change my mind, del 8

Janinas Perspektiv;
"Oh, god. I'm so sorry. Are you okay?", jag tittade upp mot killen som nu dragit ner sin luva och tog min hand för att dra upp mig. Min hjärna ville inte riktigt hjälpa mig att minnas vart jag sett denna kille, men jag kände absolut igen honom. 
"Yeah, I think so.", muttrade jag och drog bort smutset från mina byxor som fastnade när jag ramlade. 
"I just forgot my bag here so I'm just going in and download it. But I'll help you out or something?", sa han och försökte möta min blick men min blick var helt inne i backen. Jag lät hjärnan fortsätta att jobba och försöka komma på vem denna kille faktiskt var.  Men sen kom minnet tillbaka, jag tittade hastigt på honom en sista gång för att försäkra mig om att det var han, och det var det, Liam. 

Liam PayneI can't do this ANYMORE... | via Tumblrgirls with swag | Tumblr
 
Solen låg fortfarande på himlen och jag tittade nu upp på Liam. Jag var yr och kände mig smutsig och äcklig, men ändå tittade jag in i hans ljusa bruna ögon och fick fram ett halvt leende. 
"I'm sorry you have to see me like this.", sa jag lite försiktigt och vände bort blicken mot något helt annat. Jag hörde då hur han skrattade till och gick lite närmare mig. 
"It's okay. Let me help you into the house.", han räckte fram sin hand och höjde på ena ögonbrynet. 
"I can't. My dad want to kill me. He must not see me like this.", suckade jag och tittade mot hans händer. "I don't know what it is with me. But I never wanted to come here and now father take all my crap that I lag behind me."
"I know I should not ask, but why are you so angry at him?", jag tittade tveksamt upp mot honom och jag såg hur allvarlig han blev. Åh nej, vad är det med mig? sen när blev jag en sån här känslig typ?
"He is just dumb. That's all.", fnös jag till och jag såg hur han rynkade på pannan. 
"I know there's a reason, but I understand that you do not want to tell. It's okay.", log han lite brett och började gå in mot gården. Han vände sig sedan om och tittade mot mig. 
"Come on, you can't stand there all night, we go into.", han började osäkert gå mot mig igen och tog tag i min hand men fort ryckte jag bort den. Jag mötte han med blicken och han såg förvånad ut. Som om han inte var van vid att någon gjort så tidigare. 
"I can walk by myself, but thanks.", sa jag lite tyst men han verkade ändå tyda vad jag sa och tillammans gick vi in mot de stora vita huset. 
 
Liams Perspektiv; 
Det kändes tydligt att hon var osäker i situationen vi hamnade i och jag gjorde så gott jag kunde för att hjälpa henne, men hon såg ut att vara van vid att sköta sig själv så jag brydde mig inte så mycket om det. Hennes långa bruna ruffsiga hår, sminket som var utsprett över hela ansiktet och ögonen som glänste i solljuset, det var verkligen något med henne som jag föll för. Trots sin slitna look, sin obehagliga rök och alkoholstank så såg hon ändå så fin ut, jag kunde nästan aldrig släppa blicken ifrån henne. 
"Should you or I go first?", frågade jag innan vi öppnade ytterdörren. 
"Can we not say that I have any of you all the time?", suckade hon och jag log lite mot henne samtidigt som jag granskade henne från topp till tå. 
"I don't think there is anyone good idea. Andy is with me right now and your dad might think I have abused you or something."
"Oh, I look so awful.", hon tittade ner mot hennes kläder och sedan på mig igen. 
"No, you look nice.", sa jag med en ärlig stämma och jag såg hur hon reagerade fort. "I mean..-"
"Thanks. You too.", log hon mot mig samtidigt som hon tog handen på handtaget och öppnade dörren. Vi möttes av en orolig och arg pappa som tittade misstänktsamt på mig. 
"So no, I met Janina on the way here, I'll just get my bag.", log jag osäkert mot honom och sprang upp till Andys rum medans Janina stod kvar. 
Jag hörde skrik från nedervåningen och jag sprang fort ner för att se om allt var okej, men när jag kom ner så var det bara Jack i hallen som stod med händerna för ansiktet, han såg riktigt trött ut. 
"She went out again.", jag stod kvar och fruktade honom ett tag och sedan fortsatte han. "I just do not know what I'm going to do with her, I've ruined everything, all her life.", jag gick emot han och la armen på hans axel och han tittade upp med sorgsna ögon mot mig.
"Give her a chance. She is changing, I'm almost sure.", sa jag osäkert och han log lite smått.
"You're a good guy Liam, can you please follow her and maybe get her home again?"
"Of course.", sa jag och med det var jag utanför dörren och jag tittade mig omkring för att se om jag såg henne. Jag sprang ut mot vägen och jag hann bara gå en kort bit då jag såg henne sitta på en parkbänk bara några meter ifrån mig. Sakta gick jag dit och trots att det var mitt i natten så var det ljust ute, men inga människor syntes till. 
"May I sit down?", frågade jag när jag ställt mig framför henne. Hon ryckte på axlarna så jag tog det som ett ja. Vi sa ingenting på en lång stund och plötsligt såg jag hur en tår föll ner från hennes öga men som hon illsket och snabbt drog bort. 

Hur ska detta gå? ;) Nästa del kommer lite senare! God morgon på er :) 

Bra (y) Kram ♥

Jättebra!! (Det var den förra delen också. Jag hann inte läsa den igår) eller kom den upp igår? Jaja jättebra!!

Sv: Ja, Jag har inte sätt det och igår när jag såg reklam för det på tvn så började jag nästan hoppa!!! Nu vill jag att det ska Torsdag och inte för att det vi är lediga. Bara för att dom är på Tv!

Åååh du är så grym å bra! Denna novell äger å de måste bli hon å Liam!!!!!;)

Meer, fattade inte riktigt slutet men annars var det ganska bra :)

Svar: oj, vad jobbigt att du inte fattade. men jag hoppas att nästa är lättare att förstå! :)
My Wesström

jättebra kapitel :)
Kram <3

Super! Det var en lika bra del som alltid xD

Svar: Men åh, tack sötis :)
My Wesström

underbara Liam!<3

Bra som alltid!<3

Svar: och du är lika snäll som alltid!! <3
My Wesström




Kom ihåg mig?