everything about you, del 13
12
Linns Perspektiv;
"Yes you do, don't say that you don't care about him, because you do. And I know that he regret his mistake. But yeah, I'm there upstairs if you regret you.", hon klappade mig på huvudet, gick ut ur det strama rummet och trippade sedan upp för trappan.
När jag tänkte efter, skulle det vara fel att gå ut och hitta på något med henne? vad hade jag att förlora? jag vann ju absolut ingenting på att bara sitta här inne hela dagen och äta iallafall.
Jag reste mig upp från soffan för att sedan gå upp till Eleanors rum för att berätta att jag faktiskt ändrat mig. Varför inte liksom? Jag gick igenom det stora vardagsrummet och precis när jag passerade hallen och tog det första steget upp för trappan så plingade det på dörren. Jag såg mig omkring och insåg att det bara var jag och El hemma. Jag suckade högt och tittade ner på mina kläder, slängde en blick på spegeln som stod rakt framför mig innan jag slutligen öppnade dörren. Bakom den stod en kille. Han var lång, muskulös och en fräsch stil. Han hade kepsen bak och fram med lite skäggstubb. Jag tittade länge på honom, och han lika på mig innan jag tillslut avbröt tystnaden.
"Oh, I understand that you want to meet Eleanor, she's upstairs.", jag log ett vänligt leende mot killen som såg ut att granska mig från topp till tå. Han skakade på huvudet och räckte fram sin hand.
"We haven't seen each other before, right?", jag ruskade lätt på huvudet. "You must be El's cousin. Nice to finally meet you. Louis and Harry has told me so much about you.", han hejdade sig när han såg min reaktion och harklade sig lite. "But only good things, of course.", jag log svagt och höjde ögonbrynen lite. Han trängde sig förbi mig i dörröppningen för att sedan ta av sig skorna. Jag tittade storögd på honom innan han återigen öppnade munnen. "I just come to fetch me and the boys stuff, it this here?"
Jag förstod då att han var en av bandmedlemmarna i One Direction, inte konstigt att han både kände igen Harry och Louis, och på så vis Eleanor. Jag nickade och ledde honom upp till gästrummet som nu var mitt.
"I packed your stuff as you guys don't needed to do it when you come.", jag sneglade åt den vita sängen som var helt obäddad. Sedan suckade jag, vilket Liam snabbt la märke till.
"How's it? are you okay?", beundransvärt och förvånat vände jag blicken mot killen som ännu inte presenterat sig. Han tittade på mig med sina bruna ögon och knep igen lite med munnen. Han påminde mig faktiskt lite om Carl. Nej, Linn. Sluta! Du har inte tänk på han på det senaste dagarna, då behöver du inte det nu heller. "You look a little bit pale and your eyes are red, have you cried?"
Jag tittade med en konfliktfylld blick på killen, men visste att det inte var någon idé att bråka. Det orkade jag verkligen inte. "No, I'm fine. I'm just tired.", han nickade.
"I'm Liam, by the way.", jag log.
"I'm Linn.", han skrattade. Han tittade lite besvärat på mig sedan fortsatte han.
"Harry is really sad. Trust me, he has never been like this before.We're like brothers, I know him.", han tittade ner mot golvet. "I think you need to talk to him."
"I've been betrayed too many times. And just not because the boy I loved was stupid, but also my parents. It has made that I've difficult to trust people.", jag tog en kort paus. "I thought that Harry was different. I started to trust him. The day after I saw the paps."
Liam tittade mållöst på mig. Både han och jag var chockade över det djupa svaret jag gav honom, jag var inte alls van att prata ut så här som jag gjorde nu, speciellt inte med någon jag knappt sett i fem minuter. Jag märkte hur tagen han blev av situationen och tog sedan taget om resväskorna och trippade ner från trappstegen.
"It was nice to meet you, as I said. I'll talk to Harry about this things, bud he's already know it, I think. He really like you Linn. Don't forget it.", jag nickade. "See you tonight then?"
Frågan fick mig att stelna till och för ett ögonblick så kände jag mig rätt så dum. "What's happend tonight?"
"We have our concert here in the O2 arena today. I hope you'll coming, I think El should go, Louis said that anyway.", jag nickade återigen på huvudet och sedan försvann han ut ur dörren bort mot den svarta bilen som var parkerad på uppfarten.
Jag knackade försiktigt på Eleanors rum, jag tyckte jag hörde ett svagt "kom in", så varsamt öppnade jag dörren och mötte El's blick. Hon log som vanligt och ibland undrade jag verkligen om hon aldrig grät. Dock så kände hon förmodligen pressen hon också. Att visa sig stark och inte gråta var en familjegrej som även drabbade Eleanor. Vilket ibland kunde bli rätt tragiskt eftersom jag själv visste hur jobbigt det var att hela tiden vara stark.
"Should you go on One Directions concert tonight?", hon log nu lite mer trevande och nickade på huvudet.
"Yeah, and you too.", hennes ord fick mig stel. "It's your first One Direction concert and it'll be so fun. We' have also back stage-pass."
"But El, I don't know. I don't know if I can. To see Harry, it hurt too much for me.", jag såg hur hon besviket la ner boken hon hade i handen, reste sig upp från sängen och hasade sig fram emot mig.
"Please, Linn. Don't let me go alone. Please, do it for me?", med de hundögonen hon gjorde så kunde jag bara inte säga nej. Men samtidigt så ville jag verkligen inte se honom igen, även om jag skulle bli så illa tvungen på lördag då El skulle ha sitt party. Jag suckade.
"Okey, then. Let's go.", jag hörde hur hon jublade innan jag lämnade rummet. Sedan gick jag in till mig igen och bäddade sängen lite lätt innan jag sedan skulle bestämma outfit inför kvällen. Eftersom det inte var så viktigt för mig så brydde jag mig faktiskt inte vad jag hade på mig. Det fick bli en lätt, grå tröja med svarta jeans. Ögonen orkade jag inte fixa och håret orkade jag inte platta. Därför drog jag på mig ett par solglasögon och en mössa så var den situationen löst. Jag greppade sedan åt mig väskan som hände på sängkanten och gick in till Eleanors rum igen.
"Now I'm read for dinner with my favourite cousin in the city before my first 1D concert.", sa jag ironiskt och himlade med ögonen bakom det svarta glaset. El log och kramade hårt om mig. Jag tittade lite extra noga vad hon hade på sig och jag la direkt märkte till att hon inte heller hade några märkvärdiga kläder på sig. Hon såg helt vanlig ut och hennes ögonfransar var bara färgade med några drag av mascaran. Hela hon såg så naturell ut, vilket kändes skönt.
*Några timmar efter*
"How it feels?", Eleanor puttade till mig lite löst medan vi stod i den långa kön i väntan på att få gå in till den stora arenan. Många småtjejer skrek, grät och sjöng av lycka. Trycket och stämningen var verkligen häftig och man märkte hur exalterad El var, även om hon hade gått på flera stycken konserter tidigare.
"Good, I think.", skrek jag för att överrösta de andra. "Liam was home to you today, I open the door. He should just fetch their stuff in my room."
Hon tittade häpet på mig samtidigt som hon log lite undrande. "Yeah, Liam is a nice guy. He'll always help people he cared about and the boys call him 'Daddy Direction' because he always being kind."
"Yeah, I understood that when he talked to me.", jag log. "I hope this concert will be successful."
"Of course it'll be. It's One Direction we talking about.", jag sneglade ner på hennes 'I love Louis' tröja som hon bar på sig, sedan skrattade jag när jag sedan fick syn på att faktiskt alla hade sådanna tröjor på med texterna 'we love One Direction', 'we love you Harry Styles' eller några av de andra band-medlemarnas namn. Just då kände jag mig faktiskt lite efter när jag kom med min vanliga gråa tröja.
Jag skickade iväg ett sms till Nadja som sade att jag var påväg in till konserten just nu, men innan jag hann se hennes svar så lade jag ner mobilen i fickan igen.
Vi hade platser långt fram. Eleanor blev helt vild när förbandet 5 Secound Of Summer spelade och om jag kunde låtarna hade jag faktiskt också sjungit med, dom var riktigt bra. När de hade spelat klart så släcktes alla lampor. Minuterna gick och efter säkert fem minuter sattes någon film igång på TVn som visade killarna. Det högg till i hjärtat när jag fick syn på Harry men jag försökte hålla humöret öppet. Efter det så startade hög musik och ut kom de alla killarna, den första jag fick syn på som jag kände igen var Liam. Sedan Louis och till sist Harry. Han mötte min ögonkontakt men bröt den fort. De två andra killarna, den med blonda håret som jag visste hette Niall och sedan han med svart hår jag aldrig kom ihåg namnet på tittade ner på oss också och det syntes hur glada de alla var.
Allt gick bra, tills där när de åkte ner på rampen och stod ovanför publiken och alla de lugna sångerna började komma. Då insåg jag att jag faktiskt grät, vilket jag skämdes för. Jag slog ilsket bort de tårar som föll och sedan pickade jag hårt på Eleanors rygg. Jag visade med handen att jag behövde ut och ta luft, hon såg till en början ledsen ut hon också, men efter några sekunder nickade hon, som en bektäftelse att det var okej.
Jag låste in mig på en utav toaletterna och släppte ner tårarna. Jag kunde höra musiken ända ut och jag kände faktiskt, till min förvåning, igen låten som spelades. Det var last first kiss som Nadja alltid lyssnade på. Låttexten fick mig faktiskt att tänka riktigt mycket på Harry, och dagen med honom i förrgår, det var helt sjukt vad jag egentligen saknade honom. Att bara känna hans doft gjorde mig så lycklig. Men nu var det slut med det. Aldrig mer skulle jag bygga upp ett förtroende för någon. Inte nu iallafall.
Lång del! Vad tycker ni och vad tror ni kommer att hända nu? Kommentera! ;)
everything about you, del 12
12
Linns Perspektiv;
"Hello?"
"Linn? is it you? Hi, it's Harry.. I..-", mer än så hann han dock inte säga förrän jag klickat bort samtalet. Jag orkade inte höra mer bortförklaringar, jag hade hört nog med dem förut. Jag torkade bort de få tårarna som blött ner mina kinder, sedan drog jag på mig ett par mjukisar efter pappa och en slapp tjocktröja. Sedan försvann jag snabbt in till badrummet där jag sedan tvättade av ansiktet. Jag såg bokstavligen hemsk ut, men ingen mer än familjen skulle ändå få se mig idag, så det var ju skitsamma.
Liams Perspektiv;
Jag suckade när jag kom in igenom dörren till studion. Jag insåg då att jag var ensam där. Kanske var jag lite för exalterad över våran viktiga konsert ikväll inför de alla femtiotusentals människorna. Jag taggade riktigt mycket tills ikväll, så jag ville verkligen att detta genrep skulle gå vägen, men att veta att Louis och Harry inte kommer så bra överens just nu gjorde mig faktiskt lite orolig. Vad skulle nu hända? Jag drog efter andan återigen när jag plötsligt hör röster utanför dörren. Jag vände hastigt på huvudet för att kunna se vem det var som kom in och mitt leende spred sig över läpparna när jag fick syn på både Niall och Zayn med en varsin kaffe i handen.
Niall såg lika glad ut som vanligt medans Zayn såg mest förvirrad ut.
"Hey guys, wazzup?", jag höjde rösten och väckte genast deras uppmärkamhet, sedan reste jag mig upp för att möta de båda i en varsin kram. "Where's Lou and Haz?", jag tittade omtumlande och oroligt på klockan och sedan snabbt tillbaka på killarna igen som bara suckade.
"Harry is probably on his way but Louis don't coming.", svarade Zayn. Jag gav honom en ganska så stillsam och chockad blick innan jag tog över ordet.
"Not coming? why? he should never miss any soundcheck?"
"I don't know what it was with him, he sounds angry and tired. I think it's about Harry. But he will be there tonight at our concert.", la Niall snabbt till och log ett svagt leende. Jag nickade bara och förstod att jag inget mer kunde göra. Det var bara att bita ihop och försökta stötta dem båda, även om jag visste hur Harry kunde vara med tjejer så kunde jag ändå förstå att Louis var arg denna gång, det var ju hans flickväns kusin det handlade om nu.
Tjugio minuter senare satt vi alla utom Louis ihopträngda i soffan och jag lärde erkänna att det faktiskt var riktigt tråkigt utan Louis. Jag tittade likgiltigt på Harry som satt på andra sidan hörnet och teg. Han hade knappt hälsat när han tyst smygit sig in i studion. Hans blick var fäst på golvet och jag förstod att även han mådde dåligt av detta.
Jag tittade på på Zayn och Niall som båda höll på med mobilerna. Jag suckade och började tröttna på den långtråkiga tystnaden som spridit sig över rummet.
"Harry, seriously. Why did you do it?", orden bara flög ur min mun och jag ångrade mig faktiskt lite, jag tog dock inte tillbaka orden utan jag fick nu stå för det jag sagt. Niall och Zayn tittade lika frågande på Harry som jag och jag förstod då att den frågan skulle ha kommit iallafall. Harry suckade en ljudlös suck och mötte våra ögon för första gången på hela dagen.
"I don't know. I was so stupid.", han tog sina händer för sitt ansikte. "She was really special, but I destroyed everything."
"Yeah, You were with Will and with him you can be a slighty for drunk.", klagade Zayn. "But you can't blame everything because you were drunk, it's your own choice and you didn't need to drinking too much."
Både jag och Niall nickade instämmande och vi hörde hur Harrys spräckliga röst snart skulle brista. Det kändes jobbigt att behöva se honom så här.
"I don't know her or something. But if you really liked her, you'd probably fight for her.", Niall lät ovanligt lugn och klappade Harry löst på axeln. "Even I as single knew it, and I think that Linn is a nice girl."
Harry ryckte på axlarna och tittade fram bakom sina händer. Hans ögon var röda och hans påsar under ögonen syntes allt för väl. Aldrig hade jag egentligen sett honom så här förkrossad över en tjej förut, kanske var hon verkligen speciell?
"Yeah, but I hurt her. Louis tell me that she had any stupid boy before too. I don't know what happened between them, but I know that she never will forgive me.", tårarna rann ner från hans kinder som han under en längre tid försökt hålla för sig själv. "Louis hate me and probably you guys too. What's happend now, then?"
Jag såg på Zayn och sedan på Niall. Vad trodde Harry om oss? det gjorde faktiskt lite ont att höra att Harry tänkte så. Jag avbröt den lilla tystnaden som uppstod och tittade allvarligt på Harry.
"We don't hate you, Haz. And we'll never do it either.", med höjda ögonbryn stirrade jag på både Niall och Zayn för en bekräftelse på det jag just sa. De nickade. "And not Louis either. He's just a little bit angry right now and let him. He'll get over it.", jag hann bara komma dit för sedan kom Zayn och snabbt tog orden ur munnen på mig.
"Liam is right. And you and Lou has always been like brothers to each other, you two are so close. Never this is forever.", i samma veva så öppnades studio dörren och ett välbekant ansikte syntes.
"Hey Lou!", utbrast Niall och sprang fort fram till Louis för att ge honom en kram. Det slutade med att jag, Louis, Niall och Zayn låg nere på golvet och skojbrottades. Men en sak fattades, en sak som alltid är där när vi skojbrottas på golvet - Harry. Harry som nu satt i soffan och stirrade skamset ner i golvet. Vi märkte hur Louis kastade en illsken blick mot Harrys håll men fortsatte sedan att brottas.
"Okay, now when we all is here. We can just train a little bit before the concert tonight?", frågade jag givande och gick mot lådan där plast-mikrofonerna låg. Louis harklade sig hastigt vilket fick mig att vända på huvudet.
"Uhm.. I shouldn't stay, I'll just fetch my jacket I forget here the day before yesterday.", jag gav honom en tom blick och jag såg att även Zayn och Niall blev en aning besvikna. Jag nickade på huvudet. "See you tonight, maybe."
Jag skulle precis öppna munnen och fråga vad som egentligen höll på att hända när Harry, med mörka ögon och ett bestämt tonläge reste sig upp från soffan och gick raka vägen fram till Louis.
"Maybe?", sa han högt. "Lou, it's okay that you are mad and disappointed on me, it's okay. But you can't punish the rest of the band just for you and me don't talk, okay? Tonight is a important concert there a world famous Music Producer are coming. You can't let down the band, it's not fair."
Jag chockades över Harrys reaktion men jag kunde inte heller låta bli att hålla med honom och jag tror även att det fick Louis att inse viktiga saker. Han tog sig för pannan och nickade en lätt nick mot Harry.
"Sorry guys, it wasn't mean to be such a bitch.", vi log. "Of couse I'm in, I can't disappoint you. We're a team, right?", han tittade först på Harry och sedan på oss. Jag nickade stolt. Han tog av sig jackan och det blev en stor gruppkram mellan oss alla fem, till och med Harry och Louis, vilket kändes så otroligt skönt att se.
"Okay, now we take our second to last song on the concert, Live While We're Young.", klargjorde Zayn och bad mig börja mitt solo. Jag gjorde som han sa och gjorde rörelserna vi övat in.
Vi hade hållt på och övat i studion i över en timme nu och vi var ännu inte klara, men jag började känna mig riktigt säker på våra steg och sceografin. Nu var jag mer än taggad till konserten i O2 arena.
Linns Perspektiv;
Jag satt med min tallrik fil i handen och fjärrkontrollen i andra. Jag zappade mellan de olika kanalerna och jag fastnade slutligen för Disnaychanel. Det kändes bra att iallafall känna sig lite hemma eftersom disneyprogrammen även sänds hemma i Sverige. Vardagsrumsdörren öppnades och in kom El. Hon såg som vanligt bra och uppiggande ut. Hennes vita skjorta matchade perfekt till hennes bruna lockar och hennes svarta byxor satt perfekt till hennes smala, långa ben. Till skillnad från mig som satt i pappas gamla mjukisar som var alldeles för stora och min tjocktröja som jag av någon anledning använder när jag är depp på något sätt. Eleanor log sitt vanliga leende och slgo sig ner bredvid mig i soffan.
"Do you want to go out with me today? and eat some dinner or something?", jag log ett tacksamt leende mot henne men skakade sedan på huvudet.
"No thanks, I'll just be home today and forget everything about what's going on in the world.", jag hörde själv hur tråkig och nere jag lät men det kunde bara inte hjälpas. "Maybe another day."
Hon gav med sig en ledsen suck och tittade besviket på mig. Jag såg att gnistan i hennes ögon försvann och hon tog löst taget om min hand.
"You know that I love you and I hate to see you like this. I don't like that you just sitting here all day, you must come out.", skuldkänslorna bubblade upp inom mig men jag skulle inte ge mig, om det så var det sista jag skulle behöva göra.
"If you go out now, you don't need to see me like this. It's simple.", blicken var fortfarande vänd mot TVn. "And I'm fine, okay? I don't care about him.", det högg till lite när jag sa det. Jag visste ju att egentligen brydde jag mig, egentligen så brydde jag mig så himla mycket, men jag fick bara inte visa mig svag, det gick bara inte. Det existerar inte ens i våran familj att vara svag. Men som vanligt så såg El igenom min lögn, vilket både kunde vara skönt ibland, men i detta tillfället så var det bara jobbigt.
"Yes you do, don't say that you don't care about him, because you do. And I know that he regret his mistake. But yeah, I'm there upstairs if you regret you.", hon klappade mig på huvudet, gick ut ur det strama rummet och trippade sedan upp för trappan.
När jag tänkte efter, skulle det vara fel att gå ut och hitta på något med henne? vad hade jag att förlora? jag vann ju absolut ingenting på att bara sitta här inne hela dagen och äta iallafall.
Oj, vad tror ni? kommer hon följa med El ut? och vad kommer hända då? ;) Kommentera lite, fina ni!
Har även börjat blogga på min privata blogg igen. Kika in om ni har lust! → Personliga Bloggen
everything about you, del 11
12
Harrys Perspektiv;
Vad som gjorde mig både glad och förvirrad var just att vi inte hade hörts av på över ett år, vi var tajtare än allt annat innan och vi hade till och med ett band tillsammans innan One Direction. Han hade alltid stöttat mig i det jag gjorde och jag saknade verkligen honom. Det var en torsdagskväll men vad gjorde det? klubbarna var uppe för det, och förmodligen inte lika mycket folk. Jag var ändå så ledig imorgon så vad hade jag att förlora? dock så vet jag ju att med Will kan jag bli riktigt galen på fester när vi väl kom igång, men idag känner jag mest för att ta det lugnt med drickandet. Eller?
~ Of course I'm in! See you soon, bro. I really miss you too :) ~
Huvudet värkte och jag slog snabbt upp ögonen, till min stora förvåning så var jag inte hemma i min egen lägenhet eller i min egen säng. Jag var inte heller hos någon av killarna. Jag tittade med en förvirrad blick åt sidan och fick se en tjej jag aldrig sett förr. Jag förstod då ännu en gång vad som hade hänt och jag vill inte ens veta vad som skulle stå i tidningen idag. Som tur var så sov hon djupt så jag fiskade försiktigt efter både underkläder och kläder som låg huller om buller i rummet vi befann oss i. Jag gav med mig ett ljudlöst suckande och drog snabbt på mig mina kläder och nästan sprang ut ur lägenheten. Jag tog upp mobilen ur fickan och fick då syn på de fem missade samtalen från Liam, de tre ifrån Zayn och tio från Louis. Jag hade även inkorgen av meddelanden spammat och jag fick då syn på att ett var ifrån Will. Utan att tänka så klickade jag upp det.
~ Wow, you were really drunk last night and I don't know wherever you went. I call Louis and the other boys anyways and you should talk to them, I think. I drive home to Holmes Chapel today, but it was nice to see you. And I hope you are ok ! love you bro ! ~
Jag suckade och klickade ner smset. Jag hade alldeles för ont i huvudet för att tänka. Jag kände inte igen mig vart jag var men till min undsättning så fick jag syn på en taxi. Minuten efter så satt jag i den, påväg hem till min lägenhet. Jag visste konsekvenserna jag skulle få av både killarna, Paul och Linn. Fan, fan, fan, Linn! Vad hade jag ställt till med?
"Harry, what the fuck? where have you been the whole night? seriously.", jag möttes i min egen dörröppning av en illsken Louis. Jag stirrade ångerfullt på honom och kände att jag inte alls orkade bråka. "Have you seen this? all this picture of you and the weird blonde girl as you met on a pub? I don't understand you, Harry, I really don't do it. The magazine and papers write everything about you and the girl as you kissed and sleeped with tonight.", han slängde fram två tidningar, samt massa tweets från arga fans. Jag tittade ännu en gång på Louis som minst sagt såg riktigt upprörd ut, och inte tala om besviken. Jag kände själv hur jag skämdes och Louis hade all rätt till att var arg också.
"How much is the clock?", var det första som kom ur min mun. Han tittade på klockan och sedan på mig igen.
"Half past six.", han suckade. "I thought that your feelings for Linn was special. I thought you should be nice to her and treat her right, but I had wrong. You're the same idiot as before, Haz."
Hans ord fick hjärtat att nästan stanna och hela magen knep ihop. Aldrig hade han vart så.. Allvarlig. Men samtidigt förstod jag inte hur kan kunde vara så arg, han hade ju vart med om detta förut, varför göra sån stor grej av det just nu?
"But why do you care so much about it right now? I mean.. A..-", jag hann inte ens avsluta meningen förrän Louis tittade med mörka ögon på mig.
"Why I care so much now? I've not cared before because the girl you've cheated on before was idiots like you. Now, Harry. It's my girlfriends cousin you cheated on, it's difference.", jag tystnade. "You probably kissed and cuddle with her yesterday before you get drunk, right?", jag nickade och fortsatte att titta mot Louis som nu stod vid dörröppningen med handen på handtaget. "I really don't understand you. How could you? I'm really disappointed of you and I can just imagine how Linn feels right now. And just so you know, she has work hard to forget her ex boyfriend, how do you think now? Oh, I'm really happy for you and your blonde girl. I hope that you'll get a happy life together." , innan jag ens förstod det själv så hördes en hög smäll ifrån dörren och Louis var ute ur lägenheten. Jag lutade ryggen mot väggen och sjönk sakta ner mot golvet. Louis ord ekade i mitt huvud, om och om igen. Vad i helvete hade jag gjort?
Linns Perspektiv;
"Va? vad menar du?", mobilen hade burrat till flera gånger under morgonen. Tillslut svarade jag och det var då Nadja som befann sig på andra sidan luren. Igår hade allt vart så perfekt, jag hade vart så glad att jag ringt både Nadja samt Erika och Elin som campade tillsammans. De alla blev riktigt glad för min skull, men denna morgon var inte lika lyckad som gårdagen om man säger så. "Nej jag läser inte tidningarna vet du ju. Vad står det?
Nadja flåsade i telefonen och hon lät ganska så irriterad. "Du sa ju att du var med Harry igår, men du ljög ju! Han var ju inte med någon blond tjej igår. De dansade, kysstes och han följde med henne hem där på kvällen."
Hennes ord kändes som ett knuvhugg rakt i hjärtat. Var det sant? var det verkligen möjligt? varför hade jag börjat bygga upp ett förtroende med honom? hur kunde jag vara så dum? han är känd, snygg och charmig, varför skulle han ens viljat ha mig? jag borde förstått bättre.
"Jag var med han igår till typ på kvällen. Men han måste ha gått ut efter det. Men jag orkar inte prata nu, hejdå.", med det så la jag på.
Jag stirrade upp i taket efter att ha sett massor med artiklar, bilder och videoklipp. Det Nadja hade åstakommit med var alltså sant, även om jag så gärna inte hade velat tro det. Plötsligt knackade det på dörren, jag satte mig till rätta i sängen och tog ett djupt andetag.
"Come in.", efter de orden så öppnades dörren och in kom El. Jag var faktiskt riktigt glad över att se henne nu, även om jag helst skulle vilja vara själv. Jag drog till med ett tillgjort leende för att hon inte skulle märka att jag egentligen led väldigt mycket över detta. Orden han sa igår betydde förmodligen ingenting för honom.
"Hi.", hon såg allvarlig ut. Hennes glada leende hade ändrats till ett brett leende och hon gick försiktigt fram mot sängen. "I understand that you've seen what the paps write about Harry and the girl.", hon tittade ner mot golvet, nästan som om hon skämdes. Jag nickade till svar. "Are you okay?"
Jag svalde hårt. Skulle jag säga sanningen eller skulle jag dra till med ännu en lögn? jag fnös till av tanken att jag faktiskt blivit van med att ljuga över att jag var okej, så varför inte nu också? "Yeah, of course. I'm fine."
"You maybe could say that to your friends in Sweden, but you can't lie to me. I know you're sad and I knew how much Harry meant to you. And I know, Harry is a dreamboy, and I know he can better. Maybe he deserves..-"
"A second chance? no, I don't think so. I've been betrayed before, too many times, this was the last time I should trust any boy.", orden bara slank ur min mun och jag kände hur irritationen brusade upp inom mig. "But El, I'm okay. Just.. Just let me be alone right now."
Jag la mig ner i sängen samtidigt som jag begravde huvudet i kudden. "You can tell Harry that I'm happy for his sake, then you also can tell him that let me be."
Jag kunde känna hur Eleanor nickade på huvudet, strök mig över huvudet och sedan lämnade hon rummet.
Huvudet fortsatte vila mot kudden när jag plötsligt hör hur mobilen plingade till. En, två, tre, fyra signaler gick och jag förstod därav att det ringde. Utan att jag egentligen ville svara så tog jag upp mobilen, fortfarande med huvudet i kudden, men jag lyckades ändå svara.
"Hello?"
"Linn? is it you? Hi, it's Harry.. I..-", mer än så hann han dock inte säga förrän jag klickat bort samtalet. Jag orkade inte höra mer bortförklaringar, jag hade hört nog med dem förut. Jag torkade bort de få tårarna som blött ner mina kinder, sedan drog jag på mig ett par mjukisar efter pappa och en slapp tjocktröja. Sedan försvann jag snabbt in till badrummet där jag sedan tvättade av ansiktet. Jag såg bokstavligen hemsk ut, men ingen mer än familjen skulle ändå få se mig idag, så det var ju skitsamma.
Vad tror ni kommer hända nu? ooohh.. Ja.. Det får vi se imorgon! ;) Kände för att klämma in ett inlägg till idag, men antar att det inte gjorde något? ;) Kommentera massor nuuu!
everything about you, del 10
8
Linns Perspektiv;
"Yeah, but I just love every Nicholas Sparks movies, they are so good.", med en lite blyg ton i rösten tittade jag försiktigt upp mot Harry som nickade instämmande. "I just love Landon and Jamie, they're so cute together."
Jag märkte själv vad jag pratade och jag förstod inte riktigt varför ens Harry velat vara med mig utan Eleanor också. Jag är ju bara en vanlig tjej, jag visste knappt ens vem han var.
Han log iallafall åt det jag sa och satte i CDskivan och reklamen startades. Vi lutade oss tillbaka i soffan och jag kunde känna hur hans arm nuddade min igen. Nu var vi sådär nära igen. Men denna gång hade jag inte tanken på att flytta ifrån mig.
Eftertexterna rullade och slutet som jag alltid grät åt, även denna gång, var över. Jag torkade tårarna och insåg först nu att mitt huvud var lutad mot Harrys axel. Jag förflyttade mig fort åt sidan när mitt huvud sneglade upp på honom och han log sitt vanliga, charmiga leende. Hans smilegropar syntes extra bra och hans gröna ögon stirrade på mig. I vanliga fall hade jag tyckt att hela situationen var konstig, men på något sätt så kändes det.. Bra att vara här hos Harry, i hans vardagsrum och ha tittat på A walk to remember med huvudet lutat mot hans varma, trygga axel.
När jag märkte att han fortsatte att ha blicken riktat mot mig så kunde jag inte längre låta bli att titta upp från golvet. Jag vände på huvudet och våra blickar möttes. Jag tittade på klockan som satt på min arm, den var bara halv nio. Harry log ännu ett leende och vi satt under tystnad innan han slutligen tog ordet i sina händer.
"Are you hungry or something?", utan att tänka så nickade jag ivrigt på huvudet. Det fick mig att tänka på att jag faktiskt inte ätit sedan lunchen i stan tidigare idag. "Do you like Pizza?"
Min mage knorrade till när jag hörde ordet Pizza och jag började undra vad Harry egentligen trodde om mig. Vem tycker inte om Pizza liksom? Jag fnös till och gav Harry ett välmånende leende.
"I love Pizza!", sa jag ärligt och betonade 'älskar' lite extra. Han skrattade och reste sig upp.
"Good, I call the Pizza boy as drive around and serving the food.", jag tittade tacksamt på honom och strök mig lite rofyllt på magen. Han stannade i dörröppningen och tittade bak på mig med sitt vanliga leende som gav mig gåshud. "And since I don't might buy your coffee in the city yesterday, I'll but the Pizza to us now. Okay?"
Jag suckade och nickade uppskattat åt Harry som nu gått till rummet intill för att beställa maten, men lika snabbt som han försvann kom han tillbaka och tittade undrande på mig. "Which pizza o you want?"
Jag fnittrade och tänkte efter en stund. "I don't know. I take what you'll take, just because test something new.", han log och gick ut ur rummet igen. Jag kunde höra genom väggen hur han pratade med någon och han lät lika vänlig som vanligt. Han kom sedan inrusande men stannade till när han fick syn på mig, sedan gav han mig sitt leende igen.
"The pizza is coming about fifteen minutes.", klargjorde han och satte sig bredvid mig i soffan igen.
"Perfect. I'm starving!", vi båda skrattade till och sedan blev vi sittande i soffan, under en lugn tystnad.
Femton minuter senare var pizzabudet utanför dörren. Under tiden vi väntade så satt vi och pratade om lite allt möjligt. Jag kände att trots den lilla tiden vi fått tillsammans så hade jag börjat förstå hur han fungerade nu. Han var killen som gillade att spexa, var väldigt lugn och trygg, men också helt otroligt charmig. Han skulle kunna få vilken tjej som helst på fall, om han så ville. Han kom in till rummet med två Pizzor i armarna och ställde dem framför mig på rumsbordet. Han hann knappt sätta sig innan jag redan börjat huggit in på den ljuvliga Pizzan.
"Oh, This was really good. I starded to wonder if your choice of food was any good idea, but now I'm not so sure anymore.", jag tänkte fortsätta meningen när jag insåg att jag hade munnen full av mat samtidigt som jag pratade med Harry. Åh herregud, varför skulle jag alltid göra bort mig? Mina kinder hettade till och jag tuggade fort ur munnen innan jag fortsatte. "I'm so sorry, I usually not talk with food in my mouth. Sorry."
Han tittade först konstigt på mig sedan hände det som jag faktiskt inte var beredd på skulle hända - han brast ut i skratt. Då var det min tur att titta konstigt på honom.
När han väl lugnade ner sig en aning så tog han en megastor tugga av sin pizza, tittade på mig och pickade löst på min arm för att väcka min uppmärksamhet. "I don't really know what do you mean now."
Jag gav med mig ett lätt fniss och återgick till min pizza igen. Genom att han gjorde lika som mig - dock med flit, men ändå, så kändes situationen mycket bättre och jag kände mig inte alls lika dum längre.
Harry harklade sig och väckte återigen min uppmärksamhet. Jag tittade på honom och gav honom ett nätt leende samtidigt som han försökte att säga något.
"Uhm..", han fnös till lite, som om han skämdes lite för det han just skulle säga. "Linn, I know we don't know each other so well yet, but I'll anyway thank you for you make my day, today.", hans ord fick mig att rodna men innan jag hann säga något så hann han före. "And by the way. You don't need to blush when you eat. I love girls with good appetite, and one more thing, I think I like you."
Jag stelnade till. Hörde jag rätt? sa Harry just att han gillade mig? mig av alla miljontals tjejer i världen? Jag blev helt mållös och hade inte hört någon säga det till mig på över ett år, från en kille som egentligen inte ens verkade älska mig på riktigt. Men skulle jag kunna våga tro på Harrys ord? skulle jag våga lita på någon utom mina vänner igen? Jag log som svar och jag märkte att Harry själv blev lite tagen över det han just sa.
"I really sucks to talk about feelings, but I think I like you too.", jag suckade samtidigt som jag kunde se mig själv speglas i Harrys pupiller. "But we have just know each other in one day? I really don't know yet."
Han drog in mig i hans varma armar och jag lutade försiktigt huvudet mot hans axel och sniffade in hans doft från hans hals. Han strök mig över både rygg och hår och jag kunde höra hur hans andetag åkte fram och tillbaka.
"I know, that's why I want to know you more and Louis said that you stay here in four weeks, we have so much time.", hans ord gjorde så både blev säkrare på mig själv och mina känslor för Harry. Han hade alltid så rätt i det han sa. Kanske skulle jag kunna våga lita på honom? han verkade inte alls vara den typen som skulle svika någon han gillade.
Jag ville inte gärna släppa hans tag om mig, men något sa mig att det kanske var läge för att dra mig undan. Han tittade lugnt på mig med ett brett litet leende som lekte på hans läppar. Utan att ens tänka så pressade jag mina läppar mot hans och han besvarade den varsamt. Jag kunde känna smaken av pizza på hans läppar, vilket bara fick mig att le.
Harrys Perspektiv;
Efter en lyckad och perfekt kväll så var det dags att säga hej då. Skulle jag vara ärligt så tog det emot mer än jag hade kunnat trott att se henne stänga dörren efter sig. Jag ville egentligen ha henne att sova över, här med mig, men även jag visste att det skulle gått alldeles för fort fram, och jag vet ju hur det har gått i tidigare förhållanden, så för att minska risken att förlora Linn så måste jag ta det lugnt, hur gärna jag än ville ha henne och kalla henne för min.
Jag ryckte till när jag kände hur min mobil vibrerade. Jag tog snabbt upp den och tittade på den lysande skärmen. Det var ett sms, ifrån Will, en gammal kompis från Holmes Chapel, jag blev faktiskt både glad och förvånad över hans namn på displayen och snabbt drog jag upp det så jag kunde läsa hela.
~ Yo man ! that was so long time ago. I'm in London right now, my mom say hi to any old friends. Are you free ? I'm really party craving ! Please, come on ! I miss you, bro. It was a year ago ! ~
Vad som gjorde mig både glad och förvirrad var just att vi inte hade hörts av på över ett år, vi var tajtare än allt annat innan och vi hade till och med ett band tillsammans innan One Direction. Han hade alltid stöttat mig i det jag gjorde och jag saknade verkligen honom. Det var en torsdagskväll men vad gjorde det? klubbarna var uppe för det, och förmodligen inte lika mycket folk. Jag var ändå så ledig imorgon så vad hade jag att förlora? dock så vet jag ju att med Will kan jag bli riktigt galen på fester när vi väl kom igång, men idag känner jag mest för att ta det lugnt med drickandet. Eller?
~ Of course I'm in! See you soon, bro. I really miss you too :) ~
Undra hur det går på festen? Kommer Harry kanske få i sig lite för mycket? ja, vi får se vad som händer!
UPDATE; NY DEL KOMMER IKVÄLL REDAN!
Massor med kramar till er <3
everything about you, del 9
11
Linns Perspektiv;
Sedan kunde jag ju nästan inte ens vänta med att få komma hem till självaste Harry Styles ikväll, det var något jag verkligen såg fram emot. Undra om han höll det rent och fräscht? undra vad Nadja skulle säga om detta, förmodligen skulle hon freaka ur. Jag fnissade åt tanken och återgick till samtalet med de andra igen.
Harrys Perspektiv;
Jag tittade på klockan, halv två. Klockan två skulle vi vara i studion eftersom vi skulle ha en viktig intervju. Jag hade en halvtimme på mig vilket var perfekt. Jag drog handduken genom håret samtidigt som jag gick mot garderoben för att välja kläder för dagen. Det fick bli en oanvänd skjorta med en t-shirt under och till underfel fick det bli mina svarta jeans. Tänk att jag helt glömt bort att vi skulle ha den här intervjun idag, vad tänkte jag med? jag hade däremot riktigt tur att hon inte heller kunde på dagen, därför såg jag fram emot att få spendera kvällen tillsammans med henne. Jag hade ingen aning, varför ville jag fortsätta träffa henne? ja, hon såg riktigt bra ut, men det var något annat som jag drogs till. Hon var absolut inte som de andra tjejerna.
"Hey boys, so fun to see you again. How's it?" , den manliga intervjuarn som hette Mark, räckte oss en varsin mikrofon och Zayn var snabb med att ta första ordet.
"It's very good. Right now we work pretty hard with our new album as released in December.", han tittade mot oss och Louis fortsatte.
"Yes, it's great. And we are so excited to out Stadium tour as started next year, it's like a dream as became true. Our fans is incredible."
"Yeah, absolutley they are. We would not be here today if it not was for our girls.", tillade Liam med ett leende. Jag höll med men bestämde mig för att låta killarna få prata. Alltid är det mig intervjuarna lägger mest enegri på, vilket enligt mig är väldigt tråkigt eftersom vi är ett band, vi gör allt tillsammans och då blir det så himla fel att folk mest lägger sina frågor på mig, som om de andra inte existerar.
"It sounds good boys. Now I thought we could answer any questions you received, it's okay?" ,vi alla nickade och han började genast läsa upp några utav frågorna. "We start with you Zayn. What is your favourite song in the Take me home album?"
Utan att tveka så svarade Zayn snabbt, jag, vik väl som de andra killarna visste exakt svaret på den frågan.
"It's absolutely Little things, it's a really beautiful song as we appropriates to all our Directioners out there. They all are so pretty.", Mark nickade och fortsatte med sina frågor. Louis och Niall fick frågorna som "Vad är din favoritmat" eller "Vad gör du när du är ledig", de svarade snabbt på det och sedan så var det bara jag och Liam kvar.
"Okay, Liam. The fans wonder very much what's really happen with you and your girlfriend. If it something you want to tell your fans as looked at the tv right now?", både jag och resten blev stela och vi visste att Liam fortfarande mådde dåligt över situaionen. Jag tittade på honom och jag såg att han tänkte över det han skulle säga.
"Uhm.. What's really happend stay between me and Dani, but I can confirm that I'm single.", han log ett tillgjort leende och Mark tittade förstående mto oss.
"Right, Harry. Now it's just you left. And the fans wondered.. What a type of girl do you fall for?" , jag tittade på de alla som alla hade ett retsamt flin på läpparna. Jag försötke att ignorera dem men när jag kände Liams lilla fakeharkling kunde jag inte låta bli att hålla leendet borta.
"Uh.. Actually, I haven't any 'type' of girl. I like girls as know who they are and they should not be easy to get. I like 'difficult to win' girls'."
"But you're single now then, or do you have anyone? and should you be able to date a fan?" , jag harklade mig och tittade mot Mark med ett leende.
"Yeah, I'm single, yes. And if she's a directioner or not has no significance.", han tackade för svaret och gick vidare. Den hela intervjuen tog ungefär en timme, lite längre än vanligt, men samtidigt kul.
Louis skyndade sig ut där Eleanor stod och väntade på honom. Vi alla andra hälsade vänligt på henne och jag märkte i hennes blick att hon tänkte på någonting.
"Should you with to eat some Pizza, Haz?", Liam klappade mig på ryggen och men jag fortsatte att titta ner på marken.
"No, He's gonna be with Linn.", Louis väckte allas uppmärksamhet och jag märkte direkt hur de alla flinade stort åt mig.
"Yeah, later today. She's with hers parents and grandma right now, I think.", jag log. Eleanor tittade på mig och nickade på huvudet. "But I think I should just go home and chillin' I'm really tired, I son't slept well tonight."
-
Kvällen var kommen och jag hade just fått smset om att Linn var påväg. Jag hade gett henne min gatuadress
och hennes mamma skulle tydligen ge henne skjuts hit, vilket var snällt av henne. Jag satte igång en omgång FIFA för mig själv för att fördriva tiden när jag plötsligt hör dörren plinga. Jag pausade spelet och innan jag öppnade dörren tittade jag mig en sista gång i spegeln som var alldeles bredvid dörren. Jag rättade till håret för att sedan öppna dörren. Bakom den stod hon, hennes mörkbruna hår glänste och hennes läppar var mörkrosa. Hon var så himla fin. Vi hejade på varandra och hon besvarade den lilla kramen jag gav henne. Det var nästan så att jag inte kunde slita blicken ifrån henne, men jag var illa tvungen när hon gav mig en frågande blick som jag inte riktigt kunde svara på.
Linns Perspektiv;
Jag såg mig omkring i hans lägenhet som jag inte alls skulle kalla lägenhet, utan med andra ord ett hus med en våning. Allt var riktigt stort och snyggt, inte alls vad jag hade förväntat mig av Harry faktiskt. Jag märkte då och då hur han tittade på mig och skulle jag vara ärligt så kunde jag nästan inte låta bli att inte snegla på honom heller.
"What should we doing?", han slog sig ner på soffan och jag följde hans exempel. Men när jag märkte att jag kanske råkat suttit mig lite för nära så flyttade jag mig några centimeter ifrån honom, vad kunde han tro om mig? att jag ver desperat? nehedu tack.
"I don't know. Just see some movie, maybe?", han nickade åt mitt förslag och reste sig upp från soffan för att ta fram sina filmer.
"Which genre?", han höll fram en bund med filmer och ännu var de inte slut. Hela skåpet hade han fullt med filmer och jag gick sakta fram till honom.
"I don't like horror movies, but I really like some comedy or drama.", jag tittade på honom och märkte direkt att han försökte hålla flinet inne. Jag fick då syn på "A walt to remember", en av mina favoritfilmer och att se den tillsammans med Harry skulle vara kul. Jag pekade på den och gav honom mitt gladaste leende. Han kollade på fodralet och gjorde någon slags grimash, sedan nickade han.
"It's my sisters movie as he forgot her. It's a really sad movie.", konstaterade han och jag nickade åt han.
"Yeah, but I just love every Nicholas Sparks movies, they are so good.", med en lite blyg ton i rösten tittade jag försiktigt upp mot Harry som nickade instämmande. "I just love Landon and Jamie, they're so cute together."
Jag märkte själv vad jag pratade och jag förstod inte riktigt varför ens Harry velat vara med mig utan Eleanor också. Jag är ju bara en vanlig tjej, jag visste knappt ens vem han var.
Han log iallafall åt det jag sa och satte i CDskivan och reklamen startades. Vi lutade oss tillbaka i soffan och jag kunde känna hur hans arm nuddade min igen. Nu var vi sådär nära igen. Men denna gång hade jag inte tanken på att flytta ifrån mig.
Ännu ett tidsinlägg.. Hihi.. Vad tror ni? kommer det bli dom eller kommer något hinna förstöra? ;) Kommentera sötisar!
everything about you, del 8
8
Linns Perspektiv;
Hela smset fick mig att rysa av lycka och det kändes som en varm våg strömmade över min kropp. Men ändå, vad menade han med detta? var det så här han gjorde med alla tjejer? tänk om han bara ville en sak. Jag sköt bort tanken och bestämde mig istället för att svara honom.
~ Yeah, tomorrow sounds good. See you, then xx ~
Jag skyndade mig att skicka iväg det innan jag hann ångra mig. Jag kom då att tänka på Carl. Tänk om Harry var exakt som han? tänk om Harry var lika som honom? jag klarade verkligen inte av den tanken att bli sårad på det sättet, igen.
Jag la mig till rätta i sängen och skulle slutligen stänga ögonen när jag hör en knackning på dörren. Jag drog efter en långsam suck och såg hur dörren öppnades. Mamma och hon gav mig en oskyldig blick.
"Får jag komma in?", jag stirrade på henne med vidöppna ögon utan att säga något alls. "Okej, jag är redan inne men är det okej?"
Jag ryckte på axlarna som svar och gav med mig plats åt mamma i sängen. Hon gick tacksamt fram och la sig bredvid mig. Där låg vi länge utan ett ord med oron som varade i luften.
"Du vet det som hände för ett år sedan. Pappa och jag bearbetar det varje dag och jag vill att du ska veta att ingenting är ditt fel.", jag fnös till och kände hur skrattretande det hela lät.
"Det är inte mitt fel att du klantar dig, jag vet.", känslokallt tittade jag på mamma som nu såg förvånad ut. "Var det detta du ville prata om så kan du gå.", hon suckade och försökte lägga sin arm över mig när jag försiktigt puttade bort den.
"Det blir inte bättre av att vi håller det inom oss, vännen.", hennes ögon glänste i mörktet och jag kunde se hur tårar föll ner från hennes kinder. Jag gjorde allt för att pressa bort tårarna. Jag ville verkligen inte gråta framför mamma, hon skulle inte få vinna.
"Jag tänker inte prata med dig om detta, du gjorde fel och svek vår familj.", ännu ett känslokallt tonfall föll ut ur min mun och jag ångrade nästan att jag sade det. Jag visste hur jobbigt det var för både mamma och pappa just nu och det gjorde inte saken bättre att jag trotsade emot. Dock var hon värd det.
"Jag tänker inte prata med dig om detta, du gjorde fel och svek vår familj.", ännu ett känslokallt tonfall föll ut ur min mun och jag ångrade nästan att jag sade det. Jag visste hur jobbigt det var för både mamma och pappa just nu och det gjorde inte saken bättre att jag trotsade emot. Dock var hon värd det.
"Jaja, nog prat om detta. Mormor hörde av sig. Hon undrar om du, jag och papap vill äta lunch med henne som varje år. Hon skulle älska att du var med.", jag bet mig i läppen och tänkte mest "fan".
"Men måste jag?", klagade jag och drog täcket över huvudet. "Vi gör samma sak varje år. Vi tittar på Londons gator och stora hus sen äter vi på samma restaurang varje år."
"Mormor saknar dig, ni har inte träffats sedan i julas och hon träffar inte dig alls lika ofta som hon träffar Eleanor.", hon hade rätt. Jag hade inte träffat mormor på ett halvår nu och ärligt talat så saknade jag henne riktigt mycket.
"Men hur länge då? jag skulle träffa Harry imorgon ju.", mamma tittade på mig med ett glatt flin på hennes läppar. Hon nickade på huvudet och nästan skrattade lite.
"Det är bara på dagen ju, du hinner vara med Harry på kvällen.", hörde jag rätt? På kvällen? vad skulle vi göra då? hade hon förväntat sig att jag skulle sova där? Jag gav henne ett svar genom att nicka på huvudet och med det så pussade hon mig hårt i pannan innan hon tillslut lämnade rummet. Jag tänkte på det hon sa och hur skulle Harry ta det? tänk om han inte ens kunde på kvällen och tänk om han inte ens vill vara med mig på kvällen? jag suckade och grabbade taget om mobilen som låg på nattygsbordet bredvid mig. Jag klickade upp Harrys nummer och skrev in ett ärligt svar.
~ Sorry, but tomorrow on the day should I go out with my parents and my grandma. I've miss her so much and I'll really meet her tomorrow. But if you want to, we can meet each other on the evening? I looked forward to see you. But if you don't want or can, I understand. x L ~
Jag läste, suddade och skrev in samma meningar igen och slutligen skickade jag iväg smset. Jag tvekade en aning men efter att haft det skickat så kändes det bra. Nu var det bara att vänta på svar.
Jag slöt ögonen och hade precis somnat när mobilen burrar till. Jag tittade yrvaket på den lysande displayen och tog långsamt mobilen för att titta på svaret.
~ It's really okay. I forgot that we had any interview tomorrow on the day, so to meet you on the evening would be perfect. We can just chillin' in my apartment and see any movie if you want to? have a great time with grandma. See you tomorrow. x Harry ~
Smset fick mig att le överdrivet stort och jag svarade kort ett "det låter bra"- sms. Sedan slöt jag mina ögon och somnade snabbt, fast denna gång, med ett större leende än innan.
Jag tittade på klockan för säkert tionde gången på de senaste fem minutrarna. El's föräldrar jobbade och gick på semester om en vecka, mamma och pappa var ute och handlade och skulle vänta utanför om bara en kvart och jag visste hur jag skulle göra. Jag skulle stå där, prydlig och klar - redo för en dag med mormor i London. Jag suckade och drog läppstiftet fram och tillbaka på mina läppar och jag märkte tydligt att denna nyans passade mig perfekt. Jag lät håret vara i naturliga lockar, sedan drog jag på mig min jeansväst och ett par blommiga tights, sedan var jag klar. Och sagt som gjort, femton minuter senare stod jag utanför huset och bilen rullade in på uppfarten.
"Hey Grandma!", utbrast jag när jag fick syn på mormor som satt utanför restaurangen. Hon nästan sprang lika emot mig som jag gjorde med henne och att känna hennes omfamning igen var underbart.
"Hey, my girl.", hon tittade förvirrat på mig och sedan på mina föräldrar. "It's really you, Linn? I don't recognize you! You have been so, so long and your hair have been longer!", hon skrattade. "But you're the same Linn, I think?", jag log och nickade på huvudet.
"Of couse I am. And I've missed you soo much!", jag kramade om henne ännu en gång och hon log. Jag kunde se hur några gråa hårstrån gömde sig i hennes bruna hårbotten, men att veta den känslan att mormor inte alltis skulle finnas här gjorde mig riktigt ledsen.
"I've missed you too, hun. You've been soo beautiful my darling! a real women!", hennes ord fick mig att skratta. Jag släppte sedan taget om henne och hon gick vidare till mamma och pappa.
"Okay, what do you want?", mormor tittade på menyn och försökte leta på något nytt. Jag tittade frågande på mamma som bara log.
"I take the same as the other years.", de alla tittade upp från menyn. "Pasta and chicken."
Vi beställde och jag fortsatte att lyssna på mamma, mormor och pappas prat om att ha eget företag.
"Hey, Linn!", mormor tittade undrande på mig och jag förstod genast att jag vart i mina egna tankar igen.
"What?"
"How's it between you and the cute boy as you was in love with in the christmas for a year? what's his name?", pappa harklade sig hastigt och tittade oroligt på mig. Jag gav honom ett tryggt leende som sa ungefär "det är okej".
"Carl. And we're not together anymore. We break up about one years ago.", mormor stelnade till och tog servetten för munnen.
"I'm sorry sweetheart."
"No, don't be. You couldn't know.", hon tittade lättat på mig och tog min hand. Jag sneglade på mamma och pappa som båda såg lättad ut dem också. Men till min undsättning så kom äntligen maten, vilket var precis i tid eftersom jag var riktigt hungrig.
Vi åt vår mat med en god efterrätt till och sedan gick vi som vanligt ut i stora London. Det var nog det avslappnande jag gjort på länge. Att bara njuta av den friska luften och höra mormor vara så lycklig. Men jag kunde ändå inte förstå varför jag fick så många blickar på mig, varför människor, främst småtjejer viskade bakom min rygg. Trodde dom att jag inte skulle märka eller gjorde dom det med flit? jag försökte att ignorera dem och bara njuta av att vara med familjen ett tag - utan några bråk.
Sedan kunde jag ju nästan inte ens vänta med att få komma hem till självaste Harry Styles ikväll, det var något jag verkligen såg fram emot. Undra om han höll det rent och fräscht? undra vad Nadja skulle säga om detta, förmodligen skulle hon freaka ur. Jag fnissade åt tanken och återgick till samtalet med de andra igen.
Detta är alltså ett tidsinlägg! Men kommentera gärna vad ni tyckte om det. Var det för långt?
Även om jag ej kan svara så gör jag det på torsdag när jag kommer hem! Kram!
everything about you, del 7
9
Linns Perspektiv;
"Thank you, I'll text you.", han gav mig en snabb kram innan han sedan begav sig åt sitt håll. Jag suckade lyckligt och gick in genom dörren där mamma stod och flinade som en tok.
"Hur mycket har du sett?", klagade jag och trampade av mig skorna. "Eller vänta.. Inget!"
Hon skrattade bredvid mig och jag gick snabbt in till köket för att ta något att dricka. "Han var väldigt söt. Men passa dig för sånna som han."
Jag stängde snabbt kylskåpet och tittade frågande på mamma. "Sånna som han?"
"Han är känd, han är snygg, han är rik. Han kan få näst intill vad han vill.", hon suckade och tittade uppmanande på mig. "Jag säger bara det. Men bara du är lycklig så är jag."
Harrys Perspektiv;
"Guys, what the hell are you doing in my apartment?!", jag tittade chockat på både Liam och Niall som satt i min vardagsrums soffa med spelkontrollerna i högsta hugg. De pausade spelet när jag kom in och gav mig en oskyldig blick.
"Liams playstation is broken and your apartmant was close.", Niall visade nycklarna och slängde de på bordet. Jag skakade tröttsamt på huvudet och slog mig ner bredvid dem i soffan. Varför var vi tvugna att ha varandras nycklar för? trots situationen så kunde jag ändå inte låta bli att le, vilket snabbt de båda killarna la märke till.
"Where have you been, by the way?", Liam gav mig en nyfiken blick och jag sjönk ihop lite i soffan. "And were is Louis?"
"Louis is with Eleanor and they should sleep together tonight.", de fortsatte att titta undrande på mig och flinet ökade i storleksgrad på dem. "And I was with them. El's cousin from Sweden was there too. She was really kind and cute, if I should be honest."
Liam och Niall tittade på varandra med ett leende och nickade på huvuderna. Jag vände huvudet åt deras håll och log åt dem med.
"Do you talk to her pretty much, or?", jag la benen under mig och nickade mot Niall. "Gave you her your number, then?"
"No, but I might hers.", jag suckade. "I said that I should text her, should I really? I mean.. She's Louis girlfriends cousin.", jag tvekade under hela meningen men när jag väl hade det sagt så kändes det skönt. Det kändes bra att ha Niall och Liam som alltid lyssnade.
"Man, I think you should. Who cares about what people thinks? you are just friends, right? And Louis would love to see you two together. He text me that they leave you alone today.", Niall klappade mig på axeln.
"She was really cool. She don't anything about us and she was not like the other girls, she was different. Maybe that's why I really like her. But anyway, I don't know her so good yet, , but It's a good start and I want to know her more.", de båda föll in i ett skratt och tittade mot mig, nästan så jag fick känslan att de skrattade åt mig.
"Harry, you're Harry Styles. The famous one that every girl in the world fight for? why so worried?", Liam lät avslappnad i rösten och var det något jag inte gillade så var det när någon sade att 'jag kunde få vem jag ville', eftersom det absolut inte alls var så.
"No, that's the problem. She's not a big fan. She take me for me, not for a bandmember in One Direction, that's why I'm a little bit worried, because just me can't get any girl in the world, and that can not Harry Styles in One Direction eigher, so just stop say that boys. But as I said, she's special.", de nickade som svar, vilket räckte för mig. Jag berättade inte detta för att kunna få massor av stöd och hjälp, utan för att jag inte ville ljuga för mina två bästa vänner, och nu visste dom hur jag kände.
Linns Perspektiv;
Jag bytte ut mina "gå ut"- kläder och satte istället på mig ett par slitna gamla jeansshorts och en slapp magtröja. Jag tittade på klockan, halv sju. Vädret var fortfarande på topp och solen sken. Vilket gjorde att jag skärde en bit melon, satte i lurarna i öronen och la mig på en utav solstolarna utomhus. Jag tänkte på dagen med Harry. Eller, Harry, Louis och El. Dock hade Louis och El lämnat oss ensam ganska mycket, så man skulle kunna säga att det var en dag med nästan bara Harry, men inte klagade jag på det. Sedan tänkte jag på det mamma sade när jag stod vid kylskåpet. Jag suckade tungt och åt en bit av melonen. Då slog tanken mig - vart är alla?
Jag drog ur plupparna ur öronen och gick ifrån altanen in till det stora huset igen. Ingen var på nedervåningen. Jag tittade i vartendaste litet rum. Plötsligt hör jag svaga röster, jag följde rösterna tills jag ordentligt kunde höra rösterna. Jag suckade när jag hörde att det var mamma och pappa från övervåningen. Försiktigt gick jag upp för trappan och kunde höra meningar som "Måste vi prata om detta nu? vi är på semester." eller "Det var du som gjorde fel, inte jag.", jag visste då direkt vad det handlade om. Jag orkade inte höra mer av deras bråk, jag tog ett djupt andetag och gick in till rummet där de befann sig. De gav mig en eftertraktad blick och föväntade sig nog att jag skulle säga något. Jag suckade och la armarna i kors.
"Vart är de andra?", jag stod kvar i dörröppningen och de båda två tittade fundersamt omkring.
"De åkte och handlade bara. Gå ner du gumman, det är inget allvarligt.", mamma stirrade rakt in i mina ögon och gav mig blicken ett barn helst inte ville få av sina föräldrar. Jag gjorde då som hon sade och gick raka vägen ut ur rummet, tillbaka ner till altanen och tog taget om min mobil som jag lämnat kvar på solstolen. Förvånat märkte jag att jag fått ett sms, det var ett okänt nummer men jag klickade snabbt och nervöst upp smset.
~ Now you get my number ;) I had really fun today, maybe we can do it again? tomorrow or something? xx Harry ~
Hela smset fick mig att rysa av lycka och det kändes som en varm våg strömmade över min kropp. Men ändå, vad menade han med detta? var det så här han gjorde med alla tjejer? tänk om han bara ville en sak. Jag sköt bort tanken och bestämde mig istället för att svara honom.
~ Yeah, tomorrow sounds good. See you, then xx ~
Jag skyndade mig att skicka iväg det innan jag hann ångra mig. Jag kom då att tänka på Carl. Tänk om Harry var exakt som han? tänk om Harry var lika som honom? jag klarade verkligen inte av den tanken att bli sårad på det sättet, igen.
Ojoj, hur ska det bli mellan Harry och Linn? tror ni att det blir dom eller kommer de stanna som vänner? ;) och vad var det egentligen som hände mellan Carl och Linn? de får vi reda på längre fram! hihi ;)
Oj, just det. Ska bort idag till på torsdag, men ska skriva så ett inlägg kommer upp per dag iallafall! men då får ni kommenteera oxå! I do it for you! :) kramisar <3
everything about you, del 6
15
Linns Perspektiv;
"But.. We can go with you and..", började Harry men El skakade sakta på huvudet.
"Go before you two, we coming after!", både jag och Harry tittade på varandra och gav tillslut upp. Vi visste att vi inte hade någon chans mot Louis och Eleanor tillsammans eftersom El var den mest envisaste jag kände, och Louis verkade vara precis lika dan. Vi vände på oss och gick ifrån kärleksparet påväg till Starbucks som låg bara gatan neranför. Det var en evig och pinsam tystnad mellan mig och Harry som aldrig ville ta slut. Herregud, hur skulle detta sluta?
Jag rättade till hästsvansen och sneglade åt de två vakterna som gick tätt intill oss. Ärligt talat så var det lite obehagligt, men eftersom vi ändå inte sa något så spelade väl inte det någon roll precis. När vi kom utanför den lilla dörren som skulle leda oss in till ett av Londons kändaste cafeér så tittade jag lite trevande på Harry som villigt öppnade dörren åt mig. Han viftade lite med handen som visade ungefär 'varsågod'. Jag log ett brett leende och tog av mig mina solglasögon för första gången sedan vi kom in till stan. Jag såg hur Harry sökte min ögonkontakt men envist så tittade jag ner mot golvet samtidigt som jag gick mot kassan. Tystnaden var fortfarande pinsam, men ändå så var den på något sätt.. Speciell. Det kändes inte som att jag skulle gå under jorden iallafall.
"What do you want? I'll buy everything you want.", han log ett flörtsamt leende och tog fram sitt kort. Jag höjde ena ögonbrynet samtidigt som jag rynkade lite på pannan.
"Actually, I can buy my own cake.", jag tog fram min plånbok ur väskan och han tittade lite hemlighetsfullt på mig. Men han gav upp och nickade bara på huvudet. Det var våran tur att betala och vi båda stod där med en varsin muffins och en kaffe. Stämningen var inte lika spänd längre och bara av att titta på Harry gjorde mig generad, hela han var riktigt fin.
"You know me, but I don't know anything about you more than your name is Linn. Tell me more?", Harry tog en tugga av sin muffins och tittade med sina gröna ögon in i mina. Jag ryckte på axlarna och tog en klink av det heta kaffet.
"I don't know you more than your name either.", jag log ett svagt leende mot honom men fortsatte att titta in i hans ögon. "So we know the same about each other."
Han nickade som svar med ett hemlighetsfullt flin som lekte på hans läppar. "Okay, While we waiting for Louis and El, we can play a game?"
Jag tittade frågande på honom och tittade mig runt i cafeet. "Play a game?", jag citerade hans ord och tittade frågande på honom.
"Yeah, ten questions? are you on?", jag skrattade och nickade stadigt på huvudet. "You can start if you want."
"Okay.. Uhm.. How old are you?", han flinade åt frågan och han såg väldigt road ut.
"I'm nineteen.", han drack en klunk av kaffet och satte sina fingrar på hans läpp. Som om han funderade på något. "Ask me nine questions to, then I'll ask you."
Jag nickade och började förstå leken väldigt bra. Efter en stund hade jag redan fått reda på att han fyller den första februari, hans favoritfärg var Orange, Han hette Edward i mellannamn, han älskade FIFA och hans favoritfilmer var Love Actually, Titanic and the notebook. Efter dessa frågor så tog det stopp och jag visste inte vad jag skulle fråga längre. Jag skruvade lite på mig och vände blicken ner mot muffinsen.
"If it's okay if I save the four more questions to later?", han skrattade och nickade.
"Yeah, of course. Now it's my turn to ask you something.", jag nickade och han skulle precis öppna munnen då Louis och Eleanor kom klampade ner och satte sig bredvid oss.
"Hey guys. Have you had it good?", Eleanor log och tittade på mig. Jag log faktiskt tillbaka och sneglade lite på Harry innan jag svarade.
"Yeah, actually I had.", jag såg hur Louis och Eleanor tittade på varandra och sedan på mig och Harry som tog över ordet.
"Actually? took you for granted that I should be boring?", han riktade blicken mot mig och jag hörde ironin i hans röst. "Honesly, I've had a really good time with you.", han log sitt de där flörtiga leendet igen och jag började nu inse att Harry var den som gillar att prata och flörta mycket med tjejer. Jag nickade och höll med.
"Yes, but you living in Sweden, right?", Louis tittade nyfiket på mig och än en gång nickade jag på huvudet.
"Yeah, I do. But me and my parents driving often here when I was younger, so I knew London very well."
"We love Sweden. We played in our first single there and It's like our second home.", klargjorde Harry och blinkade med ena ögat. Mina kinder hettade till men jag gjorde allt för att inte visa det.
"El, should you go home now?", jag tittade undrande på Eleanor som gick hand i hand med Louis. Vi hade shoppat i timmar och ärligt talat så hade jag haft det riktigt roligt, inte hade jag trott att det var så kul att shoppa med Louis och Harry eftersom killar oftast brukade klaga när det kom till tjejer och deras shopping. Men medans Louis och El hade gått i massor med affärer så hade Harry, utan att ens klaga, följt med mig, vilket jag var innerligt tacksam för.
"No, me and Louis should go out and eat tonight and I think I'll sleep with him. But I can follow you home if you want to?", jag flinade och skakade menande på huvudet.
"No, of couse not. I find to your house myself.", hon nickade en lätt nick och släppte Louis hand. "Thank you for you follow with us today. It was really funny.", hon drog in mig i en varm kram som jag vänligt besvarade.
"I think the same. Thank you for everything and it was really nice to meet you boys.", jag tittade på Harry och Louis som log snabbt.
"I can go with you home?", förvånat tittade jag på Harry. "I mean.. We should still on the same way.", jag log åt det han nyss sa och lite sällskap var ju aldrig fel. Jag nickade bekräftat åt honom och tittade åt Louis och El's håll och de var redan påväg bortåt. Vi vinkade hej då till varandra och Harry och jag gick återigen bredvid varandra, på samma väg som tidigare. Den enda skillnaden nu var att vi pratade.
"It was really nice to meet you, Linn.", vi stod utanför El's hus och han tittade osäkert ner i backen.
"Yes, it was nice to meet you too. Thank you for you followed me home.", han log och drog handen genom sitt hår innan han slutligen öppnade munnen.
"Uhm.. Can I maybe get your number?", jag tittade på honom. "If you want to, you must not i..-"
"Of course you can.", jag log tveksamt och han tog snabbt upp sin mobil. Jag sa långsamt siffrorna, ett i taget.
"Thank you, I'll text you.", han gav mig en snabb kram innan han sedan begav sig åt sitt håll. Jag suckade lyckligt och gick in genom dörren där mamma stod och flinade som en tok.
"Hur mycket har du sett?", klagade jag och trampade av mig skorna. "Eller vänta.. Inget!"
Hon skrattade bredvid mig och jag gick snabbt in till köket för att ta något att dricka. "Han var väldigt söt. Men passa dig för sånna som han."
Jag stängde snabbt kylskåpet och tittade frågande på mamma. "Sånna som han?"
"Han är känd, han är snygg, han är rik. Han kan få näst intill vad han vill.", hon suckade och tittade uppmanande på mig. "Jag säger bara det. Men bara du är lycklig så är jag."
Vad ska hända nu tror ni? hmm.. Kommenteeera fina nii!
everything about you, del 5
9
Linns Perspektiv;
"Okay, great. Louis really want to see you, he's a good guy. He's used to talk to people too."
"Oh, great. It'll be fun.", jag gav med mig ett tillgjort leende och åt en tugga av mitt grillspätt. En del av mig ville verkligen inte gå ut med El och hennes världskända pojkvän, men den andra delen såg det som en möjlighet, vilket gjorde att den andra delen vann, och förmodligen var det det bästa. Vad skulle jag annars göra? vara hemma och höra på mamma och pappas småtjaffs ifrån gästrummet mitt emot? nej tack.
Efter maten så var vi alla trötta. Det hade vart en lång resa till London och så jag fattade det på Eleanor så skulle förmodligen shoppingturen imorgon också bli rätt kaotisk. Eller med hennes ord "Ganska ovanlig, förvirrad och högljudd men ändå riktigt rolig.". Jag tackade för maten och gick upp på rummet som var fullt med grejer. Men jag skulle inte klaga, det kunde ha vart värre. Förresten så var det rätt mysigt ändå. Jag kom att tänka på Nadja, om One Direction och om Louis. Hela tanken på att jag skulle få träffa en av Nadjas största idoler imorgon var sjukt, men samtidigt så skulle det bli intressant.
Jag bestämde mig ändå för att ringa henne och se hur hon hade det. Jag slog in hennes nummer och signalerna gick, en efter en. När jag precis höjde mobilen för att klicka på avsluta så hör jag en röst i andra änden, och tja, visst hade man hört en gladare Nadja förr.
"Vet du vad som just hände mig?", hon suckade tungt. "Nej, såklart du inte vet för du är i London och har förmodligen redan lärt känna alla i One Direction redan.", det hon just konstaterade kom som en chock som jag inte alls var beredd på. Jag svalde hårt och kände mig faktiskt en aning nervös, nervös på hur hon skulle reagera. Skulle hon bli arg?
"Faktiskt så har jag inte träffat dem än, men El vill att jag följer med hon och Louis och shoppar imon.", jag kunde höra hur hennes andetag var kraftiga och hon kändes en aning andfådd. "Hur visste du om det förresten?"
Hon fnös bakom luren och jag kunde inte riktigt tyda om det var för att hon var irriterad eller om det var för någon annan anledning.
"Åh, snälla Linn. Varför tror du jag vart så avundsjuk på att du ska åka till London? jag vet typ allt om One Direction och självklart visste jag om han och Eleanor, fast det trodde ju jag du visste?" , utan att se på henne så kunde jag faktist känna hur hennes leende spred sig på sina läppar. "Du anar itne hur avundsjuk jag är på dig just nu."
"Ärligt talat så visste jag inte ens om att det var just den Louis som hon dejtade.", svarade jag ärligt och hon fnittra till lite. "Jag vet inte vad som kommer hända imorgon eller något, men jag är faktiskt lite nervös, tänk om El's kille inte alls tycker om mig? tänk om jag tvingar vara ensam dessa fyra veckorna?"
"Ta det lugnt. Louis är den roliga av de fem killarna. Han verkar vara så lättsam och så himla.. Sig själv. Du kommer gilla honom!", jag flinade åt hennes kommentar och ryckte svagt på axlarna.
"Ja, jag hoppas det iallafall och jag hopppas innerligt att han får en bra uppfattning om mig, så jävla pinsamt annars ju.", sedan kom jag ju på att hon faktiskt hade låtit riktigt irriterad när jag ringde. Hon hade inte ens sagt hej när hon svarade. "Vad var det som hände dig idag förresten?", frågade jag tillslut och hennes tonläge ändrades till något seriöst.
"Eftersom du ändå inte är hemma, och Elin och Erika ska ju åka och campa med Erikas släkt, så gick jag motvilligt med på att åka med min bror till hans innebandyläger, och vara någon slags coach till dem."
Hennes ord fick mig att bryta ihop av skratt men jag lyckades tillslut sansa mig.
"Du? ska du vara en coach? vet du ens vad det är? du kan ju ingenting om innebandy och du hatar ju barn?"
"Ja, mamma lära berätta vad det var. Jag tog hennes plats eftersom hon och pappa lära jobba just de veckorna. Men jag kan inte prata mer nu. Hälsa El och snälla, kan du fråga om autograferna till mig? du vet att jag älskar dig men nu ska vi äta och sånt. Puss.",utan ett ord så avbröts linjen och Nadja hade lagt på. Jag skakade lyckligt på huvudet och tittade länge på displayen innan jag slutligen gick ut till de andra igen.
Eleanors Perspektiv;
Solen sken och himlen var helt blå. Perfekt dag för shopping. Jag drog ut ett par blommiga shorts och en vit skjorta. Håret lät jag vara i naturliga lockar och drog några drag med mascaran, sedan var jag helt klar. Jag skulle precis gå in till Linn och höra om hon var lika redo som mig när min mobil plingade till. Snabbt klickade jag upp smset som jag såg var ifrån Louis.
~ Hey babe! Is it okay if Harry hanging with us today? Liam and Niall should do something else and Zayn are with Perrie. Harry would really meet Linn ;) xx ~
Jag skrattade åt smset och svarade direkt. Självklart var det okej att Harry var med, vilket nog skulle uppskattas från Linns sida också. Att vara med två par visste hon, lik väl som jag, att det kunde bli väldigt tråkigt. Jag stängde dörren efter mig och gick in till Linns rum. Där stod hon, lika fin som alltid med sitt uppsatta hår och bara stirrade sig in i spegeln. Det såg ut som om hon funderade på något.
"Wow, Linn. You are so beautiful!", kastade jag ur mig och hon tittade vettskrämt på mig. Hon tog sig för pannan innan hon slutligen gav mig ett svagt leende.
"You scared me!", utbrast hon sedan och snurrade ett varv framför spegeln. "Can I really wear this? is it not for... White?"
Jag la armarna i kors och flinade stort. "Yes, it's a little bit white. But it's you! and by the way, you should not going on any fashion show.", hon log lättat mot mig och nickade på huvudet. "Oh, I forget to tell you, Harry are with us."
Hon började leta i sin väska och tog fram sina svarta solglasögon. "Yeah, but if we stand here all day, no shopping will happen.", jag tog fram mina lika dana glasögon och sträckte fram min hand.
"Yes, you're right. Let's go and meet them now."
Linns Perspektiv;
Vi betalade taxichaffören för skjutsen in till stan där vi sedan skulle möta Louis och Harry. Jag tittade mig omkring bland den flockande folkmassan och försökte klura ut vika av dessa människor var dem vi letade efter. Jag tittade på Eleanor som bara log. Egentligen hade jag inte alls sett dem, mer än på de olika bilderna som visats överallt i tidningarna eller på olika medier, jag hade ju dock inte tittat så noggrant så om jag skulle vara ärlig så var Louis den enda jag visste utseendet på, i och med bilderna som El visade mig igår.
"There is them!", innan jag hann blicka så var Eleanor i Louis famn och där blev hon stående. Jag granskade länge Louis innan min blick gick över till killen i rosa tröja bredvid. De bruna håret med de små lockarna samt de gröna ögonen gjorde mig verkligen knäsvag och jag skulle ljuga om jag sade att han inte såg bra ut, för det gjorde han verkligen.
"Hey, I'm Harry!", killen med lockarna räckte fram sin hand och jag grabbade villigt taget om den. Jag log ett nervöst leende och nickade på huvudet.
"And I'm Linn. Nice to meet you!"
"Oh, yeah. I'm Louis by the way! You must be El's cousin? oh gud, she has talked about you so much!", Louis gav mig en snabb kram men släppte snabbt taget. Jag tittade med ett leende på honom och även han såg riktigt bra ut. Han och El såg verkligen lika ut, de var som tvillingar. Ett perfekt par, var min enda tanke.
"And she's prettier than I thought.", lade Harry till, vilket fick mig att rodna, väldigt mycket faktiskt.
Vi gick på Londons gator och fans kryllade runt omkring oss för att vilja ta en bild med både Louis, Harry och Eleanor. Aldrig hade jag sett så här mycket folk omringat kring mig. Det var en sjuk känsla. Tillslut kom äntligen fem vakter som blockerade gatorna så vi lätt kunde gå förbi. Jag höll mig tätt intill Eleanor men då och då kunde jag kasta blickar mot Harry som då bara log.
"Oh, Harry. Take with Linn to starbucks, El and me should just go and buy new shoes to me but we coming soon.", jag kunde lätt tyda flinet som lekte på Louis läppar och El tittade med glittrande ögon på mig. Och jag förstod direkt vad de båda två ville, de ville få ihop mig och Harry.
"But.. We can go with you and..", började Harry men El skakade sakta på huvudet.
"Go before you two, we coming after!", både jag och Harry tittade på varandra och gav tillslut upp. Vi visste att vi inte hade någon chans mot Louis och Eleanor tillsammans eftersom El var den mest envisaste jag kände, och Louis verkade vara precis lika dan. Vi vände på oss och gick ifrån kärleksparet påväg till Starbucks som låg bara gatan neranför. Det var en evig och pinsam tystnad mellan mig och Harry som aldrig ville ta slut. Herregud, hur skulle detta sluta?
Extra lång del! Kände mig lite skrivarsugen just nu så det fick bli en lite längre del, hoppas det inte gjorde något? ;) haha.
Vad tror ni? kommer de börja prata snart?! Kommentera finaste ni!
everything about you, del 4
10
Louis Perspektiv;
Sådärja! Så var även del 4 ute! vad tycker ni? hur kommer shoppingturen tillsammans med El och Louis bli? kommer det bara vara dom? ;) Ska försöka klämma in en till del ikväll, det beror lite på! men håll utkik och kommentera! ;)
"So, how's El's cousin? are she nice?", Liam tog en tugga av sin pizza och tittade mot soffan där vi satt.
"I don't know. I've never meet her but on the picture in her room, yeah. She looks good."
"Is she a fan of us?", frågade Niall roat och han vände på hela huvudet för att kunna möta min blick.
"No, I don't think so. Eleanor has not mentioned it anyway.", konstaterade jag och sneglade mot de andra. "But we meet her on El's birthday party on a week. And I'm sure that we can meet her before that too."
Killarna log lite mot varandra. Kanske hade jag sagt för mycket nu, tänk om hon var denhär tjejen som hatade oss och aldrig ville ha med oss att göra? det skulle vara tråkigt, speciellt när Eleanor och jag träffas näst intill varje dag på min lediga tid.
Linns Perspektiv;
"Are you sure that you want to sleep in this messy room?", jag nickade bekräftat på Eleanor för hundrade gången. "But otherwise, you can sleep in my room if you want to? but Louis maybe coming over and..-"
Skrattet kom ut från min mun omedvetet vilket stoppade El ifrån att fortsätta. Jag tittade menande på henne och log. "El, it's okay. I love this room and I've slept in even worse places than this.", hon tittade lättat på mig och reste sig up.
"Come into my room. We have papered on.", jag gick efter henne och hon förde mig in på hennes rum. Att komma in till det var chockerande. Hon hade verkligen gjort om det lilla flickrummet hon hade, det var inte alls sig likt sen sist jag var in hit. De bruna golvet var ändrat till vitt, hennes rosa tapeter fullt med Mcfly, Ed Sheeran, Rihanna och Back street boys affischerna var borta och väggarna var nu istället vita med en lila fondvägg. Sängen, skrivbordet och allt var utbytt till något fräschare och jag gillade verkligen hennes nya rum. Även om hennes gamla rosa tjejrum var gulligt så var detta verkligen snyggt, det syntes att det var El som bodde där iallafall.
"Wow, that's amazing!", utbrast jag och rusade fram till hennes stora dubbelsäng mitt i rummet. Jag tittade glädjande på Eleanor som log från dörröppningen.
"I'm glad you like it.", hon gick gående emot mig när hon såg ut att komma att tänka på något på hyllan. Hon gick dit och tog fram en CD skiva. "Have you heard this one?"
Hon gav mig fodralet och jag läste snabbt på det. "One Direction - Take me home." självklart så förstod jag att det var One Directions album och jag hade faktiskt sett det ett antal gånger förr.
"No.. Or yes, but just some songs.", klargjorde jag och fortsatte att titta på omslaget. Jag försökte lista ut vilken av det fem killarna som var Louis. Jag hade hört namnet på några av dem, jag visste dock inte vilket namn som hörde till vilken kille. "So, who's the lucky Louis?"
Hon fnissade och pekade på killen som satt ovanpå den svarthåriga killen med hatten. "He's my boy."
"Yeah, he looks good."
"Did you know what? I think you should meet them, they're really cute and three of them are single.", jag fnös till och tittade med höjda ögonbryn på El som fortfarande log sitt glada leende.
"No, I don't think so. I can't be around boys, I becomes just nervous and awkvard.", jag skrattade till nervöst och vände blicken ner mot golvet.
"Hah, you're soo cute. Of course you should meet them.", hon slog till mig löst på armen. "You are with me on my party on saturday, right?", jag nickade och tittade bekymrat på henne. "Yeah, then you'll meet them even if you want to or not."
Jag vred på huvudet så våra ögon möttes och hon gav med sig ett litet skratt och jag föll roat in i skrattet.
"Have you any favourite song with One Direction?", efter ett tag av annat prat så föll hon tillbaka till One Direction-snacket. Jag som helst hade undvikit att pratat om dem, speciellt när jag var på semester, men icke sa nicke. Jag ryckte på axlarna och knep ihop med munnen.
"I don't know them so well that I can their song titles by myself.", kontstaterade jag. "But your then?"
Hon suckade lyckligt och tittade på albumet. Jag kunde se hur hennes finger strök över Louis ansikte och sedan vändes hennes blick på mig igen. "I love all them songs. But one is very special. Louis and Liam write a song to me and Dani. It means very much to me. Have you heard Back for you?", jag skakade på huvudet och bara tanken av att veta att de har skrivit en sång om sin flickvän gjorde mig rörd.
Hon satte i skivan och zappade tills rätt låt kom upp. Låten sattes igång och hon berättade varendaste litet ord i detalj. Sedan kom Louis solo och jag kunde se hennes tårar som bildades i ögonen.
♫ I’ve never been so into somebody before
And every time we both touch I only want more
So tell me nothing’s going to change yeah
And you won’t walk away yeah
Cause even though every night you’ll know what I’ll say
Goodbye. ♫
And every time we both touch I only want more
So tell me nothing’s going to change yeah
And you won’t walk away yeah
Cause even though every night you’ll know what I’ll say
Goodbye. ♫
Trots att låten inte ens handlade om mig så blev jag tagen. Låttexten var riktigt fin och inte tala om refrängen. Jag gillade denna låt starkt och det kunde förstå Eleanors situation, jag skulle blivit lika glad och rörd jag med.
"The food is ready!", jag kunde höra hur min moster ropade från trappan och bara att höra ordet 'mat' fick min mage att kurra och det hördes på långa vägar att jag knappt ätit något idag. Vi skyndade oss ner och på bordet stod maten redan serverad på tallrikten. Det var grillat, vilket uppskattades mycket.
"What should you girls do tomorrow then?", pappa pratade som vanligt med maten i munnen, vilket mamma alltid irriterade sig på, och även idag. Dock kunde hon för en gångs skull hejda sitt temprament och be artigt om att tugga klart först. Vilket han faktiskt gjorde, utan att behöva säga emot.
"Me and Louis should go and shopping.", Eleanor log. "Maybe you want to follow us, Linn?"
Inombords ville jag inte alls, men något sade mig att jag skulle passa på. Detta kanske skulle bli en chans att lära känna nya människor? Ja, varför inte. Jag skulle precis besvara frågan då mamma avbröt mig.
"Yeah, It sounds good. She'll really follow you and Louis.", hon spärrade upp ögonen på mig och gav mig blicken som sade 'säg inte emot nu', vilket jag inte heller gjorde, inte denna gång. "I deposited money on your card yesterday, so it's just to shop."
"Okay, great. Louis really want to see you, he's a good guy. He's used to talk to people too."
"Oh, great. It'll be fun.", jag gav med mig ett tillgjort leende och åt en tugga av mitt grillspätt. En del av mig ville verkligen inte gå ut med El och hennes världskända pojkvän, men den andra delen såg det som en möjlighet, vilket gjorde att den andra delen vann, och förmodligen var det det bästa. Vad skulle jag annars göra? vara hemma och höra på mamma och pappas småtjaffs ifrån gästrummet mitt emot? nej tack.
Sådärja! Så var även del 4 ute! vad tycker ni? hur kommer shoppingturen tillsammans med El och Louis bli? kommer det bara vara dom? ;) Ska försöka klämma in en till del ikväll, det beror lite på! men håll utkik och kommentera! ;)
everything about you, del 3
11
Linns Perspektiv;
Jag kunde höra hur dem diskuterade där nere, men jag var fortfarande lättad över att det inte var sånt storbråk. Kanske ville det hålla sig lugn i min närhet helt plötsligt. Vad visste jag? En sak som var säker var iallafall att det skulle bli så otroligt skönt att komma bort ifrån Sverige och komma hem till mitt andra hem - London.
Vi hade precis landat. Jag drog lite i hästsvansen, rätade till den vita jackan och gick tätt intill mamma och pappa ut på Londons stora flygplats. Här hade jag vart många gånger, jag visste precis vart vi gick och i vilken utgång Eleanor och hennes föräldrar alltid mötte oss på. Vi tog våra väskor och gick mot utgången för att mötas av Eleanor och hennes pappa.
"Snälla vännen, ta av dig solglasögonen nu. Det är ju ändå ingen sol här inne.", mamma tittade manande på mig och efter en hel del konflikter inne på flygplaten så gjorde jag som hon beodrade mig. Vi gick ut ur den stora dörren och möttes av Eleanor, hon stod ensam bredvid bilen men så fort hon fick syn på oss så log hon sitt vanliga söta leende och gick direkt emot oss. Hon var sig lik. Hennes bruna hår med lockar, sitt fina leende och hela dendär modellkroppen. Hela hon var som vanligt perfekt redan från födseln, men något sade mig att hon ändå blivit lite mer perfekt genom åren.
"Snälla vännen, ta av dig solglasögonen nu. Det är ju ändå ingen sol här inne.", mamma tittade manande på mig och efter en hel del konflikter inne på flygplaten så gjorde jag som hon beodrade mig. Vi gick ut ur den stora dörren och möttes av Eleanor, hon stod ensam bredvid bilen men så fort hon fick syn på oss så log hon sitt vanliga söta leende och gick direkt emot oss. Hon var sig lik. Hennes bruna hår med lockar, sitt fina leende och hela dendär modellkroppen. Hela hon var som vanligt perfekt redan från födseln, men något sade mig att hon ändå blivit lite mer perfekt genom åren.
"Hey El. I've missed you soo much.", jag drog in henne i en varm kram som hon vänligt besvarade. "You look so good, hun!", jag drog mig ur kramen och tittade lite extra på hennes svarta tröja och vita byxor. Som vanligt hade hon stil.
"You too. You look exactly as I knew you. The same long and narrow body, it appears that we are in the same family.", hon log. "Oh, I forgot. Dad and mom couldn't follow me to pick you up. They stay at home and cooking to us instead."
Mamma och pappa tittade på varandra med ett leende och kramade om både mig och El i en stor gruppkram.
Vi hälsade vänligt på Herr och Fru Calder men efter en stund så gick Eleanor och jag upp till övervåningen. I alla tiders hade jag fått tagit det stora gästrummet men när jag kom in i rummet så såg det inte alls lika stort ut längre. Sängarna var flera och på golvet låg en madrass. Storögd och chockat vände jag mig om och mötte Eleanors blick.
"Oh, sorry. It have been soo much to thinking about the last days. The boys living here one weekend when my parents worked in Paris, with your parents, remember?", jag nickade lite oförstårligt, vilka var 'Killarna'?
"Who's 'the boys'?"
"Do you remember when I tell you about the boy I was in love with for one year ago?", jag ryckte på axlarna och fortsatte att stirra på henne. "We're still together."
Jag log av lycka för hennes skull och såg hur hela hon lyste upp. "Oh, El. I'm really happy for your sake.", hon drog in mig i ännu en kram och tittade tveksamt på mig.
"What happend with you and Carl?"
"Uhm.", jag bet mig i läppen och suckade tungt. "I just break up with him. That's all. I was not in love anymore.", innan hon hann säga något annat så klampade jag oförskämt in i rummet och satte mig på en av sängarna.
"So do you mean that you and your boyfriend sleep in different rooms?", hon skrattade. "What's his name again?, I forget."
"His name is Louis.", hon fnissade och jag såg hur hennes nyans på kinderna ändrades. "No, Me and Louis sleeping in my bed but the other sleeping in here.", konstaterade hon med ett leende.
"Were are they now?", jag tittade mig omkring i rummet som oftast brukade vara större. Hon suckade och satte sig bredvid mig på sängkanten.
"They are in the studio and record their new album, I think.", jag höjde ena ögonbrynet och tittade storögd på El som bakom det oskyldiga ögonen döljde något. "But they're here in London so now we can meet almost everyday, but when they are on tour, we can't see each other so often."
"Wait, what? I don't understand what you talking about? are your boyfriend in a band, or what?"
"Yeah. Have you don't heard about One Direction?", hon tittade förvånat på mig, som om hon tog för givet att jag visste vad hon pratade om. När jag tänkte efter så pratade alltid Nadja om någon Louis, och Harry hade jag också hört talas om, och till och med Niall.
"Yes, of course. But.. What?", med munnen öppen tittade jag chockerande på El som nu log lite smått. "Is your boyfriend he Louis? From the biggest boyband in the world?"
"Yeah, I guess so.", hon boxade till mig löst på armen och blinkade med ena ögat mot mig. "Do you like them? or their music?", jag suckade högt och ryckte på axlarna.
"Honesly, no. I'm not a fangirl of them but I can listening on their music, it's okay. But one of my best friend, Nadja you know? she's crazy about them. Not enough with that they're everywere in the magazine, or wherever you go, I heard about them daily.", efter den meningen tittade jag tröttsamt på El och tänkte noggrant efter vad jag nyss sade. Tänk om jag sårade henne nu? jag tänkte precis öppna munnen och be om ursäkt då hon gav med sig ett välgjort skratt. Vilket gjorde att jag inte heller kunde hålla mig ifrån att skratta.
Louis Perspektiv;
"Hey, Louis. Can we go with you to Eleanor today? I need my stuff and things.", jag tittade på Liam med en förvånad blick och tänkte sedan efter ett tag. Jag drack ur min vattenflaska och märkte sedan att allas blickar riktades mot mig.
"Yeah, but I don't know if I can meet her today. Her family from Sweden coming today. Maybe I can sleep with any of you boys?", jag tittade trevande upp mot killarna som nu flinade lite smått.
"Should you don't meet them? maybe they want to see what a dork El has found.", Harry skrattade högt och fick även Liam, Niall och Zayn med sig på samma spår.
"No, but seriously boys. I'll not give them a bad first impression. But I know that El love her cousin as a sister, they're really close to each other.", jag tittade på min armklocka och sedan mötte jag deras blickar igen. "They are at hers home now, we can't just go to her and take our stuff.", klargjorde jag och äntligen fick jag både Liam och Zayn på min sida. Niall och Harry var lite mer envisa.
"But come on guys, we can take our stuff tomorrow too. Don't be like a kids as don't get any candy.", jag tittade lättat på Liam som sedan gav mig en klapp på ryggen.
Niall och Harry gav sig tillslut och reste sig upp.
"I'm really hungry and we have work pretty hard today. Should we have a little boystime and eat some pizza and play FIFA?", jag nickade villigt åt Nialls förslag och det gjorde även de resterande killarna.
Jag slängde mig ner i Harrys soffa, drog av mig kepsen och kunde känna doften av de nybakta Pizzorna som vi nydligen hämtade ifrån Pizzerian. Niall tog platsen bredvid mig och kort därefter kom Zayn. Harry och Liam fick som vanligt ta de två fotöljerna som blev över och vi tittade med en retsam min på dem.
"You know boys, whoever comes to the couch first get places.", sa jag med en retsam ton och jag kunde se Harrys irritation bakom det lilla leendet han gav.
"So, how's El's cousin? are she nice?", Liam tog en tugga av sin pizza och tittade mot soffan där vi satt.
"I don't know. I've never meet her but on the picture in her room, yeah. She looks good."
"Is she a fan of us?", frågade Niall roat och han vände på hela huvudet för att kunna möta min blick.
"No, I don't think so. Eleanor has not mentioned it anyway.", konstaterade jag och sneglade mot de andra. "But we meet her on El's birthday party on a week. And I'm sure that we can meet her before that too."
Killarna log lite mot varandra. Kanske hade jag sagt för mycket nu, tänk om hon var denhär tjejen som hatade oss och aldrig ville ha med oss att göra? det skulle vara tråkigt, speciellt när Eleanor och jag träffas näst intill varje dag på min lediga tid.
Vet ni vad som är det braiga med kapitel som inte kommer så ofta? De blir längre! Här får ni ett medellångt iallafall.
Kommentera vad ni tyckte! :D
everything about you, del 2
13
"Jag ska gå upp och packa det sista nu.", bekräftade jag och vände mig om men sneglade fort bak igen. "God natt."
Jag stod där länge och väntade på ett svar. Men när jag insåg att det inte tänkte ge mig något så gick jag med tunga steg upp mot mitt rum där jag högt smällde igen dörren och packade det sista till Londonresan imorgon. Det skulle bli så jävla skönt att komma bort från Sverige, bort från Carl och bort från allt. Kanske till och med lära några nya människor och kanske få känna lycka på riktigt igen. Det skulle vara skönt.
Min blick var fäst på de två väskorna i sängen men växlade fort till den stora resväskan på golvet. Skulle det räcka? Jag gick för tionde gången tillbaka till garderoben och granskade mina kvarhängda kläder noggrant. Jag suckade och tänkte precis gå ut ur den trånga walk in-closet när jag fick syn på lådan under skohyllan. De senaste månaderna som gått hade jag tvingat mig själv att aldrig ens tittat åt det hållet, men nu kunde jag inte längre hålla mig. Jag hukade mig ner, drog ut den stora lådan, öppnade locket och ut stömmade massor med minnen. Parfymer, nallar, brev och fotografier fanns i denna låda men jag fastnade särskillt på en bild, bilden på mig och Carl när vi var i Miami med hans familj. Jag tittade mig omkring i garderoben och säkrade mig själv innan jag sakta men säkert slöt mina ögon och lät tårarna rinna. Det var ett år sedan, för ett år sedan var allt så himla perfekt. Sedan rasade allt. Med både Carl och familjen, men att visa sig svag framför vänner och familjen går bara inte, jag är en Steneberg, dotter till ett av det kändaste företagarna i landet, aldrig att jag låter människor få se mig svag.
Motvilligt vände jag på kortet, trots att jag visste vad väntade så kändes det ändå som ett knivhugg rakt i hjärtat. Jag saknade honom. Jag saknade hans röst, hans omfamning och hans trygghet. Jag läste texten bakom kortet tyst för mig själv, flera gånger, och varje gång jag läste det var det som att det på något sätt fortfarande var vi.
Jag kände igen hans handstil så väl och tänkte jag efter så kunde jag även känna hur hans doft efter hans speciella parfym fortfarande låg kvar på kortet.
FLASHBACK
Jag är så lycklig. För exakt tre månader sedan träffade jag min livs kärlek. Det kändes så rätt på en gång, han får mig att må så himla bra.
Eftersom jag bor mitt i Stockholms stad och han bor lite utanför så tar det ett tag att åka till honom, men de är det värt. Jag skulle kunna åka över halva jordklotet, endast för att få se honom.
Jag gick den lilla grusgången in till hans tomt och innan jag ens kommit upp för trappan så möts jag av Carl. Han var klädd i en vit skjorta, begia chinosshorts och sina mörkblåa Fred Perry skor. Hans bruna hår hade han dragit bak och han såg riktigt bra ut, ovanligt bra. Mållös stod jag på ena trappsteget och hade svårt att hålla munnen stängd.
"Wow, Calle.", jag gav han ett uppriktigt leende och stirrade rakt in i hans bruna ögon. "Vad ska vi göra?"
Han gick ner för trappan och jag såg hur han granskade mig, mitt hår och mina kläder innan han själv gav mig ett leende.
"Du ser fantastisk ut, älskling.", han gav mig en puss på kinden. "Kom, jag ska visa dig."
Vi hade gått i något som kändes som evigheter, mina fötter värkte efter de höga klackarna jag bar och de kalla vindpustarna satte sig på mina bara ben. Jag skulle dock inte klaga, jag gick hand i hand med Carl och det var vår tremånadersdag idag.
Vi gick förbi ett stort träd när jag plötsligt såg det. En filt, en picknikkorg och en filt. Det var alldeles bredvid havet och jag kunde höra hur vattnet hasade fram och tillbaka. Jag gav först Carl en överraskande blick men som sedan fördes tillbaka till picknik korgen och de levande ljusen.
"Har du gjort allt det här?", utan att titta på honom så gick jag med lätta steg dit och satte mig på filten och kort därefter så kom Calle efter. Han la armen om min midja och drog mig intill sig.
"Allt för dig min älskling. Grattis till oss på våran tremånadersdag.", han pussade mig ömt på munnen och pussarna blev till kyssar som slutligen blev till passionerade tungrullare. Vi båda drog ifrån varandra och jag tittade nyfiket på korgen som stod bredvid oss. Jag höjde ögonbrynen och såg hur Carl flinade lite.
"Öppna så får du se vad som finns där i.", han sa det på ett sånt konstigt sätt att jag nästan blev rädd, fast bara nästan. Försiktigt slog jag upp locket på korgen och hela jag sken upp när jag insåg vad som fanns i den. Jordgubbar doppade i choklad, champange och massa andra godsaker. Jag var helt enkelt i paradiset. Inte nog med att det var massa gott i den, det fanns även oätbara saker, som tillexempel en nalle och en bukett blommor, till sist upptäckte jag det otroligt fina kortet som låg gömt under alla de andra sakerna. Det var en bild - på oss, på våran första utlands-semester tillsammans. Jag tittade chockat på Carl som log roat och belåtet.
"Titta på baksidan.", beodrade han och jag gjorde precis som han sade. Jag läste den fina handskrivna texten flera gånger om och jag kunde till och med känna hur rörd jag blev utav det han skrivit. "Till min fina, underbara flickvän. Jag älskar dig tusen gånger om och om du lämnar mig nu så vet jag inte vad jag ska göra. Du är luften jag andas och marken jag går på. Glöm mig aldrig. /Din Carl."
Jag hoppade av lycka in i Carls famn. "Carl. Jag älskar dig."
"Jag älskar dig också, älskling. Lukta på det.", jag luktade på bilden och kände direkt igen doften. Det var Carls doft. "Nu kan du lukta på detta kort i all evighet och tänka på mig."
"Carl. Det är vi föralltid, eller hur?"
"För alltid."
FLASHBACK END
Av ren illska knölade jag ihop fotografiet, torkade tårarna och sparkade fort in lådan där den skulle vara igen. Jag sprang ut ur garderoben, slängde fotot och la mig snabbt på sängen. Tårar som jag för ett år sedan aldrig trodde skulle ta slut har med tidens gång bara blivit mindre och jag kunde ofta känna att jag inte alls behövde gråta lika mycket längre, som idag tillexempel. Med några tårar, illska och vilja så var Carl fort borta ur mitt huvud igen.
Jag tog upp mobilen och hade vart så inne i mina egna tankar att jag inte ens märkt att jag fått ett sms. Jag såg att det var ifrån Eleanor så jag klickade fort upp det för att få se helheten av smset.
~ Hey Dear. I'm so excited to see you tomorrow. Me and mom puck you up on the airport. I've missed you so much and we have soo much to talk about. See you soon cousin. xx El ~
Jag log över det oväntade smset ifrån henne och jag var riktigt glad över att hon hörde av sig. Vi hade inte pratat på evigheter kändes det som och nog hade hon rätt allt - vi hade så mycket att prata om. Eftersom jag inte har några egna syskon så har El varit tjejen jag alltid hängt med och haft mycket kontakt med ändå, även om hon är engelsk och bor i England. Jag svarade henne lite snabbt, gick sedan ut ur rummet och in till badrummet för att tvätta bort sminket och borsta tänderna.
Jag kunde höra hur dem diskuterade där nere, men jag var fortfarande lättad över att det inte var sånt storbråk. Kanske ville det hålla sig lugn i min närhet helt plötsligt. Vad visste jag? En sak som var säker var iallafall att det skulle bli så otroligt skönt att komma bort ifrån Sverige och komma hem till mitt andra hem - London.
Klämde in en liten till del såhär på midsommar kvällen. Vad tycker ni hittills då? Vad tror ni kan ha hänt mellan Carl och Linn. Och Hennes föräldrar? Förmodligen får ni reda på det lite längre fram ;)
Men kommentera kära ni! Det är så mycket roligare att skriva om ni ger mig lite pepp och fina ord! Kram!
everything about you, del 1
10
Handling; Linn Steneberg, den svensk/asiatiska 19-åriga tjejen med det brun/svarta håret, de bruna ögonen och den perfekta kroppen. Trots hennes asiatiska utseende så har hon alltid haft människor omkring sig och har även sina tre bästa vänner som hon tillbringar sina dagar med. Men bakom det fina leendet och det glänsande ögonen gömmer sig svek och sorger, saker som hon aldrig velat pratat med någon om. Hennes föräldrar är rika företagare som ständigt bråkar, dock hindrar det inte Linn att stå kvar med fötterna på jorden. Hon är alltid jordnära och vill sina nära och kära väl. Men hur länge ska hon verkligen orka vara stark och kommer killen hon träffar på sin kusins födelsedagsfest att kunna hjälpa henne?
Det hade gått en månad in på sommarlovet och nästan varenda dag hade jag tillbringat tillsammans med Elin, Nadja och Erika, och även denna dag. Solen sken som aldrig förr och det var ovanligt hett ute. Jag plaskade med fötterna i polen samtidigt som jag smuttade på det rena vita vinet vi tagit från Elins mammas vinkällare.
"Hallå? Jorden anropar Linn!", en hand viftade framför mina ögon och jag vände direkt blicken på de andra igen.
"Va? vadå?"
"Du är bara så tyst. Är det något som har hänt?", Erika tittade med en bekymrad blick på mig, lika så gjorde Nadja och Elin. Jag skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
"Nej, jag är okej.", jag log mitt vanliga tillgjorda leende. "Men jag berättade väl för er att jag ska till London de fyra kommande veckorna?"
Det blev tyst ute på Elins utegård, läskigt tyst. Man skulle kunna höra en nål falla om det vore så. Nadja harklade sig efter ett tag och vi alla tre tittade på henne.
"Vi kommer sakna dig, princess.", hon förflyttade sig närmare mig och lade armen om min axel. Det dröjde inte länge förrän Erika och Elin kom efter och gjorde lika dant. Jag log. Princess hade de kallat mig i alla tider, jag kunde inte direkt förstå varför, men i vilket fall som helst blev jag alltid glad när de sa det.
"Jag kommer att sakna er med.", klargjorde jag och besvarade den lilla gruppkramen som bildades mellan oss.
"Men varför ska du vara borta i just fyra veckor? El fyller ju år om en vecka, varför ska ni stanna så länge?", Erika tittade nedstämt på mig och jag suckade till svar. Det var alltid lika jobbigt när någon av oss skulle lämna varandra under en lång tid.
"Mamma och Pappa kan behöva en paus ifrån Sverige ett tag, säger dem.", jag himlade med ögonen och förflyttade mitt långa hår hår från den ena sidan till den andra. "Men jag ska egentligen inte klaga. Det är London vi snackar om, brudar. Jag har inte träffat El på över ett och ett halvt år, och halva släkten är ju där, jag kommer klara mig bra. Jag har verkligen saknat dem alla."
"Men vi då? hur ska vi klara oss utan dig? det är inte samma sak utan dig ju.", Elin gjorde någon dramatisk gest och flinade sitt vanliga retsamma flin.
"Elin har rätt. Men vi är glad för din skull, det kommer bli skönt att få komma bort från allt ett tag, speciellt efter allt som hände mellan dig och Carl o..-"
"Nadja, snälla.", avbröt jag fort. "Jag klarar inte av att prata om honom, okej?", hon nickade förstårligt på mig och log ett svagt leende. "Men nu tycker jag att vi ska fokusera på oss. På våra sista timmar tillsammans."
Vi skrattade länge och drack av vårat vin.
"Men okej, var ärliga nu. Håller ni på med någon eller?", Erika flinade stort och tittade uppmanande på oss alla. "Okej, alla utom Linn behöver svara.", tillade hon efter att ha sett min besvärade blick.
"Men ni vet ju vilka jag älskar ju.", vi alla spärrade upp ögonen på Nadja som såg ovanligt lugn ut. Hon skrattade till innan hon fortsatte. "Varför ha en när jag kan ha fem stycken?"
Jag, Elin och Erika suckade i kör och skakade våra huvuden mot Nadja som självklart skulle blanda in sin livliga fantasi i det vi kallar "killsnack".
"Nad, inte för att krossa dina drömmar eller så.. Men One Direction är ett pojkband. De vet inte ens om att du existerar.", skrattade Elin och fick både med mig och Erika på samma spår.
"Ja, jag vet. Men jag älskar dem så otroligt mycke..-"
"Vi vet.", vi avbröt Nadja snabbt innan hon skulle komma igång ordentligt med hennes prat om killarna i One Direction. Även om det bara har hållt på i några få veckor så började dem verkligen gå mig på närverna.
"Alltså, jag håller med Nadja på ett sett. De är grymt snygga alla fem och sjunger som gudar, men jag skulle aldrig kunna fantisera om ett liv tillsammans med Harry Styles, typ?", Erika skrattade och Nadja nickade belåtet åt på henne.
"Ja, de är ju bra på det dom gör. Men de är lite för mycket för min smak.", konstaterade Elin och drack upp snutten som fanns kvar av vinet i hennes glas. "Du då, Linn? Vad tycker du om One Direction?"
Jag suckade och knep igen lite med munnen. "Jag vet inte. Jag hör och ser dem överallt på sociala medierna, på radion och nu här med er, vad finns det att säga? jag känner dem inte men jag skulle ljuga om jag sade att de gör dålig musik, för det gör de verkligen inte.", Nadja sken upp och Erika och Elin tycktes nöja sig med ett sådant svar.
Jag smällde igen dörren, sparkade av mig mina utslitna ballerina skor och för första gången på över ett år kunde jag gå in i huset utan att höra skrik, gap eller smällar ifrån både mamma och pappas sida. Idag, nu, var det tvärtom. Det var knäpptyst i huset och jag kunde höra hur mina två föräldrar lugnt och sansat satt i vardagsrummet och pratade.
"Hej.", sa jag tyst och visade mig i vardagsrumsdörren. De båda satt på varsin sida av soffan och om jag kunde tyda det rätt så såg mamma ut att ha gråtit. "Är ni okej?"
"Vi är alltid okej, gumman.", svarade pappa och gav mig ett tillgjort leende. "Har du packat dina saker till resan imorgon? vi åker runt elva."
"Jag ska gå upp och packa det sista nu.", bekräftade jag och vände mig om men sneglade fort bak igen. "God natt."
Jag stod där länge och väntade på ett svar. Men när jag insåg att det inte tänkte ge mig något så gick jag med tunga steg upp mot mitt rum där jag högt smällde igen dörren och packade det sista till Londonresan imorgon. Det skulle bli så jävla skönt att komma bort från Sverige, bort från Carl och bort från allt. Kanske till och med lära några nya människor och kanske få känna lycka på riktigt igen. Det skulle vara skönt.
Jag lottade om en vinnare och i detta fall så blev det Inga-Linn's karaktär som vann. Det var riktigt kul att så många deltog och jag ser fram emot att göra detta flera gånger! Ledsen om just du inte blev huvudrollen, men det kommer fler chanser, absolut. Alla hade svarat på frågorna så bra och vissa hade skrivit riktigt mycket också, det uppskattas verkligen. Så himla kul! Men nu blev det Inga-Linn som vann och grattis till det. Linn kommer även att ha en kändis utseende, och det är nämnligen Shay Mitchell som Linn kommer att spela. Älskar henne så himla mycket och hon är så galet fin!
Eftersom det som sagt är sommarlov så tänker jag nu inte uppdatera så ofta som jag gjorda, dvs. 3 ggr per dag. Men jag kommer heller inte sätta speciella tider eller dagar. Jag kommer helt enkelt skriva så fort jag får lusten till det och när jag har tid. Så snälla, stressa mig inte! Så himla kul att ni håller er kvar iallafall, det måste jag säga och jag tycker så himla mycket om er, och blir så grymt glad av era underbara kommentarer. Tusen, miljarder tack! You made my days. ♥
Vad tycker ni om del ett förresten? Självklart är del 1 oftast lite seg osv, men ge detta en chans iallafall! Kramar på er <3
tävling om en huvudroll!
39
Äsch, vafasen! we go, liksom! kommer skriva när jag får lust och kommer nu inte känna någon press på skrivandet. Men jag kom även ihåg vad jag sade innan jag började på Lose myself. Det var att i nästa novell ändå skulle jag ha en tävling om en huvudroll, och visst, varför inte? hihi. Men en sak är viktig. Om ni vinner, så bli inte allt för besviken om jag inte skriver upp till era förväntningar, jag är inte en författare och är inte heller världsbäst på det jag gör just nu, men jag kommer försöka iallafall. Sedan så bestämmer JAG handlingen och du som person måste acceptera att det kommer att hända saker, utan att du också vet det att allt inte bara kommer vara som en dans på röda rosor. ;) Svara bara på dessa frågor här under så är du automatiskt med och tävlar! :D (Här nedan kommer jag även skriva 'karaktären' men du kan helt enkelt läsa "dig själv" liksom. Anledningen till att det står karaktären är för att personen i fråga inte alls måste vara verklig, den kan helt enkelt vara påhittad)
1. Vad heter karaktären? (för och efternamn)
2. Hur gammal är hon? (minst 16 år. Hehe, skulle bli lite konstigt om någon av killarna skulle dejta en 14 åring typ, haha)
3. Beskriv kort hur hon är som person & vad har hon för egenskaper?
4. Vad har hon för intressen? (sport, sjunga, dansa?)
5. Vem av killarna vill karaktären lära känna lite bättre? (Zayn, Niall, Liam, Harry eller Louis?)
6. Ska killarna vara känd eller inte? (om inte, ska de känna varandra ändå?)
Det ska bli väldigt intressant och se hur många som deltar och hur många som vill vara med i min novell, den kommer självklart bli speciell eftersom den faktiskt kommer att handla om någon av er. Vill ni vara med? svara bara på dessa enkla frågor. Delen kommer nog förmodligen då upp på midsommar, alltså på fredag. Hihi ;)
Uppdate; jag kommer lotta ut vinnaren, så vem somhelst kan bli! :)
AVSLUTAT!
vet ni vad?
9
Hej allihopa! Det är verkligen ggrymt himla kul att ni faktiskt fortsätter att titta in och fortfarande följer bloggen osv. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade att skriva, för det gör jag. Det känns grymt konstigt att vakna upp och inte kunna starta dagen med ett nytt kapitel. Eller att göra tidsinlägg så fort jag ska bort.
Jag som sagt älskar ju att skriva och gör det för både min och er skull, därför så tänkte jag att jag faktiskt tänkte börja skriva en till novell. Men! Jag kommer absolut inte hålla uppdateringen uppe så det blir runt 3 inlägg per dag, för det är ju förståss sommarlov. Men dessa dagar som jag inte göra något alls, som vi flesta skulle kalla "slappdagar" så skulle jag ju faktiskt kunna slänga in ett inlägg då och då. Är det en dålig eller bra idé? vad tycker ni? Kram på er!
lose myself, del 40 - the end
21
Lizzys Perspektiv;
"Zayn.. I.-", började jag men han avbröt mig snabbt.
"Just forget everything and live for the moment, right?"
"I love you.", jag fortsatte att titta in han i ögonen och äntligen hade jag fått haft det sagt, det jag ville ha sagt i flera dagar nu.
"I love you too, more than everything.", jag log stort samtidigt som hans läppar möttes med mina. Jag kunde forfarande inte tro att detta var verkligheten. Allt var så overkligt. Men just nu, kunde jag inte låta bli att vara lycklig.
"Kate, Is it not funny how about it's always you people waiting for?", konstrade jag och la armarna i kors samtidigt som jag tittade mot Kate som stod vid spegeln och drog sitt rosa läppstift över sina tunna läppar.
"Calm down, Liz. The concert started in two hours. And it take just fifteen minutes to went to the arena. We're in Bradford, a small place there everything is close to everyting", klargjorde Kate och hade nu börjat med att pyntat ögonen.
Jag himlade med ögonen och tittade på klockan. "One and a half, to be exactly.", rättade jag och satte mig på sängen igen. "You know, Niall don't like girls as wear too much makeup."
Mina läppar grundade ett litet flin och Kate kollade bak på mig med en irriterad blick. Hon suckade och återgick till spegeln igen.
"Niall is not my boyfriend, we're just friends, right? as I've said to you in one year now."
"Hah, sorry. But I think you two should be a perfect couple.", konstaterade jag och la benen under mig.
"Yeah, I know that you think that, but I don't like him in that way. End of this conversation.", klargjorde hon och gjorde ett hektiskt försök med att byta samtalsämne.
"How it feels to meet Zayn now then? after this two weeks away from each other?", jag log och suckade lyckligt.
"It will be really fun to see him again. I've really missed him, too much.", yttrade jag och kunde inte låta bli att le åt tanken att jag faktiskt skulle träffa Zayn idag, efter två veckor ifrån varandra.
En knackning på dörren hördes och både jag & Kate hoppade till av rädsla. Pappa kom in och det syntes mycket väl hur han granskade oss noggrant.
"Mhm, Kate. Should you follow Niall home tonight then?", han skrattade retfullt och syftade på hur mycket hon faktiskt hade sminkat sig inför en liten konsert för killar hon känt i nästan ett år nu. Både jag och Kate skrattade med och det kändes så skönt att hon äntligen kändes som en i familjen igen.
"You're sick. No, actually not. But Liz should sleep over with Zayn tonight I heard.", hon blinkade mot mig och jag möttes pappa retfulla flin.
"Yes, but I'm not ready to be grandfather yet. Remember the condoms.", pappa och Kate tjöt ut i skratt och jag kunde faktiskt inte förstå det roliga med detdär, men ändå så kunde jag inte låta bli att le åt dem.
"Dad! don't say that. You're really awkvard. Get out of my room, now!", med ett protesterande tonfall så gick han ut ur rummet och jag kunde känna hur han höll tillbaka skrattet. Jag tittade på Kate och skakade löst på huvudet.
"You should be glad to have a dad like Don. He's a great dad and he love you with all his heart.", jag tittade med en förvirrad min mot Kate men kunde inte hålla tillbaka leendet.
"I know. And I really love him too. He has helped me with more than I ever could imagine. I'm proud of call him my dad.", bekräftade jag stolt och tittade återigen på klockan. "Now we need to go. The concert started in one our."
Jag hade gått på rätt många konserter med One Direction under det senaste året men denna konsert kändes helt speciell. Zayn var på hemmaplan och de alla fem killarna såg ut att vara extra uppspelta ,så det blev verkligen en grymt lyckad show.
"Thank you for all of you as coming to see us. This is our last song at this concert, What makes you beautiful.", Harry hade ordet och tjejerna var som helt besatta. De skrek, apploderade och sjöng med. Liam började sjunga sitt solo i början och hysterin ökade i grader. Jag log även av tanken att detta var den första låten jag någonsin hört med dem, i mina kusiners vardagsrum. Att det var ungefär bara ett årsen allt hände, så snabbt, så svårt att tro och så svårt att glömma. Jag blev kär, jag förlorade den enda killen jag någonsin hade litat på och älskat med hela mitt hjärta, jag hade fått kontakt med min mamma igen, pappa och jag hade kommit varandra närmare och min passion för dans hade bara utvecklats till något bättre. Nu gick jag sista året i gymnasiet och var kär i en kändis som faktiskt var kär i mig tillbaka, han var kär i en sporttokig longboardtjej som älskade allt med dans att göra, vilket kändes så uppskattat. Min saknad till min bror fanns alltid där och den kunde ingen ta ifrån mig, men jag hade även med året lärt mig att bearbeta sorgen med hjälp av familjen, Zayn och resterande vänner.
Vi gick igenom den långa gången som ledde oss in till backstage rummet där killarna befann sig. Trots att Kate hade sett dem tusentals gånger förr så kändes hon ändå en aning spänd. Jag skrattade åt henne och förstod inte riktigt hur man kunde vara så galen i fem helt vanliga killar. Men ändå så förstod jag det eftersom de alla fem killarna var så hemskt snälla och goa.
Vi kom in i rummet och Kate gick fort fram och kramade de andra killarna medans jag tittade mig omkring lite. I ena hörnet stod en svart skinnsoffa, å andra sidan stod ett kylskåp och även lite andra föremål.
Louis kom fram till mig och gav mig en lätt kram, vilket även Liam, Harry och Niall gjorde sekunderna efter också.
"I think you wonder were Zayn is?", flinade Harry lite enastående och mina mingipor bildade ett stort leende.
"Yeah, were he is?", jag tittade misstänkt på de alla fem killarna som bara såg konstiga ut. Vi blev stående i tystnad ett litet tag men Niall tog tillslut över ordet.
"He's down with the lake beside the park at you.", jag gav dem alla en fundersam blick men jag hann inte säga något förrän Niall öppnade munnen igen. "Go to him. He has someting to ask you."
Jag tackade dem alla med ännu en kram och skyndade mig ut genom den blotta dörren.
Eftersom jag bara visste en sjö bredvid en park vid mig så räknade jag med att det var rätt sjö jag åkte till nu. Jag betalade taxichaffören och gick ut mot sjön där jag möttes av öppna armar. Jag sprang rakt emot honom och kände hur hans händer strök över min rygg, hans huvud vilade kring min ena axel och hur hans andetag luftade mot min hals.
Jag backade undan ett steg och tittade honom djupt in i ögonen och hela jag bara log. Samtidigt pressade han sina läppar mot mina i en perfekt kyss och höll om mig allt hårdare.
"Now I'll never let you go.", viskade han i mitt öra. "I've missed you too much.", jag gnuggade min nästipp med hans samtidigt som mina lyckotårar rann ner. Lyckan att få vara i Zayns armar igen var obeskrivlig.
"I'll want with you, forever. I'll never be without you.", vi satt på den kalla bryggan och tittade på solnedgången samtidigt som hans fingrar lekte med mina.
"I'll never be without you either.", klargjorde jag och stirrade in i hans chokladbruna ögon. "Niall tell me that you should ask me something.", påstod jag och han log lite smått.
"Oh, Niall should not say anything about that."; Zayn suckade lätt men leendet på hans läppar försvann inte för det. "What have he said more?"
"Nothing more, so just tell me."
"Uhm.. I just would ask you if you want to move in to me in London?", hans fråga kom som en chock och hela jag stelnade till. Jag tittade storögd på Zayn som fortfarande såg säker ut.
"I would love to, but I've school here and how should dad take it? I don't know.", svarade jag ärligt och min blick möttes ner mot vattnet. Zayn tog sitt pek och långfinger under min haka och vände mitt huvud mot honom.
"Your dad will be okay. You're eighteen now and we can go home everytime on my sparetime, and yours.", jag tittade på honom med en frågande blick och vände huvudet lite på snedden.
"But.. My school, then?"
Han började leta på något i fickan och när han fann det han letade efter så räckte han över en kuvert till mig. Jag tittade länge på det oöppnade kuvertet och sedan vändes blicken mot Zayn som smålog. "Open it."
Jag gjorde som han sa och försiktigt slet jag upp det vita kuvertet med en lapp inuti. Jag läste tyst för mig själv och när jag kommit till meningens slut så kunde jag knappt tro det själv. Jag läste om det flera gånger innan jag började inse vad som faktiskt hade hänt.
"Hey Lizzy Scott. I have seen what you can and I'm really impressed of your moves on the scenes.
You dancing like a star and deserves a really job at me, Zayn, my beautiful cousin has told me everything about you. I'm Olivia Dark and work at the famous dancing shows in London. Would you take this change to be something really famous within the dance? If you want to, call me. The number is at the backside. Lots of love, Olivia."
"Zayn?! are you kidding me?", utbrast jag och tittade förvånat på brevet igen och sedan på Zayn. Han skakade allvarligt på huvudet och log sitt perfekta leende.
"Of course not. I would visit her what a good dancing you are and she agreed with me."
"My dream is to dancing in front of thousand peoples as love what I do. This is too much, Zayn. You can't do that for me.", sa jag svagt och tittade in i hans ögon. Han kupade sina händer runt mina rosenröda kinder och skakade på huvudet.
"If I could, I would give whole the world to you. I just helped you in the start, now it's your turn to visit what you live for.", skrattade han och pussade mig löst på munnen. "And did you know what?"
Jag ruskade på huvudet och tittade förväntansfullt på Zayn som flinade misstänksamt. "Your dad love this letter and the idea to move to me."
Mitt ansiktsuttryck pressades ihop och jag förstod inte alls vad som faktiskt höll på att hända.
"Have you talked to my dad?"
"Yeah of course, and since he loved you, he let you go and follow your dreams.", jag sprack upp i ett evigt leende och blev helt mållös.
"Zayn.. I can never thanks you enough for what you did and do for me. You're an angel as Alex send to me. I love you with all my heart."
"And I love you, my princess and my future wife.", jag fnittrade sådär tjejigt som bara tjejer kan när han sa det sista och mina glädjetårar blev bara fler. Från att för ett år sedan mått så dåligt att man nästan tagit livet av sig, till att må så himla bra är helt otroligt. Alltid vill jag vara med Zayn och Alex kommer alltid förbli i mina tankar.
Lång och sista del! What do you guys think? var det som förväntat? bättre/sämre? Kommentera!
Detta är oxå sista novellen på några veckor. Nu vill jag oxå ha sommarlov och inte behöva tänka på så mycket annat än glass och bada ;) Vill passa på att tacka alla som stannat och kommenterat dagligen. Ni har seriöst gjort mina dagar och de dagar jag bara känner att jag verkligen inte orkat skriva så har ni gett mig kraften att lägga upp ett inlägg ändå. Ni är så underbara allihopa och tack för allt! Ni är så snälla och jag ser fram emot att påbörja en ny novell. Inte nu och kanske inte de kommande veckorna heller. Men när jag är tillbaka, då jäklar! Ha ett underbart sommarlov! Megakramar till er alla! ♥
lose myself, del 39
8
Lizzys Perspektiv;
"Liz..", började mamma och tittade uppmanande på mig. "I'm really sorry, for everything."
"Ja, det ska du vara också.", tänkte jag tyst i mitt huvud. Jag nickade åt henne och trog handen genom håret. Hon fortsatte. "But you know that feeling when you're in love, new love, but you don't want it and you can't change your feelings?"
Jag tittade på henne under meningens gång och kände igen mig så väl. Jag nickade och kunde inte låta bli att le. "Yeah, I know that feeling, really good."
Mamma log ett vänskapligt leende och jag kunde se hur ett flin lekte på hennes läppar.
"Who's the lucky boy?", jag ryckte till och tittade upp på henne. Jag svalde hårt och ryckte på axlarna.
"No one anymore, I think.", svarade jag ärligt och suckade högt. Mamma tittade bekymrat på mig och rynkade lite med näsan. "I mean.. I texted him for a few hours and he didn't answer yet. Maybe he's busy but he can as well have seen already."
Hon la sin ena hand på min och jag stirrade länge ut den smala, varma handen som låg ovanpå min innan jag tillslut besvarade hennes tag om min.
"If he care about you, he can't be to busy to answer.", konstaterade hon och även om jag visste att hon hade rätt så skulle hon aldrig förstå.
"No, it's not easy. We can't just say that about Zayn.. Because..", jag tog en kort paus och bröt våran ögonkontakt. "He's famous. He's famous all over the world and it's not easy to him that always answer."
Jag sneglade då och då upp på mamma som mest satt stumm i stolen mitt emot mig. "We used to talk everyday, it was the best part of the day, but then I said that I'll take a break. I don't know, everything it's my fault and I'll understand if he ever would to talk to me again. He really cared about me, I was so lucky with him."
"Good luck tomorrow, hun. You'll always be the best on the stage no matter what.", vi stod utanför mitt hus och hon kramade om mig hårt innan jag tillslut lyckades trassla mig ur den. Jag tittade på henne och log ett svagt leende. När jag tänkte efter så har jag haft det riktigt.. Bra idag. Med mamma.
"Shouldn't you coming?", frågade jag lite besviket och min blick mötte backen.
"Yeah, I wanted to. But I thought you don't would liked it."
"Of course I would. I would love it.", jag tittade uppriktigt upp på henne som nu log ett större leende än någonsin, vilket bara fick mig att öka storleken på mina mungipor också.
"Okay, see you tomorrow then.", hon satte sig snabbt i bilen och körde iväg. Jag tittade efter bilen tills den inte längre var utom synhåll.
Jag trampade upp för vår stora stentrappa och klev in genom dörren, till min förvåning stod skor jag inte riktigt kunde känna igen i hallen. Jag sparkade fort av mig mina lila vans och gick in till rummet där jag möttes av en chock. Pappa och Kate satt i vardagsrums soffan och tittade på tv. De fick snabbt syn på mig och gav med sig ett leende båda två, något som skrämde mig en aning.
"Kate? what are you doing here?", frågade jag förvirrat och tittade mot Kate.
"Your dad has something to say you. It's a good news."
Jag blickade åt pappas håll som harklade sig innan han tog över samtalet. "It turned out that Mike not only killed our Alex. He was already inscribed in the registers for along time ago. He has tried to killed people before and assaulted girls."
Jag tittade storögt åt de två människorna i vårt vardagsrum och kunde inte riktigt ta in det pappa just sa. Hörde jag just rätt? Jag lät han fortsätta. "That's why Kate not learn to witness, they took him directly. To the rehab for younger, there he holding home."
Jag nickade glatt men var fortfarande chockad och förvirrad över hur allt hade gått så snabbt på bara så väldigt kort tid och imorgon skulle jag redan ha min första dansuppvisning ensam.
"Liz?", dörren öppnades och in kom Kate. "Are you crying?", jag torkade mina tårar och förstod att det nu var försent att komma med någon ursäkt, så jag bara ryckte på axlarna.
"I miss you, I'll have my best friend back.", Kate kramade om mig och jag lutade huvudet mot hennes axel.
"Yes, and that you've got.", hon strök sin hand över mitt huvud och jag kunde känna hennes regelbunda andetag. "But, tell me the real reason.", det lät mer som ett påstående än en fråga och det fövrånade mig att hon lät så allvarlig.
Jag berättade om Zayn, om smset och att han inte alls hade svarat, om Alex och om mamma.. Om hur jag kände. hon fortsatte att vagga mig fram och tillbaka medans mina tårar föll ner.
"Zayn is a good guy. Give him time to think about it. Exactly as he did for you.", hennes ord väckte min uppmärksamhet och jag tittade snabbt upp på henne samtidigt som mitt huvud gav med sig en kort nick. Hon hade rätt.
Zayns Perspektiv;
"Okay boys, are you ready for our last interview now?", Louis tittade uppmanande på oss andra som bara nickade. Vi var nog alla trötta efter en lång förmiddag och ännu var den inte över, långt ifrån. Niall och Louis var extra exalterade och hade hållt igång hela morgonen, vilket inte var så uppskattat av oss andra, men eftersom Niall skulle hem till Irland ikväll och Louis skulle hem till Eleanor så lät vi dem hålla på. De var verkligen som två småbarn när det väl började. Jag log snabbt åt dem och satte mig ner i Liams fotölj.
"Zayn.", började Harry och jag tittade snabbt på honom. "How's you and Lizzy?"
"Shit", svor jag tyst för mig själv och tog händerna för huvudet. Jag hade haft så fullt upp hela tiden att jag helt glömt bort hennes sms. Jag suckade högt och tog upp mobilen, klickade fort upp Lizzys sms och bestämde mig snabbt för att svara.
~ Sorry for a late answer. I forget to answer. I love you. xx ~
Det fick bli ett enkelt sms jag skickade iväg och jag hade inte tiden att tveka denna gång. Hon förtjänade ett svar, men det skulle hon få på riktigt när jag åkte hem. Jag hade även tänk att hinna se hennes dansuppvisning som började sju ikväll. Jag tittade hektiskt på klockan på min arm och pustade ut, den var bara halv tolv ännu och vi skulle sitta i en 30minuters-intervju, sedan skulle jag fara hem direkt. Telefonen burrade till och svaret ifrån Liz kom snabbare än förväntat.
~ It's okay. See you when you come home. ~
I detta sms kunde jag direkt tyda att något var fel och ikväll önskade jag inget annat än att allt skulle lösa sig mellan oss. Att det kunde bli vi igen.
"Hey, Zayn!", jag väcktes upp ur mina tankar egnom att Liam viftade med sin hand framför mitt ansikte. Jag tittade irriterat på honom som nu flinade. "This is our last time together for a few weeks. Focus!"
De alla fyra skrattade vilket gjorde att jag inte heller kunde hålla mig ifrån att skratta. Hur skulle jag klara mig utan dessa killar i tre veckor?
Lizzys Perspektiv;
Jag tittade ut bakom den stora redån och såg människorna bara ökade och ökade, platserna fylldes och ljudet inne i den stora teatersalen ökades. Jag tittade länge efter någon jag kände igen och jag log av glädje när jag fick syn på både mamma och pappa, de gick in tillsammans och även farmor tillsammans med Kate. Kanske hade de alla blivit sams igen.
"Okay, is everyone ready to do a really nice show tonight?", Emma klappade sina händer som ett tecken till att vi alla skulle rikta vår uppmärksamhet till henne. Jag tog bort huvudet från redån och tittade på Emma och de andra dansarna. Hon berättade hur vi skulle gå ut och hur vi skulle göra mellan danserna. Just nu kändes det riktigt bra.
Efter tredje nummret var det äntligen min tur att dansa solo. Jag hade övat extra mycket på de osäkra stegen och när jag hörde hur Thrift shop sattes igång i högtalarna så insåg jag verkligen hur taggad jag var för detta. Jag ville göra mina föräldrar stolta, jag ville göra Emma stolt, jag ville göra Alex stolt, men framförallt, jag ville göra mig själv stolt. Jag gick upp på scenen med ranglande ben och kunde inte få bort den känslan av nervositet som fanns inom mig.
Jag tittade ut på publiken, jag mötte mamma & pappas ögon, jag blickade snabbt på Kate och farmor men min blick fastnade på killen i mitten av publiken, killen med svarta håret som satt och applåderade. Zayn, var det verkligen han?
"You were so fantastic, darling. I'm so proud of you.", pappa kramade om mig hårt.
"Yeah, me too. You're really good at dancing, almost better than me.", mamma skrattade retsamt och kramade om mig i en mjuk kram samtidigt som hon viskade något jag inte riktigt kunde höra så jag bad henne säga det igen.
"I think you have visit. Go out there.", sa hon högre denna gång samtidigt somhon nickade mot utgången. Jag tittade först förvirrat på mamma. Sedan på farmor, Kate och pappa som bara nickade på huvudet. Jag suckade och gick mot dörren dit de pekade.
Jag stelnade till när jag såg honom, Zayn, den finaste killen i hela världen stod några meter ifrån mig. Sakta gick jag fram emot honom och han gjorde även lika.
"What are you doing here?", frågade jag lågt och kände hur mina ben vek sig lite. Jag såg hur han log och han gav mig sin mystiska min igen.
"I can't miss to see my loves first dance show.", hans leende ökades och hans vita tänder glänste i solskenet. "You were the best out there and you..-"
Mer hann han inte säga förrän jag befann mig i hans armar. Mina tårar föll ner och jag la huvudet lutat mot hans bröst, andades in hans doft och tittade sedan upp på honom. Det fanns inte ord till att beskriva hur mycket jag hade saknat honom, hans kramar, den trygghet han gav mig, hela han.
"Zayn.. I.-", började jag men han avbröt mig snabbt.
"Just forget everything and live for the moment, right?"
"I love you.", jag fortsatte att titta in han i ögonen och äntligen hade jag fått haft det sagt, det jag ville ha sagt i flera dagar nu.
"I love you too, more than everything.", jag log stort samtidigt som hans läppar möttes med mina. Jag kunde forfarande inte tro att detta var verkligheten. Allt var så overkligt. Men just nu, kunde jag inte låta bli att vara lycklig.
Det blev en riktigt lång del nu. Varför? för att det är sista delen. Nästa del, (del 40) kommer att bli ett "ett år senare"- inlägg. Men jag hoppas att ni gillar denna del. Kommentera gärna vad ni tyckte! Nästa del kommer även senare idag.
Det blev en riktigt lång del nu. Varför? för att det är sista delen. Nästa del, (del 40) kommer att bli ett "ett år senare"- inlägg. Men jag hoppas att ni gillar denna del. Kommentera gärna vad ni tyckte! Nästa del kommer även senare idag.
Anlednigen till att denna del blev lite senare än tänkt är för att jag vaknade sent. Haft en riktigt kul kväll igår. Mina ben gör så sjukt ont, min röst funkar knappt och hela kroppen lider av träningsverk av allt dansande. Men hade en lyckad kväll och en skitbra start på sommarlovet och med det ville jag bara säga att jag hoppas ni alla hade en bra kväll igår och även resten av det resterande dagarna! kramis :)
lose myself, del 38
10
Lizzys Perspektiv;
Jag tog fort upp mobilen ur vänstra fickan, klickade upp Zayn i meddelanden och visste precis vad jag behövde göra. Men jag tvekade länge, väldigt länge innan jag slutligen tog modet till mig att skicka iväg det, och när det var skickat, så kändes det faktiskt bra.
~ Sorry for I've been a such of girl you don't want to have. But I''m really sorry. As I said before, I'm not myself, I'm insecure of myself, but one thing I'm very sure about. It's.. That I want you back. I miss you everyday, every hour, every minute and every second. I love you and I need you with me. But if you don't want me back. I'll understand. x / L ~
Zayns Perspektiv;
Vi var påväg ut ifrån studion efter att ha jobbat riktigt hårt då jag plötsligt känner hur det burrar till i fickan. Hjärtat dunkade ett extra slag när jag såg vem det var och ännu mer när jag läste det lilla som syntes på skärmen. Utan att tveka så tröck jag upp hela texten och kunde inte slita blicken ifrån displayen. Jag läste smset om och om igen medans jag kände hur ett litet leende spred sig på mina läppar.
Jag tänkte precis svara när jag väcktes upp till verkligheten genom att Louis och Niall självklart skulle småleka i korridoren. Jag vände mig om mot dem och suckade högt.
"Can you guys just understand that tomorrow we only have two interwievs, then we become free in three whole weeks.", uppmanade Liam och tittade glatt på oss alla.
"Yeah, everything has passed so far, I can't understand everything as happend and in some months, we release our third album. How cool?!", Niall lät exalterad och jag log åt de alla fyra som nu börjat prata om vad de ska göra under sina tre veckor. Själv visste jag vad jag skulle göra, jag skulle hem, hem till Bradford och förmodligen lösa allting med Lizzy. Jag drog fort ner mobilen i fickan med tankarna "smset får vänta." och hoppade snabbt in i samtalet som killarna hade.
Lizzys Perspektiv;
Timmar hade gått och jag kände mig nästan helt säker på dansen nu. Det var bara ynka steg kvar som jag var osäker på, men de fixade jag lätt med bara lite, lite mer övning.
Var och varannan minut tittade jag min mobil i hopp om ett svar ifrån Zayn, men minst två timmar har gått sedan jag skickade smset så förmodligen ville eller kunde han inte svara just nu.
"Hello my favorite girl.", svettig och lortig som jag var efter ett hårt danspass så kom pappa ändå fram och gav mig en mjuk, trygg och varm kram. "Ja, lite svett skadar aldrig" brukade han säga eftersom han näst intill jobbar med svettiga killar varje dag. "I heard that you've made your contact with your mother again. How it feels?"
Han hjälpte mig av med jackan och log ett konstigt leende som jag inte riktigt kände igen, jag kunde inte tyda på om det var äkta eller ej.
"Yeah, I guess so. It feels..", jag suckade. "Weird. I'll never forgive her about what she did, but everyone deserves a second change. Or?"
"You're smart, princess. I'm really proud of you and I'm pretty sure that Alex also is it.", han log stort och fortsatte snabbt. "I've Police notified Mike now."
Jag stelnade till och tittade begivet åt hans håll. "What? why?"
"That person as killed my son not going away so easy. He should punished for what he did.", klargjorde han och jag kunde inte mer än att hålla med, men ändå så kändes det som en konstig känsla i magen.
Jag kom just ut ifrån en lång, kall dusch när jag plötsligt ser hur mobilen burrar till. Lyckan inom mig försvann fort när jag fick se vem det var, mitt hopp om att det vore Zayn som stod där på displayen var hög, därför blev jag riktigt besviken när det stod "Mamma" på displayen.
~ Hello there. Maybe we could do something today? just you and me? I'm still in Bradford. I pick you up in one hour if its okay? xx ~
Jag suckade snabbt och la undan mobilen, men snabbt hade jag den i handen igen och var beredd att svara mamma. Zayn svara de inte, pappa skulle förmodligen träna A-laget ikväll och vad skulle jag annars göra? bättre att få läta känna mamma lite bättre än att ligga och ruttna ensam på rummet.
~ Yeah, it sounds great. See you soon. ~
Jag svarade med ett kort och enkelt svar. Torkade håret snabbt, drog några drag med mascaran, plattade håret fort och bytte kläder till ett par jeans och en vanlig tröja med ett stort halsband till. Inte det finaste jag har, men det dög. Och sen när började jag bry mig om mode? jag tittade mig en extra gång i spegeln i flera olika vinklar och enligt mig själv såg jag aldrig riktigt bra ut, men jag kunde inte heller säga att det var någon katastrof. Så här fick det bli.
"So much people in here.", sa mamma glatt och tittade sig omkring när vi äntligen hittat ett bord där vi kunde sitta. Jag nickade och rörde mungiporna en aning innan jag slutligen tog en tugga av min muffins. Expresso House var det enda stället i stan där det fanns goda muffinsar, därför var jag riktigt sugen på en sådan just nu.
"Liz..", började mamma och tittade uppmanande på mig. "I'm really sorry, for everything."
"Ja, det ska du vara också.", tänkte jag tyst i mitt huvud. Jag nickade åt henne och trog handen genom håret. Hon fortsatte. "But you know that feeling when you're in love, new love, but you don't want it and you can't change your feelings?"
Jag tittade på henne under meningens gång och kände igen mig så väl. Jag nickade och kunde inte låta bli att le. "Yeah, I know that feeling, really good."
Förmodligen sista delen idag! Comment what you think?! ;) Kram!
lose myself, del 37
10
Lizzys Perspektiv;
"I miss you everyday, and to heard that Alex not live anymore, came as a shock. I couldn't belive it in the first time. I know that I've been a really bad mother, but please. Give me a chance to prove how much I love you?"
Hennes ord skar in i hjärtat och tårarna jag hållt inne det senaste minutrarna höll sig inte längre. Tårarna sprutade ut och mållös satt jag där på stentrappan. Tillslut så kände jag mig tilläckligt rörlig att jag slutligen nickade svagt på huvudet. Mammas leende spred sig ända upp till ögonen och hon la sina armar runt om mig. Och om jag skulle vara ärlig så kändes det helt okej. Jag hade saknat mammas kramar allt för mycket.
Harrys Perspektiv;
Efter den stora intervjuen för några dagar sedan så har allt rullat på som vanligt och trots omständigheterna så har Zayn hållt sig i skinnet riktigt bra faktiskt. Dock märktes det att han inte var lika koncentrerad på sitt arbete när vi väl jobbade, men det jobbigaste var nog att han aldrig ville göra något. Så fort vi frågade så ville han hellre vara ensam i sin lägenhet, vilket resulterar till en dålig stämning i hela gruppen.
"Harry!", jag väcktes upp ur mitt tänkande när jag hör ljud och Liam som ropade utanför dörren. Han lät stressad så jag reste mig snabbt upp ur soffan och nästan småjoggade fram till den låsta dörren och när jag hastigt öppnade den så möttes jag av två allvarliga killar. Jag kunde nästan inte hålla mig ifrån att skratta när jag såg deras ansiktsuttryck. Fast trots det så försökte jag att hålla mig lugn och inte göra sån stor grej av det.
"Louis, what's it?", frågade jag och tittade på både han och Liam som båda såg ut att vara riktigt andfådda.
"Hurry up! A man hit Niall in his face.", svarade Liam. Jag tog fort på mig skorna och gick ut ur dörren.
"Where?"
"Just here outside. He laying on the ground and we needed your help to set he up.", klargjorde Louis som kom rusande efter mig med Liam efter sig.
Jag sprang ut på gatan och såg ingen Niall så långt ögat kunde nå. Jag tittade hetsigt på Louis och Liam som nu nästan inte kuna hålla sig ifrån skratt.
"You, Haz. Look there!"
Jag hann knappt vända mig om förrän jag kände hur något stort och kladdigt for rakt upp i mitt ansikte. Jag fick syn på Niall som stod helt på egna fötter och de alla tre vek sig av skratt. Och det var då jag också insåg att detta var ännu ett av Louis idiotiska skämt. Jag tog bort kladdet från ansiktet och stirrade illsket på de tre skrattande småbarnen på gatan.
"What the hell? was what that for?", fräste jag och de blev genast tyst. "And what it that?", jag tog bort ännu mer av det vita kladdet på ansiktet. Liam och Niall satt helt tysta på gatan medans Louis fortfarande flinade.
"Calm down. It's just plain cream.", han reste sig upp från backen och hans flin ändrade till något seriöst. "Sorry, but we really had boring and you should see your face when you open the door."
"Rather not.", konstaterade jag och skulle precis gå in genom den stora porten igen när Liams ord hejdar mig.
"Don't be mad. Follow us to Zayn instead?", utan att tänka efter så nickade jag tyst och vi gick gatorna bortåt för att sedan komma till Zayns lägenhet. Arg? vadå arg? jag var inte arg.. Bara lite.. trött.
Vi alla fyra stod utanför Zayns dörr och vi väntade länge innan vi tillslut hörde fotsteg komma emot dörren. Zayn öppnade och han verkade inte alls så glad att se oss, tvärtom, han gjorde någon påfrestande min, gick sedan in till vardagsrummet igen men lämnade ytterdörren öppan som ett tecken på att vi kunde komma in.
"Close the door after you.", mumlade han från vardagsrummet och jag tittade drastiskt på de andra som såg lika frustrerad ut dem också.
"It's really nice to come to you, Zayn. Very nice.", klagade Louis och slog sig ner i fotäljen bredvid soffan.
"Sorry boys, but I'll just be alone right now.", började Zayn och rätade till sin sittställning i soffan.
"No, we'll never leave you alone when you're sad. It's the worst feeling ever.", fastställde jag och tittade på de andra som nickade instämmande. "But Zayn, have you talk to her since the day when you leave Bradford?"
Han ruskade stadigt på huvudet och bet sig själv i läppen innan han slutligen tog ordet.
"No, She had funeral for Alex yesterday and I text her then.", han suckade. "But she seems don't care anymore."
"What do you text her?", definerade Liam och tittade villigt på Zayn som bara skakade på huvudet.
"I say that I'm really missed her and such things."
"And?"
"And.. She text me this back.", han tog upp mobilen och visade oss alla smset.
~ I miss you too, Zayn. I really do. But.. I can't talk now. Bye. ~
Jag tittade frågande upp på de andra killarna. Niall såg lika undrad ut som jag, Zayn såg helt förstörd ut medans Louis bara log.
"Zayn.", Louis väckte Zayns uppmärksamhet och satte honom på plats. "Do you really want her, right? what do you doing her? Fight for her and don't sitting her with your fat ass in a couch."
"Actually, she has her dance show in a few days ago. Should I go?", frågade Zayn osäkert och tittade med glänsande ögon på oss.
"Yes.", hojtade vi alla fyra i kör på varandra och Zayn, för första gången sedan dagen han kom tillbaka från Bradford, så log han ett riktigt leende. Äntligen.
Lizzys Perspektiv;
Jag tänkte på gårdagen. Mycket blanade känslor bubblade upp men det jag tänkte mest på var mamma och smset ifrån Zayn. Jag saknade verkligen honom. Varför skulle jag hela tiden spela så svår? varför skulle jag hela tiden försöka låtsas som om jag inte brydde mig när jag egentligen gjorde det?
Jag låg i sängen och tröck snabbt på låsknappen i mobilen och blev helt chockad över vad klockan var. Tre på eftermiddagen, redan?
Jag sket i klockslaget och rusade upp. Tog på mig mina svettluktande gamla mjukisbyxor, en magtröja och sprang fort ner. Jag hade uppvisning om två dagar och jag ville bara att allt skulle bli perfekt, vilket det inte lära bli om jag inte tränade nu.
Jag sa snabbt hej då till pappa, for upp på longboarden och åkte snabbt till vår replokal. Emma, min tränare, visste anledningarna till varför jag aldrig kom på träningarna, först var hon osäker på om jag verkligen skulle göra min egen solodans i showen, men ändå lyckades jag övertala henne och nu vill jag verkligen inte göra henne besviken.
Det kändes tomt att vara här inne. Stora speglar överallt och jag kom att tänka på när jag sist var i just denna lokalen, så dansade jag inför en kille jag bara vetat av i mindre än två dagar. En kändis dessutom. Jag sträckte ut mig framför spegeln och rätade på hela kroppen. Jag visste inte mycket just nu, men jag visste en sak iallafall, och det var att jag behövde Zayn.
Jag satte mig i hörnet där jag och Zayn pratade i säkert en timme, platsen där jag hade öppnat mitt hjärta för en praktiskt taget främling. Men ändå så kändes det så rätt att berätta det för honom och jag ångrade ingenting.
Jag tog fort upp mobilen ur vänstra fickan, klickade upp Zayn i meddelanden och visste precis vad jag behövde göra. Men jag tvekade länge, väldigt länge innan jag slutligen tog modet till mig att skicka iväg det, och när det var skickat, så kändes det faktiskt bra.
~ Sorry for I've been a such of girl you don't want to have. But I''m really sorry. As I said before, I'm not myself, I'm insecure of myself, but one thing I'm very sure about. It's.. That I want you back. I miss you everyday, every hour, every minute and every second. I love you and I need you with me. But if you don't want me back. I'll understand. x / L ~
En utav de längre delarna jag har gjort i denna novell, men hoppas ni gillar det! Men vet ni vad? JAG HAR SOMMARLOOOV! WIIIHOO!
En sak som däremot är kanske lite tråkig är att jag kommer avsluta denna novell snart. Min insperation är just för tillfället på noll, men jag har kommit så långt att jag iallafall vet ett bra slut på det hela. Jag är ledsen för en kort novell men jag tänkte faktiskt ta lite sommarlov från allt skrivande och bloggande också i några veckor. Jag hoppas ni förstår. Men iallafall, denna är inte slut än och jag kör förmodligen upp till del 40+! ;)
Kommentera! Kram :)
lose myself, del 36
8
Lizzys Perspektiv;
"Sophie, who? your mother?", frågade han och det förvånade mig att han verkade vara så lugn. Jag nickade och han bet sig snabbt i läppen. "I tell her, I thought that even she's a bad mother, she deserves to know."
Jag suckade på honom och gav prästen återigen min uppmärksamhet. Minnerna om Zayn kom plötsligt upp i mitt huvud, tårarna blev fler och jag insåg snabbt hur mycket jag egentligen skulle vilja ha honom här, hos mig, just nu. Nej, jag var alldeles för känslig för att tänka något alls nu. Jag ville bara hem till min säng.
"You were fantastic, hun. I'm really sad too. It's so hard.", farmor tog servetten från fikabordet och samlade sina tårar i den. Det var säkert tionde personen som kommit fram och sagt så nu. Visst kändes det bra att folk uppskattade det jag sa, men ändå kunde jag inte riktigt förstå varför, jag sa ju bara det som kom ifrån hjärtat. "I miss you so much. I come on tuesday and look at your show, it will be really funny."
Jag chockerades över det farmor just sa och jag vände hastigt blicken ifrån bordet upp på henne som sakta tog min hand. Jag och farmor hade aldrig haft någon jättekontakt eftersom hon bor i Miami, men trots det så vet jag att hon alltid vela mitt bästa även om hon inte alltid gjorde det rätta. Så att höra att hon skulle komma och titta på mig när jag gör det jag brinner för betydde mycket eftersom hon tidigare aldrig sett mig varken dansa eller göra något annat.
Jag nickade svagt och tog en stor tugga av min bulle. Vi satt vid ett långbord och människorna runt omkring oss pratade för fulla muggar. Det var dock en dämpad ljudnivå, vilket kändes skönt. Men jag kunde fortfarande inte förstå hur de kunde prata över huvud taget.
Efter att ha suttit mellan Cody och pappa i minst tjugio minuter så kände jag hur min syre i kroppen bara blev lägre och min andning blev riktigt svår. Jag knackade försiktigt på pappas axel och han vände snabbt blicken till mig.
"Be right back. I need some air.", sa jag lågt och sköt undan stolen. Jag gick trevande ut och märkte hur allas blickar riktades mot mig, vilket jag inte alls brydde mig i just nu.
När jag väl kom ut så kändes det som en befrielse på något sätt. Att sitta instängd i en stora lokal med fönster lika stora som ens höjd i sitt rum var inte så lockande, men ändå så betydelsefullt. Jag satte mig ner på kyrkans kalla stentrappa och lade händerna kring mina ben och huvudet vilade mellan knäna och kroppen.
En harkling hördes och jag tycktes tyda att det inte var någon jag kunde minnas eller har hört förr. Hastigt tittade jag upp och såg ett ansikte jag redigt kände igen, fast ändå inte. Hon har blivit så.. Annorlunda sedan jag såg henne sist, för flera år sedan. Mamma, kvinnan som krossade mitt hjärta och svek mig som ingen annan någonsin kunnat gjort, stod rakt framför mig med tårar i ögonen och ett litet leende som jag bara ville spy på.
"What the fuck are you doing here? leave us alone. And don't pretend that you care, 'cause I know that you don't. You have not really cared about us before. So why now?", med ett skarpt tonläge tittade jag iskallt upp på henne som nu var påväg att sätta sig bredvid mig, men kvickt hann jag protestera. "Stop! stay there you stand and don't talk to me."
Hon flinade stort och tog en hand igenom håret innan hon ändå gjorde som jag precis sagt åt henne att inte göra. Hon satte sig bredvid mig och jag gav henne en illsken blick. Men jag var alldeles för tagen för att knappt få ur något ur munnen alls, men mina tankar om henne var inte direkt de barnvänligaste. Va i helvete gjorde hon här?
"You're exactly as the person I felt for years ago.", hennes röst lät lugn men jag kunde ändå höra hur den bara blev osäkrare och osäkrare för varje ord. Jag fnös hårt och kallt medan jag vände fort blicken till träden mitt emot oss.
"Don't think that you know me, because you don't. You're a fucking id..-"
"Don't say that, you don't know anything. Please let me explain.", hela jag tystnade och mina ögon fylldes med tårar. "It will always be a reason to why me and your dad broke up."
"Tell me why?"
"We fight everyday. You and Alex and everyone else thought 'Oh, the perfect couple that never will end', but they had wrong, very wrong.", jag vägrade fortfarande att möte hennes blick men jag kunde ändå känna hur en del av mig bara ville tro på hennes ord, medans den andra delen bara ville smärta till henne rakt i ansiktet, men konstigt nog så lät jag henne fortsätta. "Nothing was good in our relationship for a long time. The only we have was you, our kids as we loved more than our life. Then I did a big mistake. I meet my boyfriend Carl and fell in love directly. Then I leave you and move to London with him. I was really stupid and I don't know, I regret every minute of that day when I leave you and Alex. It was so hard for me too and now in retrospect, I know that I could do some things better."
Jag tittade upp i illska på henne och av ren reflex så sa jag som vanligt exakt var jag kände. Nu kunde jag bara inte längre hålla tyst.
"You're stupid in the whole head. You come to my brothers funeral and destroyed my day anymore. You really don't care about us..-"
"Stop.", mamma avbröt mig snabbt och jag kunde nu antyda hennes tårar rinnande ner från hennes kinder. "I know that you never will forgive me for that. But I'm your mother, I really love you. And Alex too. I think about you every single day. I have one picture of you and it's the only thing I have with you."
Jag kände mig hemsk. Att se min mamma gråta bredvid mig kändes inte bra, men varför? jag brydde mig ju inte om henne? Jag svalde hårt och vågade nu titta henne i ögonen och jag förstod nu direkt varifrån jag fått mina gröna ögon. Jag blinkade till med ögonlocken för att tvinga bort tårarna som ville ut, och jag verkade lyckas.
"Can I get see that picture?", sa jag lite lugnare denna gång och jag kunde se hur ett litet, litet leende spred sig på hennes läppar.
"Yeah, sure.", hon tog upp sin plånbok i väskan och drog ut bilden hon hade det genomskinliga plastet. "Here. You and Alex as three to four years old. You holding your hands."
Hon tittade länge på bilden och log ett leende jag mycket väl kom ihåg sedan barnsben, samtidigt som hennes tårar rann ner.
"I miss you everyday, and to heard that Alex not live anymore, came as a shock. I couldn't belive it in the first time. I know that I've been a really bad mother, but please. Give me a chance to prove how much I love you?"
Hennes ord skar in i hjärtat och tårarna jag hållt inne det senaste minutrarna höll sig inte längre. Tårarna sprutade ut och mållös satt jag där på stentrappan. Tillslut så kände jag mig tilläckligt rörlig att jag slutligen nickade svagt på huvudet. Mammas leende spred sig ända upp till ögonen och hon la sina armar runt om mig. Och om jag skulle vara ärlig så kändes det helt okej. Jag hade saknat mammas kramar allt för mycket.
Det verkar ju lösa sig där också, eller? ;) Detta är ett tidsinlägg så om något är fel så är jag ledsen för det. Jag får ändra det när jag kommer hem. Jag är nämnligen på min lillebrors skolavslutning just nu. Men kommentera! :D
länkbyte #11
1
Har nydligen börjat läst en novell som jag fann för bara någon dag sedan och nu gör jag ett länkbyte med henne. Jag tycker absolut att ni ska kika in för hon skriver som en gud och så verklighetsbaserat. Gillar novellen starkt och verkligen något jag tipsar!
Handling;
Through The Storm heter den pågående novellen där får vi återigen följa med tvillingarna Jay i deras dramatiska vardag, men denna gång är det Nancy och pojkvännen Harry Styles som står i centrum. Novellen utspelar sig cirka sju år efter +Do You Remember?+ (tidigare novell), alltså är året 2020.
Nancy Jay lever i stort sätt det perfekta livet. Hon äger ett stort hus, har en fin bil, en underbar pojkvän och sitt drömjobb. Men vem hade någonsin kunnat tro att hennes liv kunde förändras så drastiskt?
Hur reagerar Harry när Nancy en dag inte kommer hem? När det enda som verkligen betyder något slinker igenom hans fingrar och den ljuva framtiden de i huvudet byggt upp tillsammans faller sönder och samman & tynar bort i tomma intet? Vad gör man när ingen förstår, polisen ger upp letandet och man själv tappat livslusten?
Ingen vet vad de ska ta sig till, men något måste göras. Även om Harry själv, med lite hjälp från sina bästa vänner, måste ta tag i saken på egen hand.
En berättelse om kampen mellan liv & död och kärlek & hat. Är Harry redo att offra sitt eget och sin bästa väns liv för att finna sin stora kärlek? Och det sägs att äkta kärlek aldrig rostar, men är det så säkert? Kommer Harry finna Nancy innan det är för sent?
Spännande vaa?? Klicka HÄÄÄR eller på bilden för att komma till denna underbara novell!
Del 35 finns här nedan ↓
lose myself, del 35
8
Lizzys Perspektiv;
"Okay, do you want so say something to her in case she look?", han fick återigen killarnas blickar och såg för första gången under hela tiden riktigt säker ut på det han nu skulle säga.
"No, she know how I feels for her and she know that I love her. More than this stay between me and Lizzy."
Jag torkade fort bort tårarna och tryckte snabbt av TVn. Att titta på denna intervjun var riktigt jobbigt även om jag helt och hållet fick skylla mig själv. Det fanns inte ord till hur mycket jag saknade Zayn och hans närhet. Att bli omfamnad av pappa var absolut inte samma sak, inte alls samma trygghet. Jag drog en långsam suck innan jag återigen vände upp blicken på pappa som småflinade.
Dagarna rullade på. Det var sommar och sol men för det mesta så tillbringade jag min tid inomhus. Att vistas bland andra människor just nu var inte direkt någon höjdare från min sida, inte nu iallafall. Jag hade tröstätit massor med frukter och godis, lyssnat på Little Things om och om igen, allt endast för att påminna mig själv om Zayn. Jag saknade honom, riktigt mycket. Men samtidigt visste jag att jag behövde denna tid, min ensamma tid där jag bara kunde få vara ifred och tänka igenom allt som hänt. Kate hade jag däremot haft lite kontakt med under dessa dagar, vilket kändes, efter allt som hänt, riktigt bra att ha en vän som henne, även om hon svek mig så otroligt mycket. Men nu, idag, så var dagen inne, dagen då jag var tvungen att ta farväl av min älskade broder, en allra sista gång.
Jag stod framför spegeln med samma tanke som varje gång. Varför var jag så ful? varför var jag inte typen som hade mängder med smink, hårprodukter eller andra tjejgrejer? varför var jag så onormal? Men den största frågan var; kunde jag ha på mig det här? skulle Alex accepterat denna klädsel? Fast jag kom även att tänka på det han ofta sa till mig när han såg mig vid spegeln; You don't need to be someone else. You're my sister, and for me, you're cool and I'm very glad that you don't is like the other girls. Något jag alltid kommer att bära med mig.
Men det slutade iallafall med en vanlig mörk outfit, en sån som jag visste att Alex skulle ha gillat.
"Are you ready?", pappa stod tårögt framför hallens spegel och granskade sig noggrant innan våra blickar möttes och han log ett sånt där tillgjort leende till mig igen.
"Yeah, I think so.", ljög jag och gjorde ett lika krystat leende tillbaka. Vi gick tillsammans ut till bilen och åkte bort till kyrkan som låg lite på sidan av. Väl där möttes vi av nästan hela släkten från pappas sida. Aldrig hade jag sett hela släkten samlad på det här viset förr.
Det var tungt och jobbigt att sitta i kyrkan. Jag och pappa satt längst fram och jag hade inte ens tankarna i bakhuvudet att vände blicken bakåt. Allt jag såg var den stora kistan. Kistan där Alex låg i.
"Alex was very lovely, kind and good at to many things. But one thing he really loved, was his own twinsister as would to say something."
Jag nickade tveksamt på prästen som talade som en bekräftelse på det han just sade. Jag gick långsamt upp och släppte inte blicken ifrån pappa en ända gång. Jag hade övat i timmar för detta tal, jag tog upp lappen ur min bakficka och började läsa innantill.
"Hi everyone. Nice to see you all and thank you for coming to a last goodbye to my brother." , jag tittade upp och såg att hela Alex fotbolls- och hockeylag var här, Kate satt näst längst fram och människor jag aldrig sett förr satt även där. Jag svalde hårt innan jag motvilligt fortsatte.
"Me and Alex was very close to each other. He wasn't just my brother, he was my best friend too. I've lost to many people in my life, and Alex has always helped me about this things. He promised that it should be me and him forever, but now.. He's leave me, and it's really hard for me. I have pretty hard to take people into my life, just because I've been betrayed and left to many times. But did you know what? everyone as has left me, are still alive in the world. I can see them everyday if I just want. But him I never wanted to lose, just leave me. He leave me in the world alone and to know the fact that I'll never see him again, it hurts. Words can't describe my pain." , jag tog ännu en kort paus och lät tårarna sakta rinna ner från mina kinder.
"But he leave me not all alone. Before he left the world, he tell me everything I wanted to know. He tell me that never give up, stay strong, still dancing, take care of my dad and finally, Live for him. And for a few days ago, I stood beside the railway. I was so sad, I don't knew what I did, but in the last second, my cousin stopped me, and I'm really glad for that." "I know that people want to say goodbye to Alex soon and yes, he'll. But not me. I know that he's with me and my side everytime. He look down on us right now and I know that he's proud. I love him and I'll always miss him, but the word he said to me, it's word I'll never forget and those word, I'll live for them and for him. Of course I want him back, more than everything. But I know that he even is on a place there he feels better, and I'm proud to call myself his sister. All our memories we have, I'll never forget them. All this seventeen years old we might together is always in my mind, and a part of me will always miss him. Thanks."
Människorna runt omrking mig grät och applåderade. Men det var först nu jag insåg en sak jag aldrig såg tidigare. Där, längst bak på sista raden satt människan jag avskydde med än allt annat. Hur kunde hon veta och vad gjorde hon här? Prästen tog över ordet medans jag återgick till min plats och jag såg tystlåtet på pappa som både log och grät.
"You're so beautiful, my girl. I'm sure that he think the same."
Han armar vilade runt om mig och jag lutade huvudet mot hans axel. Men tankarna om mamma ville inte komma ut ur mitt huvud. Jag röck till och viskade allvarligt till pappa.
"Dad, why is Sophie here?"
"Sophie, who? your mother?", frågade han och det förvånade mig att han verkade vara så lugn. Jag nickade och han bet sig snabbt i läppen. "I tell her, I thought that even she's a bad mother, she deserves to know."
"Sophie, who? your mother?", frågade han och det förvånade mig att han verkade vara så lugn. Jag nickade och han bet sig snabbt i läppen. "I tell her, I thought that even she's a bad mother, she deserves to know."
Jag suckade på honom och gav prästen återigen min uppmärksamhet. Minnerna om Zayn kom plötsligt upp i mitt huvud, tårarna blev fler och jag insåg snabbt hur mycket jag egentligen skulle vilja ha honom här, hos mig, just nu. Nej, jag var alldeles för känslig för att tänka något alls nu. Jag ville bara hem till min säng.
Jaha, ännu en jobbig och sorgsen del. Vad tycker ni? hur kommer det bli mellan Liz och hennes mamma? kommentera! :)
lose myself, del 34
11
Harrys Perspektiv;
Tell us about you and Lizzy now.", klargjorde jag och slog mig ner på stolen bredvid Niall och började ösa på mat. Liam och Zayn kom sakta efter och Zayn bara ryckte på axlarna.
"I don't know anymore. She must get time to herself, it's really hard that lose a brother and especially when they were so close to each other. Then that it was her best friends boyfriend as did it. I can't imagine her life right now."
Han såg till en början ut som vanligt, men jag misstog mig. Bakom det fakeade leendet döljde sig en sorg, en sorg som nu bara ville ut. Tårarna kom och det var som vanligt otroligt jobbigt när någon av oss inte alls mådde bra.
Zayns Perspektiv;
Att vara stark var inte så lätt som jag trodde. När killarna plötsligt började prata om Lizzy kände jag bara att allt bara ville ut. Mina tårar brast och jag kunde känna Nialls händer stryka över min rygg. Det kändes så otroligt bra att ha sånna äkta vänner, men ändå så kände jag mig så tom och ensam. Det var riktigt jobbigt.
"Zayn, do you really want to go to the interview today?", jag gav Liam en svag nick samtidigt som jag torkade bort tårarna.
"Yes, of course. It's a such big interview, every famous person has sitting in their couch. It's our lifes chance."
Jag tittade mot killarna som log tacksamt åt mig. Det syntes hur glada dem var för det jag just sa. Jag kunde heller inte låta bli att pressa fram ett leende som Louis genast såg och blev allvarlig igen.
"But, Zayn. Whatever you do, never give up on her. You two are really cute together and you like her very much, right?"
"Yeah, of course I do. But..-"
"No but.. Louis is right, if you really love her, prove it. Don't let hers fear and words prevent you.", flikade Harry in och jag vände blicken över till Niall och Liam som bara log.
"Yes, but how?"
"I don't know. It must come from your heart.", jag nickade åt Louis och fortsatte att peta i maten. "Okay, let's go to the interview. Lou will waiting for us there and fix us before we going in."
Lizzys Perspektiv;
"Liz!", jag vaknade med ett ryck och såg pappa komma in genom dörren med en stor bricka i handen. Långsamt satte jag mig upp, sträckte ut armarna och gnuggade mig sedan i ögonen innan jag slutligen tittade på pappa. "Goodmorning sweetheart, did you know what?"
Jag gäspade stort och skakade förundrat på huvudet medan pappa satte sig på sängkanten och gav mig brickan som bestod av varmt tevatten, en tepåse och två mackor. Jag tittade länge på de frestande mackorna och mitt favorit-te och kunde bara inte motstå lockandet. Jag tog en tugga av mackan och lät den gå ner i magen blandat med teét.
Jag satte mig ordentligt i sängen och tittade undrande på pappa som med såg lurig ut. "What do you want?"
Frågade jag tillslut efter en evig tystnad. Han gjorde en av sina vanliga hostningar och började tillslut tala.
"You have slept until now. A whole day. The clock is half past two now.", medans han sa det så tittade han länge på sin armklocka innan han sedan vände blicken upp på mig igen. Jag höjde ögonbrynet högt men jag valde att låta honom fortsätta medans jag lät mackan i min mun slinka fort ner i magsäcken.
"We never got speak yesterday after that Zayn come here.", började han och drog efter andan. "What did you find?"
Jag stannade upp i mitt ätande och tittade varsamt på pappa som log sitt vänskapliga leende som fick mig att känna mig en aning tryggade i situationen.
"I don't know. I said that we should take a break and he was alright with that.", suckade jag och tankarna om gårdagen kom tillbaka. Jag minndes vartenda litet ord, mening och speciellt dendär sista kramen han gav mig. Just nu kände jag mig så.. Ensam.
"And it wasn't good, or what?, jag gav honom en oförstående blick och rynkade pannan. "I mean.. That he was alright about it?"
Jag ryckte på axlarna och tog återigen upp mackan. "I don't know. But he seemed don't cared anyway."
"Dad, Take the TV on.", han gick snabbt upp ur sängen och satte på Tvn. Jag grabbade tag om kontrollen och började genast zappa mellan de olika kanalerna. Ingenting bra verkade gå på TVn och jag skulle precis stänga av den igen då jag slutligen fastnade för en kanal där jag genast kände igen dem alla fem som satt framför skärmen. Jag tittade på pappa som gav mig en orad blick.
"Should you really see this?"
"No, properly not, but only that see Zayn like this is big for me, I really miss him. Let me.", han tänkte precis öppna munnen för att svara när jag medvetet klickade på ljudknappen och ljudet stod nästan på max.
"So guys, how it feels with everything right now? your third album released in December, are you excited?", den kvinnliga intervjuaren log stort mot killarna och Niall tog snabbt över ordet.
"Yeah, very much. We have writing and work pretty hard with the album that it will be very fun that get show all our beautiful princess what we can do. We do it for them."
"Yes, you took my words out of my mouth." , tillade Harry och skrattade lätt.
Jag saknade dem verkligen och det kändes så konstigt att se dem genom TVskärmen. Zayn såg dock väldigt nere ut, då och då kunde han le men jag kunde enkelt genomskåda det. Och det kändes riktigt jobbigt.
"Okay Zayn, let us once and for all to know, who's the girl you spend your sparetime with? it's your girlfriend?", killarna tittade undrade på Zayn som tog emot micken av Liam.
"Uhm.. Not anymore." det kändes jobbigt när han sa det men samtidigt så var det jag själv som hade ställt mig i denna situation själv, så jag skulle inte yttra mig om något.
"Hm, what do you mean with that?"
"I was really stupid, I did a big mistake as I really regret. I'll not tell you everything, but I can promise that I was stupid and really regret it." , hans röst lät vek och jag kände hur tårarna sakta men säkert spred sig över mina kinder. Jag lutade huvudet mot pappas axel och han strök mig ömt över huvudet.
"Aww, so cute. Do you think that she looked at this interview?" , frågade kvinnan tillslut och jag såg hur han var tveksam med svaret.
"I don't think that. She's not a Directioner ,but for me, she's the best girl i've ever meet. But I don't know, maybe she does."
"Okay, do you want so say something to her in case she look?", han fick återigen killarnas blickar och såg för första gången under hela tiden riktigt säker ut på det han nu skulle säga.
"No, she know how I feels for her and she know that I love her. More than this stay between me and Lizzy."
Jag torkade fort bort tårarna och tryckte snabbt av TVn. Att titta på denna intervjun var riktigt jobbigt även om jag helt och hållet fick skylla mig själv. Det fanns inte ord till hur mycket jag saknade Zayn och hans närhet. Att bli omfamnad av pappa var absolut inte samma sak, inte alls samma trygghet. Jag drog en långsam suck innan jag återigen vände upp blicken på pappa som småflinade.
Kommentera och gör min dag! Kom gärna med era åsikter, är kul att veta hur ni fina läsare tycket och tänker! kram :)
lose myself, del 33
12
Lizzys Perspektiv;
Jag drog snabbt ur ena luren, torkade tårarna och suckade långsamt. "You're already inside."
Han tog några steg in mot rummet och granskade mig noga innan han sedan la sig bredvid mig. Han tittade på mig med tårar, vilket gjorde så att jag bara ville gråta ännu mer.
"Kate told me everything. She don't want to do an notification, but did you know? we can do it."
Jag tittade på honom med en undrande blick och vinklade huvudet bakåt. "How? we haven't evidence."
"No, I know. But Kate has promised that witness.", mer hann han inte säga för sedan hörde vi en plingklocka tjuta högt. Våran ringklocka.
Med huvudet som värkte, ögonen som sved och kroppen som skakade tittade upp jag på pappa som redan var påväg upp ur sängen för att gå och öppna ytterdörren. Han tittade efter mig innan han gick ut och gav med sig ett fakeleende.
"Are you okay, my princess?", han ställde frågan som jag egentligen inte ens skulle behöva svara på. Jag suckade högt och lutade huvudet bakåt på den kudden som Zayn senast igår låg på.
"No dad. I'm not okay. I'm tired and overwhelmed. Go down and open the fucking door. Bye.", jag kände hur jag bara höjde rösten mer och mer och pappa tittade chockat på mig. Jag brukade inte alls tala så till min egen pappa, men just nu stod ingenting rätt till. Just nu visste jag varken ut eller in. Vem var jag egentligen? Han gav med sig en lätt suck innan han snabbt lämnade rummet med dörren öppen så ljuset sken rakt in i rummet.
Jag la händerna i huvudet och suckade långsamt innan jag med släpiga ben masade mig ut ur sängen och gick mot dörren för att slutligen stänga den helt.
Men jag kom bara till mitten av rummet då jag ser ett huvud sticka in genom dörren. Med sitt svarta hår, sina bruna ögon och sitt leende som inte alls lyste så klart som det brukade tittade han med en sorgen blick på mig och hela jag stelnade till när jag fick syn på honom.
Jag tittade direkt ner på min klädsel och insåg att jag faktiskt endast hade en pösig gammal tjocktröja efter pappa på mig. Men eftersom det bara var självaste Zayn som stod decimeterna ifrån mig så gjorde det inte så mycket vad jag hade på mig.
Han satt i soffan och jag satt i min säng. Aldrig hade det vart så spänt mellan oss. Inte ens första gången vi var ensamma tillsammans kändes denna hemska känsla inom mig.
Zayn harklade sig hastigt och jag blickade snabbt åt hans håll, men lika fort vände jag tillbaka blicken mot golvet.
"Maybe we can go out and take a lunch? and talk about everything.", frågade han tillslut och jag gav honom en iskall blick innan jag med en hård ton besvarade honom frågan.
"Zayn, there is nothing to talk about..-"
"Please. Give me just some hours.", hans tårar var inte långt ifrån att falla och var det något jag verkligen inte klarade så var det att se någon jag verkligen älskade att gråta. Jag suckade och gav honom en skyldig blick innan jag till min förvåning gav med mig en svag nick, som en bekräftelse på hans fråga.
"But I'm really tired. I've not slept nothing tonight. And I looks like a homeless dork, as your fans call me.", han tänkte precis säga något när jag fortsatte. "But just a minute. I'll just change clothers, then we can go."
-
"Is the coffe good?", Zayn log ett svagt leende på mig och jag ställde långsamt tillbaka koppen på bordet och tog av mig mina svarta solglasögon.
"Zayn.. We can't just go here and just pretend that nothing has happend.", jag bet mig försiktigt i läppen. "You going home to London tomorrow. And I'll that we take a break from us. I want that we waiting with us in a few day and see what's happend."
Han nickade förstårligt och la huvudet i hans händer, han andades högt och det syntes att han gjorde allt för att hålla tårarna borta. "I'll just say that I'm sorry too. I was really stupid that not told you the truth direct. And just so you know. I'll always love you. I'll always be waiting for you. You're always the reason to my smile, everyday."
Hans ord fick mig att rysa till och även mina tårar trängde sig fram, men jag lyckades att hålla dem inne jag med.
"I really love you, you're my first and probably my only love too, but right now, I'll just be single. I almost can't take care of myself now, I really need time for myself so I can be myself again. Then, when I've found who I'm again. I'll be back for you."
"And I'll always been waiting for you. And you can always call or text me, everytime. You're everything for me."
Vi kramades länge innan vi slutligen gick skiljda vägar. Imorgon skulle han åka hem till London igen och jag skulle stanna här i lilla Bradford. Det skulle bli jobbigt att inte längre kunna kalla Zayn för min, eller att ha honom att vakna upp till, eller att kunna ha någon som tog hand om mig på ett annat sätt. Men ändå så visste jag att allt tar tid. Det som har hänt har hänt och tar mer än en dag att bearbeta. Saknaden till min bror kommer alltid finnas där, den kommer aldrig försvinna, hur mycket jag än vill.
Harrys Perspektiv;
Klockan var halv nio på morgonen och konstigt nog så var vi alla vakna. Jag och Liam hade tagit äran att hämta Zayn på flygplatsen medans Louis och Niall skulle fixa någon mat så vi så fort som möjligt kunde komma till intervjun.
"I hope that Zayn are okay, now.", sade Louis och tittade på Niall som bed sig i naglarna.
"What if it he's not?"
"Calm down boys. Zayn will be alright. Even if he would feel bad when he coming, I know that he can fix that interview even then. He's strong.", konstaterade Liam och öppnade ytterdörren. Jag nickade instämmande och gick tätt intill Liam till bilen och vi for snabbt iväg till flygplatsen.
"Zayn, you look pretty good after all.", skrattade Louis och kramade om Zayn som knappt hann komma innanför dörren.
"Thanks mate.", svarade Zayn, inte alls lika muntert, men jag kunde ändå inte höra någon ånger eller irritation i hans tonläge. Han var näst intill helt som vanligt.
"Tell us about you and Lizzy now.", klargjorde jag och slog mig ner på stolen bredvid Niall och började ösa på mat. Liam och Zayn kom sakta efter och Zayn bara ryckte på axlarna.
"I don't know anymore. She must get time to herself, it's really hard that lose a brother and especially when they were so close to each other. Then that it was her best friends boyfriend as did it. I can't imagine her life right now."
Han såg till en början ut som vanligt, men jag misstog mig. Bakom det fakeade leendet döljde sig en sorg, en sorg som nu bara ville ut. Tårarna kom och det var som vanligt otroligt jobbigt när någon av oss inte alls mådde bra.
Vad ska hända nu då? Nästa kommer ikväll om ni kommenterar lite! ;)
lose myself, del 32
9
Louis Perspektiv;
Jag kände hur irritationen rusade inom mig och hur denna kille verkligen störde mig. Inte nog med att han dödat en annan människa, han var ju spydig och precis den typen av person jag bara kunde spy på.
"No, it's just a rumor, again.", konstaterade jag med en hård röst och tittade återigen mot de andra. "Leave us alone now, because now, we should buy some breakfast."
Jag kunde känna hur han tittade efter oss men jag hade tilltalat mig själv att inte titta bak längre, och heller inte lägga någon energi på honom längre. Värdelösa människa.
Efter samtalet med Mike så var stämningen mellan mig, Niall och Harry jobbig. Ganska pinsam faktiskt. Vi gick runt i tystnad bland de olika hyllorna tills vi hittade något vi ville ha. Jag antog att vi alla var inne i våra egna tankar att ingen av oss ens tänkte på att prata. Inte hade dom kunnat gjort slut? då skulle väl Zayn ha sagt något till oss först? Jag suckade högt och gick långsamt vidare till nästa hylla.
"Okay guys, we really need to talk to Zayn about this.", konstaterade Niall och tittade på mig och Harry. "Have anyone of you did it?"
Vi alla tre stannade upp i vårat handlande och tittade frågande på varandra, som samtidigt skakade på huvuderna.
"No, not since the day he leave us.", svarade Harry snabbt och stirrade på mig. Jag ryckte på axlarna och tittade mot frysdisken lite längre bort.
"We buy that we need to our breakfast now and then we going home to Liam. After that, we'll call Zayn."
Både Niall och Harry tyckte det lät som en bra idé och nickade instämmande.
"He must also come here tomorrow to our important interview, otherwise Paul will be angry.", klargjorde Harry efter ett tag och både jag och Niall höll med. Det är ju ingen intervju med One Direction om inte alla är med.
Vi kom hem med en matkasse i handen och till våran förvåning var ytterdörren uppen. Vi steg in i lägenheten och fann Liam sittandes i soffan. Han såg lite förvånad ut samtidigt som någon slags rädsla gömde sig bakom de oskyldiga bruna ögonen.
"What have you boy been?"
"We just buy some breakfast, as you write in your letter.", svarade Harry lite nonchalant och gick vidare med kassen in till köket för att packa upp.
"When come you home then?", frågade jag och slog mig ner bredvid honom i soffan. Han ryckte på axlarna och fortsatte att zappa mellan kanalerna.
"I don't know. About ten minutes maybe?", han suckade och stängde av tvn. "Have you seen all this rumors on Twitter, round Zayn and Lizzy? and all those papers write about it everywere."
"Yes, we have.", flikade jag snabbt in och började berätta om det konstiga samtalet med Mike. Liam såg eftertraktad ut och bara ryckte på axlarna. Jag tog sedan snabbt upp telefonen och slog in Zayns nummer. "I'll call him."
Många signaler gick innan någon röst hördes på andra sidan men slutligen svarade Zayn och han lät inte alls speciellt glad. Däremot lät han väldigt trött, irriterad och ledsen. Kanske var det fel tillfälle att ringa, men sanningen ville vi iallafall få veta.
"Hey man, hurry up. Tell us the truth instead.", sa jag med en ganska så retsam men ändå en allvarlig ton. Han harklade sig lite bakom linjen och drog efter andan ett antal gånger innan han slutligen fortsatte.
"The rumors is true this time. I think.", snyft hördes från hans sida och det gjorde riktigt ont i både mitt och förmodligen i de andra killarnas hjärta också när han sa det. Vi hann dock inte säga något innan han fortsatte. "She's mad and sad because we don't told her about Mike and Alex. And I understand her."
"Oh, we really sorry bro. But you must talk to her before you left Bradford.", sa jag dystert och väntade efter ett svar.
"Yeah, I'll. But see you guys tomorrow before the interview as decidedly.", konstaterade han och innan vi ens hann svara på det så lade han på. Jag, Liam och Niall tittade chockande på varandra.
"Yep, if we have a happy or sad Zayn tomorrow remains to see.", hörde man Harry ropa ut från köket och jag kunde inte låta bli att skratta. Det är alltid så kul att se hur han alltid kan höra så bra hela tiden.
"Yep, if we have a happy or sad Zayn tomorrow remains to see.", hörde man Harry ropa ut från köket och jag kunde inte låta bli att skratta. Det är alltid så kul att se hur han alltid kan höra så bra hela tiden.
Både jag och Niall gick hungriga in till Harry i köket och möttes av välstekta pannkakor som såg ljuvliga ut. Likväl som den doften av nygräddade pannkakor som spridit sig i hela lägenheten.
Lizzys Perspektiv;
Jag sa hej då till Cody som övertalat mig att få följ med mig till dörren. Tillslut hade jag gett mig och insett att han faktiskt alltid vinner. Jag gick med matta ögon in genom den stora dörren och möttes av en tårögd och orolig pappa.
"What the fuck have you been allt night long? I have been sitting here the whole time and..-"
Jag gav honom en irriterad blick, slängde av mig skorna och puttade undan pappa som försökt tagit taget om mig. Jag sprang sedan upp på rummet, tog upp mobilen och till min förvåning så hade jag nio nya meddelanden och tjugio missade samtal varav hälften var ifrån Zayn och resten ifrån Kate och pappa. Men det som förvånade mig mest var klockslaget; halv tre på dagen? Allt hade gått så fort men samtidigt så otroligt segt.
Jag satte i lurarna och lät musiken sköta sig själv. Jag slängde mig fort ner i sängen och insåg nu hur trött jag var. Jag hade inte sovit på flera timmar och det var absolut inte likt mig.
Jag slöt mina ögon och trots att jag var ruskigt trött så kunde jag bara inte sova. Jag sniffade långsamt in Zayns huvuddoft från min ena kudde och lät tårarna återigen rinna. Flashbackarna från de senaste timmarna rullade i mitt huvud och allt jag tänkte var; Varför hoppade jag aldrig? samtidigt som jag visste att det var fel. Något inom mig sa att jag gjorde rätt till att aldrig kliva över, över till andra sidan. Än var jag inte redo.
Men samtidigt levde jag med tanken och känslan att jag aldrig mer skulle kunna känna mig hel igen, inte utan Alex. Alltid kommer jag känna att en del av mig fattades. Skulle jag stå ut med det? Var det okej att känna sig ensam?
Det knackade på dörren och som vanligt hann jag aldrig ens säga något förräns han redan var inne.
"May I come in?"
Jag drog snabbt ur ena luren, torkade tårarna och suckade långsamt. "You're already inside."
Han tog några steg in mot rummet och granskade mig noga innan han sedan la sig bredvid mig. Han tittade på mig med tårar, vilket gjorde så att jag bara ville gråta ännu mer.
"Kate told me everything. She don't want to do an notification, but did you know? we can do it."
Jag tittade på honom med en undrande blick och vinklade huvudet bakåt. "How? we haven't evidence."
"No, I know. But Kate has promised that witness.", mer hann han inte säga för sedan hörde vi en plingklocka tjuta högt. Våran ringklocka.
Trololo, vem kan de vara? Sorry för sen del. Har vart ute och haft lite familjetid med pappa och lillebror hela dagen nästan. Nu ska jag gå ner och fixa lite saker till skolan imorgon. Ska nämnligen åka vattenskidor med klassen. Hur ska detta gå? slutar väl att jag kommer få skriva klart novellen på sjukhuset ;) nejdå, men nu vet ni iallafall! Kommentera bästa ni!
lose myself, del 31
7
Zayns Perspektiv;
"Mom, the clock is half past one in the night. Why are you still awake?", frågade jag ännu en gång, fast längre än så hann jag inte för sedan bröt hela jag ihop.
Utan ett ord så tog jag tillslut av mig den tjocka tröjan, den svarta kepsen och de svarta glasögonen och satte mig lutad mot mammas axel i soffan. Varken hon eller pappa sade något alls och mamma strök mig sakta över håret.
"Zayn, I love you.", jag tittade snabbt åt Safaas håll och log ett leende som jag inte tidigare ha kunnat gjort. Jag sträckte ut mina armar och hon la sig snabbt i dem.
"I love you too, Safaa.", svarade jag och pussade henne ömt på pannan. Även om allt var så jobbigt just nu, så var det ändå så otroligt tacksamt och skönt att vara hemma och bli ompysslad av familjen igen.
Lizzys Perspektiv;
Efter en lång pratstund med Cody så kom jag att tänka på en sak; vad gjorde han här egentligen? i skogen, mitt i natten? Jag rätade till mig och sökte hans ögonkontakt, men han tittade bestämt framåt, det märktes tydligt att han inte ville ha ögonkontakt. Jag tänkte precis ställa honom frågan då han själv öppnade munnen.
"I went often here before.", han drog efter andan och fortsatte att titta framåt. "Do you remember Clara?"
Jag fnös av bara tanken av att komma ihåg den tjejen. Hemska människa. Jag nickade som svar och han bara fortsatte. "When we broke up, when I saw her with an another boy, I often went here. I can clear my mind when I'm sad.", för första gången tittade han åt mitt håll men vände snabbt blicken framåt igen. "Tonight was one of those days. To lose my cousin as was like my own brother was hard, and I can't imagine your feelings. You must be really..-"
"I am.", avbröt jag och denna gång var det min tur att titta framåt. "Everything is fucked up. I have no one in my life anymore. Just dad and your family."
"And it's sufficient. It sufficient to be strong again, because we'll be on your side, forever."
Jag hoppade till av det sista ordet och kände hur jag spände mina svidande, rödande ögon. "Forever is a fucking lie."
"What do you mean?"
"My mom told me to always be there, forever. Alex told me that always be on my side, forever. And Zayn told me that never leave me, since it was me and him forever. Now I've no one of them anymore. My mom leave us, Alex leave us and Zayn lied to me. I know that a forever, never is forever.", konstaterade jag med en skör röst och det gjorde ont i mig att veta att allt det jag just berättat var sanning. Han la sin arm om mig och sa ingenting, vilket han heller inte behövde. Bara av hans lilla omfamning så kändes allt bättre.
Louis Perspektiv;
Jag vaknade för första gången på det senaste dagarna av mig själv och jag kände mig mer än utvilad. Jag sträckte mig efter mobilen och tittade förvånat på klockan; kvart i två.
Det var konstigt att jag inte hörde ljud utifrån så jag bestämde mig snabbt att gå ut ur Liams lilla gästrum och titta vart alla höll hus någonstans. Jag gick igenom hallen och tittade mot rummet där Niall och Harry brukade vara, dörren var stängd och jag tyckte jag lyckades höra något av en Harrysnarkning där inne, så jag gick vidare in till köket. Väl inne i köket så fick jag syn på en lapp. Jag tog snabbt upp den och började genast läsa.
"Hey boys. Sorry that I leave you alone but my sisters come here to London today without warning, I eat lunch with them. Take what you want in the fridge. Or wait, you guys have eat up everything. Go and buy home something! See you in afternoon. / Liam"
Jag rusade fort in i Niall och Harrys sovrum där jag möttes av två sovande killar. Jag flinade lite åt mig själv och gick ut till köket igen, väl där inne hämtade jag ett glas vatten och sprang fort in till killarna igen.
"Guys, wake up!"
"Louis, shut up.", klagade Niall med sin trötta och sega morgonröst. 'Som ni vill' tänkte jag bara. Jag hällde vattnet över de båda och aldrig hade jag sett dem så arga. Vilket jag bara skrattade åt.
När vi alla, femton minuter senare var uppe och gick runt i Liams lägenhet så berättade jag hur situartionen låg till. Jag visade dem även lappen som Liam skrivit så vi bestämmde oss snabbt och enkelt att gå ner till affären några gator neråt för att sedan kunna göra i ordning frukost.
Eftersom vi inte skulle på någon intervju förrän imorgon så hade vi ännu en dag ledig eftersom det mesta av våra nya låtar var skrivna redan. Därför så kände vi inte alls någon stress när vi gick ner till mathandeln. Vi tog dock småvägar för att inte skapa så hemskt mycket kaos ute på gatorna. Men de fans vi mötte stannade vi gärna och tog en bild med.
Vi var bara några meter ifrån affären då Niall plötsligt stannade till. Både jag och Harry tittade frågande på honom som hade blicken åt ett annat håll.
"Niall, what's it?", uppmanade Harry och tittade åt samma håll som honom. "Oh, shit. It's the boy.. Mike."
"Yeah, and he come against us, now.", bekräftade Niall som nu spännt ögonen lite. Jag suckade och pratade med en låg stämma för att inte Mike skulle höra något.
"Calm down now. Stay cool and don't do anything bad."
De nickade instämmande och tittade mot den brunhåriga killen som kom rakt emot oss. Han flinade stort och bakom de svarta glasögonen kunde jag se hur hans bruna ögon speglade sig igenom de svarta plastet.
"Hey, you!", hojtade han när vi sedan hade börjat gått en bit. Vi stannade upp och tittade mot honom som nu åt på något. Jag suckade och tittade på Harry och Niall som mest såg lugna ut. "It's you who are Niall, huh?"
Han tittade nu endast på Niall som nickade menande på huvudet.
"Yes I am. What do you want?", han sprack upp i ett stort flin och tog sakta av sig sina solglasögon.
"I heard that you like my exgirlfriend, or what?"
"No, he don't. And if he should do it, it's not your fault anymore.", klargjorde Harry och ställde sig lite framför Niall som nu mest såg osäker ut.
"Yes, you're right boys. But did you know what?" , han skrattade och fortsatte att äta på sina nappar i påsen. "If you not have already seen it, Zayn and Lizzy have break up."
"What?", utbrast jag och tittade förvånat på de andra som såg lika chockade ut dem med. "How can you know that?"
"Paparazzis take a pictures of them. First, Lizzy run out from hers house crying. Minutes after that they saw Zayn with black sunglasses and tried to hide himself. Then everyone on Twitter said that."
Jag kände hur irritationen rusade inom mig och hur denna kille verkligen störde mig. Inte nog med att han dödat en annan människa, han var ju spydig och precis den typen av person jag bara kunde spy på.
"No, it's just a rumor, again.", konstaterade jag med en hård röst och tittade återigen mot de andra. "Leave us alone now, because now, we should buy some breakfast."
Jag kunde känna hur han tittade efter oss men jag hade tilltalat mig själv att inte titta bak längre, och heller inte lägga någon energi på honom längre. Värdelösa människa.
Oj, hur kommer det nu bli?, jätteledsen för en dålig del. Men kommentera ändå!
Nästa kommer senare :)
lose myself, del 30
9
Lizzys Perspektiv;
Jag hade ingenting att leva för längre, varför skulle jag ens leva kvar? varför bara inte få komma till samma plats som min bror och sedan vaka över pappa tillsammans? Jag var svag i hela kroppen men med hjälp av mina armar så lyckades jag resa mig upp. Jag gick skogsstigen bortåt när jag sedan hör något högt och brummigt. Jag tittar åt sidan och fick direkt syn på något jag inte tidigare lagt märke till. Ett tågräls. Jag tittade framåt och några meter framför mig kom det, det stora, rullande tåget var på tågrälsen bredvid mig. Skulle jag våga hoppa?
Ljudet av tåget kom allt närmre och närmre mig och med tårarna forsande ner mot kinden gick jag försiktigt dit. Där, några meter bort kunde jag se hur tåget fort kom emot mig. Min hjärna fungerade inte alls och allt som både Zayn och Kate berättat för mig idag var för mycket att ta in och ens kunna förstå. "I love you." "Liz, don't be mad at Zayn. It's me you should be angry at" "I can't live without you, Lizzy. Please don't go." orden och meningarna ekade i mitt huvud men det som var jobbigast att förstå var hur både min bästa vän och min pojkvän kunnat gått bakom min rygg. Hur kunde dom?
Jag tog ett steg fram, jag var bara några centimeter ifrån rälsen. "Hoppa då ditt fega fan. Hoppa då din jävla fegis. Ingen gillar dig ändå, så varför ska du vara kvar här på jorden?",var det enda jag tänkte och jag skulle precis ta klivet över när jag plötsligt hör någon ropa högt efter mig. Hastigt tittar jag bakåt och fick syn på en brunhårig, lång och smal kille komma springande emot mig. Jag tog fort ett steg bakåt och insåg själv vad jag nästan höll på att göra. Jag höll på att svika min bror, att bara lämna allt bakom mig och slutat kämpa. Jag hade nästan brytit mot löftet som stod som nummer ett i familjens regler; Aldrig ge upp och kämpa för det vi älskar. Jag blundade och satte mig hårt ner i gräset. Oftast brukar smärta gå över rätt fort för mig, men inte denna smärta. Denna smärta jag känt i flera dagar nu. Aldrig ville den försvinna.
Den brunhåriga killen skyndade sig emot mig och jag kisade lite med mina svullna och röda ögon för att kunna tyda vem det var, men det var inte förrän han stod framför mig som jag insåg vem det faktiskt var. Shit.
"What the hell are you doing?", han gav mig sen läskiga blicken som jag alltid, sedan barnsben varit rädd för. "Do you know what could happend to you if you was so stupid that you hope?"
Trots att han bara var två år äldre än mig så hade han alltid varit som en slags andrapappa för mig. Han har alltid velat mitt bästa och stöttat mig i allt. Vi var väldigt nära varandra som små, sedan på senare år har vi bara växt ifrån varandra mer och mer. Men aldrig hade jag vart så glad över att se honom.
"Cody!", utbrast jag och slängde mig i hans armar. Min röst lät fortfarande spräcklig och svag men han besvarade den hårda kramen och efter ett tag så släppte han. Jag fortsatte att titta på honom och han såg besviket på mig.
"What should happend if I don't was here and stopped you?"
Jag tittade skamset ner på marken och snyftade lätt. "I.. I don't know.", min panikslagna blick tittade upp mot Codys och han drog snabbt in mig i hans armar igen.
"Never do this again.", han gav mig en allvarlig min och jag nickade lätt på huvudet samtidigt som jag lät tårarna falla ner. "I can't lose you too. Now, you're the only cousin me and Cindy has. Don't do anything bad."
Vi satt på den kalla stenen och tittade ut mot den mörka, kalla skogen. Det enda man hörde var bäcken porla och några få fåglar som visslade i den kalla sommarnatten. När jag tänkte efter på det jag nästan hade gjort så skämdes jag, något så otroligt mycket. Hur kunde jag vara så dum?
"I say it not often. But I'm glad that just you are my cousin and I love you really much.", orden bara for ut ur min mun och jag förvånade mig själv över att jag faktiskt sa det. Fast jag ångrade det inte. Han såg lika förvånad ut som mig men sedan log han svagt. "And thank you for you saved my life.", tillade jag snabbt.
"Liz, sorry that I maybe was an bad cousin the last years, but I'll always love you anyway. Now when we just have each other, we must take more care of each other. You, me and Cindy. And always talk to me if it's something. I can never take Alex place, but I'll always be there for you anyway."
Jag tittade med ett svagt leende mot honom och lade huvudet på hans axlar. "Thank you, again."
Zayns Perspektiv;
Med luvan uppdragen, kepsen och solglasögonen på så såg jag ut som vad människorna runt omkring mig skulle kalla för läskig. Men hade jag något annat val? paparazzis var efter mig överallt och jag gjorde allt för att inte synas, inte just nu iallafall. Jag ville inte att fansen skulle få se mig ledsen, och jag ville heller inte att tidningarna skulle hitta på någon egen story om varför heller. Dom visste ingenting.
Med snabba steg gick jag in på tomten och öppnade försiktigt dörren för att inte väcka dem andra, men till min förvåning var nästan hela familjen vakna och det tittade häpet på mig när jag kom in.
"Zayn? Is it you?", mamma kom rusande till mig och kramade om mig hårt och skulle jag erkänna situationen så gillade jag det riktigt mycket. Att få känna av mammas kramar igen var exakt det jag behövde nu.
"Do you don't work now?", hon trasslade sig ur kramen och tittade frågande på mig. Jag skakade bara på huvudet och ville ännu inte ta av mig glasögonen. Jag ville inte prata om det så länge det inte behövdes.
"Why are you all awake now?", jag tittade ut mot pappa, Safaa och mamma samtidigt som jag svalde för att låta så stark i rösten som möjligt. Jag tittade sedan ner mot klockuret på min arm och rynkade med pannan. "Mom, the clock is half past one in the night. Why are you still awake?", frågade jag ännu en gång, fast längre än så hann jag inte för sedan bröt hela jag ihop.
Utan ett ord så tog jag tillslut av mig den tjocka tröjan, den svarta kepsen och de svarta glasögonen och satte mig lutad mot mammas axel i soffan. Varken hon eller pappa sade något alls och mamma strök mig sakta över håret.
"Zayn, I love you.", jag tittade snabbt åt Safaas håll och log ett leende som jag inte tidigare ha kunnat gjort. Jag sträckte ut mina armar och hon la sig snabbt i dem.
"I love you too, Safaa.", svarade jag och pussade henne ömt på pannan. Även om allt var så jobbigt just nu, så var det ändå så otroligt tacksamt och skönt att vara hemma och bli ompysslad av familjen igen.
Oj! Ledsen för sen del, kom hem för någon timme sen och då åt jag och sånt. Här är denna del iallafall! Tur att hon inte hoppade va? Men vad ska egentligen hända mellan Zayn och Lizzy nu? Comment!
lose myself, del 29
8
Lizzys Perspektiv;
"Kate, why are you don't with Mike?", jag tittade med en frågande och förvirrad blick på henne och jag såg hur hela hon lyste upp.
"We're not together anymore."
Jag blickade upp mot Zayn som bara log. Nästan som om han redan visste om det. Jag tittade fort tillbaka på Kate och kunde inte hålla tillbaka leendet.
"But.. Why?", jag såg hur hennes leende försvann och hon tittade på Zayn med stora ögon.
"Uhm.. I'm not love with him anymore.", hon brast upp i ett fakeleende som jag snabbt genomskådade. Vad var det hon döljde för mig?
Zayns Perspektiv;
Jag sneglade ner mot Lizzy som andades kraftigt mot min axel. Hennes ögon var slutna och hennes huvud vilade tryggt över min axel. Hela hon såg så.. Vacker ut. Hennes kinder var rosenröda från alla tårarna hon givit med sig och hennes hår var ruffsigt. Men ändå kunde jag inte låta bli att slita blicken ifrån henne. Jag tittade fredligt på Kate som låg på andra sidan sängen och jag såg att även hon såg ut att trivas i situationen. Dock kände jag en lätt irritation som bubblade inom mig.
"Kate.", viskade jag för att inte väcka Lizzy. Jag lockade snabbt till mig hennes uppmärksamhet och hon tittade med en blick som sa ungefär; 'ja, jag vet vad du ska säga.'. Hon nickade och reste sig fort upp. Försiktigt la jag Lizzy ordentligt i sängen, drog täcket över hennes tunna, klena kropp och pussade henne löst på pannan innan jag gick med Kate ut ur rummet.
Vi funderade länge på vart vi skulle gå. Vi tittade tveksamt mot dörren till vänster om Lizzys rum och var ytterst osäker på om vi verkligen skulle gå in där. Men med mycket tvivel från bådas sida så gick vi slutligen in i det rum som en gång tillhört Alex. Väggarna var mörka, sängen, soffan, TVn och de andra sakerna var mörka, alltning var mörkt. Kate tittade sig omkring och satte sig försiktigt i sängen samtidigt som jag kunde se en tår från hennes kind falla.
"Should we really be here?", jag såg i hennes ögon att hon verkligen inte gillade att vara här inne och jag kunde mycket väl förstå henne. Men hade vi något annat val?
"Do you know an another room?"
Jag tittade med en iskall blick på henne som sedan skakade på huvudet. Jag suckade högt och tittade besviket på henne.
"Why do you don't tell her about you and Mike? Why do you don't tell her the truth?"
Hennes blick var nere i golvet och jag kunde se hur hon skämdes.
"Because I'm afraid how she would react. I don't want to lose our friendsship and she really need someone as be with her when you leave her.", hennes röst lät osäker och en aning spräcklig. Jag nickade förstårligt på huvudet och ryckte på axlarna.
"Yes, you're right. But she would be very angry if you don't tell her the truth soon.", började jag och jag lät mig själv fortsätta. "She think that it's hers fault that he died. You can't hold it inside no longer. She deserves to know the reason to hers brothers died. If you don't say it tomorrow, I will.", hela jag lät bestämd och tonfallet i rösten var känslokall, men det brydde jag mig just nu inte i.
Jag var så inne i mitt eget tänkande och pratande att jag inte ens la märkte till att någon kommit in stod i dörröppningen. Kate harklade sig hastigt och jag vände snabbt blicken mot den nu öppnade dörren. Lizzy stod med tårarna i ögonen och vad det såg ut som så hade hon hört exakt allt.
"Why? who killed my brother?", hennes röst var svag, liksom henne själv. Jag ville bara gå fram och krama om henne, men jag visste vilka konsekvenser det skulle få och det skulle sluta med bråk. Jag gav istället Kate en allvarlig min och hon suckade tungt.
"Liz, come and sit here.", försökte hon och klappade på sängkanten bredvid henne. Hon tittade storögd mot henne och skakade snabbt på huvudet.
"No, I'm fine here.", fnös hon och la händerna i kors. "Now, tell me."
Jag svalde och tittade oroat på Kate som andandes högt och tillslut tog hon modet till slig och började. "Mike is really jealous, as you know. Then one night when you were in London, Alex text me and ask if we could do something, I said yes.."
Vi lyssnade noga på hennes lilla historia samtidigt som hennes tårar föll ner. Hon stannade då och då upp och även om jag redan hade hört denna en gång förr så gjorde det fortfarande lika ont att höra igen.
".. He was drunk and don't knew what he did. He went in here and first hit him in the head, then gave him Alex the drugs."
Jag tittade med tårögda ögon mot Lizzy som stod mållös vid dörren. Jag gick försiktigt fram till henne och försökte omfamna henne då hon fort ryckte bort taget om mig och puttade undan mig. Hennes ögon var röda och blev nästan lite svarta när jag tittade in i dem.
"Did you know this all the time?", jag svalde och visste inte vad jag skulle svara på det. "I cried last night, I cried all the time and you knew how important it was for me to know who it was to killed my brother."
Hennes tårar var nu inte långt borta och allt jag ville var att krama om henne, men jag visste att det inte var någon idé att göra ännu ett försök. "You knew it all the time. You lied for me. You didn't care about that I wondered for hours who it was? I.. I.-"
"Please, let me explain.", försökte jag och kände hur mina ögon vattnades med tårar. "I love you."
"No, you don't. If you loved me, you should tell me the truth.", hennes ord skar rakt in i hjärtat och jag skulle precis fortsätta när Kate hann före.
"Liz, don't be mad at Zayn. It's me you should be angry at. Zayn just promised me that not tell you because I would it myself. Please.", hon tittade allvarligt men samtidigt menande på Lizzy som bara skakade på huvudet. "Nothing it's Zayns fault. He just promised me that not tell anyone."
"I'm not angry. I'm just.. Sad, tired and disappointed.. In both of you.", hon backade några steg och fortsatte sedan. "I'm tired of all this liars."
Hon vände sig om och gick mot trappan då jag snabbt hann komma efter och ta taget om hennes arm.
"Were are you go?"
"It's not your business anymore.", hennes ord fick mina tårar att svida och jag tittade oroligt på henne.
"What are you mean?"
"I don't want a boyfriend as lied to me.", hon suckade högt samtidigt som hennes tårar föll ner från hennes kinder. "Thank you for the days with you. I really liked it, but it maybe just was a game for you? It's over. Go home to London again."
"What? No, I really love you. I really do. With you, everything feels so.. I can't live without you, Lizzy. Please don't go.", bad jag och stirrade rakt in i hennes gröna ögon fyllda med tårar.
"How can I know that you tell me the truth? how can I ever believe you after that?", jag visste att hon hade rätt. Jag hade svikit henne, jag hade ljugit för henne, jag hade inte berättat sanningen. "I have lose to many people that I loved in my life. First my mom and whole hers family, then my brother that means everything to me, and now you. I know that forever is only a word. But when you said it, I believed you."
Med det sprang hon ner, och det förvånade mig att jag inte följde efter. Varför? jag visste att allt hon sa var sant. Men allt hon sa gjorde så ont. Jag hade svikit henne, jag hade svikit tjejen som betydde mest för mig. Jag hade gått bakom hennes rygg. Jag hade ljugit för tjejen som behövde mig som mest.
Lizzys Perspektiv;
Det gjorde så ont inom mig. Smärtan i bröstet ville aldrig försvinna. Tillsammans med mina tårar sprang jag snabbt ner, tog på mig skorna, slet på mig en mössa för att folk skulle slippa se mitt ruffsiga hår och jag sket fullständigt i vad klockslaget var. Nu ville jag bara bort, bort från allt.
Jag kom ut och sprang allt vad jag hade, bort från huset och in i skogen. Väl inne i skogen var det kallt och fuktigt. Mina knän vek sig sakta under mig och jag la mig själv på marken och lät tårarna fall ner. Jag hade ingenting att leva för längre, varför skulle jag ens leva kvar? varför bara inte få komma till samma plats som min bror och sedan vaka över pappa tillsammans? Jag var svag i hela kroppen men med hjälp av mina armar så lyckades jag resa mig upp. Jag gick skogsstigen bortåt när jag sedan hör något högt och brummigt. Jag tittar åt sidan och fick direkt syn på något jag inte tidigare lagt märke till. Ett tågräls. Jag tittade framåt och några meter framför mig kom det, det stora, rullande tåget var på tågrälsen bredvid mig. Skulle jag våga hoppa?
Jag kommer vara ute resten av dagen, därför så bjöd jag på en lång del just nu. Men nästa kommer senare ikväll ändå. Vad tyckte ni om denna del? ska hon våga hoppa?
lose myself, del 28
9
Lizzys Perspektiv;
Att läsa detta bred ifrån Alex var det mest underbaraste jag någonsin läst. Trots att mina tårar aldrig ville sluta så kändes det som en lättnad att läsa det. Jag fick svar på det mesta frågorna jag undrat över. Men frågan jag ställde till mig själv nu var, Om det varken var jag eller han själv som gjorde det. Vem var det då?
Jag smällde igen dörren och möttes av pappa och Zayn. De såg ut att vara glada och har haft mycket att prata om. Jag gav dem en stillsam blick innan jag fort sparkade av mig skorna och sprang upp.
Jag var fortfarande tårögd men inte så att tårarna rann ner. Jag slängde mig i sängen och drog täcket över huvudet. Allt var för mycket, jag orkade ingenting längre. Ensamheten varade dock inte länge för minuten efter stod Zayn i dörröppningen. Hans leende spred sig över hela rummet och jag kunde inte låta bli att ge med mig ett drastiskt leende.
"Hey babe. Do you miss me?", han flinade och kom trevande emot mig. Jag gav inte med mig något svar utan flyttade mig istället åt sidan så att Zayn kunde få plats bredvid mig. "Is something wrong? more than.."
"No.", snabbt svarade jag på frågan och kom att tänka på brevet. Skulle jag berätta? jag suckade och lutade huvudet mot Zayns trygga axel. Klart jag skulle, men bara inte nu.
Vi låg under täcket och bara höll om varandra då min mobil plötsligt plingade till och lyste upp hela rummet. Jag vände huvudet åt den lysande telefonen och sträckte mig efter den. Jag orkade inte bry mig om vad det stod på displayen utan jag klickade direkt upp det, jag hann dock se att det var ifrån Kate.
~ Hey sweetheart. I miss you, can I come over to you and Zayn? or am I disturbing you? ;) xx ~
Jag log under stillhet och försökte att göra allt för att inte Zayn skulle se att jag faktiskt rodnade lite också. Jag tänkte länge på vad jag skulle svara och till hjälp så visade jag Zayn allting och jag såg på hans ansiktsuttryck hur även han flinade.
"Yes, for me it's okay.", bekräftade han och fortsatte att pillra med mina fingrar. Jag log mot honom och våra läppar möttes i en snabb puss.
~ Haha, very funny. ;) Just come over. I miss you too. :) ~
Jag skickade snabbt iväg det och jag vände blicken från skärmen tillbaka på Zayn som såg ut att tänka på någonting, han såg orolig ut på något sätt, kanske också lite rädd, men han såg även ut att vara skyldig till någonting. Blicken han hade vänd mot TVn skrämde mig lite och han höll inte längre om mig lika tryggt och hårt.
"What's you thinking about?", frågade jag oberört och greppade taget om hans hand igen. Han log ett osäkert leende och pussade mig på pannan.
"Nothing."
Utan någon förvarning eller knackning alls så rusade Kate förbryllat in på rummet men stannade upp när hon fick syn på oss.
"Oh, here you have it good, I see.", skrattade hon och Zayns läppar rycktes snabbt bort från mina. Vi båda tittade elastiskt mot henne som rodnade lite bakom det stora flinet på hennes läppar. Zayn drog sig snabbt upp och gav henne en snabb kram innan hon satte sig i sängen bredvid oss. "Have you guys see that rumors on Twitter?"
Mitt blod blev till is och hela jag stannade upp. Sedan skakade både jag och Zayn på våra huvuden som var var riktad åt Kate som tagit upp mobilen.
"No, I doesn't have Twitter and I don't want it either.", klargjorde jag och tittade på Zayn.
"I haven't been online in the last hours. Why?", fyllde Zayn i och Kate visade oss snabbt hennes newsfeed. Jag tog snabbt taget om hennes telefon och läste de olika tweeten och kommentarerna från de alla "fansen".
"She's a bitch." "I hate her." "She looks like a pig." "Whore." , jag hade börjat hantera dessa hatkommentarerna på ett bra sätt med Zayns hjälp, därför lade jag inte någon extra stor energi på dessa kommentarer. Däremot la jag märke till en Tweet som fick mig att bli riktigt arg.
"Shes brother is died. He died for a few days ago, and she killed himself. Damn bitch.", jag läste om den om, och om igen, och varje gång gjorde det lika ont. Illskan, tårarna och rädslan bubblade inom mig och just nu ville jag bara dö. Allt var redan så jävla jobbigt, varför göra det så mycket värre? Dom visste ingenting.
Jag försökte så gått det gick att hålla mig stark och inte låta dessa människor klanka ner mig, men jag misslyckades. Tårarna rann ner och ville aldrig sluta, hur mycket Kate och Zayn än försökte trösta mig.
Trots den smärta jag bar med mig så fortsatte jag motvilligt ner lite till och denna gång fastnade jag på Louis tweet.
"@Louis_Tomlinson; This is the most horrible I've ever seen! How could you guys kidding about a died boy? Don't think about all this rumors ! think about hims family."
Jag kände hur ett leende bakom alla tårar trängde sig fram och jag bläddrade återigen ner och fick se ännu en till tweet. Fast denna gång var det Liam.
"@Real_Liam_Payne; No guys, how could you said that Lizzy killed hers own brother? where's the respect? I know her and I know the truth, don't judge anyone before you know the person. xx"
Med det fick det vara nog med Twitter för mig. Jag kunde aldrig tacka killarna nog för det dom skrev och jag kände att tårarna och sorgen inom mig inte var allt lika stor längre. Jag tittade upp mot Zayn, besvarade hans hållning och lutade mig mot hans axel.
"You two are really cute together.", log Kate och då slog tanken i mig att hon faktiskt inte var med Mike. Otroligt?
"Kate, why are you don't with Mike?", jag tittade med en frågande och förvirrad blick på henne och jag såg hur hela hon lyste upp.
"We're not together anymore."
Jag blickade upp mot Zayn som bara log. Nästan som om han redan visste om det. Jag tittade fort tillbaka på Kate och kunde inte hålla tillbaka leendet.
"But.. Why?", jag såg hur hennes leende försvann och hon tittade på Zayn med stora ögon.
"Uhm.. I'm not love with him anymore.", hon brast upp i ett fakeleende som jag snabbt genomskådade. Vad var det hon döljde för mig?
Oh, nu kanske det händer lite saker snart här ;) , ska hon berätta?
Nästa kommer imorgon, så håll utkik!
LOSE MYSELF, DEL 27
12
Lizzys Perspektiv;
"Yes, but.. I have something to you. I went to him to the hospital when he was really sick. He told me things as he want you to know. And it is in this letter.", han räckte mig ett brev och tittade varsamt på mig. "He write it himself when you were in London. Go home and read it."
Jag tog emot det och tittade länge på det oöppnade kuvertet med den rosa rosetten på i min hand innan jag slutligen gav Eric en hejdå kram och åkte vidare, fast hemåt denna gång. Jag stoppade brevet i fickan och var fortfarande väldigt osäker om jag skulle våga läsa det ännu, eller inte.
Zayns Perspektiv;
Jag satt i vardagsrummet med Lizzys pappa och hela situationen var stel. Det märktes att han ville säga något men direkt när han öppnade munnen var det som att orden bara föll bort ifrån honom. Men eftersom jag var van att prata så tog jag tillslut det första ordet och ställde den första frågan.
"So..", började jag lite nervöst och tittade nyfiket på honom. "Have you any job? or something?"
Han gav mig en blick som nästan visade lite tacksamhet, sedan log han brett. Även om det kanske inte var den bästa frågan enligt mig så var det en bra början på en bra konversation.
"Yeah, of course. I'm coach to different elite sport clubs. And when I not training the boys, I'm sportsteacher on a school.", han sa det riktigt stolt och det syntes att han var van med sitt jobb. "You then? how's it to be famous?"
Hans fråga fick mig att skratta till och det värsta jag visste var att bli kallad så, men ändå så kändes det roligt och overkligt på något sätt.
"Uhm..", jag bet mig lite i läppen och mötte hans blick. "I should not call myself famous but..-"
"Oh, come on! Of course you are. the girls is as crazy in you and the other boys. That's why I'm so happy that you could be with Liz of all those girls and make her o happy on the same time.", han log och jag nickade malligt.
"Yes, I really love her and I should never do something wrong to her.", jag kände hur mitt leende ökades och våran ögonkontakt fortsatte. "But I don't like it when people call me famous, it sounds so big."
"Hah, yeah. You're big, over the world.", skrockade Lizzys pappa som även hette Don. "It'll be hard for Liz when you go away later."
Min blick mötte nu golvet och jag märkte att han tänkte samma spår som mig. Jag harklade mig och tittade återigen upp på Don igen.
"Yeah, It's the poor with this job. I'll never, never let her be alone, and especially not now, so it'll be really hard for me when I leave."
Han gav mig en enkel nickning och verkade förstå mig rätt. Jag log svagt och ville helst så snabbt som möjligt bara byta samtalsämne.
"So, you're coach.", flinade jag och höjde ögonbrynen lite. "Have you trained some big team, then?", jag tittade nyfiket på honom. Han harklade sig och rätade till benen i soffan.
"Yes, usually. When I were younger, I trained the real footballs-team. It's now in the last few years I just trained our boys in Bradford.", jag tittade imponerat på honom och tänkte direkt att detta var ett samtal som skulle passa Louis riktigt bra. Fotboll intresserade mig inte riktigt, men det var kul att ha något att prata om.
"Which team have you trained with, then?"
"Uhm.. I have went to different country in whole England, then I've been in Barcelona, Liverpool and others eliteteam.", jag tittade med storsinta ögon på Don som nickade åt ett skåp. Jag tittade fort dit och fick genast syn på hans alla medaljer, pokaler och diplom.
"Wow, you were really big you too.", log jag och hans leende på hans läppar försvann direkt. Han suckade tungt och hans ögon fylldes av tårar, men jag såg hur han kämpade för att låta dem stanna där.
"Me and Alex talked often about how famous he would be. His dream was to be a real footballs player in Manchester United, and the worst thing is, he could be it.", hans röst lät spräcklig och det tog verkligen i hjärtat när han berättade detta för mig. "It's reallt hard to understand that this happend to us. I lose my own son and Liz lose hers own brother, and hers twinbrother.", han tog en kort paus innan han på nytt fortsatte igen. "I think.. That a part of me, always will be waiting for him. I'll always think that he can come back one day and tell me that he are back from his footballs camp."
Tårarna föll ner från hans kind och det gjorde riktigt ont att se. Jag flyttade mig så nära han jag kunde och la försiktigt handen på hans rygg. Även om jag knappt kände honom så visste jag att även han behövde ha en axel att gråta emot.
Lizzys Perspektiv;
Jag åkte gatorna hemåt. Dessa välkända, tråkiga och tysta gatorna som jag och Alex alltid livade upp när vi gick hem från fotbollsplanen. Allt var så jobbigt, jag kunde inte förstå att det faktiskt hade hänt. Min bror som var mitt allt finns inte längre hos mig. Hur kunde han bara lämna mig här?
Tårarna från mina ögon var för många, jag kunde knappt se vart jag åkte. Jag stannade upp, satte mig ner på marken och tog fort upp brevet. Jag drog min hand över ögonen och torkade bort tårarna, även om jag visste att det egentligen var meningslöst eftersom nya kom hela tiden.
Jag tittade länge på brevet innan jag tillslut försiktigt öppnade det. Jag kände igen hans handstil så bra, tårarna ville inte sluta rinna men jag lyckades ändå se vad som stod.
" Liz, I hope that you got this letter from Eric as I said to him that he should give to you.
With this letter I will tell you some things that I never got the chance to tell you. Firsty, nothing is like you think. I know that you think that everything it's your fault, because I know you so well, but no. Nothing it's your fault. And not mine eighter. I think that you will get the reason and the truth soon, becasue we both know who like did this. But don't worry, you will get the truth.
And for the second, never give up on your dreams. Your love to the dance is indescribable, never stop dancing and your danceshow in two weeks will be good. Even if you don't see me, I looked down to you and whatever happens, I'll always be proud of you.
For the third, never let Zayn go. He's the guy you been looking for all the time. I really liked him and you two are mean to be together. And then, Dad. Take care of each other. You are the only he has now. Together is you strong, and remember, live for me.
And the last thing, I love you more than everything. Thank you for the seventeen years I got with you. You'll always be in my heart and when you read this now, I'm probably in the heaven, but I look down to you everytime, I''m your Guardian Angel. Never forget that I loved you, my beautiful sister. Never let people win over you. You're the coolest thing ever. I'm really proud of you, I really am. Say hi to Dad, to Zayn and to the all in my footballsteam.
We see you soon, but remember, live for me. With love, Alex. "
Att läsa detta bred ifrån Alex var det mest underbaraste jag någonsin läst. Trots att mina tårar aldrig ville sluta så kändes det som en lättnad att läsa det. Jag fick svar på det mesta frågorna jag undrat över. Men frågan jag ställde till mig själv nu var, Om det varken var jag eller han själv som gjorde det. Vem var det då?
Detta fick bli en rätt lång och känslosam del, hihi. Kommentera nu så kanske nästa kommer redan ikväll! Kramis :)
lose myself, del 26
6
Zayns Perspektiv;
"I just wish that I know who did it so I could tell that person to inform.", hennes röst lät hård och jag kunde känna hur hela hennes kropp spändes. Jag släppte det hårda taget om henne och bara fortsatte att stryka min hand över hennes rygg.
"Yeah, I wish we know." , jag svalde hårt och hoppades på att jag skulle slippa behöva titta henne i ögonen. Och jag fick känslan direkt inom mig att detta skulle bli en hemlighet som skulle bli svår att hålla.
Lizzys Perspektiv;
Zayn lät ostabil på rösten under meningen, men jag orkade inte lägga någon stor energi på det. Vi låg och höll om varandra i tystnad då snabba och tunga fotsteg hörs från nedervåningen.
"Lizzy and Al..", jag hörde hur pappa harklade sig och stannade upp. Sedan gjorde han ett nytt försök och sade om meningen. "Lizzy and Zayn, the food is ready.", fotstegen hördes igen och fast denna gång bort mot köket.
Jag tittade på Zayn och drog efter andan. Han la sina armar om mig och hans omfamning fick mig riktigt lugn.
"Calm down, babe. He just said what he used to say.", han reste sig upp från sängen och drog mig motvilligt upp. "Let's go down."
Med lätta steg gick vi hand i hand ner för trappan och in till köket. Jag hann bara komma fram till tröskeln när jag såg vad det var för mat. Jag stannade hastigt upp och gav pappa en besviken blick. Jag kände hur Zayn försökte föra mig framåt men jag stod bestämmt kvar.
"What's wrong, Liz? It's your favorite food.", pappa tittade förvånat på mig samtidigt som han ställde fram det sista glaset på bordet. "It's pasta c..-"
"Dad..", avbröt jag honom snabbt och kände hur paniken inom mig ökade. "It wasn't my favorite food. It was Alex."
En pinsam tystnad spred sig över köket och långsamt gick jag fram köksbordet och satte mig på min plats med Zayn bara några centimeter ifrån mig. Han slog sig ner på den lediga stolen bredvid mig. En del av mig ville bara skrika ut att det var Alex stol, medans den andra hastigt hejdade mig. Det var Zayn vi pratade om. Kom igen Liz, du får bara inte skrika åt honom. Jag tog istället ett långsamt andetag och tittade ut över maten.
Pappa lastade på ett stort lager med pasta carbonara och medans så lämnade han självklart en liten kommentar. "You haven't eat for hours, and you love food. You must be very hungry."
Vanligtvis brukade jag skratta åt pappas dåliga skämt, men inte idag. Idag kändes ingenting rätt. Endast Zayn fick mig att glömma allt för en sekund, men allt annat kändes så meningslöst.
Vi åt, eller Zayn och pappa åt, under en lång tystnad tills plötsligt pappa avbröt den. Han gjorde en av sina klassiska fakehostningar och väckte både min och Zayns uppmärksamhet.
"Zayn..", tvekade han och gav Zayn en berörd blick. "Thank you."
Både jag och Zayn tittade förvirrat på varandra men han vände snabbt tillbaka den till pappa och log.
"For what?"
"For being there for my daughter. Now she's the only I have so I really hope that you're afraid of her. You looks like a good guy, and I'm really glad that Liz have you now when everything is.. hard.", jag tittade först på pappa och sedan tillbaka på Zayn igen. Pappa såg mest rörd ut över hela situationen och Zayn såg ytterst tacksam ut. Och skulle jag vara ärlig så kändes det otroligt bra att pappa äntligen velat acceptera det faktum att en kille kommit så nära inpå mitt liv. Jag drog undan tallriken och möttes av fyra oroliga ögon.
"I'm not hungry."
"What? you haven't eat something?", pappa lät stressad i hans tonfall och gav mig en frustrerad blick. "You must eat, honey."
"I must take some air, alone, right now. Thank you for the food. I'm home later.", jag sköt snabbt undan stolen och utan något ljud från varken pappa eller Zayn så gick jag ut i hallen, drog på mig ett par vans skor, tog brädan och gled ut mot vägen. Det kändes som en befrielse att ställa sig på brädan igen, jag kunde för stunden bara utesluta allt och bara fokusera på det jag älskade. Vart jag skulle hade jag ingen aning om, jag bara åkte och åkte . Jag lät helt enkelt hjärtat få bestämma vart jag skulle ta vägen.
Jag stannade upp och tittade ut mot den stora fotbollsplanen. Här, här hade jag tillbringat femtio procent av min vardag tillsammans med Alex. För mindre än en vecka sedan var allt bra. Vi kunde åka hit på kvällarna, lira fotboll i timmar och sedan åka hem igen, lyckligare än någonsin. Jag lät tårarna rinna längs med mina kinder och tankar, minnen och ångesten ville bara ut just nu. Vad fan hade jag gjort? vad fan hade jag ställt till med?
Jag satt länge på grästet och bara tittade ut mot den stora gröna planen. Min blick var still och jag märkte efter en stund att spelare kommit ut på planen. De hade sina träningströjor på sig och jag kände igen dem alla. Det var Alex lag.
Med brädan under armen gick jag med långa steg ner till killarna som snabbt fick syn på mig. De alla gick emot mig och gav mig en lång kram. Även om jag inte spelade i detta lag så hade jag någon gång varit inhoppare. Jag kände alla i laget mycket väl tack vare Alex och det var underbara killar allihopa.
"We are really sorry.", beklagade Eric som nu ställt sig framför mig. "Can you come with me?"
Han nickade bort mot en plats lite avsidigt som ett tecken på att han ville prata ostört. Jag nickade och vi gick under tystnad bort från de andra.
"Me and Alex were best friends. And you and me were really good friends too, right?", frågade han skrangligt och tittade allvarligt in i mina ögon.
"Of course! And I hope that we are still there."
"Yes, but.. I have something to you. I went to him to the hospital when he was really sick. He told me things as he want you to know. And it is in this letter.", han räckte mig ett brev och tittade varsamt på mig. "He write it himself when you were in London. Go home and read it."
Jag tog emot det och tittade länge på det oöppnade kuvertet med den rosa rosetten på i min hand innan jag slutligen gav Eric en hejdå kram och åkte vidare, fast hemåt denna gång. Jag stoppade brevet i fickan och var fortfarande väldigt osäker om jag skulle våga läsa det ännu, eller inte.
Vad tror ni? ska hon öppna brevet och läsa det? och vad tror ni att det stor för något? nästa kommer senare idag, håll utkik!
lose myself, del 25
6
Lizzys Perspektiv;
Dörren öppnades och ett välbekant ansikte syntes. Nästan så att det var för bra för att vara sant. Drömde jag nu?
"Zayn?", jag reste mig tårögt upp från soffan och tittade med storaögda ögon på honom. "It's really you?"
"Yes, my love. It is.", jag rusade fram till honom och slängde mig i hans kalla famn. Han tog snabbt emot mig och tog sina armar i ett hårt tag om mig. "I love you so, so much."
Mina tårar ville aldrig ta slut och jag kunde även känna hur Zayn grät. Jag backade bak huvudet så att våra blickar kunde mötas, jag såg det jag precis ville se. Zayn, med de bruna fina ögonen, de perfekt långa svarta ögonfransarna och det underbara leendet. Hela han. Jag pressade mina läppar mot hans och det blev en lång och efterlängtad kyss.
Att känna hans närhet, hans kramar och hans kyssar igen kändes helt otroligt. Oj, vad jag hade saknat denna kille. Vi stod kvar på samma ställe och omfamnade varandra utan ett ord. Han log ett svagt leende och jag kunde tydligt se hans vita perfekta tänder som kom fram bakom hans läppar.
"Why do you here?", frågade jag efter ett tag och fortsatte att stirra in i hans glimrande bruna ögon. Han tog min hand och just nu fanns det bara jag, jag och Zayn. Våra blickar var fäst vid varandra och det kändes som om jag svävade på moln. Jag ville aldrig mer komma tillbaka till verkligheten.
"Because I missed my beautiful girlfriend so damn much.", det han sa fick mig att le och jag ville gärna tro att det var den enda anledningen också men jag lyckades direkt tyda att det inte var allt han kom hit för, han döljde något för mig och vad det var ville jag ta reda på.
"I've miss you too. But what is the real reason?", försökte jag och han tittade en lång stund på mig innan han rynkade lite på pannan.
"It's the real reason?", han tittade undrande på mig och höjde sina ögonbryn. Jag rynkade på pannan och vek huvudet lite på snedden. "Okay, It was also the reason that I was worried about you. I'll never let something happend to you and now I know that you need me, and I felt guilty when I don't wasn't with you, so when Kate proposed that I could follow her home, I thought it was a good idea and I wanted to surprise you."
Denna gång kunde jag känna mer ärlighet bakom det hela och jag nickade en benägen nick och log ett varsamt leende.
"I love that.", log han och jag tittade förvirrat på honom.
"What do you mean?"
"I love that smile you give me anytime. You're so beautiful and when you smile, I can't let it be to smile too.", jag kände hur mina kinder hettade till och hur jag än gjorde för att inte le igen så gick det inte, jag sprack upp i ett stort vansinnigt leende. "And I love how you blushes in front of me."
"Thanks for you reminded me.", mumlade jag och för första gången tittade jag ner i golvet. Varför skulle jag börja rodna så lätt?
Han log en road blick och tog sitt pek och långfinger under min haka och höjde försiktigt upp mitt huvud. "Head up princess, your tiara is falling.", skrattade han ironiskt och pussade mig löst på pannan innan han snabbt drog in mig i sina armar igen.
"You're sick.", log jag med huvudet lutat mot hans ena bröst. Jag andades in hans efterlängtade doft och med sina armar runt om mig förde han mig trevande till sängen där vi sedan blev liggandes.
Han korsade sina varma, mjuka händer i mina och lekte praktfullt med mitt hår som jag inte alls hade gjort något åt imorse. Jag tittade förundrat ner på mina kläder också och insåg det faktum att jag faktiskt knappt hade några kläder på mig. Jag sneglade upp på Zayn som redan hade blicken fast på mig. Jag log åt honom och vände tillbaka blicken mot den stora TVn framför oss. Men jag gjorde allt annat än att titta på TV. Tankarna om Alex kom tillbaka. Om dagboken, om drogerna och alla minnena som speglade sig i mitt huvud. Tänk om det var jag? tänk om det var jag som dödat min egen bror? tänk om jag gjorde att han fick sån dålig självtillit att han lät sig själv droga ner sig?
Zayns Perspektiv;
Vi låg och tittade på någon serie när jag plötsligt kände hur något blött rann ner längs min t-shirt. Jag tittade oroat och storögd på Lizzy och insåg att hon grät. Jag sa inget utan tog ett stadigare grepp om henne och kramade om henne hårdare samtidigt som jag försiktigt vaggade henne fram och tillbaka.
"It's my fault. Everything is my fault.", snyftade hon plötsligt och jag tittade ännu en gång ner på henne.
"What do you mean, babe?"
"It was me as killed my brother.", jag svalde hårt och lät henne prata klart. "I was a really bad sister on the latest time. I called him some stuff as I really not mean. I think that he took up more than I thought. Maybe he felt so bad that he started with those high drogs?", hon tittade upp på mig och hennes ögon var illröda. Jag suckade djupt och skakade allvarligt på huvudet.
"No, babe. I know that it's not your fault.", konstaterade jag och ändrade betoningen på 'vet' lite extra mycket. "Don't think that. Your brother loved you and still do it."
"I just wish that I know who did it so I could tell that person to inform.", hennes röst lät hård och jag kunde känna hur hela hennes kropp spändes. Jag släppte det hårda taget om henne och bara fortsatte att stryka min hand över hennes rygg.
"Yeah, I wish we know." , jag svalde hårt och hoppades på att jag skulle slippa behöva titta henne i ögonen. Och jag fick känslan direkt inom mig att detta skulle bli en hemlighet som skulle bli svår att hålla.
Ledsen för en sen del, men här är den iallafall! Vad tycks? ;) comment!
lose myself, del 24
14
Lizzys Perspektiv;
Men min uppmärksamhet riktades åt de dammiga, lortiga albumet som låg längst underst bland sakerna. Jag tog försiktigt upp de och läste på den. "Year 1999 - 2000." jag kände igen handstilen, det var varken min, pappas eller Alex, det var mammas. Motvilligt öppnade jag första sidan och fick genast syn på en bild på mig och Alex. Jag läste texten om och om igen, tårarna ville aldrig sluta och jag kunde heller inte låta bli att le. "Alex and Liz drinking their first smoothie together. ♥" , Jag granskade bilden noga och när jag tänkte efter så kom jag ihåg dagen så väl.
Zayns Perspektiv;
Jag vaknade av prat och skratt utanför rummet. Jag tittade mig omkring och insåg snabbt att jag inte var hemma. Jag låg istället i Liams gästrum med alla kläderna på mig. Jag ruskade snabbt på huvudet för att vakna till lite bättre, sedan gnuggade mig i ögonen och slutligen reste mig upp. Jag kände på fickan och tog snabbt upp mobilen som låg inuti den, i hopp om ett missat samtal eller något sms tittade jag på skärmen men till min besvikelse hade jag varken fått något missat meddelande eller samtal.
Jag gick ut ur rummet och möttes av fyra glada killar varav en av dem satt högt insatt i telefonen. Han såg till en början lite skeptisk ut men hans breda mungipor ändrades snabbt till ett stort flin.
"Niall, what's happend?", log Liam åt honom och Niall vände fort bort blicken från skärmen och innan han ens hann öppna munnen så fortsatte Liam skeptiskt. "Let me guess? It's Kate, right?"
Jag ignorerade Niall och Liam ett tag men min blick gick vidare mot Louis och Harry som satt och pratade om något helt annat på andra änden av soffan. De märkte nog knappt att jag ens kommit in i rummet.
"Good morning to you too, guys! It's very nice to see you in this beautiful.", mumlade jag ironiskt och satte mig i fotöljen på andra sidan om Niall. De följde mig mållöst med blicken men tillslut tog Liam över ordet.
"Sorry, but Niall is in love."
Vi alla tittade snopet på Niall som protesterade. "No, I'm not! Liam don't say that."
"Okay, sorry. But he writing to Kate right now anyway.", skrattade Liam och jag gav Niall en frågande blick.
"About what?", frågade Harry nyfiket och Louis flinade stort.
"Uhm.. She break up with hers boyfriend yesterday and everything went well. Now she's on a hotel and going home to Bradford in the evening." alla, till och med jag, brast ut i ett leende och var glad för hennes skull. "She also wondered if you wanted to follow her, Zayn."
Jag tittade fort på Niall som såg väldigt säker ut. Jag ryckte på axlarna men svarade inte.
"Yeah, have you talk to Lizzy since.. The terrible day?", frågade Louis och jag kunde känna medlidande från hans sida. Jag skakade på huvudet och blicken vändes ner mot golvet.
"No, she has not call or write to me yet.", bekräftade jag och märkte hur killarnas blickar vändes mot mig. "I don't know what I can do. I feels like a bad boyfriend since I don't is with her now."
"But follow Kate home and surprise Lizzy, I know that she would be happy.", konstaterade Harry och de andra höll med.
"Yes, you're right. Niall, text her that I'll follow with her, but say that it should be a surprise.", sa jag lugnt men samtidigt lite nervöst.
Lizzys Perspektiv;
Timmar har gått sen vi kom hem och de timmarna har känts som en evighet. Huset var tyst och det enda jag kunde höra var pappas ljud ifrån köket. Hur han lät med tallrikar, glas och bestick, genom att plocka i och ur diskmaskinen. Jag kune även höra en och en annan snyftning från hans sida, vilket jag inte alls gillade och jag klarade knappast av att höra honom gråta, därför så sprang jag upp på rummet och stängde istället in mig där.
Min facebook sida var spammat med människor som beklagade sorgen, tidningarna skrev om min brors död och hela släkten är helt förstörd, der kändes hemskt. Allt jag hade byggt upp under dessa åren bara försvann ner till botten igen. Allt jag egentligen behövde nu var att få höra Zayns röst. Jag sträckte mig efter mobilen som låg på nattygsbordet på andra sidan sängen och jag bläddrade snabbt ner till "Z" i kontakterna, jag tvekade en lång stund innan jag slutligen tröck på hans nummer och signaler sattes igång. Men till min besvikelse så tjöt signalerna om och om igen, tillslut la jag på och gav upp.
Att kliva in i Alex rum igen var som att gå i en mörk grotta fylld med saker. Jag satte mig försiktigt i hans soffa och lutade mig tillbaka då jag plötsligt kände något hårt när jag lutade mig mot en kudde. Jag vände blicken åt den hårda kudden och när jag sedan lyfte upp den så kändes den ovanligt tung för att vara en kudde. Men för att vara säker så tog jag kudden bredvid och gemförde deras vikter, och ja, visst var den ena kudden tyngre. I chock och oro öppnade jag den försiktigt och la direkt märke till den vita boken som låg längs ena kanten på kudden. Jag tog tag om den, lämnade rummet som det var och gick in till mig. Jag kände mig hemsk att läsa min egen brors dagbok, men kanske, kanske kunna detta hjälpa mig att komma den skyldige närmare. Jag satte mig i min egen soffa och bläddrade snabbt och försiktigt igenom boken men stannade upp när jag lade märkte till Zayns namn på en sida.
" Yesterday, my cousin Cindy celebrated hers birthday. It was really nice and hers favorite boyband and even Charlies best friends was there. I saw that Liz a long time talk to the boys after that they singing for Cindy and she looks really happy, which did my happy too.
Today, dad screamed from the stairs that the breakfast was ready. A usual I went up and Liz still sleeping. I woke her up through that go into her room and pulled away both of hers cover and pillow, as usual became she very angry and that what the point.
Finally, She went down and joined us to the breakfast, and everything was really nice, until I destroyed it all. I told that something as I don't should. About her and Zayn. I know they only are friends, but I know that they really liked each other. But as Liz said before she left the table; "Just because you don't have any girl friends, isn't mean that I don't can have some guy friends."
After that words, I thought after, and she's right. Maybe it's me as it's the problem? I don't understand how she can stand out with me like brother. I'm just an idiot. "
Tårarna föll ner och det fanns så mycket mer att läsa, men efter att läst den sista meningen gjorde så ont, hur kunde han tro något sådant? hur kunde jag säga så till honom? vad hade jag gjort? ,plötsligt hörde jag dörrklockan ringa och steg mot ytterdörren hördes nerifrån. Jag kunde inte tyda vad pappa och personen sa, men jag hörde genast fotsteg i trappan. Jag torkade tårarna och drog på mig en filt eftersom jag endast hade ett linne och underkläder på mig.
Dörren öppnades och ett välbekant ansikte syntes. Nästan så att det var för bra för att vara sant. Drömde jag nu?
"Zayn?", jag reste mig tårögt upp från soffan och tittade med storaögda ögon på honom. "It's really you?"
"Yes, my love. It is.", jag rusade fram till honom och slängde mig i hans kalla famn. Han tog snabbt emot mig och tog sina armar i ett hårt tag om mig. "I love you so, so much."
Mina tårar ville aldrig ta slut och jag kunde även känna hur Zayn grät. Jag backade bak huvudet så att våra blickar kunde mötas, jag såg det jag precis ville se. Zayn, med de bruna fina ögonen, de perfekt långa svarta ögonfransarna och det underbara leendet. Hela han. Jag pressade mina läppar mot hans och det blev en lång och efterlängtad kyss.
Oj, det blev en lång del nu känner jag. Hihi. Nu är Zayn där också, kommer han kunna hålla sig ifrån att berätta sanningen för Lizzy och bryta det han lovat Kate, eller hur kommer det bli? ;) Vill ni ha del 25? Då får ni kommentera!
lose myself, del 23
10
Kates Perspektiv;
"Because I have promise that I don't should, and I'll keep it.", konstaterade jag och jag kunde se hur en lättnad spred sig över hans ansikte. "But please, I still love you, and I'll always do. But let me get a chance to get over you. It don't work wit us anymore."
"Yes, I agrees.", han log ett svagt leende samtidigt som han torkade sina tårar. "I love you too, and I'll leave you alone too. But how we do with your stuff?"
Jag hade inte ens haft en tanke på mina saker, förrän nu, och vart skulle jag bo? äsch, med bankkortet och mina kläder drar jag in på ett hotell nära flygplatsen och bokar en resa hem så fort som möjligt.
"I'll follow you home and pack my stuff. Then I check in on some hotel.", log jag och han nickade instämmande
.
Lizzys Perspektiv;
Han backade upp på uppfarten och i bilen var det lika tyst som under hela hemfärden. Tårar rann ner från både pappas och mina kinder men det gjorde ondare att se honom så ledsen. Jag hade aldrig sett honom så ledsen sedan den gången mamma stack ifrån oss. Han stannade bilen och vände huvudet mot mig.
"Come on, my girl. Let's go into the house now.", han tog min hand och sökte efter min blick men vrångt tittade jag ut genom bilrutan. "We can't stay here forever."
"I can't go in without Alex.", sa jag tyst och tog bort handen. "I can't live without him, dad. It was with him I found peace, what happend to me now?", jag tittade tvekande upp på pappa som hade huvudet i händerna samtidigt som han skakade på huvudet.
"It's hard for me too. How do you think it feels that lose one of my own kid? Please, don't do something stupid, right?We'll do this, even if it's hard. But we must do this for Alex, and I can't lose you too, we must fight."
Han sa det på ett strängt och annorlunda sätt som faktiskt fick mig att tänka till, stanna upp och inse att saker och ting aldrig mer kommer bli som förr igen.
I panik så öppnade jag bildörren, öppnade dörren in till huset och sprang upp. Upp på den stora övervåningen som jag och Alex hade för oss själva. Jag slet upp hans dörr för ett litet hopp inom mig ville att han skulle ligga där, där i sängen och säga att allt bara har vart en idiotisk mardröm. Men verkligheten kom ikapp mig. Sängen var tom, soffan var tom och hela rummet var tomt. Jag svalde hårt och gick långsamt fram till hans säng. Jag la mig försiktigt i den, drog in hans lukt på kudden som låg kvar efter att han sovit och slutligen så slöt jag mina röda, svullna och tårfyllda ögon. Det var i denna säng jag hade sovit i så tusentals många gånger tillsammans med Alex. Det var i denna säng som vi alltid setat i timmar i och bara pratat, det var i denna säng som vi tittat på tv, spelat FIFA och ätit i. Bilder rullade i mitt huvud, från när vi var små. När vi lekte i sandlådan, när vi dansade, spelade fotboll, innebandy tillsammans, eller den gången han skulle lära mig spela hockey. Eller den gången jag blev retad i skolan av ett gäng tjejer och Alex plötsligt kom fram till dom och talade dem till rätta. Jag var så lycklig, ingen kunde någonsin ta ifrån mig min bror, vi var så tajta. Jag hörde fotsteg utanför rummet och dörren öppnades långsamt, jag slog upp ögonen och ljuset från hallen utifrån lyste in rakt på mig, in kom pappa.
Tyst smög han in och satte sig bredvid mig i sängen. Utan ett ord så la jag mig i hans armar och jag kunde känna hur jag återigen började skaka.
"Dad, who did it? who did something like that?", min röst var hög och jag sa det samtidigt som tårarna forsade ner. Det förvånade mig över att han ändå verkade tyda vad jag sa.
"I don't know, my princess. Nobody knows that and probably, we'll not find it out either.", hans ord skar rakt in i hjärtat. Jag tittade upp mot honom och mina ögon mötte pappas. Pappas gyllenbruna ögon gjorde ont att titta in i, dem påminde mig för mycket om Alex. Jag vände fort blicken neråt igen och mumlade något som varken han eller jag själv hörde.
"I'll find that person as killed my brother, then I'll kill that person too.", sa jag skarpt och mina tårar förvandlades till illska. "I must find him, now."
Jag tryckte mig upp ur sängen och skulle precis gå när jag kände pappas händer runt min ena arm. Han drog min snabbt tillbaka till sängen igen och gav mig en allvarlig blick.
"No, prove instead that you're better than this person. Make your brother proud of you, and I'll promise that he don't want to if you do something as killed himself.", som vanligt hade han rätt men jag kunde ändå aldrig få bort smärtan inuti mig. Jag ville bara bort, jag ville se Alex igen, jag ville till honom. Jag nickade instämmande till pappa.
Vi satt tysta i ett långt tag när pappa slutligen bröt tystnaden mellan oss.
"How are Zayn? do you love him?", bakom det breda leendet kunde jag se att ett stort flin gömde sig. Jag ryckte på axlarna och tittade motsträvligt på honom.
"Yes, I do. But I don't know if I can handle a relationship right now.", jag mötte pappas chockade ansikte och innan jag hann fortsätta så avbröt han mig.
"Of course you can. Zayn is th right guy for you, never let him go. Your brother really liked him and was so happy for you, you..-"
"Yes, I know. Alex said that befor he..", jag svalde hårt och tårarna som för ett ögonblick försvunnit var snabbt tillbaka igen. Jag ville inte riktigt säga klart hela meningen och jag ville inte ens inse att den hemska meningen skulle vara sann. "Before he leave me here, he said things as I'll take with me, every single day. And Zayn was one of them stuff.", klargjorde jag och tänkte tillbaka på gårdagen. Dagen då jag låg bredvid Alex, höll i hans hand och lyssnade på hans tunga andetag. Orden, meningarna och sakerna han sa till mig kommer jag aldrig glömma. Utan dom orden hade jag aldrig orkat kämpa vidare.
Pappa lämnade mig för ett ögonblick för att gå ner och hämta te och mackor. Jag tittade mig omkring i rummet och kom att tänka på lådan han hade under sängen, lådan jag aldrig skulle få öppna. Långsamt hasade jag mig ner från sängen, kände med handen under sängen och kunde genast känna den plastlådan som var under hans säng. Jag rullade ut den och fick se en massa saker, saker jag helt enkelt förträngt. En basebollhandske från hans första baseboll match, en fotboll som han fått av mamma, en badboll som jag gav han i present när vi fyllde tio, en hockeypuck från hans första match, femtiotals medaljer från alla kampsporter han spelat och inte nog med det, ett album, ett familjealbum. Alla sakerna jag fick syn på väckte minnen och bilder från mitt huvud. Alla sakerna som låg i lådan hade vi gjort tillsammans, på ett eller annat sätt.
Men min uppmärksamhet riktades åt de dammiga, lortiga albumet som låg längst underst bland sakerna. Jag tog försiktigt upp de och läste på den. "Year 1999 - 2000." jag kände igen handstilen, det var varken min, pappas eller Alex, det var mammas. Motvilligt öppnade jag första sidan och fick genast syn på en bild på mig och Alex. Jag läste texten om och om igen, tårarna ville aldrig sluta och jag kunde heller inte låta bli att le. "Alex and Liz drinking their first smoothie together. ♥" , Jag granskade bilden noga och när jag tänkte efter så kom jag ihåg dagen så väl.
Oj, det är riktigt jobbigt och tungt att skriva sånna här delar, men sånna lär ju finnas de också. Kul att ni kommenterar era åsikter om förra inlägget, det är verkligen kul att läsa och jag tar åt mig allt nu skriver! :) Vad tyckte ni om detta då? var det bra eller var det alldeles för segt? Fortsätt att kommentera era åsikter! Kram!
lose myself, del 22
10
Kates Perspektiv;
"Zayn, calm down, it pays not to be angry.", lugnade Harry ner honom. "Please, tell us."
Jag andades tunga andetag och blickade fram och tillbaka på de fem oroliga killarna som såg en aning skeptiska ut.
"I.. It.. I don't know where I should start.", konstaterade jag och kände snabbt Liams hand på min axel.
"It's okay. Take the time you need.", hans ord fick mig att lugna ner mig och min rädsla inom mig ändrades fort till en trygghet, en trygghet jag inte känt på länge.
Jag harklade mig innan jag tillslut fortsatte. Killarna satt ovanligt tysta och verkade verkligen bry sig.
"Uhm.. Me, Liz and Alex were best friends, I felt really as one in the family with them. Me and Alex have also always been there for each other. Then when Liz where here in London with you guys, Alex call me and wondered if we could meet each other.", jag tänkte tillbaka på det som hade hänt och bilder spelades upp ur mitt huvud. "And I did it, just as before. We played football, FIFA and just went out."
Jag andades ut och kände hur tårarna rann ner, men ändå ville jag inte ge upp. Jag tyckte killarna, och speciellt Zayn, skulle få veta sanningen.
"And Mike saw you together?", fyllde Harry i och jag tittade hastigt upp på de fem killarna som såg ut att betrakta mig noga. Jag nickade åt frågan och fortsatte själv.
"Yes, he did.", jag svalde hårt och gjorde en liten paus. Killarna satt fortfarande och bara stirrade på mig. Jag kände mig faktiskt lite iakttagen. Men min blick fäste sig fast vid golvet ännu en gång och jag gjorde allt för att slippa titta dem i ögonen medans jag berättade. "And he hate when I'm with other boys, especially Alex, when I went home that night, Mike was outside of my house and waiting for me. He was very angry and told me things that I'll never forget.", killarnas ögon hade stigit och de alla skulle precis säga något i munnen på varandra då jag snabbt tog över ordet igen. "We fight for a few days, after that he come back to me and told me..", jag andades tungt och mina flashbackar i huvudet kom tillbaka igen. "That he had struck down Alex and since give him a high dose drogs, when he said that, I crying for hours. Then we going here, Mike said that we need get away somewhere."
Zayns tårar rann ner och Liam, Niall, Harry och Louis satt knäpptysta i soffan bredvid. Tillslut öppnade Niall sin mun och tog då första steget till att säga något.
"Take him drugs?"
Jag skakade på huvudet och tittade med en lättsam blick på honom. "No, but he know people like do it."
"Why do you stay with him? he's a murderer, a psycho.", utbrast Zayn som mest setat tyst hela samtalet. Jag reagerade snabbt på det han sa och kände hur stlen jag blev i kroppen. Varför hade jag berättat allt detta? varför?
"I.. I don't know. I love him. When he's not drunk, he's the best guy in the world, he treat me like a princess."
"You love him? you love that boy as are the reason to your best friends died? aha, I understand ex..-"
"Zayn, stop! take it easy now!", Liam gav Zayn ett allvarligt ansiktsuttryck och Zayn tystnade genast.
"I'm sorry, I should never told you guys this. I'm sorry.", jag reste mig upp och tänkte precis gå när jag kände en hand som tog tag i min arm. Jag tittade hastigt bak och fick se Niall som tittade med sina blåa ögon på mig.
"Don't go. Sit down and just chillin'.", han log svagt och drog mig ner i soffan igen. "Don't care about Zayn, he's just sad right now."
"Yes, and that I'll understand. But Alex should live now if I don't have to be with him that evening, and if I never let Mike go on the party that night, he had never became so drunk.", snyftade jag och la huvudet i händerna.
"No, don't think so, Kate. Think instead that Alex had a great day with you, and your idiot to boyfriend did the all mistake a person can do. Nothing is your fault.", konstaterade Louis. "We live in a world, full of idiots, and your boyfriend is one of them. You must leave him, you deserves someone better than him."
"Yeah, you think you love him, but even if we don't feels you so good, we can even see that you're not happy with him. You're insecure, scared and stupid. Don't go back to him, he's an idiot." , klargjorde Harry och tittade allvarligt på mig.
"Yes, you're right.. But I can't.", jag andades djupt och min blick gick över till Liam som nu smålog. Han såg tårarna i mina ögon och tog direkt över ordet.
"Yes, you can. You can everything. You must only believe in yourself first. This can you do.", jag kunde känna hur ett leende spred sig över mina läppar samtidigt som jag torkade bort de tårarna som runnit ner på min kind.
"Hey boys, one more thing.", jag tittade upp på de alla och mötte deras blickar. "If this come out, he'll kill me. So please, don't tell anyone."
Jag såg hur de tittade oroligt på varandra och Niall drog sin hand fram och tillbaka på min rygg.
"Yes, of course we don't, but you must talk to the police.", bekräftade Louis och hans ansikte såg riktigt allvarligt ut, aldrig hade jag sett honom så här i de videor jag har sett.
"And to Lizzy.", tillade Zayn med en ledsen blick. Jag nickade och tittade på de andra som satt i den avlånga soffan och tittade rofyllt på mig.
"Yes, but until I say it myself, it's just our secret. Right?"
"Yes.", sa de alla killarna i munnen på varandra. Jag log ett tacksamt leende och sedan hörde jag hur min mobil burrade till. Jag tog upp den och fick se vem det var som ringde, jag svalde hårt och tvekade ett långt tag.
"How much it the clock?", frågade jag och de alla började titta på sina telefoner.
"Half past nine. Why?", frågade Harry med en oro i blicken.
"Just be quiet now, I must take this.", sa jag och drog snabbt på svaraluren.
"Hey babe, where are you?"
"I'm just out and take some air. But, you. We really need to talk.", jag bet mig hårt i läppen samtidigt som jag väntade på svaret som kom fortare än förväntat.
"About what?"
"About us. Meet me in the park besides your grandmothers house in ten minutes. Bye.", jag la på och kände hur nervösiteten ökade inom mig. Vad skulle hända? vad skulle jag säga och hur skulle han reagera?
Jag drog en djup suck och tittade mot killarna som bara log.
"I'm proud of you.", log Harry och hans smilegropar fick mig att verkligen vilja sjunka under jorden.
"Just be yourself and talk to him, it will go fine and don't let him decisions about you, it's your life and think what he has done."
Jag gav de alla en varsin kram och tackade så mycket för allt, sedan gick jag gatan bortåt för att sedan komma fram till parken. Långsamt gick jag på de gråa trotoarerna och kunde fortfarande höra fåglarna kvittra, solen lyste och inte ett enda moln på himlen. Vinden blåste ljummen och det kändes verkligen som sommar just nu.
Där stod han, min pojkvän, min Mike. Med en grå hoodie, händerna i fickan mitt i parken. Hans utseende var så fint, det var det jag hade fallit för direkt. Men vad mer än utseende var det han hade egentligen?
Jag gick sakta fram till honom och han såg riktigt lugn ut för en gång skull. Han sträckte ut sina armar och log sitt helt perfekta leende.
"What's wrong?", han gick emot mig, lindade in mig i en varm kram men släppde nästan direkt när han insåg att jag inte besvarade den.
"What do you think?", fräste jag och gav han blicken. Han la handen på pannan och hängde lite med huvudet neråt.
"Oh, come on, babe. We have talked about this. It was an accident, a complete disappointment."
"I have told you, it wasn't okay even if you were drunk.", han blev tyst och hans hände hade återigen placerats i hans fickor och hans blick tittade ner mot marken. "Do you really love me?"
"Of course I do, you're my everything."
"But I don't love you anymore. I realize that I don't have any life with you. Please, understand me right. I love you as a friend, no more."
Han tittade upp på mig och för första gången under ett och ett halv års tid ser jag honom gråta. Kunde det vara sant? var det äkta tårar? hur som helst så fick det mig inte att ändra mitt beslut.
"And I understand you. Who would be together with a murderer? go to the police too. I deserve it."
"No, I take it not.", svarade jag allvarligt och gick ett steg närmare honom. Han tittade upp förvånat på mig och rynkade på pannan.
"Why?"
"Because I have promise that I don't should, and I'll keep it.", konstaterade jag och jag kunde se hur en lättnad spred sig över hans ansikte. "But please, I still love you, and I'll always do. But let me get a chance to get over you. It don't work wit us anymore."
"Yes, I agrees.", han log ett svagt leende samtidigt som han torkade sina tårar. "I love you too, and I'll leave you alone too. But how we do with your stuff?"
Jag hade inte ens haft en tanke på mina saker, förrän nu, och vart skulle jag bo? äsch, med bankkortet och mina kläder drar jag in på ett hotell nära flygplatsen och bokar en resa hem så fort som möjligt.
"I'll follow you home and pack my stuff. Then I check in on some hotel.", log jag och han nickade instämmande.
Okej, det fick bli en lite längre del nu eftersom den senaste blev så kort! Vad tyckte ni då? var det bra eller dåligt att det löste sig mellan Mike och Kate? (Tyckte att alla mina tidigare noveller bara har handlat om våld och övergrepp, vilket kanske skulle kunna komma senare, men inte just nu iallafall) Men hur tror ni att Lizzy mår? och hur ska det bli mellan hon och Zayn? nästa kommer imorgon!
lose myself, del 21
12
Zayns Perspektiv;
"Yes, you two looks really happy together.", jag gav Niall en frågande blick som beskrev känslan 'vad menade du nu?' ungefär. Liam, Harry och Louis verkade tänka samma sak. "Uhm.. What I mean it's.. You look so insecure that we just should see that everything was fine."
Hon log ett tacksamt leende och nickade lite svagt. I samma ögonblick kände jag hur mobilen vibrerade i fickan och snabbt som blixten tog jag upp den. Mina ögon blev stora som golfbollar när jag läste det lilla som syntes på displayen, med en stor klump i magen tröck jag upp hela för att kunna läsa klart det.
~ He's died now. I don't want do live anymore, but I have promised him to live for he, and I'll fight for it. I don't want to talk now, but I maybe will call you later. I love you. / L ~
Louis Perspektiv;
"Why should he be angry if you talk to us? is he jealous?", jag tittade nyfiket på henne och hon ryckte bara på axlarna samtidigt osm hennes blick var fäst vid marken.
"Yeah, I guess so. But I have to go.", hon fortsatte att titta ner i backen och gick med långsamma steg en bit bort från oss. Jag granskade henne noggrant bakifrån och ruskade bara svagt på huvudet. Blicken gick sedan över till Zayn som såh helt förkrossad ut.
"He's died.", hans röst lät inte alls sig lik och jag kunde även se hur Kate stannade upp. Hon gick med rask takt emot oss igen, fast denna gång kunde man lätt tyda hennes tårar i ögonen.
"Who?", hon stirrade rakt fram på Zayn men jag kunde ändå se hur hon sneglade varsamt på mig och Liam som stod lite på sidan av. "Who's died?"
Vi tittade lika oroat på Zayn vi också eftersom vi inte hade en aning om vad han pratade om. Jag tittade på Liam, sedan gick blicken över till Harry och Niall, slutligen tillbaka till Zayn igen.
"Alex. Lizzys twinbrother.", han satte sig ner i det gröna gräset och tog händerna för ansiktet. I chock satte jag mig bredvid och de andra lika så. Alla utom Kate som stod kvar på samma ställe. Jag tittade oroligt på henne och jag kunde nu se hur tårarna rann ner längs hennes kinder, men jag vände snabbt blicken tillbaka på Zayn. "He was hers everything. What can I do?"
"Sorry.", hördes en späd och klen röst bredvid oss. Vi alla tittade förvånat upp på Kate som torkade sina våta kinder. "Everything is my fault."
"No, or.. What are you mean?", Harry såg med en allvarlig blick på henne och klappade med handen ner i gräset så att hon skulle sätta sig ner, vilket hon efter ett tag gjorde.
"Did you..?", Niall svalde hårt och vi lät han fortsätta. "Was it you as.. Killed him?", jag gav honom en tveksam blick samtidigt som jag fort vände blicken tillbaka på henne för en bekräftelse att det verkligen inte var som Niall trodde. Hon tittade hastigt upp och suckade högt.
"Of couse not!", med höjda ögonbryn gav hon oss en kaotisk blick, en blick som på något vis skrämde mig en aning. "He was like my own brother, as I loved."
Hennes röst lät spräcklig och jag ville inget annat än att tro på det hon just sa, men jag kunde ändå se att något allvarligt gömde sig bakom det förkrossade ansiktet. Vilket även de andra också verka se så vi alla ställde oss upp och hade blicken kvar på henne.
"I see that you have some things you maybe want to talk about? follow us to Liams apartment, we can help you.", klargjorde Zayn och gav henne handen så hon kunde resa sig upp. Hon tog tag om den och drog sig upp.
"I want, but I can't."
"Yes, you can. It's your life, right? we are just your friend and if your boyfriend worry about it, let us talk to him. That's easy.", skrattade Niall och fick både med sig Liam och mig på det spåret. Zayn var dock lite nere, vilket man också kunde förstå.
"It's not so easy as you said.", mumlade hon och tittade ner mot backen. "He can be very angry and I don't like that."
"Are you afraid of him?", Liam gav henne en undrande blick och tittade med stora ögon på oss andra. "I mean.. You look really insecure when we talk about him and as you describe him, he doesn't seems like a good guy."
Hans ord fick henne att stanna till och jag såg hur hon funderade på något, men själv ville jag inte ta upp någon fråga, inte just nu iallafall.
Kates Perspektiv;
Efter en del övertalning och kloka ord gick jag motvilligt med på att följa hem till Liam. Nu satt vi allihopa i hans lilla lägenhet och trängde ihop oss i soffan. Egentligen skulle jag vara glad nu. One Direction har jag alltid tyckt om som band och jag har alltid drömt om att få träffa dem. Varför känns allt så meningslöst just nu?
"Kate..", började Louis och tittade med en oroad blick på mig. Jag förstod mycket väl varför jag var här. De ville veta sanningen, sanningen bakom allt, sanningen som jag egentligen visst om, men skulle jag våga berätta? allt var ju ändå mitt fel. Jag gav honom ett osäkert leende och det enda jag fick tillbaka var oroliga blickar, speciellt ifrån Zayn.
"We know that you know something, your best friend and my girlfriend laying home and crying, she feels really, really bad. Can you understand? so please, tell us the truth. This isn't funny.", Zayns tonläge lät stressad och också lite irriterad. Jag lutade mig sakta tillbaka i soffan och suckade högt. Flashbackarna om dagen samt kvällen kom tillbaka och mitt huvud dunkade hårt.
"Zayn, calm down, it pays not to be angry.", lugnade Harry ner honom. "Please, tell us."
Jag andades tunga andetag och blickade fram och tillbaka på de fem oroliga killarna som såg en aning skeptiska ut.
"I.. It.. I don't know where I should start.", konstaterade jag och kände snabbt Liams hand på min axel.
"It's okay. Take the time you need.", hans ord fick mig att lugna ner mig och min rädsla inom mig ändrades fort till en trygghet, en trygghet jag inte känt på länge.
Detta blev lite som en mellandel. Kommer hon berätta hela sanningen? vad tror ni? jag ska bort nu över eftermiddagen så detta fick bli ett snabbt och kanske lite tråkigt kapitel, men hoppas det går bra ändå? nästa kommer ikväll! Kram!
lose myself, del 20
17
Lizzys Perspektiv;
"Alex.. Pl.. Please don't leave me here. You promised that you always should be here for me, do you remember? You can't say goodbye now, you must fight, okay? I'll fight with you.", med gråten i halsen fick jag tillslut fram ord och jag kudne plötligt känna en hand vid min, Alex hand.
"I'll always be here with you, always. I'm always closer than you know.", hans ord fick mig att stelna och min blick tittade förvånat på honom. Han hade öppnat sina ögon och han tittade nu på mig. Med sina bruna ögon och sitt bruna hår. Han var sig lik.
Jag slutade aldrig att titta på honom, hans mörka ögon var röda och hela han såg trasig ut. Jag hade aldrig sett honom så svag. Han var ju min bror som bara var två minuter äldre än mig, men ändå så såg jag alltid upp till honom, min dröm när jag var liten var att bli lika stark som honom. Men nu? det gjorde så ont i mig att se honom så vek. Jag rättade till mig så jag låg ordentligt bredvid Alex i sängen, jag tog ett hårdare grepp om hans hand samtidigt som tårarna aldrig ville sluta rinna. Allt hade gått så fort, jag hade inte ens insett själv vad som faktiskt höll på att hända.
En lång, jobbig tystnad spred sig över rummet och det enda jag kunde höra var ljudet från våran andning. Jag torkade de rinnande tårarna och fortsatte att titta på Alex som nu slutit sina ögon.
"Alex, please stay. Stay here with me. I can't live without you.", hastigt öppnades hans gyllenbruna ögon och hans tag om min hand blev hårdare. "Do you see this? It's my tears, I cried for you. Have you ever seen me crying in front of you? You.. You can't leave me here, who am I without you?"
"Liz, listen to me..", en späd ton föll från Alex mun och jag lät honom fortsätta, även om det tog den tiden det tog. "You're the coolest, the best and the most awesome girl I've ever meet, and every boys fight to be your girl. I've always protected you from all this weird boys because they were nothing for you. Now, it's Zayns job. I'm done." , jag tänkte precis avbryta när han sedan fortsatte. "Zayn it's the right guy for you. You're in love eith him and let never anyone destroy it."
"But I can't be happy if you don't are with me. I can't do anything if you're not with my side and help me. You're my brother, my twin, my sun and my everything. You have always being here for me and..", i panik och skräck så försökte jag få ut alla känslor på en gång, men jag hann knappt komma till hälften av det jag ville säga när Alex oväntat avbröt mig.
"And I'll always be. I come always be close to you, even if you don't can see me.", han drog till sig ett löst leende men som jag tydligt och snabbt märkte var fake. "I'll able to look down on you and be proud. I have a requirement for you, do you want it?"
Jag nickade stelt på huvudet, han andades djupt och sladdrade lite när han pratade. Som om han vore alkoholpåverkad, vilket både han och jag visste att han inte alls var. "Never stop dreaming. I've never meet one of those forward person like you and I know that you can be something famous within the dance. I should always be there and prop you, I'll always watch over you. And one more thing, live for me. I love you more than everything my beautiful sister, never forget it."
Han stängde sakta sina ögon och hans tag om min hand blev bara lösare och lösare. Paniken som för ett ögonblick försvunnit kom lika snabbt tillbaka igen och mina tårar forsade ner som aldrig förr, det gjorde ont i hela kroppen och att veta att det kanske var sista gången jag såg min bror igen var hemsk.
"No!", skrek jag det högsta jag kunde och tog med min lediga hand på hans hjärta. Det dunkade fortfarande. "Alex!, don't leave me like this. Don't leave me alone here.", ropade jag ännu högre och plötsligt var både Elsie och Pappa inne i rummet.
"Dad..", grät jag och fortsatte att ligga kvar bredvid min halvt livdöda bror. "He's.. H.."
"Come here, my princess.", pappa sprang fram till sängen där vi båra låg och lyfte upp mig i hans famn. Som om jag var fem år igen. Men det kändes ändå bra, tryggt på något sätt. Jag grät i pappas famn och jag kände hur även hans tårar rann ner på min nacke. Det uppstod ännu en jobbig tystnad i rummet och jag kunde känna hur min andning bara blev svårare och svårare.
Plötsligt hördes pip och hastigt tittade vi mot den lysande skärmen. Vi tittade sedan på Elsie som sedan skakade på huvudet.
"Now.. He has fallen asleep, forever.", när hon sa det sista ordet kände jag hur hela jag bara ville skrika ut. Jag kände mig osäker, rädd, förkrossad. Drömde jag? var jag i en mardröm som jag sedan bara kunde vakna upp ur och Alex var i rummet bredvid mig? jag kunde inte förstå, jag ville inte förstå och jag skulle nog aldrig förstå heller. Varför? hur kunde detta hända?
Zayns Perspektiv;
Jag släppte av Lizzy på flygplatsen och kände direkt att jag inte ville åka hem till mig, så jag for istället direkt hem till Liam där jag visste att de alla befann sig. Var det något jag behövde nu så var det lite grabbtid. Nu hade vi setat i soffan i säkert en timme och bara undrat vad vi skulle göra. Jag tog upp mobilen för säkert hundrade gången för ett hopp om ett missat samtal från Liz, men lika som tidigare, displayen visade inga missade samtal eller sms. Jag suckade och lade uttråkat tillbaka mobilen i fickan.
"Okay then. Now we must do something!", klargjorde Louis och reste sig upp.
"Yeah, that have we said in one hour now.", klagade Harry och tittade ut mot oss andra. Ett flin bildades på Nialls läppar som snabbt tog över ordet.
"Maybe we just should go out? and chillin', meet our beautiful fans and just take some air?"
Vi alla tittade på varandra och nickade instämmande. Det var en verkligen en bra idé, enligt mig själv och de andra verkade också hålla med.
"Hey look!", Liam stannade upp och tittade mot parken lite längre bort. "Isn't this Lizzys friend? Kate?"
Vi alla tittade mot hållet dit Liam pekade på och innan jag ens hann blinka så konstaterade Louis att det absolut var hon.
"How can you be so sure about that? we just see hers blonde hair and back?", frågade jag och tittade mot de andra som verkade helt säker.
"Zayn, before she turned, she look at us.", klargjorde Harry och log glatt. "Let's go. We go to her?"
"Yes, she looks insecure. We maybe should do her some happy?", Niall skrattade till och vi andra följde automatiskt med. Vi gick med raska steg bort mot henne och hon tittade förvånat på oss när vi kom, hon såg riktigt osäker ut faktiskt.
"Hey!", utbrast Louis och log sitt vanliga leende. Hon stod stel och tyst någon minut innan hon sedan svarade.
"I love you guys, I really do. But we can't talk to each other like this. My boyfriend should be angry.", det gjorde faktiskt lite ont att höra att hon inte ens verka få prata med oss. Vi älskade ju våra fans och det kändes dumt att inte få tillgång att prata med en av dem om vi ville det.
"Yes, you two looks really happy together.", jag gav Niall en frågande blick som beskrev känslan 'vad menade du nu?' ungefär. Liam, Harry och Louis verkade tänka samma sak. "Uhm.. What I mean it's.. You look so insecure that we just should see that everything was fine."
Hon log ett tacksamt leende och nickade lite svagt. I samma ögonblick kände jag hur mobilen vibrerade i fickan och snabbt som blixten tog jag upp den. Mina ögon blev stora som golfbollar när jag läste det lilla som syntes på displayen, med en stor klump i magen tröck jag upp hela för att kunna läsa klart det.
~ He's died now. I don't want do live anymore, but I have promised him to live for he, and I'll fight for it. I don't want to talk now, but I maybe will call you later. I love you. / L ~
Då var det klart. Det är inte bara uppgångar i livet här inte! :( Vad är det Kate döljer? och vad ska hända nu? Kommentera sötisar!
lose myself, del 19
13
Lizzys Perspektiv;
"Yes, unfortunately. Your brother has been really sick, it's very seriously. A greeting from your dad, he think you should come home and meet Alex, he maybe don't will be fine." , ett pip hördes och damen lade på. Jag blev helt stel i kroppen och ville inte tro att det var sant, inte ens tårar föll ner. Vad var det som hände? Vad kommer att hända?
"Zayn..", stammade jag fram och tittade med skrämda ögon på honom. Han nickade som svar och tog ett hårt tag om min hand. "I need to go home, now."
Zayns Perspektiv;
Jag såg hur förkrossad Lizzy var efter telefonsamtalet med doktorn, hon hade dock inte pratat så mycket om det men vi bokade en biljett direkt så hon fort kunde komma hem och som tur var så fanns det några platser kvar på planet som gick om bara en timme. För säkert femtionde gången erbjöd jag mig att följa med, vilket hon inte ville alls ville.
Hon packade fort ner sina grejer i sin resväska och tittade knappt åt mitt håll. Hon var stressad och jag kunde lätt tyda att hennes tårar inte var långt borta ifrån att rinna.
Jag gick med snabba steg fram till henne, jag tog ett stadigt grepp om hennes arm för att dra henne intill mig då hon protesterade, hon drog undan och fortsatte att slänga i sina kläder, hårt ner i den fulla resväskan. Men jag gav mig inte, jag gjorde ett nytt försök att dra henne till mig och denna gång drog hon inte undan iallafall. Jag kramade om henne hårt, lät henne gråta i min famn och jag kunde känna hur hela hon skakade.
"Calm down, babe. Everything will be alright.", tröstade jag henne då hon våldsamt men samtidigt löst puttade undan mig ifrån henne.
"No, it'll not. The doctor says he maybe can't be okay. I don't know what it is with him, but I should find the out. But don't say that everything will be fine, because now I know it don't."
Jag tittade på henne med en stillsam blick samtidigt som vi båda tystnade. Jag kände mig riktigt dum.
"Come here.", jag räckte ut mina armar och hon gick långsamt in i dem och jag kunde känna hur hennes klena armar lindandes runt min midja. "I'll miss you so much."
"I'll miss you too. You know that I don't want to leave you, but I must, I can't leave my brother alone.", jag nickade förstårligt och pussade henne ömsint på pannan och jag kunde känna hur hon bara blev mer och mer avslappnad.
"I can't understand that you'll leave me now. It'll be so empty without you beside me in the bed now. And everywhere else too.", här stod vi och höll om varandra, det var tio minuter kvar tills planet gick och jag ville aldrig släppa taget om henne. "Remember that call me when you're home."
Hon drog sig ur den varma kramen och log ett brett leende och nickade varsamt på huvudet.
"I love you, Zayn. I would never do this without you. I'll miss you every second, and I hate to say goodbye to you.", henens röst lät vek och jag drog henne ännu en gång till mig. Jag gav henne en sista kyss och vi gick sedan åt olika håll. Att säga hejdå till familjen och vännerna var alltid jobbigt, men att säga hejdå till sin flickvän är alltid snäppet jobbigare, och så här har jag aldrig känt förut, varför kände jag mig så tom?
Lizzys Perspektiv;
Efter bara någon timme på flyget så kunde jag äntligen se lilla Bradford igen. Planet landade och som vanligt väntade pappa på mig vid den lilla kiosken. Denna gång var han inte lika glad som alla andra gångerna, hans ögon var röda som aldrig förr och inte tala om svullna. Utan ett ord så släppte jag allt jag hade i händerna och sprang fort fram till honom och omfamnade han allt vad jag kunde.
"Dad..", snyftade jag fram och tårarna bara forsade ner. "I can't do this anymore. It hurts too much."
Han släppte taget och tittade in i mina röda ögon som bara sved av alla tårar. Han pussade mig på kinden och förflyttade allt hår från ansiktet åt sidan.
"We must do this, we'll fight for him.", jag kände hur mina ben skakade och hur svag jag blev i hela kroppen. "Let's go, now we went to the hospital."
Jag gav honom en instämmande nickning och tillsammans gick vi mot bilen.
Vi gick genom den stora ingången och vi möttes av två kvinnliga doktorer som den båda bar vitt på sig. Min blick fastnade på deras stora svarta namnskyltar och tittade länge på de två namnen; Elsie och Anna.
"Can we just get any questions to you?", Elsie tittade med en läskig blick på pappa som bara nickade.
"Where you home the all day with Alex or was he alone at home?", han såg inte alls ut att tänka utan svarade direkt på frågan.
"Yes, I come just home from my job. The door was open but it was very quiet inside, then I went up and see him lying there, on the ground. Why?"
Anna tog över frågorna och tittade nu på oss båda. "Do you know if he took some drugs or anything else?"
Jag tittade först på pappa och sedan gav jag med mig en arg blick på de två sköterskorna.
"Absolutely not! He wouldn't do it. He love sport and live for that and hate drugs.", jag kände just nu bara för att slå till dem båda, men jag hejdade mig snabbt.
"Why do you ask that?", jag kunde även känna irritationen i pappas tonläge och vi båda stirrade frågande på de två doktorerna.
"We have found drugs in his blood and it isn't some drugs either. We think it's that as did him so sick. And it's a very high drug dose."
"He would never to something like that with sense. He's my twin, I feel him like myself.", klargjorde jag och torkade tårarna som rann ner från min kind.
"Yes, we think that too. We can just guess that someone have given it to him without his knowing about it himself.", Anna lät väldigt lugn och sansad, vilket fick mig att bli väldigt irriterad.
"Where is he now?", frågade jag och tittade på de båda.
"We can't say that no..", Anna blev plötsligt avbruten av Elsie som log ett svagt leende mot mig och tog min ena hand. "Come here sweetheart. I'll follow you to him."
Hon öppnade dörren in till honom och jag kände hur tårarna plötsligt rann igen, hjärtat värkte och min kropp gjorde ont. Känslan av att se sin egen bror liggandes halvt medvetslös i en sjukhussäng med massor av läskiga maskiner runt omkring honom var hemsk. Det fick bara inte vara sant. Utan att tänka min för så sprang jag med långa, tunga steg fram till honom och la mig bredvid han i sängen. Tårarna bara rann och jag fick knappt fram ord.
"Alex.. Pl.. Please don't leave me here. You promised that you always should be here for me, do you remember? You can't say goodbye now, you must fight, okay? I'll fight with you.", med gråten i halsen fick jag tillslut fram ord och jag kudne plötligt känna en hand vid min, Alex hand.
"I'll always be here with you, always. I'm always closer than you know.", hans ord fick mig att stelna och min blick tittade förvånat på honom. Han hade öppnat sina ögon och han tittade nu på mig. Med sina bruna ögon och sitt bruna hår. Han var sig lik.
Åh herregud. Detta ver verkligen en jobbig del, nästan så jag grät själv när jag skrev den faktiskt. Åh.
Tell me what you think?!
lose myself, del 18
12
Lizzys Perspektiv;
Jag vände mig om, våra bará kroppar nuddades och hans ögon stirrade in i mina. Jag la huvudet mot hans bröst och andades in hans underbara doft innan jag sedan fortsatte.
"What if he'll die?", mina ögon vattnades och oron i kroppen ökade. "What if my brother no longer will be there for me?"
Han pussade mig löst i pannan och gav mig sin övertygade blick.
"He'll always be with you. He'll be fine.", jag trodde inte riktigt på hans ord men jag kunde ändå inte låta bli att hoppas på att det han sade skulle vara sant, det lärde vara sant. "And I'll always be with you too. Even if I'm on the other side of the earth."
"Promise?"
Han tog sina varma händer och knöt ihop sina fingrar med mina och log ett svagt leende. "Promise."
Kates Perspektiv;
"I don't like that you are with..-", irriterat ställde jag mig upp blickade illsket på Mike som satt på andra sidan soffan. Han kom av sig i meningen när han såg hur jag reagerade och tystnade direkt.
"I know you don't like Liz, but she's my best friend and have always been. You have particularly over me in over one year now. Who do you think you are? My dad? no."
Han reste sig upp och gav mig en argsint blick, vilket räckte för att jag skulle dra igen munnen. Jag satte mig försiktigt ner i soffan igen och la händerna på pannan. "I can't do this anymore."
Jag sa det så tyst som möjligt utan att titta upp på Mike. Jag kunde känna hur hans illska spred sig över hela rummet och han harklade sig snabbt.
"What do you mean?", han flinade och försökte låta oskyldig.
"You know exactly what I mean, don't play stupid." , med tårar i ögonen reste jag mig upp från soffan och skulle precis gå mot utgången då han stoppade mig med ord.
"I was drunk and ..-"
"You can't blame on that. When you're drunk you have a liability.", jag suckade och vände blicken ner mot golvet och lät en tår falla ner. "He was like my own brother. I can never forgive you for this, and never forget."
Jag vände mig om när jag kände ett hårt tag om min handled, jag vände mig fort om och mötte Mikes hånfylla flin.
"Do you remember what I said to you? if you tell anyone about that, I'll tell anyone that it's your fault and then I'll hit you, hard."
Jag röck mig ur hans hårda grepp om min arm och stirrade allvarligt in i hans ögon.
"Yes, I know.", sa jag lydigt och knep igen munnen. Han gav mig en mjuk puss på kinden och hans leende som jag än gång var kär i var tillbaka. "You're sick and need really help."
Jag sprang ut till hallen, drog på mig mina skor och sprang ut till närmsta stället där jag kunde få vara ifred att tänka, vilket blev stranden.
Vinden blåste och vågorna rullade fram och tillbaka med vindens fart. Allt kändes så meningslöst, vad hade jag gett mig in på? varför hade jag låtit han tagit de där sista flaskorna?
"Kate?", jag ryckte till och vände mig fort om och fick syn på ett ansikte jag mycket väl kände igen. Jag backade undan lite och helst av allt ville jag bara bort. "Don't be afraid, it's just me. Sophie, Alex and Lizzys mother, do you remember?"
Jag gav henne en hatisk blick samtidigt som jag fortsatte att backa. Jag la armarna i kors och det syntes hur mycket hon hade förändrats, hennes gyllenbruna långa hår hade förändrats till blondt och kort. Dock var hennes ögonfärg sig lik, lika hennes smala, spinkiga kropp. Jag drog handen genom håret och spottade i sanden innan jag slutligen öppnade munnen.
"What do you want?"
"I'll just know how my kids feels today. Are they fine?", hennes röst lät givmild och nu lite spräcklig. Jag fnös till och la armarna i kors.
"Since when began you to care about them? you move from them and leave them alone, without a mother, only eight years old."
"Oh, let me explain..", började hon, och det förvånade mig att jag faktiskt höll tyst, vanligtvis hade jag inte alls vart så lugn i ett sånt här tillfälle, även om jag bra gärna hade velat gått fram och slagit henne rakt i ansiktet just nu. "I have send letters every months, I've pretend to call them and everything because I love them, so, really much. I know that I leave them, but It was a reason. Me and theirs dad maybe look so happy together, but acutally, we didn't. We always fighting when no one heard and then I meet my boyfriend Carl. I was in love and I couldn't help it.", hennes ögon fylldes med tårar och jag kunde ändå inte låta bli att känna en aning medlidande, även om jag fortfarande var arg på henne för det hon gjorde mot hela familjen.
"Yeah.. But I think you never will be forgiven of Lizzy, she's still very angry and disappointed to you."
Hon suckade och torkade tårarna, samtidigt som hon tog steget närmare mig, fast denna gång backade jag inte undan, tvärtom, jag gick istället ett steg närmare Sophie.
"I know, but I'll just heard that they are okay, are they?", jag harklade mig lite och nickade osäkert.
"Yes, Lizzy are really fine, she's here in London right now with her boyfriend and Alex is.. Also fine, he's really fine he to.", jag klappade henne på axeln och vände snabbt ryggen åt henne och gick stelt tillbaka hem till Mikes farmor.
Lizzys Perspektiv;
Jag och Zayn bara myste och slappade i sängen, även om den var halv tre på eftermiddagen så hade Zayn ändå en ledig dag idag, så vi kunde ligga här hela dagen om vi så ville det. Jag låg med huvudet mot hans axel och kände hans varma andedräkt flämta mot mitt huvud när jag plötsligt känner hur något burrar till. Vi båda tittade på skrivbordet bredvid oss och jag fick genast se att min mobil sken upp. Jag tog den hastigt och drog snabbt på svara. Jag brukade oftast tveka när det var från okänt nummer, men inte denna gång, varför visste jag inte riktigt.
"Hello, it's Lizzy."
"Hi, are you Lizzy Scott?", en okänd röst hördes på andra sidan luren och jag hann knappt svara innan damen på andra sidan fortsatte. "Your dad wanted that I should call you since he don't dried."
"Has something bad happend?", jag svalde hårt och gjorde allt för att hindra att tårarna skulle falla ner.
"Yes, unfortunately. Your brother has been really sick, it's very seriously. A greeting from your dad, he think you should come home and meet Alex, he maybe don't will be fine." , ett pip hördes och damen lade på. Jag blev helt stel i kroppen och ville inte tro att det var sant, inte ens tårar föll ner. Vad var det som hände? Vad kommer att hända?
"Zayn..", stammade jag fram och tittade med skrämda ögon på honom. Han nickade som svar och tog ett hårt tag om min hand. "I need to go home, now."
Åh, ett väldigt ledsamt kapitel :( Hur var det att läsa från Kates perspektiv? vad tror ni hänt? Nästa kommer imorgon!
lose myself, del 17
9
Lizzys Perspektiv;
"Wow, which pretty nice boy she has.", påpekade Harry och vi alla kunde höra ironin i hans tonläge.
"Yeah, she must be happy with him.", skrattade Niall och drack upp de sista av sin glass. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"I know, I have never liked him but if she's happy, I'm too.", killarna höll med mig och verkade förstå hur jag tänkte. Jag vände blicken mot Zayn som satte bredvid mig och han pussade mig snabbt på munnen.
"I love you.", viskade han och stirrade djupt in i mina ögon.
"I love you too.", mumlade jag och pressade mina läppar mot hans igen.
"You two is a very cute couple, but Zayn is already mine.", muttrade Liam från soffan och vi alla gav med oss ett högt skratt. Just nu så kändes allt riktigt bra.
Solen sken fortfarande och himlen var helt blå. Det kändes att det var sommar. Jag gick hand i hand med Zayn och killarna gick några meter framför oss. Det var fåtal människor ute och det enda som man kunde höra var våra fotsteg och fåglarnas kvitter. Det var en härlig tystnad. Men tystnaden varade inte länge för snabbt började Louis mun glappa igen. Vad han pratade om visste nog ingen, han bara pratade. Förmodligen för att bryta tystnaden mellan oss bara. Jag tittade på Zayn som med sin blåa jeansjacka, sitt svarta perfekta hår, hans bruna ögon redan tittade på mig. Han var så vacker.
Vi stannade utanför en stor lägenhet och Liam tittade först på Zayn, sedan på mig igen och slutligen på de andra killarna.
"Should you with me inside and play some FIFA?", jag förstod direkt att det var Liams lägenhet eftersom han ställde frågan. Jag tittade hastigt på Zayn och sedan på resten av killarna igen.
"Yes, it sounds good.", nickade Niall som också fick med Harry och Louis på samma spår. Deras blickar gick över till mig och Zayn som bara stod och tvekade. "Zayn and Lizzy, then?"
"No, I'm really tired. I think me and Liz should go home and just relax.", svarade Zayn, som om han tagit orden ur munnen på mig. Jag nickade instämmande och jag märkte hur besvikna de andra blev, vilket inte alls kändes bra.
"Okey, but see you tomorrow guys.", log Niall och kramade om oss båda, sedan kom Harry, Louis och Liam snabbt efter.
Vi gick några gator till och var sedan framme vid Zayns lägenhet. Vi tog trapporna upp och när vi till sist kom in i Zayns lägenhet så sparkade jag snabbt av mig skorna och la mig i hans stora sköna soffa, drog filten över mig och bara slappnade av.
"I'll just take a shower.", Zayn ropade från hallen och toadörren small igen. Efter ett tag kunde jag höra vattnet brusade ner och hur Zayn småsjöng i duschen. Jag kunde inte låta bli att le och tog rastlöst upp mobilen och fick se att jag faktiskt fått ett sms, jag klickade diskret upp det och blev rätt förvånad när jag såg vems namn som stod på displayen; Kate.
~ Sorry for today. I miss you so much, don't think anything else. But you know how Mike is. Fun for you about Zayn btw. How long time you stay in London? me and Mike went home in a week. His grandmother living here so we live at hers home. I love you, a lot. You're the best. ~
Jag läste klart smset och log som en idiot samtidigt som jag kunde höra hur ljudet från duschen tystnade. Utan att tveka så klickade jag in ett svar, suddade ut det jag skrev första gången och skrev tilbaka samma text igen. Tillslut så tröck jag på "Send" och nu fanns det ingen återvändo.
~ Yeah, I don't like Mike, but you already know it. I living with Zayn at his apartment, I don't know how long I'll stay here. Maybe we should do something, as before? love you too. ~
Det hann precis skickas klart när jag hörde hur toadörren öppnades, en svag parfymdoft spred sig över lägenheten och ut kom Zayn med bar överkropp och endast sina boxerkalsonger på sig. Jag ansträngde mig för att inte titta allt för mycket på den otroligt snygga kroppen, men misslyckades rejält. Han såg hur jag synade honom från topp till tå och bara log mot mig.
Han gick emot mig och slängde sig hastigt bakom mig och la armarna om mig, han kom med sitt huvud bakom mitt öra och jag kunde känna hur hans andeträkt flåsade mot min nacke.
"Hey babe.", viskade han i mitt öra. Jag vände mig om så våra ögon möttes och jag stirrade djupt in i hans fina gyllenbruna ögon. Våra läppar pressades snabbt ihop i en intensiv kyss som blev mer och mer passionerade. Hans smekningar på min rygg gav mig rysningar och vi fortsatte att titta in i varandras ögon.
"It's your first time?", frågade han lugnt och förde sina kyssar ner mot min hals. Jag nickade som svar och han log sitt trygga leende. "Do you want it?"
Han stannade upp och utan att tveka så nickade jag ännu en gång på huvudet, fast denna gång på ett mer säkert sätt. Våra läppar fördes samman igen och han drog försiktigt av mig tröjan , sedan byxorna och slutligen underkläderna. Allt kändes så tryggt, lugnt och passionerat. Med Zayn blev allt perfekt.
"You was perfect, babe.", Zayn pussade mig ömt i nacken och la sina armar runt om mig igen. Hans kyssar gav mig verkligen rysningar. Jag log svagt och fortsatte att ha blicken vänd mot TVn och Zayn märkte direkt att något inte stod rätt till. "What's wrong? what are you thinking about?"
Jag vände mig om, våra bará kroppar nuddades och hans ögon stirrade in i mina. Jag la huvudet mot hans bröst och andades in hans underbara doft innan jag sedan fortsatte.
"What if he'll die?", mina ögon vattnades och oron i kroppen ökade. "What if my brother no longer will be there for me?"
Han pussade mig löst i pannan och gav mig sin övertygade blick.
"He'll always be with you. He'll be fine.", jag trodde inte riktigt på hans ord men jag kunde ändå inte låta bli att hoppas på att det han sade skulle vara sant, det lärde vara sant. "And I'll always be with you too. Even if I'm on the other side of the earth."
"Promise?"
Han tog sina varma händer och knöt ihop sina fingrar med mina och log ett svagt leende. "Promise."
Vad som händer i nästa får vi veta ikväll. Hihi, hoppas ni iallafall gillade delen lite. Är helt död i huvudet känns det som och jag är verkligen hur trött somhelst. Jaja, Kommentera och gör min dag till något bättre!
lose myself, del 16
10
Lizzys Perspektiv;
"I'm absolutely not best in everything, no way. And nothing I absolutely not can is singing, I sounds like a rake.", konstaterade jag. Vilket fick Louis att le.
"Good, something I can as you don't can. It feels good.", både jag, Liam och Louis skrattade. Vilket såklart Zayn, Niall och Harry märkte och trots att de inte hade en aning om vad vi skrattade åt, så skrattade dom med ändå. Vilket kändes kul. Äntligen hade jag hittat ett par riktiga vänner.
"How it feels Lou?", Liam boxade till Louis på den högra armen och ett stort flin bildades på hans läppar. Jag kunde inte låta bli att le åt dem båda. Louis gav honom en illsken blick som gjorde att Liam tystnade.
"I just had a bad day, next time I'll win.", konstaterade han irriterat. "That Lizzy win could I know all the time, but that you win over me it's terrible, completely awfully."
Jag skrattade högt och väckte till mig dem bådas uppmärksamhet och de log glatt åt mig.
"Are you ready over there?", vi alla tittade hastigt mot banan bredvid och fick se att Zayn, Niall och Harry redan var klara. Vi gick med långa steg mot dem och jag nickade stolt.
"I won over this boys.", malligt gick jag fram till Zayn och fastnade i hans famn när Liam fortsatte.
"I came in second place and our best player Lou became on the third place.", vi alla vände blicken mot Louis som mest gav oss dödablickar. Han var verkligen en dålig förlorare. "How did it for you, boys?"
"It went really good for me.", skrattade Harry medans Niall suckade och Zayn var mest tyst. "But Niall became on second place and Zayn lose as usual."
Vi alla utom Zayn skrattade och han såg inte så nöjd ut över resultatet. Istället vände jag mig om och gav han en snabb puss på munnen, vilket fick han att småle.
"Okay, come on. I'm hungry now. How much it's the clock?", Niall tittade diskret på oss och vi alla tog genast upp våra mobiler för att kunna se på klockan.
"It's half past seven.", svarade Harry snabbt och Niall sken upp.
"Oh good. Then is Starbucks still open and it's not so many people there on the evening. Should we eat there?"
Vi tittade på varandra och log. Det var mitt favorita ställe att äta på inne i London och jag ville mer än gärna dit nu. Eftersom alla tyckte det lät som en bra idé så åkte vi med Nialls svarta bil till det efterlängtade Starbucks Coffee.
Vi kom fram och utan tvekan så gick vi in genom den stora ingången och det var som Niall sa, det var nästan inga alls där.
"I must going to the toilet. I coming soon.", klargjorde jag och gick mot toan. Zayn nickade som svar och gick ikapp de andra killarna som redan tagit platser.
Samma väg som jag kom dit gick jag tillbaka, men denna gång hade jag en blond tjej bredvid mig. Jag tyckte jag kände igen henne nästan för bra för att kunna tro att det var sant. Vad gjorde hon här? Jag gick några meter ifrån henne och hoppades innerligt att hon inte skulle se mig, vilket gick riktigt bra tills Zayn fick syn på mig och ropade över halva caféet.
"Lizzy, what do you want?", mina kinder hettade till och den blondhåriga tjejen med den vita klänningen vände sig om och ja visst var det hon.
"Lizzy? Is it really you?", frågade hon och stannade upp i sitt gående, jag suckade lågt och log ett fakeat leende.
"Hey Kate. It was a long time ago.", sa jag och drog ut på mitt leende. "Where are you doing here?"
Hon tittade sig omkring och pekade på ett bord längst bort.
"I'm here with Mike. We sitting there." hon pekade mot deras bord och vinkade mot den brunhåriga killen som såg väldigt allvarlig ut. "Isn't he cute?", jag svarade inte och tittade tvekande mot bordet där Zayn och killarna satt, sedan fick även Kate syn på dem och tittade på mig med stela ögon.
"Do you see which those are?", hackade hon fram och skakade mig hårt så hela jag ruskade. "It's One DIrection!"
Hon lät väldigt exalterad och tittade med ögon stora som golfbollar på dem. Jag suckade samtidigt som jag inte kunde låta bli att le åt henne.
"Yeah, I know. And they waiting for me now, so bye.", sa jag och skulle precis gå när plötsligt Kate tog ett hårt tag om min arm.
"Kate? what are you doing?"
"Do you know them? are you friends with them? why do you don't saying anything? are you here with them?", tusen frågor glappade från hennes lilla mun och jag gav med mig en djup suck när hon äntligen var klar.
"Yes, I know them and I'm their friend. Me and Zayn are.. Together, I think. And I don't saying anything to you since you never talk to me anymore. That's simple.", med en irriterad ton i rösten slet jag mig ur hennes hårda grepp om min arm och gick till bordet där killarna satt.
"Who was it?", frågade Liam och de alla fem tittade frågande på mig. Jag harklade mig och drack lite av min glass innan jag svarade.
"It's my best friend, Kate.", innan jag hann prata färdigt så var Zayn redan uppe påväg mot hennes bord.
Minuten efter så satt Kate på stolen bredvid mig och bredvid henne så satt hennes pojkvän Mike som jag inte alls tyckte om. Men Kate såg gladare ut än någonsin och hon tittade med storögda och gnistrande ögon på killarna, vilket kändes rätt bra att se.
"So, how long have you know each other?", vi båda tittade på Niall och jag tänkte precis svara när Kate snabbt tog över ordet.
"Since forever.", log hon glatt och tittade på mig för en bekräftande nickning, som jag aldrig gav.
"Yes, but now I don't know if I know you anymore.", fyllde och fortsatte att dricka min glass medans jag märkte hur allas uppmärksamhet riktades mot mig. "Sorry, but it's true. You have just cared about Mike and you never call me, or write to me. We have not talk to each other for months."
De alla tittade med en frågande blick på mig men den mest sårade var nog Kate själv, vilket kändes i hjärtat.
"I know you don't mean it. You have just forget. But not me, I'll always care about you and what I want to say with this is that I miss the old days with you, when it just was you and me.", jag suckade av lättnad över att äntligen ha det sagt och jag såg hur Zayn tittade med ett leende på mig.
"Yeah, I miss you too. And I have never call because you have your dance and think about. But I'll call you more often now, since now I know how you feels.", jag log glatt åt henne och hon gjorde lika så.
"Yes, it was a very nice talktime, but now we have to go, right babe?", Mike ställde sig hastigt upp på stolen och tittade på Kate som bara nickade på huvudet. Hon gav mig en snabb kram och skulle även ge dem andra killarna en kram då Mike gav med sin en fakehostning så Kate ryckte till och de gick fort iväg.
"Wow, which pretty nice boy she has.", påpekade Harry och vi alla kunde höra ironin i hans tonläge.
"Yeah, she must be happy with him.", skrattade Niall och drack upp de sista av sin glass. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"I know, I have never liked him but if she's happy, I'm too.", killarna höll med mig och verkade förstå hur jag tänkte. Jag vände blicken mot Zayn som satte bredvid mig och han pussade mig snabbt på munnen.
"I love you.", viskade han och stirrade djupt in i mina ögon.
"I love you too.", mumlade jag och pressade mina läppar mot hans igen.
"You two is a very cute couple, but Zayn is already mine.", muttrade Liam från soffan och vi alla gav med oss ett högt skratt. Just nu så kändes allt riktigt bra.
Nu är jag hemma! Kan knappt fatta att det bara är tre riktiga skoldagar kvar, sedan är det sommarlov?! shit, how nice? är superglad!
Här är del 16, hoppas ni gillar det! ♥
lose myself, del 15
7
Lizzys Perspektiv;
"Liz, where is Zayn?", han lät allvarlig och hård i rösten. "Go to him, You can't be alone now. You need Zayn now. Go to him and talk, I know that he would be there for you right now when I can't."
Just i det ögonblicket öppnades dörren och Zayn kom ut. Utan ett ord satte han sig bredvid mig och höll hårt om mig. Jag gav honom telefonen och han pratade länge med pappa innan han lade på luren.
"He'll be fine, princess. I'm here with you now.", han vaggade mig fram och tillbaka men ändå så kändes inget bra, hur gärna jag än ville få stopp på tårarna så slutade dem aldrig rinna och hur nära Zayn än var så kände jag mig ändå tom, osäker och rädd.
Just nu så ville jag bara hem, hem till Bradford, hem till pappa och Alex. Fast mest av allt så ville jag bara bort från allt, till en plats där känslor inte ens existerade. Jag suckade och gjorde det bästa av situationen. Jag fick helt enkelt hoppas på att allt ska bli så bra som möjligt, att allt skulle bli som vanligt igen. Jag förflyttade huvudet från Zayns axel så att det istället vilade över hans bröstkorg samtidigt som jag tog hans hand och knöt våra fingrar samman.
"Zayn, thank you for being there. I can never explain my feelings for you.", jag tittade försiktigt upp mot Zayn som log ett svagt leende.
"Did you know what?", hans röst lät övertygande och jag nickade frågande på honom när han sedan fortsatte. "I love you."
Trotts att mina tårar fortfarande rann och att jag fortfarande kände mig helt borta så var det precis det jag behövde höra, nu och från rätt person. Jag tittade djupt in i hans ögon och våra läppar möttes i en långsam kyss.
Vi stannade upp medans våra ansikten bara var millimentrarna ifrån varandra. Hans näsa nuddade min och jag kunde känna hur mitt leende spred sig över mina läppar.
"I love you too.", sa jag och pressade mina läppar mot hans igen.
Harrys Perspektiv;
Huvudet värkte och min lust att jobba och skriva nya låtar var verkligen inte på topp. Jag kände bara hur mycket jag bara ville gå och göra något roligt nu. Jag suckade för säkert trettionde gången på bara den senaste tvarten och Louis tittade med en tröttsam blick på mig.
"Harry, we know that you're tired, that's we all. But come on, I usually never complain this much."
"No, Louis is right. But this is really boring right now, and where is Zayn?", Liam tittade frågande på oss och vi alla började titta oss omkring. Jag hade inte ens lagt märke till att de försvunnit.
"I can go out and check if they are there.", jag reste mig upp och de andra nickade fort. Tror ärligt att det bara tyckte det skulle bli skönt att slippa mitt gnäll, ett litet tag iallafall.
Jag hann bara öppna den första dörren ut genom den långa dörren då jag fann det vi alla letade efter. Lizzy och Zayn höll om varandra och man såg att Lizzy hade gråtit. Men vad saken handlade om kände jag att jag inte riktigt hade något med att göra.
"Oh, Hi guys. We just wondered were you was. But now I find you.", log jag och såg hur Zayn gav mig en rätt så upprörd blick. Men det brydde jag mig inte alls i just nu och satte mig istället bredvid dem.
"Harry, where are you doing here?", västa Zayn och gav mig en argsint blick.
"I just want to.", skrattade jag lite retande och sneglade ner på Lizzy som smålog lite.
Sekunden efter så var Niall, Louis och Liam samlade här ute i den lilla gången också och vi alla tittade roade på varandra.
"Can we don't shit in the job right now and just have some fun?", föreslog Niall och vi alla nickade med. Till och med Lizzy tittade upp och gav med sig ett leende.
"Yes, but Paul should not like it.", svarade Liam och såg lite bekymrad ut.
"But I think Paul should like that we have a little bit fun now too, let's go.", Louis lät väldigt glad och jag kunde inte låta bli att le åt honom heller. "
"Addition have we work in a few hours now, so we can go now.", lade Niall till och där blev till och med Liam lugn.
Yes, you're right. But what should we do then?"
Vi alla tittade mot Zayn och Lizzy som fortfarande satt och höll om varandra på golvet men som nu faktiskt även var med lite i samtalet.
"What says about bowling?", vi tittade på varandra alla sex och vi tyckte Zayns förslag var mer än bra. Och så fick det bli.
Innan vi åkte till bowlinghallen så bokade vi den privat så att inga andra skulle kunna komma, vilket som vanligt gick bra och vi for dit direkt.
Zayn och Lizzy hade nu släppt för ett ögonblick och de var nu mer sociala med oss andra också.
"We must divide us. We all can't play on the same path.", konstaterade Liam och vi alla höll med om det.
"I want to be with Liam and Lizzy.", svarade Louis fort och jag, Niall och Zayn tittade på varandra.
"I want to be with Liam and Lizzy.", svarade Louis fort och jag, Niall och Zayn tittade på varandra.
"Yes, it sound good. Then I'm with my favorite boys.", jag log ett retsamt flin och tittade mot Niall och Zayn igen. De bara skrattade med och vi bestämmde direkt bana och började spela.
Lizzys Perspektiv;
Louis föreslog att vara med mig och Liam vilket uppskattades väldigt mycket för mig. Det var ett tydligt bevis på att jag var omtyckt av dem alla och inte bara Zayn.
"You're a girl, you started.", framhävde Liam och log ett stort leende mot mig. Jag sneglade på banen bredvid och fick se att Zayn redan tittade på mig, jag log glatt och han gjorde lika så. Jag tittade sedan tillbaka på Liam och Louis, tog ett klot och redan på första kastet fick jag till en perfekt strike, vilket Louis absolut inte verkade gilla. Vinnarskalle som vi båda är.
Jag gav med mig ett högt tjut och det var nu Louis tur att köra. Han såg väldigt fokuserad ut, dock fick han inte till någon strike, men däremot en Spare. Vilket fick mig och Liam att brista ut ännu mer i ett garv.
"Are you best in everything or what? FIFA, skateboarding, dancing, securely football too. Tell me something you can't?", Louis lät väldigt stressad men samtidigt kunde jag se ett leende som gömde sig bakom de ihopdragna läpparna.
"I'm absolutely not best in everything, no way. And nothing I absolutely not can is singing, I sounds like a rake.", konstaterade jag. Vilket fick Louis att le.
"Good, something I can as you don't can. It feels good.", både jag, Liam och Louis skrattade. Vilket såklart Zayn, Niall och Harry märkte och trots att de inte hade en aning om vad vi skrattade åt, så skrattade dom med ändå. Vilket kändes kul. Äntligen hade jag hittat ett par riktiga vänner.
Tidsinlagt nu med! Fick sluta som en bra del, hihi. KOMMENTERA BÄSTA NI! ♥
kommentera gärna också vad ni tror ska hända och era åsikter! Kramisar.
lose myself, del 14
12
Zayns Perspektiv;
"Maybe we should sleep now? I'm so tired, tomorrow should me and the boys write some new songs, but if you want, you can join us? it'll be fun. Then we can do something really funny, after that.", jag reste mig upp ur soffan och tittade ner på Lizzy som tittade med trötta ögon på mig.
"Yes, it sounds good. It'll be fun.", svarade hon kort och tillsammans gick vi in på toan, borstade tänderna och gick gemenasmt in till min säng där vi somnade nästan direkt.
Louis Perspektiv;
Jag kom in till studion och fick syn på Liam, Niall och Harry som satt i soffan. Jag visste att jag redan var försenad så jag blev faktiskt lite chockad över att Zayn och Lizzy inte var där än. Jag möttes av frågande blickar och Niall tog första ordet.
"Zayn and Lizzy sleep over, we should started without them.", han lät lugn och reste sig upp från soffan medans Liam och Harry satt kvar. Jag sneglade på dem men förstod att de kanske inte alls var på humör just nu, istället kramade jag om Niall som ställde sig bredvid mig.
"Guys, why you look so unhappy?", frågade jag dem och de tittade undrandes upp på mig. Liam ryckte på axlarna men Harry svarade.
"I don't know, I'm just tired, but let's go to work.", han reste sig upp han också och jag log lite åt dem alla.
"Should we do a prank to Zayn and Lizzy when they come?"
De alla tre suckade högt och småflinade lite. Liam ruskade på huvudet och såg lite besvärad ut.
"I don't think it's a good idea. Zayn let very stressed over the phone and he would be angry if we do something now.", Niall och Harry nickade instämmande. Jag gav då upp och bara nickade åt dem.
"Yes, Let's go to write some songs then.", jag slängde av mig jackan och satte mig vid det breda skrivbordet några meter bort och de andra gjorde lika. Det var en tråkig och lite jobbig tystnade mellan oss alla men man såg mycket väl att de alla tre var trötta.
"You guys look seriously very tired. What have you done?", frågade jag tillslut och växlade blicken mellan de tre killarna.
"Since you were with Eleanor whole our free day yesterday and Zayn were with Lizzy. So me, Harry and Niall went to a party. And it was a really crazy night. I have a really bad headache.", klagade Liam och jag kunde inte låta bli att skratta åt de alla som såg lika borta ut allihopa.
"Yeah, you feel like you deserve.", svarade jag lite malligt eftersom det oftast brukar vara jag som var i denna sits.
Lizzys Perspektiv;
Jag drog fort på mig ett par shorts och ett hängigt, slappt linne eftersom Zayn nydligen vaknade upp och insåg att vi försovit oss. Han verkade väldigt stressad och han yrade mest runt överallt i lägenheten.
"Calm down, Zayn. Sleep over doing all sometimes.", konstaterade jag och försökte lugna ner honom, men inte ens jag lyckades.
"No, I have never been late before.", suckade han och drog på sig en tjocktröja. Jag flinade stort åt honom, vilket han tydligt la märke till. "What do you smiling at?"
"It's sun and blue sky out today Zayn, I don't think you need this hoodie.", sa jag lugnt och tittade på den svarta tröjan. Han började faktiskt själv skratta åt den och drog fort av sig den.
"What should I do without you?", skrattade han och pussade mig i pannan. Jag log och vi rusade fort ut, tog närmaste Taxin och åkte iväg till studion.
Vi kom dit och killarna satt lite här och var inne i det stora rummet som jag antog var deras studio. De såg väldigt koncentrerad ut över deras skrivande. Dock såg inte Harry, Niall och Liam speciellt pigga ut. Däremot gjorde Louis det som vänligt gick fram och kramade mig.
"Hi! Nice to see you again.", skrattade han och återgick till sin plats vid det breda bordet. Niall kom snabbt därefter, sedan Harry och till sist Liam.
"Are you okay, Liam? you look a little bit pale.", yttrade jag och han nickade instämmande. Han satte sig i soffan igen och såg riktigt sliten ut.
"Yeah, It was a great night tonight., and Liam partied a little bit too much, I think.", skrattade Harry och tittade mot oss.
"But Harry, you too, so don't say anything.", konstaterade Louis och kastade en stolkudde emot honom. Zayn bara skakade på huvudet och satte sig i soffan bredvid Liam. Jag skulle precis följa efter då min mobil burrade till. Jag tog hastigt upp den och tittade vem det var. Pappa stod det på displayen. Jag visade Zayn displayen och gick fort ut ur rummet.
"Hey Dad, why did you not answer?", frågade jag undrande och bet mig lite försiktigt i läppen. Jag hörde hur han harklade sig lite samtidigt som han snyftade bakom luren. "Dad, are you alright?"
"Liz.. Listen to me now.." , började han och tog en lång paus. "I'm on the hospital right now."
Paniken ökade inom mig, vad gjorde han där? vad hade hänt? var det allvarligt?
"Dad, why are you there?"
"It's not me. It's Alex.", jag kände hur jag hoppade till av reaktionen när pappa berättade vem det var som var där.
"No, say that you just kidding with me.", svarade jag och min röst blev genast spräcklig.
"I wish I could say that I just kidding, but I don't. He laying on a hospital room now and they don't know what happend to him. I should go up to his room and when I went up, he laying on the ground."
Motvilligt kände jag hur mina tårar rann ner för mina kinder och jag kände mig svag i hela kroppen. Jag satte mig ner på golvet och försökte få fram ord.
"Dad.. He'll well be fine? right?", stammade jag fram och lade upp mina ben så att de pressades mot min kropp samtidigt som jag lade ner huvudet. Jag hörde hur pappa grät och var lika rädd som mig.
"I don't know nothing anymore. The doctors tell me that he was really sick, I don't know no more. But I hope with all my heart that he will be fine. He must."
"Dad, something should not happend to him. I can't live without him.", mina tårar slutade aldrig att rinna och jag skulle vara glad om han lyckades höra vad jag sa.
"Liz, where is Zayn?", han lät allvarlig och hård i rösten. "Go to him, You can't be alone now. You need Zayn now. Go to him and talk, I know that he would be there for you right now when I can't."
Just i det ögonblicket öppnades dörren och Zayn kom ut. Utan ett ord satte han sig bredvid mig och höll hårt om mig. Jag gav honom telefonen och han pratade länge med pappa innan han lade på luren.
"He'll be fine, princess. I'm here with you now.", han vaggade mig fram och tillbaka men ändå så kändes inget bra, hur gärna jag än ville få stopp på tårarna så slutade dem aldrig rinna och hur nära Zayn än var så kände jag mig ändå tom, osäker och rädd.
Detta är sista delen för idag. Vädret här är underbart och jag är nu hos min mormor. Detta är alltså ett tidsinlägg. Jag stannar där tills imorgon men jag kommer göra ETT tidsinlägg till. Jag kommer ju hem imorgon också så det är ju lugnt. Jag har gjort detta för er, så kommenteeraa! :D
lose myself, del 13
7
Lizzys Perspektiv;
"Don't do this to yourself.", avbröt han och jag tittade hastigt upp mot honom. "You can't hidden behind the mask always. I know you're sad and angry, but talk about it instead, you don't feel better by keeping it inside."
Jag kämpade för att hålla tårarna borta, som jag alltid lärt mig "Don't let people see you weak". Dock kunde jag inte hålla dem inne länge för sekunden efter så brast allt ut. Jag hatade att gråta framför någon, speciellt för någon jag verkligen gillade. Men varför grät jag? varför blev jag så känslig när jag alltid var med Zayn och aldrig annars?
Zayns Perspektiv;
Jag såg hur hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna men sekunden efter så rann de från hennes kinder ändå. Jag kunde inte låta bli att le, hon var så fin, till och med när hon grät. Jag flyttade mig närmare henne, torkade hennes tårar och pussade hennes ömt i pannan.
"I'll always be here for you, but please, don't cry. It makes me cry too.", hennes ögon var röda och det gjorde ont att se henne så ledsen.
"I don't know why I crying. I have always been strong when people talk about my mom. But with you feels everything so different. It's crazy how you can affect me." , hennes leende ökade och hon ville nu möte min blick. Jag skulle precis ta över konversationen när Lizzy öppnade munnen.
"Me and Mom were so close. We did everything with each other. It was really me and her against dad and Alex. But the whole family was close, we did everything for each other and always showed love.", hon pratade lågt och hennes blick var återigen vänd ner mot golvet. Men jag lät henne fortsätta. "Then, when everything was so perfect, she leave us, without a reason. I remember the day so well. She packed hers bags and just left our home. Dad was overwhelmed in weeks. Me and Alex was still little, but we understand what should happend.", hennes tårar föll ner från hennes kinder men historian verkade inte vara slut än, hon fortsatte. "I were sad everyday in a few days, I never went to school and I was crying because I was afraid to never meet my mom again. It's Now, in recent years dad tell us the truth. She went to another man, left us and since then I have hate her. I'll never see her again and what she did for my family it's not okay. It was days when I just wanted to die because I missed her so much, but then was Dad and Alex always there for me and my friend Kate too, It's why my family means everything to me.", hennes huvud lutade sig mot min axel och jag kunde känna hur hennes tårar sakta föll ner från hennes kinder ner till min axel. Jag förstod först nu hur mycket hon faktiskt kämpat för att komma över sin mamma, men jag förstod också innerst inne att hon behövde sin mamma, även om hon inte ville erkänna det själv.
"Have you not talked to her since she left?", frågade jag och hon tittade upp mot mig med en frustrerad blick. Hon skakade på huvudet som svar men fortsatte sedan.
"No, not I. But Alex have, and they just fight with each other then, over the phone.", hon suckade. "But she send us money every month. And write letters as we never read. I hate her, I can never forget how much she has hurt me, and whole my family."
"I'm proud of you. You're strong, even if you don't believe it.", log jag och pussade henne löst på munnen. "But as our familys always tell me and the boys, never forget who you are. Follow your heart.", hon flyttade sig ännu närmare mig och jag kunde känna hennes andetag frusta mot min hals.
Vi pratade, tittade på TVn och bara var när Lizzy plötsligt reste sig upp. Jag tittade frågande på henne och hon tog snabbt upp sin mobil ur fickan.
"I must call dad and say that everything is fine.", hon log sitt söta leende och jag nickade bekräftande mot henne. Hon gick in till mitt sovrum några meter bortåt och stängde dörren efter sig.
"I must call dad and say that everything is fine.", hon log sitt söta leende och jag nickade bekräftande mot henne. Hon gick in till mitt sovrum några meter bortåt och stängde dörren efter sig.
Jag tog då upp mobilen jag också och klickade in på Twitter. Jag log över alla bilder på mig och Lizzy, motvilligt klickade jag in på kommentarerna. Jag ignorerade de hotfulla, kränkande och elaka kommentarerna från "fansen" och fokuserade istället på dem snälla kommentarerna, vilket fick mig att le ännu mer när jag läste dem. Jag klickade på knappen för att skriva in en ny Tweet.
"@zaynmalik; Please stop hate Lizzy, she has never done nothing. Accept the fact that I'm happy with her. Thanks. xx" , utan att tveka så klickade jag på "Tweeta" och tweeten var fort ute.
Minuten efter det kom en orolig Lizzy ut från mitt sovrum och tittade med en förtvivlad blick på mig.
"What's wrong babe?"
"Dad and Alex don't answer in the phone. They always do. Even if it was middle of the night, they always answer me.", hennes röst lät panikslagen och jag tog ett löst tag om hennes arm och drog henne intill mig i soffan igen.
"Calm down. Don't worry about that, they are maybe just busy to answer now, they'll call you back as soon as they can.", lugnade jag ner henne och jag kunde känna hur hon mer och mer slappnade av i mina armar.
"Maybe we should sleep now? I'm so tired, tomorrow should me and the boys write some new songs, but if you want, you can join us? it'll be fun. Then we can do something really funny, after that.", jag reste mig upp ur soffan och tittade ner på Lizzy som tittade med trötta ögon på mig.
"Yes, it sounds good. It'll be fun.", svarade hon kort och tillsammans gick vi in på toan, borstade tänderna och gick gemenasmt in till min säng där vi somnade nästan direkt.
Del 13, wohoo! Varför tror ni att Alex och Pappan inte svarade i telefonen? Nu vet ni också lite mer om mamman, hihi tyckte det också lära komma i en del! Nästa kommer senare dag men nu ska jag ut och chilla i solen, igen. Hihi! Kram på er!
