bakom sig och det var självklart menat till pappa. 

Mamma satt lugnt bredvid mig med blicken ner i lådan men sa ingenting. 

"Vad är det? vad tittar du på?"

"Får jag..?" , hon tittade mot mig och sedan mot breven som låg i en klump i lådan. Jag hade aldrig öppnat dem och jag hade bara slängt i dem i lådan när jag sett att det var ifrån honom. Jag nickade som svar och lutade huvudet mot sängen. 

"Ska jag läsa högt?", frågade hon och jag tvekade ett långt tag innan jag svarade. 
"Gör som du vill, jag hatar han ändå.", sa jag och försökte dölja på bästa sätt hur jag egentligen kände. En stor saknad och sorg. Hon öppnade det första brevet och läste högt och ordagrant vad det stod. 

Tystnaden som uppstod mellan mig och mamma efter att hon läste ett utav breven var långvarig och pinsam. Jag fick inte fram ord och egentligen ville jag bara ut, ut till Isak och killarna och glömma allting för en stund, det var ju i och för sig inga problem egentligen, men något sa mig att jag skulle låta bli. 

"Du får lova mig att inte hitta på något dumt i England nu, okej? Jag vet att du många gånger lovat det, men denna gång är allvarlig. I London kan de hända så otroligt mycket värre saker och speciellt när du inte vet någonting om det.", jag såg allvaret i mammas ögon och jag drog en djup suck men nickade åt henne.

"Vet du vad?", jag tittade på mamma som log lite smått. "Kan vi inte ha en liten tjejkväll ikväll, med massa filmer och bara du och jag?", jag log mot henne och det kändes som en stor lättnad att äntligen se hennes leende igen, det var så längesen. 

*EN VECKA SENARE*

"Har du packat allting? Pappa väntar på flygplatsen när du kommer fram. Ring om det är något. Vi hörs min stora tjej, sköt om dig och du vet att jag älskar dig", sa mamma innan hon lämnade mig ensam på flygplatsen. Jag rullade med ögonen och gick fort ifrån henne, även om det kändes jobbigt att lämna henne nu så förstod jag att det både var bäst för henne och mig själv. Även om sommaren kommer bli ett helvete för både pappa och mig, men han har själv valt att ta emot mig, då får han ta risken. Jag gick mot tullen med resväskan i ena handen och mobilen i andra, det ska bli intressant att se hur festerna är i London och hur länge pappa kommer att orka med mig. 

 

---

 

Yes, del 2 här nu då! Killarna kommer in i så fort som möjligt, förmodligen i nästa! Hur tror ni det kommer gå mellan Janina och hennes pappa? och pappans nya familj? KOMMENTERA! 

Det blev nå fel när jag skrev så enter hoppade ett helt steg när jag skulle ner, men gjorde så gått de gick och de blev inte så hemskt iallafall! Nästa kommer imorgon :)