Jag drog pennan en sista gång över brynet och granskade mig noga i spegeln så att jag dög inför dagen. Både jag och Louis hade vaknat tidigt imorse, trots den sena natten och den ytterst lilla sömnen vi fick. Klockan var nu halv ett och vi hade både hunnit åka till hotellet för att hämta lite kläder, köpt frukost och även kommit tillbaka hem till Louis lägenhet igen. Allt hade gått relativt snabbt och nu var jag klar för att träffa Louis underbara familj för andra gången. Det skulle bli väldigt roligt eftersom jag kommit så bra överens med alla hans syskon samt Johannah. 

"Wow..", hörde jag en röst mumla bakom mig. Hastigt vände jag mig om och såg hur min egna brunhåriga pojke tittade storögt på mig. Jag lät honom granska min klädsel, sminket och håret för dagen då det egentligen inte var något speciellt, det enda jag faktiskt hade gjort var att plattat håret lite men ändå låtit det vara halvt lockigt, dragit på mascara, eyeliner och lite läppstift som fick pryda min alldeles bleka hy. "You look amazing, babe!", utbrast han i ett stort leende medans han tog stegen fram för att möta mig, jag la armarna om hans huvud och lät dom vila längs hans axlar samtidigt som ett prydligt leende smicka våra läppar. Jag skulle just till att pressa mina läppar emot den otroligt attraherande killen i mina armar när något vibrerade till i min telefon. Eftersom flera vibbar gick så förstod jag att det ringde. Jag släppte taget om Louis som gladerligen höll kvar greppet om mig medans jag fiskade upp den vita telefonen ur bakfickan. Förvånat tittade jag länge på skärmen, Jonathan stod det på den. Vad kunde han vilja? han ringde ytterst sällan och ville han något som brukade han vanligvis smsa. Hur som helst så tvekade jag inte en sekund på att svara då jag faktiskt saknade hans härliga röst, väldigt mycket. 

"Hello there badboy, what's up?", frågade jag med ett precis lika stort leende som innan. När jag därefter hörde en välbekant suckning så förstod jag att något var fel. Istället för att ifrågasätta det så lät jag honom berätta när han lugnat ner sig. 

"Luke is at Londons hospital. They called me this morning around two hours ago. I'm on my way and Pat too.. He's all alone and he's not in a steady state said the nurse. Can you please go there and check him?", han lät väldigt stressad och jag kunde höra i efterhand att han satt i en bil och körde, eftersom jag antog att han var i Manchester så visste jag att det skulle ta ett par timmar, vart Patricia befann sig var oviktigt, hon var påväg och det var Jonathan med, därför så var det en självklarhet för mig att också vara där för min bästa vän.

"Of course I'll be there but what happened?", frågade jag, fortfarande alldeles förvirrad medans jag oroligt tittade upp på Louis som såg mer ovetande ut än mig, han hade antagligen inte förstått vad detta samtal handlat om.

"A carcrash on his way to seeing someone in London. Don't ask who because I don't know. See you there, now I've to focus on the way here. Bye", jag hann inte ens svara innan linjen avslutades och virrigt stirrade jag ner på min mobil. Min blick fördes sedan upp till Louis som tog ett hårdare tag om mig då han förmodligen sett mina tårar i ögonen.

"I have to go.. I'm really sorry Louis, say hi to your family from me and that I'm awfully sorry. But my friend needs me.", förklarade jag medans jag torkade bort dom tårar som runnit. Det var en sak att kämpa emot hatet och de blickarna folk gav mig, men att veta att sin bror, bästa vän och en fjärdedels halva låg på sjukhus & mådde dåligt var en helt annan känsla. Den var obehagligt läskig, sinnesstämningen i mitt huvud var kaos vid tillfället. 

"They will understand. But can you please tell me what's going on? what's happening, love?",frågade Louis oroligt och drog in mig närmare i sin famn. Jag grät mot hans axel och bara skakade på huvudet innan jag tvingade mig själv att berätta, Louis om någon förtjänade att veta, inte för att det var något hemligt, men saken var den att det var jobbigt att prata om bara. 

"Luke is on the hospital and got crashed with the car on his way to London to met some friends, now he's pretty crocked and he need us like most right now, I really have to be with him there. Is it okay?", jag andades tungt och tittade upp med sorgsna ögon in i Louis hoppfyllda. 

"Go and watch him. I know he would appreciate that, I'll be here and take waiting for you.", log han och pussade mig kärleksfullt på munnen. Snabb som jag var så besvarade jag kyssen långsamt medans mina händer vandrade genom Louis hår. Var det någon som kunde fåt mig att slappna av så var det verkligen han, den humoristiska pojken som kysstes förunderligt bra. "Or do you want me do drive you?", frågade han när vi avslutat kyssen för att andas. Tänkte jag efter så var alternativet att åka med Louis istället för att ta en taxi till sjukhuset väldigt mycket skönare och underlättande. "It would be a pleasure but you don't have to.."

"I want to.", svarade Louis kort innan jag hunnit avsluta meningen medans hans läppar nuddade min nästipp. Jag log trots att tårarna föll och det betydde verkligen mycket för mig att Louis nu fanns där.

 

"And you're sure you don't want me to go with you in there?", frågade Louis medans han skeptiskt tittade på Londons stora sjukhus. För åttonde gången under bilturen dit nickade jag och stirrade mig blind på den gigantiska byggnaden framför oss. Hur skulle jag någonsin hitta där? jag skulle möjligtvis få någon som berättade för mig om vart Luke befann sig men ändå. 

"See you later, Lou. Love you.", log jag medans jag öppnade bildörren för att stiga ut. 

"Call when you wanna home again, love.", sa han och vände blicken emot mig. Jag nickande bekräftat och slog igen dörren efter mig. Utan att bry mig om att Louis fortfarande tittade efter mig så sprang jag allt jag kunde mot ingången för att leta reda på närmaste reception. 

 

"Can I help you, miss?", frågade kvinnan innanför glaset. Visst hade jag förväntat mig att stället var stort, men detta var verkligen nästan orimligt läskigt stort. Samtidigt så såg jag inget dåligt med det då dom lättare kunde ta in mer sjuka människor på det sättet. 

"Yes. Luke Daniels went here a few hours ago, I think. Where can I found him?", frågade jag stressat medans jag tittade på personen som genast började leta igenom sina papper. 

"Are you his girlfriend?", frågade hon då utan att visa en min. Kvinnan som visade sig heta Lucy, i varje fall var hennes skyllt visade, fortsatte att titta ner i sina papper innan hon efter ett tag såg upp på mig igen eftersom hon fortfarande inte fick något svar. 

"No, I'm one of his three best friends. Give me the roomn umber and I'll go to him, okay?", konstaterade jag då väldigt irriterat på Lucy. Hon hade ingen rätt till att fråga mig något sådant men samtidigt så kunde man ju alltid undra också. Var det för någon säkerhetsgrej eller för att hon endast var nyfiken var oklart, inte brydde jag mig heller. Det enda som fanns i mitt huvud just nu var Luke, hur mådde han? vad gjorde han ens här och vad var det för vän han skulle besöka utan att säga något till varken mig eller Jonathan? 

"He already have one person there, her name is Patricia, do you know her?", frågade Lucy och började fylla i några papper. Tålamodet började tryta men jag förökte hålla mig så lugn som möjligt medans jag artigt berättade att Patricia var en av våra vänner också. "Okay.. Go and check room 342 and he'll be there."

"Thank you.", mumlade jag och slängde handväskan på ryggen för att skynda mig till rummet jag blivit beodrad till.

 

340,341.. 342, efter mycket spring i trappor så stod jag äntligen utanför dörren där jag snart skulle gå in och möta min fina bror. Tacka gud för att jag kunde orgientering, det var tillfällen som dessa som jag verkligen uppskattade de x antal gånger vi hade orgientering i skolan. Utan en minsta knackning så slet jag upp dörren och såg till min fördel att Patricia redan satt där i stolen bredvid sängen och höll i Lukes hand. Killen i sjukhussängen däremot såg inget pigg alls ut, snarare trött, nere och halvt död. Det högg till i hjärtat att se honom såhär men samtidigt så slog tanken mig att hur många gånger hade inte jag suttit på sjukhuset med just Luke så många gånger som jag faktiskt gjort tack vare alla dessa fotbollsskador.

"Hi Katie.", sa Pat med en snyftning. Jag fick knappt fram några ord alls så det enda jag gjorde var att nicka ett enkelt hej, utan ett ord. Med sakta steg gick jag fram emot sängen där jag genast kröp upp i min svarthåriga väns famn. Inte var det något att jämföra med Louis precis, men det var helt klart den bästa vännen man kunde få kramar ifrån, han var så otroligt go och bjöd gärna alla på kramar, man kunde bara inte inte tycka om honom, antar att det var därför han också var som en brudmagnet, så charmig och snäll han var så. Det gjorde mig bara förvirrad av att veta att han aldrig viljat haft tjej förut mer än mig och Pati, 

"I'm sorry. I promised you that never lie here anymore and here I am, at a hospital.", viskade Luke mot mitt hår. Ångesten och skuldkänslorna bläddrade upp inom mig och det gjorde ont av att höra det. Det var ju trots allt inte hans fel precis. "The car just came from nowhere and didn't notice that until it was too late."

"Shut up, Luke. I still love you and of course I'll came here and support you, always.", kom det ur mig medans jag myste ner mig ännu närmare Lukes kropp. Ja, jag tyckte verkligen om honom. Han hade dock blivit friendszoonad för länge sedan då jag visste att det ändå aldrig kunde bli något mellan oss två.

"I'll kill that bitch who drived into your car.", muttrade Patricia ifrån stolen. Jag som låg med huvudet mot henne log & kände jag det rätt så gjorde även Luke det också. 

 

"Actually, who was you supposed to met when you went here?", frågade jag nyfiket och satte mig upp i sjukhussängen. Luke suckade eftertänkt och sneglade mot Pat som inte heller verkade ha något emot att få veta vad som hände. 

"I don't know what it's with me but I think I likes a girl. I was going to met her in the second time today but look at me now..", suckade han och tittade ner på sitt omgipsade ben med en fånig, blå sjukhusdress på sig. 

"Oh.. She must be really special.", flinade den brunhåriga tjejen på andra sidan om sängen. Jag log och slog till Luke ytterst löst på ena armen, vilket kanske var bäst så då jag visste att han hatade att bli störd när han inte mådde så bra, bakfyllorna var till ett exempel en grej. 

"Who's that girl then?", att dra ut på tiden hjälpte inte, jag behövde få veta vem den lyckliga tjejen var som vunnit Luke's hjärta då han aldrig någonsin viljat haft ett förhållande tidigare, trots populariteten.

"Her name is Fiona. She's a photographer and living in Manchester, she just had a pretty hard work to do here in London yesterday so I wanted to surprised her.", jag stelnade till. Jag hoppades innerligt på att det inte var just fotografen Fiona jag tänkte på, det fick ju bara inte hända. 

Plötsligt, i samma ögonblick hördes en lös knackning på dörren. Alla tre's blickar vandrade från varandra till den nu vidöppna dörren där tjejen med blondt hår och krusade lockar stod. Jag tittade på Patricia som redan hade blicken fast på mig, hennes ögon berättade mer än hennes stela rörelser och jag visste direkt att hon hatade Fiona redan, så bra kunde vi läsa av varandra. 

"Hi Fiona, I've missed you baby!", log Luke ifrån sängen och rätade sig upp. Jag stirrade i evigheter på Luke innan jag insåg vad som just faktiskt hänt. 

---

Jag döör är äckligt trött så att jag ligger här å somnar när jag skriver. Jag ORKAR fan inte skriva längre, jag har sovit sjukt dåligt dom senaste dygnen från dagen skolan startade så min sömn är väl inte den bästa kanske. Anyhow.. Bättre litet kapitel än inget, eller?

 

Så, Fiona och Luke alltså.. Vilket sammanträffande? ;) Hur kommer Katelyn & Patricia ta det hela då dom vet att Luke aldrig viljat binda sig med någon riktigt, å när han väl verkar vilja det så är det FIONA av alla? but who knows? kanske är hon snäll? ;) kommentera gärna fina ni!!