Jag hälsade artigt på Mr och Mrs. Payne innan jag klev innanför dörren medan jag sneglade mot Liam som bärde min väska med en hand så hans enorma biceps spändes och gjorde att nästan tröjärmen blev för tajt. Efter ett tappert försök genom att sluta stirra på honom så fungerade det någolunda bra då Karen, som frun i huset hette, harklade sig. 

"Liam, honey. Can you please show Melinda her room?", frågade hon och tittade vänligt på sin son som uppfostrat nickade på huvudet. Jag trampade av mig mina klumpiga kängor och följde efter superstjärnan medans jag förvånat såg mig omkring. Huset var gigantiskt, det tyckte till och med jag och då hade vi ändå ett av de stora husen i centrala London. 

"So, Melinda. Here it is. Hope you'll enjoy your time here.", log Liam medans han försiktigt lade resväskan på den alldeles lagoma sängen som stod lutad mot väggen. "If you need something, I'm in the room next to you.", förklarade han med en menad ton i rösten. För att ha tagit världen med storm och fortfarande låg på toppen av sin karriär så verkade han fortfarande vara en jordnära grabb, eller spelade han bara? hur det än var så var han snäll och jag visste att om han skulle bo i rummet bredvid mig så skulle nog denna resa bli rolig ändå, jag kanske skulle få en ny vän och det skadade ju aldrig. 

"Thank you.", blygt gick jag innanför tröskeln, gick tvärs över det mysiga rummet som inte alls var stort och satte mig på sängen medans jag märkte hur killen i rummet fortfarande granskade mig. För att känna riktigt på den mjuka sovplatsen så hoppade jag svagt upp & ned med rumpan och kunde med det avgöra att jag skulle älska att sova i detta hus. Konstigt nog så stod Liam kvar i rummet och när våra ögon möttes så släppte han aldrig mig med blicken. "Do you live here usually?", frågade jag, mest för att bryta den ganska så pinsamma tystnaden som uppstått mellan oss. Han flinade en aning innan han skakade på sitt huvud. 

"Sometimes, I have my own apartmant in London but when I'm in Wolverhampton I live here with my parents, not so often though. Actually I bought this house to them, I thought they would appreciate that.", hans ord kom som en liten chock. Hade han köpt detta gigantiska hus endast till hans föräldrar? wow. Fast det förstås, hade jag också varit rik och haft mina föräldrar vid liv så hade jag förmodligen gjort samma sak. Detta gav mig dock ännu mer respekt för den brunhåriga gestalten framför mig och han bevisade ännu än gång att han inte var en snobb, som de flesta andra kändisarna verkade vara. 

"I'd have done it anyway.", log jag försiktigt för att inte väcka åt mig alldeles för mycket uppmärksamhet. Jag ville ju inte precis att Liam skulle tröttna på mig redan första dagen. Han brast upp i ett vackert leende och nickade på huvudet. 

"Well, time to go.. I'm right there if you need anything. I do know how it feels to came to an another city and doesn't have a clue on what to do or whatever.", han pekade mot väggen på vänster sida, där förmodligens han rum var, samtidigt som han nästan verkade lite osäker själv på hans ord, därför så fungerade mitt leende till honom för att han skulle kliva ut genom dörren. Jag fnös till av förvåning och samtidigt så skakade jag löst på huvudet, ja.. Jag skulle nog trivas här denna vecka.

 

Jag hade faktiskt ingen aning om att vi skulle få besök just under veckan som jag skulle anlända hem, det kom nästan som en liten besvikelse när mamma berättade om att ett gammalt par skulle komma och bo hos oss. Efter lite betänketid i min egen lägenhet i London så bestämde jag mig för att ge det en chans ändå och tänkte, hur hemskt kunde det vara? dessutom så skulle ändå killarna komma efter några dagar för några lite avkoppling dom också. Men när jag såg henne, tjejen med de där söta leendet och det fina ansiktet som direkt lockade min uppmärksamhet, så visste jag att jag inte hade gjort fel val till att komma hem ändå. Faktum var att jag redan fått en order om att ta väl hand om Melinda under den första dagen, och inte klagade jag över det precis - nu i efterhand. Jag grabbade tag i fotbollen som låg på en utav mina hyllor och skulle just kliva ut genom dörren för att gå till rummet bredvid och fråga om inte tjejen i huset var sugen på att hänga på ut på gården och kicka lite, men just när jag passerade tröskeln så krockade jag in i något, eller snarare någon. 

"Oh I'm sorry!", hennes klingande röst lät allt annat än säker och det var med ett leende som jag såg ner på henne och tog fotbollen mellan oss båda. 

"It's cool, sweetie.", att kalla folk för smeknamn hade blivit lite som min grej med tanke på hur ofta jag kallade våra fans saker som 'babe' eller 'sweetie' som jag i detta fallet kallade våran gäst. Hon verkade däremot inte ha något emot det utan det såg mest ut som motsatsen. "You want to play?", hon bet sig i läppen och rynkade lite på pannan. Jag skulle just säga till henne att hon absolut inte behövde då hon öppnade sin mun. 

"Sure, but I'm not really good at soccer", småskrattade hon lite generat och tittade sig omkring i rummet. Jag slog bollen i golvet en gång innan jag skakade på huvudet och gav henne en lugnande blink. 

"Me neither, I play for fun.", med det så gick vi båda ner för den avlånga trappan, förbi våra pratande målsmän, passerade hela huset innan vi slutligen var framme vid altanen så vi enkelt kunde gå ut på den gröna gräsmattan. 

 

Eftersom vi var två personer så var det lite svårt att köra de flesta spelen som jag tillsammans med grabbarna brukade hitta på, men efter att ha sparkat bollen till varandra fram och tillbaka så kom vi slutligen på att vi skulle tävla om vem som kunde bolla med den runda saken framför oss flest gånger. Det var roligt att spendera tid med Melinda. På något vis så var hon annorlunda och jag kunde se henne som min framtida vän, absolut. Hon tog mig för den jag var och verkade se mig för mig, hon var helt enkelt inte ett fan. 

"Hey, you weren't that bad!", Mel, som hon bett mig att kalla henne, suckade uppgivet när hon klarade sina tretton kickar medan jag med det vann med mina tjugotvå sparkar. Min komplimang verkade dock inte muntra upp henne det minsta utan hon bara skakade på huvudet istället. Det var lätt att avgöra att hon helt enkelt var en vinnarskalle. 

"Said the boy who won.", hon gav med sig ett flin innan hon touchade min arm med flit, som en slags kick. Jag skulle just till att föreslå att gå in för att umgås lite mer med de dubbelt så vuxna människorna än oss när jag kände hur ett min telefon burrade i fickan, lite tveksamt så tog jag upp den när jag märkte att brunetten omkring mig var fullt upp med att försöka slå sitt rekord med bollen, för att sedan bli besviken när jag såg vem som skrivit. 

 

From: Lindsey Flack 

 

En suck lämnade min mun, mina ögon rullade omkull och snabbt plockade jag ner telefonen där den skulle vara igen då jag absolut inte hade lust med att svara på det där smset. Jag ångrade nästan att jag gått med på det hela 'spelet' från början, men samtidigt så var det skönt att kunna göra andra en tjänst, för en gångs skull. 

---

Okej, nu ni kommer snart alla killarna och veeeeem kan det varit som skrivit till Liam? och vad är det för "tjänst" som Liam gjort?? svar kommer senare i novellen! ;)

 

Är så hiiimla glad, om två dagar får vi skolavslutning , iih! När får ni det eller har ni redan fått det?