Jag tittade stressat på klockan som visade halv tre. Mitt schift för dagen var över och min avbytare var ännu inte på plats. Frustrerat drog jag en hårslinga bakom örat och tittade på den flock av människor som bara strömmade in. Det hade varit en fullkomligt jobbig dag då kunderna bara samlats i stora gäng inne på Starbucks, därför var jag ganska lättad att mina timmar var över. 

"She won't coming, honey.", chefen till caféet dök upp bakom kassan när jag precis skulle till att lämna den sista brickan samtidigt som ett leende var placerat på hennes läppar. Det var sällan jag kunde möta henne här om det inte var nödfall, därför så kunde jag gissa att det var lite ont om anställda just nu. Jag kunde med det känna lite skuld, det var mitt i semestern för de flesta anställda och jag ville inget hellre än att tjäna lite extrapengar genom att jobba extra denna sommar, men eftersom jag nu - mitt i krisen - också behövde ta en veckas semester så oroade jag mig lite hur det skulle gå för caféet denna sommar. "Don't worry. I'll take care of this. Go home for gods sake, you've been working the ass of you!", skämtade den blondhåriga chefen och log vänligt. Denna kvinna visste precis vad hon pratade om efter alla hennes år som högste person inne på denna kaffeböna. Jag tackade så mycket, försvann in mot omklädningsrummet och förväxlade mitt jobbarlinne tillbaka till mitt vanliga turkosa igen. Kort därefter så tackade jag för mig och kramade om de få löntagarna som fanns kvar och sedan tog jag stegen ut genom dörren. Eftersom jag inte hade lusten att stå och leta parkeringsplats på morgonen så valde jag istället denna morgon att ta taxin, så tjänstebil fick det även bli hem.

 

Chauffören svängde upp på min uppfart och tackade därefter för sig. Jag gav honom pengarna, hoppade ut bilen och vinkade smått för att visa min uppskattning över deras jobb. Jag suckade nöjt när jag tittade upp på mitt gamla hus, huset jag som treåring alltid älskat att komma till. Nu var det där jag bodde för jämnan men jag kunde ändå inte klaga på något sätt. Det var stort och vitt, gården var överdrivet stor samt så fanns det dörrar in till huset lite överallt. Jag övervägde att ta den vanliga vägen in denna gång då jag oftast annars brukade ta den raka vägen upp till mitt rum, men jag kände att jag behövde se mormor lite innan vi åkte imorgon. Jag klev upp för de stora stentrapporna, öppnade dörren och fick just se en svart skugga så jag snabbt hoppade till av rädsla. Just när jag tittade upp igen så stod morfar där med ett stort leende. 

"Gosh! you scared the shit out of me.", fräste jag och tittade på honom. Han skrockade lätt och pekade på övervåningen. Jag höjde ögonbrynet och sparkade av mig mina converse som jag inte tagit av mig på hela dagen. En dov stank av tåpira spred sig i hallen men varken jag eller gubben framför mig verkade bry sig om det. 

"It's someone upstairs who's waiting for you.", mumlade han och leendet ändrades fort till ett flin. Med det så kunde jag även inse att människan som var där uppe inte var någon mindre än Christian. Jag himlade med ögonen och fixade till håret i en lös hästsvans på bakhuvudet. På den senaste tiden så hade relationen mellan mig och min pojkvän inte varit den bästa, vi hade bråkat om småsaker hela tiden och det kändes nästan som att vi satt ihop ibland. Skulle jag vara ärlig så kunde jag känna att jag inte alls kände samma sak som jag gjorde för två år sedan. Vi hade nästan vuxit isär lite. Detta hade jag självklart reflekterat om att berätta för mina morföräldrar, utan den enda som visste om det var min bästa vän John. Med en axelryckning tog jag min handväska och gick upp för den sneda trappan. På övervåningen möttes jag som vanligt av den stora hallen prydd med en mysig soffa och ljus på det lilla bordet, jag passerade det stora rummet och gick tvärs över det för att enkelt komma till min dörr in till mitt eget rum. Som jag väntat så satt han där, med sin vanliga kostym som avslöjade att han precis kommit ifrån jobbet, precis som jag.

"Hey, what are you doing here?", frågade jag lugnt. Inte alls för uttråkat men inte heller för spydigt. Dagen innan min resa till Wolverhampton ville jag inte direkt avsluta oss i en konflikt igen, helst så ville jag bara komma ur vår första. Han tittade ner i golvet och spände hans käkar så kindbenen blev alldeles för synliga, något jag sett som otroligt attraktivt de senaste åren.

"Can you sit down, please?", sade han med en röst som meddelande att han hade gråtit. Oroligt gick jag över rummet och satte mig bekvämt bredvid honom i soffan. "I think we need to talk, Mel.", sade han bara och kollade upp på mig med sina blåa ögon. Min blick fästes snabbt ner i golvet och jag blev ganska obekväm i situationen. Jag var aldrig rädd omkring Christian, det var mer att jag inte var van med att ha så pass seriösa konversationer med honom. 

"Yeah, I know." mumlade jag samtidigt som jag av ren vana pillrade på mina nagelband. Han tog snabbt min hand som fick mig att känna mig aningens lugnare för ett tag innan han sedan öppnade sin mun, hela han såg så avslappnad ut att jag nästan undrade om han hade övat hemma på vad han skulle ha sagt.

"We have been a couple for two and a half year now. It has really been an amazing time, but I'm afraid to tell you that my feelings for you have.. I don't know, I don't feel like I used to do, you know?", mina tårar rann ner från mina kinder efter hans meningar, för vad visste jag egentligen inte. Vi kände lika dant för varandra, ändå kändes det så fel vid tillfället att säga hej då till varandra. Vi hade varit områdets snackis ett flertal gånger och vi hade alltid klarat oss ur svåra situationer, varför kändes allt just nu så värdelöst? 

"I feel the same like you, that's why I don't understand why the hell I'm crying?!", ifrågasatte jag mig själv och satte händerna framför mig i en förvirrad gest. Killen bredvid mig torkade även sina tårar och flyttade sig närmare mig. 

"We've gone through every tough time together. We've been fighting like no one else has and we know each other more than everyone does.", konstaterade han och lade en hand på min axel. Våra ögon möttes och bara genom att titta in i hans så kom tårarna tillbaka. Jag visste det så väl att det var över nu, skulle jag vara riktigt ärlig så hade jag vetat det i flera dagar nu, men vi hade bara inte pratat ut om det. "But all these fights have stripped us apart. We're not like we used to be.", han sköt mig tätt intill hans lugnande kropp och strök mig försiktigt på ryggen. Att göra slut var inte direkt min grej och jag var väl inte precis något proffs på det heller, därför så var det skönt att det faktiskt kom ifrån hans sida. Vi hade faktiskt betett oss som ett gammalt gift par på sistone och det fanns inte kärlek mellan oss någonstans de senaste veckorna. 

"I love you, C. I will always do that. You've helped me with everything and I'm so greatful because of that.", snyftade jag mot hans bröt men bestämde mig snabbt för att backa kroppen så jag istället kunde se honom i ögonen. Han log smått och torkade även sina tårar. Tanken över att jag skulle behöva sova ensam nätterna långa, att jag inte skulle komma hem till en mysig pojke eller att jag helt enkelt inte skulle ha någon att kalla för 'min' längre, skrämde mig. Jag hade kunnat gjort alla dessa saker i mer än två års tid nu. Singellivet gjorde mig faktiskt lite rädd. 

"You will always be the girl who saved me from everthing. You're a big part of my life and I will always love you too, sweetie. You know that?", han pussade mig löst på pannan innan han sedan reste sig upp. "Now I guess it's time for me to say goodbye?", meningen lät så otroligt hård. Egentligen ville jag inte, jag ville ha honom vid mig i resten av mitt liv endast för att jag skulle slippa vara ensam, men vi båda visste att det var omöjligt. Det var dax att gå vidare, något jag nästan redan gjort, men samtidigt så kunde jag inte låta bli att gråta. Var det ens möjligt att bara glömma sådär? nej, inte efter allt vi som ett par hade gått igenom. 

"Yes, I guess.", mumlade jag och drog handen under ögonen för att rensa bort lite tårar. Han kramade mig en sista gång, gav mig en sista kyss på munnen innan han sedan försvann ut ur mitt rum. Jag orkade inte ens följa efter honom då jag visste att det var lönlöst, detta var slutet, även om jag visste att vi skulle fortsätta att vara vänner då det fick ett ganska så fint slut mellan oss ändå. Paniken uppstod direkt inom mig, min pojkvän som inte längre var min pojkvän var borta. Imorgon skulle jag åka till en annan stad i England hos en familj jag aldrig träffat tidigare och jag hade inte pratat med John på flera dagar. Av ren ilska torkade jag bort tårarna, drog upp min telefon ur min bakficka och sände direkt iväg ett sms till min bror jag aldrig fick. 

 

To: John (mobile)