~~~~~ 

"Melinda, honey! Wake up!", jag vaknade hastigt av att någon skakade kraftigt på mig. Yrvaket tittade jag mig omkring och fick syn på min mormor som med oroliga ögon höll om mig hårt tätt intill sig. "Oh my god, are you okay?", frågade hon och kramade om mig igen. Min andning och min blöta panna avslöjade att jag ännu en gång drömt en kuslig mardröm, en mardröm som dock var sann då dagen då mina föräldrar gick bort ofta kom tillbaka i mina drömmar. "It was just one of those nightmare's again, the clock is 8am, you can sleep some more hours.", berättade hon, pussade mig på hjässan och klev sedan upp. Utan ett ord så slog jag mitt huvud hårt i huvudkudden och nästan vägrade att somna om. Nätterna jag tillbringade ensam var alltid de värsta, det var då bilderna från den hemska dagen kom ikapp mig och jag var som vanligt försvarslös. Hur jag än vred och vände på mig så kunde jag inte somna om, eller egentligen så var det inte frågan om det, frågan var - vågade jag somna om? jag kurade ihop mig i mitt täcke, slog på teven som hängde på väggen och lät tankarna fundera på något annat i några timmar, tills det var dax att gå upp igen.

 

Besviket såg jag mig själv i spegeln. De blåa ringarna under mina ögon täckte över halva mitt ansikte och en suck lämnade mina lungor. Simpelt täckte jag över mitt pandaansikte med hjälp av concealer, lite puder följt av mascara så mina ögon inte skulle se fullt för små ut. Jag kollade ut, sommarvädret var som vanligt värdelöst men som det såg ut så var det i varje fall uppehåll på himlen. Eftersom jag packat ner den mestadels av mina kläder i resväskan jag skulle ha med mig till familjen vi skulle bo hos så fick jag ta en klädsel som blev över. Den lagoma randiga klänningen täckte ner till låren, över armarna satt en bekväm jeansjacka och till fötterna fick mina svarta kängor pryda.

"Morning, sweetie. Ready for the trip?", frågade morfar medans han precis satte sig ner på stolen för att hugga in på den som vanligt överdrivna frukosten han dukat fram. Dock klagade jag inte då halva bordet bestod av goda frukter och jordnötssmör, men jag nöjde mig denne morgon med endast fil och macka. 

"Not really.", konstaterade jag med en axelryckning. "By the way, me and Christian broke up yesterday.", jag höjde upp blicken och såg då hur mina båda morföräldrar bara tittade på mig med med munnen format som ett 'O'. 

"I'm sorry, Mel.", beklagade mormor och tog sig för munnen. "He was such a good guy.", sade hon sedan och åt en tugga av sin macka. Jag drog ännu en suck och skakade sedan på huvudet.

"I don't want to talk about it anyway.", muttrade jag och fick två nickningar tillbaka från de två individerna framför mig. Tack och lov så var dem inte alls som de flesta morföräldrarna - gammeldaxa. Jag var ytterligt glad över att dessa människor såg allt på ett nytt och fräscht sätt och det var möjligen därför som också vi bodde i ett sådant vackert hus med en ny bil. Dessutom var dom inte så gamla heller som dom såg ut, mormor var endast sjutton år när hon fick min egen mamma. 

En och en halv timme senare var vi påväg ut från mitt älskade London, bort från John och ännu längre bort från Caty - min lilla kissemisse, som vi behövt att lämna iväg till en granne vi litade på. För att slippa höra mormor och morfars tråkiga musik så satte jag vant i hörlurarna i mina ögon, lät playlisten gå och genast kom Ariana Grande's nya låt 'Problem' upp. 

 

Drygt tre timmar senare stod vi upp på Mr och Mrs. Paynes uppfart och packade ur våra grejer. Min resväska som även var större än min mormor och morfars tillsammans, var såklart också tyngst och med min klena kropp var det svårt att bära den själv, men eftersom personerna jag bodde med redan kommit överens med att inte ta min väska så fanns det väl inga andra som kunde erbjuda sig att hjälpa en stackars svag tjej heller. 

"Melinda Hennings, welcome!", ytterdörren till huset slogs upp när jag kommit halvvägs upp för den lilla trätrappan och ut kom genast en blond tant som jag direkt listade ut var Karen. "Oh my god, let my son help you up with that thing. It seems heavy!", skrattade hon och behövde bara vände på sig i någon sekund innan en lång, väldigt vältränad kille kom ut genom dörren med ett svagt leende på läpparna.

"Hello.", log killen och med ens kunde jag veta ut vem det var. "Do you need help, babe?", skrattade han dovt och var snabb ut på bron med handen om handtaget som nästan föll ur mitt grepp. Jag tackade rodnande och kollade bak på min mormor och morfar som var i full gång med att packa ur bilen. Varför i hela friden hade ingen berättat för mig att det var Liam Payne och hans familj vi skulle bo hos..?

---

Hahaha dun dun duuun!!! Som många av er listat ut så är det självklart min älsklingsLiam denna novell handlar om och som sagt, är riktigt taggad på att börja skriva på denna novell! hihi.