"Liam!", vi behövde bara gå några meter när vi såg Nialls oroliga ansikte med armarna utbredade. Liam ökade stegen och for rakt in i sin väns armar. Strax därefter var både Louis, Harry och Zayn på plats och en stor gruppkram utspelade sig på platsen som jag antog var väntrummet då stolar och bord fanns bredvid oss. Jag såg min egen mormor och morfar sitta där samt Liams mamma och Lindsey. Jag lämnade killarna ifred för ett ögonblick och tog fart mot min älskade morfar som jag dessutom inte pratat med alls så mycket som jag brukade göra under dessa dagar. 

"He will be fine, right grandpa?", viskade jag i hans öra då jag oartigt slagit mig ner i hans knä. För tillfället orkade jag inte bry mig om att jag egentligen var arg på dessa människor, just nu behövde vi ju varandra. 

"I really hope so, sweetie. For everyone's sake.", muttrade han och kollade på mormor som satt tårögt och höll om Karen som verkade helt förtvivlad, såklart. 

 

Att veta att det var min pappa som låg i något av dessa rum gjorde mig illamående men att inte veta om han skulle överleva eller inte dödade mig plågsamt inifrån. Omfamningen av mina bästa vänner var precis vad jag behövde just nu och att veta att alla fem just nu var med mig var lugnande på något sätt, oftast när något hände så var vi alla på helt olika ställen, i värsta fall till och med länder, men nu fanns dom här - alla fyra - och det uppskattades så attans mycket. 

"Darling, everything will be alright", jag tog mig ur greppet från grabbarna och tittade med en rynkad panna åt sidan. Den där ilande rösten kunde inte tillhöra någon annan än hon jag trodde att det var och just precis, Lindsey stod nu på sidan av ringen jag och grabbarna hamnat i och log det där leendet alla killar föll för, utom jag. 

"Lindsey, would you please stay out of this or something, I really don't need you right now.", mumlade jag men kollade ärligt in i hennes ögon. Hon verkade sårad över mina ord men jag kunde inte hjälpa det, på riktigt. Var det någon jag behövde just nu så var det min familj och mina vänner, hon var inte delaktig i någon av kategorierna. 

"Don't be silly. I'm here, we're a couple, remember?", tålamodet var inte det bästa och jag tog två fingrar på min tinning och bara skakade på huvudet. Jag ville verkligen inte ställa till med en scen just nu, det orkade jag inte, men jag hade verkligen inte lust med detta längre, jag behövde få det gjort. 

"Go away, Lindsey. It's over! We will keep paying you for the contract but I don't want us to pretend anymore, I want you to tell the press that we're done, okay? it has never been something between us and will never be. Go ahead and use your little known face to the cameras but I don't want they to think we're a couple anymore, got it?", en evig tystnad spred sig i rummet där till och med mamma reagerat och tittat upp på oss. Lindsey tittade besviket på mig och jag såg i ögonvrån hur till och med killarna häpnat till. 

"The contract says we will be a couple for a few months more, you can't do something about it Liam.", hon var helt otrolig, hur kunde hon vara så fruktansvärt idiotisk och egoistiskt? jag suckade och skulle just öppna munnen när Louis tog över.

"Actually he can.", började han och sneglade på folkmassan som samlats omkring oss. "It is nothing who's saying that you can break up in the contract but it says that you and all of us have to keep quiet about this and like Liam said, we will keep paying you.", hon rynkade på pannan så som hon alltid gjorde när hon visste att vi hade rätt. 

"You're such a douchebags, all of you!", hon stampade ilsket med foten i golvet och pekade specifikt med pekfingret på mig. Strax därefter vände hon sig om till Melinda där hon satt så gulligt i hennes morfars knä, men tog sedan stegen bort från oss och var istället påväg mot utgången. 

"Well, thank god now we're done with her for a while.", pustade Zayn ut och tittade mot oss andra som nickade instämande. Min blick fördes först till Mel som försiktigt nickade på huvudet, sedan på min mor som satt där helt stum, förmodligen var detta för mycket för henne att ta in med tanke på omständigheterna, det var nog därför hon också valde att vara tyst. 

 

"The Payne family are welcome to come with me, I have some words to tell you.", en sköterska som inte alls såg ut att vara gammal, kanske runt trettio, kom ut i korridoren där vi satt och väntade på resultatet. Jag släppte greppet jag haft om Melinda, kollade på henne med ursäktande ögon och följde med min mamma och sköterskan bort från det trånga lilla väntrummet som inte ens haft en dörr utan de var mest som en liten hall. "My name is Rosita and I will take care of your dad these last days.", jag spärrade upp ögonen och tittade på mamma som hört precis vad jag också uppfattat det. "No, no! I didn't mean it like that.", log hon igen och såg på oss med spända käkar då hon sett hur vi såg situationen. "He's right now in a stable situation but need massive of rest and a lot of love from his family. We will have him here these days until we know for sure he's going to be alright.", förklarade hon och började skriva på sina papper hon hade i handen. Jag lade en arm över min mamma som mest snyftade och torkade sina tårar. 

"So right now, he's okay? Is he awake?", frågade jag och kollade oroligt mot dörren framför oss, 22 stod det på den, därför visste jag att nästa dörr var det rummet far min låg i. 

"Yes, he wanted to see Karen, Liam, Nicole and Ruth, he said.", sade Rosita och läste innantill i sina papper. Mamma stammade fram att mina båda systrar inte kunde komma på en gång då dom båda två befann sig i andra länder just nu, men att dom var påväg hit med nästa flyg. Sköterskan nickade förstående på huvuet och pekade på dörr 23. "You're welcome inside."

---

Liams pappa är bra och Lindsey är borta? Jo om det hade varit så bra, kommentera vad ni tror kommer att hända ;)