we belong together, chapter 16

Tidigare:
 Förvirrat kollade vi alla sex ungdomar på de äldre som bara gapade stort, det var Karen som mumlade något med att dom borde berätta och det var i det ögonblicket jag kanske förstod vad dom menade. 
"Melinda, the man over there who's holding a little girl in his arms, it's him.", sade mormor besviket och nickade bort mot en man, den enda jag kunde se för tillfället som höll i en liten tjej var en man med en stickad mössa, han verkade vara orolig över något och lika så den lilla brunhåriga tjejen i hans famn. "It is your dad." 
 
→ Melindas Perspektiv ←
Jag fick en chock när jag tittade på klockan nästa morgon och såg att de digitala visarna stod på 12:07pm, så sent brukade jag vanligtvis inte sova men efter gårdagens bravader så kanske det var precis vad jag behövde. Vi allihopa hade blivit stumma när vi såg min biologiska pappa stå och hålla i en liten flicka på sidan av oss, jag övervägde snabbt att inte gå fram ännu då han förmodligen också var där av en anledning och jag ville inte skapa någon slags scen med att gå fram till honom och berätta sanningen, jag behövde en dag på mig men idag skulle jag göra det med hjälp av Liam. Lindsey hade tydligen direkt efter incidenten igår gått raka vägen hem till familjen Payne, packat sina väskor och stuckit för inte en endaste liten pryl som var hennes fanns kvar i huset när vi trampade av oss ytterskorna igårkväll. Eftersom det hade varit intensiva timmar på sjukhuset igår så hade alla, till och med Louis, gått och lagt sig tidigt. Även om jag så gärna hade velat sovit inne hos Liam så ville jag heller inte vara för på, dessutom verkade han vara väldigt nere vilket jag också förstod. 
Småprat hördes utanför rummet och utan att bry mig om att sätta på något märkvärdigare än en stor hoodie efter min 'pappa' Ashton så gick jag ut till hallen där alla fem grabbarna satt och småpratade. 
"Hey babe, ready for today?", Liam lät övertygad, som att han sett fram emot detta. Själv tyckte jag mest att det var lite obehagligt, Arin hade valt bort mig för en anledning, eller hade han? tänk om det var min mamma som valt bort han och tvingat honom att inte träffa mig? jag visste ingenting, inte heller min mormor eller morfar då min mor, enligt dom, aldrig skulle berättat för dom var som egentligen hände mellan Arin och henne. 
"I guess so.", sade jag lite blygt och gick närmare soffhörnan där alla befann sig. Vad jag dock inte lade märkte till förrän jag kom några meter ifrån dom var att faktiskt allihopa satt med bar överkropp, mitt framför mig. Det gjorde mig till en början generad att se fem väldigt attraktiva och vältränade killar i sådant skick, men när Liam sen harklade sig lite och klappade löst på hans lår som en bekräftelse att jag skulle sätta mig i hans knä så fanns det ingen tvekan om att göra det. 
"So, you're going home in a few days, right?", även om det var den blonda irläningen som frågade en fråga så var han inte den enda som vände blicken mot mig, plötsligt kände jag fem par ögon riktas mot mig och jag skulle ljuga om jag sade att jag gillade det, att stå i centrum hade aldrig varit min grej. 
"Yeah, I guess we're heading home tomorrow or the day after 'cause I need to work when I'm arrives in London.", förklarade jag och log snett. Liam tog min hand försiktigt i sin och nästan 'frågade' om han fick korsa sina fingrar med mina, utan ett ord så lät jag honom och för tillfället var jag så otroligt lycklig. 
"Oh I almost forgot that you're living in London, that's good because then you and Liam can hang out more often.", konstaterade Louis och tittade sig omkring. Harry nickade instämande medans Zayn och Niall redan var i full gång i en ny konversation sinsemellan. 
"That's great.", sade jag lyckligt och tittade bak på Liam som också hade ett brett leende på sina läppar. 
"Can I ask you what you're doing on your work and where?", frågade plötsligt Harry och kisade lite med ögonen. Även om jag inte precis hade ett superjobb med en lön som deras så trivdes jag alldeles utmärkt på mitt jobb så planer att byta fanns inte ens på kartan. 
"I'm doing a lot of things actually, most of the time I'm standing in the checkout. I work at Starbucks in north of London.", förklarade jag malligt medan jag såg hur en efter en hängt med på det jag sagt eftersom när meningen tog sitt slut så nickade alla intresserat, eller dom verkade i varje fall måttligt intresserade. 
"Are you sure we haven't seen each other before, then? we are going down there pretty often when we're working in the studio.", grabbarna tittade först på varandra och sedan på mig. Jag kollade på Niall och ryckte på axlarna som ett svar på hans fråga. Skulle jag vara ärlig så hade jag nog sett dom någon gång, om jag tänkte efter, men jag hade inte riktigt lagt märkte till det förrän nu när dom sade det. Kund som kund, tänkte jag. 
"Maybe.", sade jag sedan när ingen annan hade något att säga heller. Jag satte mig bekvämare i Liams knä och skulle just fråga vad vi skulle äta till frukost när fotsteg i trappan hördes och det dröjde inte länge förrän vi såg min älskade morfar stå och granska oss ungdomar med ett brett leende på läpparna. 
"You guys seems to have a nice time.", konstaterade han och förflyttade sina svarta Ray Ban glasögon upp på huvudet. Niall var den första som hejade och efter honom blev det som en våg av hälsningar från höger och vänster, morfar skrockade och skakade på huvudet. "Sweetie, be careful today and let Liam take care of you if something would happen, alright?", morfar spände ögonen i mig och jag svarade med en suck men gav tillslut med mig för att få honom att gå ner. "You know where we are.", sade han bara och vände på klackarna för att gå tillbaka ner igen. Det blev en liten stel tystnad för oss efter att morfar varit upp men det klarnade ganska direkt, faktiskt så visste vi precis vart mormor och morfar skulle idag, ännu en dag så skulle dom vara på sjukhuset tillsammans med Karen. 
"What are you boys gonna do today when we're gone?", frågade Liam plötsligt och kollade ut mot sina jobbarkollegor men även bästa vänner. Zayn, Louis och Harry ryckte bara på axlarna och återigen var det då Niall som tog över ordet. 
"I guess we're just chillin' out here, we're only free for a few days more.", med det så nickade vi allihopa på huvuderna. Jag svalde hårt och insåg med ens vad det var jag skulle göra idag, tiden bara gick fortare och ju närmare eftermiddagen vi kom på visaren ju närmare skulle tiden gå tills jag skulle få träffa min riktiga pappa..
 
"Here it is..", mumlade Liam från förarsätet och kollade noga på papperet med adressen vi hittat på internet. Husen såg ganska vanliga ut, som ett vanligt familjehus här i Wolverhampton och dom var även i alla möjliga färger. Min fars hus gick nog inte att missa då det var det enda gula huset bland de alla andra höstfärgade byggnaderna som satt ihop med hans. 
"Do I dare this?", frågade jag och kollade med skärrade ögon på den väldigt betryggande killen bredvid mig. På sig hade han en vanlig tröja till överdel och ett par shorts som underdel, en vit keps prydde hans huvud som jag också tyckte passade hans bruna hår utmärkt. 
"I'm sure you do, I'm by your side all the time honey.", log han och tittade med sina klarbruna ögon in i mina. Bara det gjorde hela mig säkrare men ändå inte hundra procent bra. Med ett sista djupt andetag så öppnade jag bildörren, gick med raska steg framför motorhuven och fram till Liam som mötte mig med sina öppna armar på andra sidan, ena armen lade sig över min rygg och gemensamt gick vi närmare slutpunkten. Det var nu det skulle ske.. Vi klev upp för trapporna, knackade på dörren men det var när vi inte kunde höra några fotsteg som jag faktiskt hoppades på att han inte skulle vara hemma. Vi skulle just till att vända efter några minuter ståendes som två fån utanför dörren när den plötsligt slogs upp och just där stod en smal kvinna som höll i samma tjej i sin famn som min far höll i igår, vi borde ha kommit rätt alltså. 
"Can I help you?", frågade damen med det brunsvarta håret med en ton i rösten som förklarade att dom verkade lite upptagna, men att hon fortfarande inte ville säga åt oss att gå. Liam puttade till mig åt sidan då jag kommit av mig helt, jag antog att detta var hans fru så jag ville inte ta fram någon kaxig attityd ännu, men den fanns där om den skulle behövas.
"I'm searching for Arin, is he home?", frågade jag lite blygt, hon ryckte på axlarna och bad oss vänta ett ögonblick. Både jag och Liam kunde höra hur hon med ett gällt skrik ropade på sin man under smeknamnet 'darling' och sekunder senare stod samma man mitt framför mig som jag sett igår. 
"Hey..?", frågade han och kollade med höjda ögonbryn på oss. Han stängde dörren bakom sig och satte sina armar i kors, för ett ögonblick trodde jag att han kände igen mig, men när han inte sade något när han stängde igen dörren så tvivlade jag på det. "What do you want? my oldest son is at the hospital and my middle one is sleeping, it would be nice if you could hurry a bit.", konstaterade han och lät nästan lite otålig. Det var då jag inte orkade vara tillbakadragen längre, jag var trött på att vänta, trött på att undra. Det var nog därför jag sade som jag sade också. 
"I know who you are and I know you knew my mother, Marica.", han såg häpen ut till en början, sedan fick han det där iskalla ansiktet som jag så väl kände igen. Det var det jag hade fått mitt ifrån. Han skakade fort på huvudet, mumlade något jag inte riktigt kunde tyda och därefter backade han några steg. 
"I have never known someone with that name.", sade han tröttsamt och bet sig hårt i läppen. Jag såg på långa vägar hur mycket han faktiskt ljög. Ord fanns inte hur besviken jag var på honom att han kunde ljuga sådär för mig då det fanns hur mycket tecken som helst på att han var min far. 
"Don't lie, Arin. She's your daughter and you know it.", även Liams tålamod började tryta och det blev nog förmodligen av ren ilska han sade dendär meningen då han visste hur viktigt detta var för mig. Min 'far' drog sig frustrerat i håret och skakade på huvudet. 
"How is she?", frågade han och tittade upp på mig. Ögonformen hade jag också helt klart fått ifrån honom. Jag kollade med glänsande ögon på killen bredvid mig, svalde hårt och log ett brett leende. 
"I can tell she's fine for sure.", log jag och han nickade tacksamt. 
"Good, but I left her for a reason and the reason were you, little girl. I'm not your father and I don't want to, okay? leave me alone now please and don't dare involve my family in this, you two are only two humans who went wrong and saw my name on the door, right?", han nickade bekräftat åt sig själv utan att ens vänta på svar. Snabbt därefter öppnade han dörren och small den bakom sig inifrån. Stumma stod jag och Liam kvar vid dörren, kunde detta vara sant?
"Why didn't you tell him that Marica isn't alive anymore, Mel?", frågade Liam frustrerat och kollade oroligt ner på mig. Jag ryckte på axlarna och mumlade något om att jag inte visste, fast egentligen så visste jag. Jag ville dels inte oroa Arin i onödan utifaull han skulle haft ett litet hjärta där inne, men också för att jag inte ville se att jag var sårad på grund av hennes död - att han helt enkelt gick med på att bli min pappa endast för att jag inte hade någon annan. 
"He dosen't want me, Liam. No one does.", jag kunde inte hjälpa att de första tårarna nu rann ner för mina kinder..

Vad kommer hända nu? blir det ingen relation med hennes pappa alls tro? Kom med egna tankar om vad ni tror kommer att hända! 
 
Det är så fruktansvärt fint väder ute att jag inte vill sitta inne vid min dator och skriva, det känns liksom så otroligt onödigt då hela juni månad var värdelös här och det var ju i helgen som solen kom på riktigt här, så nu vill jag helst bara njuta! 
 

Gillade ni kapitel 16? kommentera då!
 

Jag älskardeden. asbra men också lite sorglig:(

Svar: Haha go du är! Tack <3
My Wesström

My du är så bra,gråter lyckotårar men stackars mel :(

Svar: Tack finaste Matilda!! Ja nu är det ju lite synd om henne :(
My Wesström

Super! Jag tror att han (hennes pappa) kommer att inse att han är hennes pappa, förr eller senare, och att han måste prata med henne eller så får hon ta tag i det igen? :) Åh den sista meningen gör mig så förväntansfull tills nästa del, eftersom hon sa 'He dosen't want me, Liam. No one does' iiiiiiiii...jag vill veta vad han säger i sitt försvar :D

Svar: Hihi vi får la se! Kul att du delar med dig av det du tror kommer att hända! :D <3
My Wesström

Så himla braaaaaaaaaa! Liam och Melinda är så söta tillsammans :)

Svar: Hihi ddet tycker jag oxååå faktiskt :D tack!
My Wesström

Sjukt bra kapitel ❤️❤️ förlåt att jag inte kommenterat på länge

Svar: Tack! Men gud, sötis. Det är coollugnt! :D <3
My Wesström

Gaahhhhhh dör så bra denna novellen är! Tror att Melinda kommer att träffa sin pappa fler gånger o sen att hon kanske blir en del av hans nya familj o sen att hon o Liam blir tillsammans typ något sånt, men man vet aldrig vad som händer ;)

Svar: Hihi jadu, vi får la se! Tack vad gullig du eeeee <3
My Wesström




Kom ihåg mig?